onsdag, december 31, 2008

Älskar det här

Photobucket
Vill bara ta det och stoppa det i munnen. Frost ser så gott ut.
Förstår att jag som liten fastnade med tungan i en lyktstolpe. Jag skulle kunna göra samma sak i dag.

Ett år – ett liv (eller något annat klyschigt)

Årets...

Ondaste: Magsår. I februari konstaterade doktorn att jag hade heliobakter i magen och magsår. Ajaj. En hård höst och vinter sätter sina spår.

Följetong: Huset. Presenterade projektet 11 januari och har sedan dess ältat och ältat och ältat om det.

Sämsta humor: Pension. En ordnörds riktigt dåliga humor. Sånt där skrattar jag åt på jobbet en övertrött dag.

Klantigaste:
Körde in i garageväggen och pajade nya fina bilen.

Klantigaste nummer två: När jag nästan pajade nya fina älskade datorn och lyckades få ljudet att försvinna. Jag som trodde att jag kände Mac.

Nya kunskap: Layout. Gick en intensivkurs på jobbet i redigering. Hann bli ganska bra. I dag minns jag typ ... ingenting.

Färg: Rosa. Det började med att jag köpte ett par rosa apsnygga skor. Sedan bar det av mot fördärvet.

Svettigaste:
Köket. 160 kollin att plocka på ta-det-jävla-självlagret. Fy fan vad jag stank äckligt efteråt.

Mest förvånande: Min egen dödsannons.

Nära ögat: Jobbet. Nu i efterhand kan jag se att jag i somras var nära att gå under av jobb. Att gå in i den berömda väggen eller vad man säger.

Dopp: Togs den 26 juli. På köpet fick jag också årets brännskada.

Fundering: Damn I wish I was a lesbian. Återkommande gånger under året har jag funderat på hur det skulle vara att vara homosexuell. Undrar om jag haft tonårhormoner i efterskott?

Mest förväntade: Min katt försvann i början av sommaren. Som varje sommar. Hon var borta i drygt tre månader innan vi hittade henne.

Mest uttjatade frågor: När ska ni gifta er då? Är det inte dags att skaffa barn snart?
Höll på att kräkas på alla som mitt i allt hade blivit så himla intresserade av mitt liv och mina beslut.

Snyggaste: Nya köket. Älskart!

Bröllop:
De var tre. Tre veckor på rad. Alla lika trevliga och med lika snygga brudpar.

Värsta: Hemresan från min och pojkvännens båtluff. Har aldrig varit så rädd. Har aldrig kräkts så mycket. Och tänker aldrig mer åka liten båt i hård vind. Fy.

Beslut:
Har fattat två livsavgörande beslut i år. Det ena om att bo här, det andra om att sluta som chef.

Mest uttjatade: Min vikt. Mitt mopeddäck till mage. Mina lår. Ja, ni vet. Sju kilo på typ ett år gör skillnad.

Låt: Har lagt upp massor med bra låtar på bloggen under året. Men ingen av dem tar hem priset som årets låt. I stället gör den här det. Sjunger den minst en gång i veckan numer.

Värsta fylla: Den 4 oktober. Klockan halv tolv hade jag kräkts två gånger, pratat med tio helt okända människor, raglat omkring ensam i en timme och nästan ställt mig och dansat ensam på ett tomt dansgolv.

Mysigaste: Midsommar på en så gott som öde ö i skärgården. Fina vänner, god mat och en värmande sol. Kan knappast bli bättre.

Visdomsord: ”Det är inte konstigt att allt är lite konstigt när jag själv är lite konstig”. Ibland är jag klok. Hahaha!

tisdag, december 30, 2008

Lyckligare än någonsin förut

Ibland funderar man. Ibland funderar man inte. En längre tid har jag bara gått omkring utan att reflektera. Något som brukar leda till att jag när jag väl funderar slås av all världens ångest och deppighet.

I dag funderade jag. Men i stället för ångest och olycka slog det mig att jag är lyckligare än jag varit på flera flera år. Jag har egentligen inga bekymmer just nu.

Jag har valt att bo här, beslutat mig för det och trivs med det. Jag känner mig kär. Jag känner att lyckan över jobbet börjar komma tillbaka sedan jag beslutade mig att sluta som nyhetschef. Jag är frisk – har inte ens lite magkrämpor som jag annars alltid dras med. Jag ser ljuset i tunneln när vi pratar hus och tror på en inflyttning inom överskådlig framtid. Allt är helt enkelt bra.

Alla beslut jag har fattat den senaste tiden har varit bra för mig. Inget velande mer, ingen mer ångest och ågren – bara bra beslut.
Kollegan L skrev till mig för inte så länge sen att det finns flera vägar som kan vara den rätta. Man behöver inte göra allt svart och vitt.
Och så är det. Jag är på rätt väg. Just nu trivs jag med livet. Jag är lycklig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna konstatera just det. Jag är lycklig.

måndag, december 29, 2008

Blondes likes sprängämnen

Det är lustigt hur två helt skilda saker kan göra mig uppspelt och glad. Och med skilda, menar jag verkligen skilda.

Nummer ett: Sprängningen på bygget.
Herregud vad det är skoj med dynamit och feta däckmattor som flyger i luften. Också luktar det så himla gott med krut.
Stod en lång stund och pratade med sprängarn och ställde alla möjliga dumma frågor. Nu vet jag hur man gör. Om jag ändå fick prova själv.

Nummer två: Nytt hår.
Söta Emma hade en tid över i morgon vilket betyder att jag kommer att vara hot i håret på nyår. Den här gången blir det, tro det eller ej, mera slingor. Jag ska baske mig bli blond nu. På riktigt.

Så lätt blir min dag mer än lyckad. Dynamit och blont hår. Kan det bli bättre?

Ledig hela veckan

I dag är det inte synd om mig. I går jobbade jag sista dagen för året och nu är jag ledig i en vecka. Det är allt annat än synd om mig faktiskt.

Egentligen borde jag min vana trogen lista årets bästa händelser men har ingen ork och energi till det. I stället spelar jag skitspel på datorn och beställer ännu fler kläder från nätet. Så att garderoben blir ännu rörigare. Skulle verkligen behöva rensa.

Och där skenade tankarna iväg. Nu – action.

lördag, december 27, 2008

Det är lite synd om mig

Jag är så snorig att jag knappt kan andas genom näsan. Och mitt nässpray är slut.
Och så ska jag alldeles snart åka till jobbet för att jobba. Åtta timmar i dag och åtta timmar i morgon. Då är det dessutom kvällstid.

Därför är det lite synd om mig i dag.

fredag, december 26, 2008

Julafton och snart vatten i huset

Pojkvännen jäklades bara. Jag fick självklart en julklapp. En liten ljuskrona för värmeljus som han gjort själv. Svetsat, målat och grejat. Bara för min skull. Så söt!

Annars flöt julen på utan varken missöden eller annat. Har käkat så mycket julmat att jag nästan kräks vid tanken på det. Och choklad. Jag och pojkvännen fick i runda slängar två kilo choklad som vi tydligen ska smälla i oss.
Som om magen inte putar tillräckligt.

I dag är det stora städardagen här hemma. Har inte tid någon annan gång.
Jag jobbar hela helgen och nästa vecka, då jag är ledig, kommer grävarkillen till bygget för att gräva ut till vattenledningen. Och då måste jag vara där och tryna ju. Och spackla kanske... som jag aldrig gjort förut.

Och just ja. På julafton fick jag veta att ytterligare ett par ska ha baby. Så nu blir det fyra i sommar. Värsta babyboomen.
Men A och F, som skulle ha sin baby på julafton, har ännu inte fått den. Hoppas den väntar några dagar till då, så det blir en 2009:a.

onsdag, december 24, 2008

Julaftonsbabbel bara

Så var det julafton. Julkänslorna existerar inte. Sitter i mörkret och lyssnar på P3 och längtar efter att pojkvännen kommer hem så jag åtminstone kan få äta julaftonsfrukost med honom. Är jävligt hungrig så jag tror att jag skiter i att vänta.

Annars har jag fått många roliga nyheter som julklappar. Inte mindre än tre nära och kära ska ha baby nästa år har jag fått veta de tre senaste dagarna.
Min äldsta syster ska ha en liten till, M ska ha en liten och E på jobbet ska också ha baby. Så himla roligt för dem.

Dagen i dag blir förhoppningsvis skön. Ska till pojkvännens pappa och småsystrar. Kanske till och med blir att åka till kyrkan en sväng. Skulle i så fall vara första gången på tio år eller så. Kanske skulle behöva det? Ha.
Annars blir det mest lugnt. Julmat och julklappar, ni vet.

Känner att inlägget blir lika trött som jag känner mig. Ledsen för det.
God jul i alla fall.

tisdag, december 23, 2008

Husmoderlig så det räcker för ett år

Efter jobbet i dag har jag gjort rödbetssallad, lagt in en sillvariant och gjort skagenröra.
Det innebär en jäkla massa hackande. En jäkla massa rörande. Och disk överallt.

Nu ser köket ut som ett bombnedslag. Men jag tänker inte göra något åt det. Jag har varit husmoderlig nog.

Just ja:


Eller Hyvää Joulua som det tydligen heter på finska.

måndag, december 22, 2008

Krog, julmat och mörker

Bara för att jag inte hade lördagen planerad hände massor. Efter middagen som intogs vid datorn gick jag till grannarna för att dricka glögg. Sedan ringde pojkvännen och ville ha med mig till krogen.
Så det var bara att ta på sig glittertoppen och dra i väg. Hade skitskoj och var för första gången på länge lagom alkoholpåverkad.

Gårdagen blev mest en ligga-på-soffan-dag. Glodde på tre fyra filmer och åt chips. Var också till pojkvännens mamma och åt julbord och bytte julklappar. Börjar räcka med julmat nu. Och då har vi fortfarande inte firat julafton. Kräk.

Nåja. Glädjande är i alla fall att den mörkaste dagen är förbi. I dag är det ljust en liten liten längre stund än i går. Gött. Snart är det vår. Som jag längtar. Ja, förutom till den 10 mars då. Jag blir ju skitgammal nästa år ju ...

lördag, december 20, 2008

Definitionen av mig

Det låter pretto, men faktiskt kan man ana mig, riktiga jag, om man skulle se mig nu.

Sitter i skräddarställning framför datorn och äter middag som består av vin, makaroner och älgstek och massor med parmesanost. En härlig kombo helt enkelt, precis som jag.

Tre år hit eller dit ...

Det är lördag. För första gången på ... ja, evigheter har jag inget planerat. Pojkvännen ska på julbord men jag vill inte följa med.
Så jag har en hel kväll bara med mig själv framför mig. Lär bli uttråkad.

I alla fall så har jag fördrivit tiden med att googla lite. Sånt gör jag när jag har tråkigt. Hittade mycket roligt. Och faktiskt en konstig grej också.

Först det här. Min gamla klasskompis som läste foto med mig har gett ut en bok. Ganska coolt faktiskt.
Flera av klasskompisarna verkar lyckas. Jag å andra sidan har inte ens en vettig kamera längre. Men det blir en så småningom.

Också hittade jag en kompis kompis från förr som gett ut en bok och snart ger ut sin andra. Också hörs hon i P3 ibland.
Fan vad vissa lyckas.

Och nu till det konstiga. För första gången någonsin googlade jag ett av mina ex och hittade mycket konstig info. Han hade blivit en duktig illustratör, vilket inte är förvånande. Det som är mer förvånande är att han är född 1972, enligt alla källor.

Till mig sa han att han var född 1975. Och det har jag trott fram tills nu. Firade ju för fan till och med hans 26:e födelsedag. Eller 29:e kanske jag ska säga...
Jag visste att han var skum, men riktigt så skum anade jag faktiskt inte.

fredag, december 19, 2008

Jag hör dåligt och jag fattar trögt


Jag lyssnar sällan på ljudklipp andra lägger upp. Jag skiter 90 procent av gångerna i låttexter som publiceras på andra bloggar. Men nu måste jag göra samma sak själv.
I morse när jag åkte till jobbet blev jag nämligen kär. Kär i en låt.

Och det var den här. Hör dåligt fattar trögt med Emil Jensen. Fy faaan vad bra den är.
Texten är ljuvlig, hans röst härligt skånsk och refrängen ... lyssna på refrängen! Helt magisk ljudslinga. Har nynnat på den hela dagen. Mmmm.

Repeat resten av dagen tror jag bestämt.

Din arm är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Du viskar så tyst mot min hals
är du hes?
Alla andra har somnat här
det är bara du och jag
Vem har du blandat ihop mig med nu?

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg nåt nu, säg det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu

Du ler mig i ögonen
Vad är det som bländar dig?
Ljuset är släckt
det har knappt börjat gry
Din mun är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Ditt blod är så varmt mot min arm
är du sjuk?

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg det nu, säg det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu

Du måste ha missbedömt avstånden
du måste ha blandat ihop mig med nån
Vad du än missbedömt,
hur du än…
Blanda det längre och närmre och kom

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg gör nu och gör det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu
Väntar nu
Väntar nu

Därför är julklappar viktigt

Pojkvännen håller på och säger att jag inte får någon julklapp av honom i år. Och riktigt på riktigt gör det mig ledsen.
Jag anser inte att jag är en ha-galen person som MÅSTE ha julklappar. Kommer man överens om att man inte ska byta är det helt okej med mig. Jävligt okej faktiskt.

Men nu när jag och pojkvännen inte har någon deal om att vi inte ska köpa julklappar, och jag dessutom köpt en till honom, känns det skittrist att inte få någon. Och orsaken är enkel: Jag vill att han ska bry sig.

Det skulle ta honom max en halvtimme att gå på stan för att handla en klapp till mig. Det skulle ta honom tio minuter att skriva ett presentkort på en middag som han lagar hemma i köket. Det skulle ta honom några timmar att snickra ihop något litet, onödigt och gulligt att ge mig.
Kan han inte ens avsätta lite lite tid för att glädja mig?

Och själva presenten spelar faktiskt ingen roll alls. Bara det är något som han har tänkt ut själv. Något som visar att han bryr sig.

Ja må vara fjantig och löjlig och barnslig eller vad fan som helst, men jag vill ha en julklapp från honom.

torsdag, december 18, 2008

Lycka en helt vanlig torsdag

Pojkvännen ringde. Han undrade när jag skulle komma hem i dag.
Han höll nämligen på och lagade mat och meddelade att vi skulle ha några vänner över på middag klockan sex. Så bad han mig köpa med en flaska rödvin.

Först då började jag undra vad han lagade som tog flera timmar och krävde rödvin. Älgstek svarade han då.

Gött.
Nu kommer min mage att få ännu fler märken från skrivbordet. Jo, det är sant, bordskivan skaver på magen. Shit vad jag måste träna.

Ps. Fan vad dåliga ni är på att kommentera. Tänker gå i bloggstrejk snart. Två kommentarer (varav en är min!) på sex inlägg. Kom igen för fan.

Om jag bara kunde minnas

Det finns vissa stunder i livet där man inte är i sitt esse. Tillfällen då man nästan skäms över sig själv. Och just nu är jag i en sådan period.
Den senaste tiden har jag nämligen blivit glömsk. Så glömsk att jag börjar tro att åldersdemensen kommit lite väl tidigt.

Det började för ungefär en månad sedan då jag började glömma min mobiltelefon hemma när jag åkte till jobbet.
Sedan blev det värre. Jag glömde inte bara mobilen hemma när jag åkte i väg, jag glömde var jag hade lagt den när jag var hemma. Flera gånger tackade jag min lyckliga stjärna över att det går att ringa till mobilen för att lokalisera den.

Värre är det med nycklarna. De tappade jag också bort och hittade sedan i bilen. Inte i tändningen utan liggandes i passagerarsätet. Varför tankspridda jag hade lagt dem där vet jag inte.
Efter de här första incidenterna har det bara blivit värre. Jag har glömt klockan på jobbet då jag tagit av mig den utan att jag vetat om det. Jag har glömt mobilen på jobbet över natten.

Jag har glömt spisplattorna på när jag lagat mat och inte märkt det förrän en timme senare då det osat i hela köket. Jag har åkt till jobbet utan handväska – och den sägs ju vara en kvinnas bästa vän som man aldrig lämnar.
Kort sammanfattat: Jag har glömt det mesta som går att glömma. Födelsedagar, middagsbjudningar och inbokade läkartider.

Så den senaste tiden har jag börjat fundera på vad det är som är fel i min hjärna.
Jag börjar tro att jag har tappat den. Eller lagt den på något bra ställe i väntan på våren. Någonstans där jag inte hittar den. Om jag bara kunde minnas var jag lagt den.

Publicerad 17 december

onsdag, december 17, 2008

Favoritfärgen röd

Glömde bort att det var tisdag i går. Inte så konstigt med tanke på hur förvirrad jag var hela dagen.
Hursom. Nu kommer veckans tisdagstema som är färgen röd. Vilken tur att rött tillsammans med grönt är favoritfärgen.

Photobucket
Bjuder på en vårbild eftersom jag inte har någon julstämning alls.
Dessutom älskar jag tulpaner. Och det är ett skäl nog.

En hyllning till public service

I går kväll var jag väldigt nära att kasta något hårt på tv:n i sovrummet. Något riktigt hårt.
Började vid tiotiden (dum som jag var) titta på Titanic som visades på TV3. Jag visste ju att den var lång och misstänkte att jag skulle få glo halva natten om jag ville se den klart. Men trodde jag skulle stänga av efter en stund.

Men i och med att jag inte hade sett filmen på flera år och dessutom slumrat på soffan under eftermiddagen kunde jag inte somna. Tänkte att jag bara skulle se klart filmen. I och med att skeppet redan hade börjat sjunka trodde jag inte att det kunde vara så lång tid kvar.

Men tji fick jag. Eftersom jävla as-TV3 har reklampauser på tio minuter var tionde minut tog ju filmen aldrig slut. Kvart i två var skiten slut. Och jag med.

Kan bara konstatera att jag aldrig någonsin mer ska se en film på TV3. Jävla skitkanal.

tisdag, december 16, 2008

Jag är halv i dag

Jag fattar inte var jag har lämnat min hjärna. Någonstans där jag inte hittar den i alla fall.
Jag har nämligen glömt min handväska hemma. Med alla pengar, lypsyl, mobil och allt annat viktigt. Känner mig naken och utlämnad.

Hur fan kan jag vara så disträ?

måndag, december 15, 2008

Jag längtar, jag längtar, jag längtar

Jag går runt och känner på tapeterna och tänker att jag snart ska bo där. Går runt och tittar på allt och tänker att jag snart ska bo där. Sätter mig på golvet och tänker att jag snart ska bo där. Ställer mig och dumstirrar ut genom fönstret och tänker att jag snart ska bo där. Jag ska snart bo där!

Jag pratar om huset. Huset som det är 18 grader varmt i. Huset som snart inte har någon spackling kvar. Huset som har det snyggaste köket i världen. Huset som har snygga tapeter. Huset som har det snyggaste golvet. Huset som mitt badkar ska bo i. Älskade älskade huset.

Jag tror jag är kär. Kan jag inte få flytta in snart?

söndag, december 14, 2008

Nästan på pricken jag

Gjorde ett personlighetstest, som så många gånger förr.
Den här gången var svaret dock skrämmande likt mig. I många fall i alla fall.


Så här blev mitt resultat. Jag är alltså en kombo mellan Typ 2 – Hjälparen, Typ 3 – Presteraren, Typ fem – Iaktagaren och Typ sju – Entusiasten.
Enligt testet ska jag dock bara vara en typ som mest. Och det är nummer sju. Garanterat. Många saker som står där skulle bara mina närmsta vänner kunna veta.

Hör här:
”Sjuor har en tendens att lämna tankegångar ofullständiga. De hinner inte avsluta en tankegång innan en annan kommer och tar över medvetandet.” Check. Jag i ett nötskal.

”Den aktivitetsupptagna typen: Ständigt sökande efter nya äventyr och nöjen, spontan, mångsidig, kunnig inom många områden, impulsiv.” Check. Håller med även här.

”Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredställelsen är någon annanstans.” Check. Tänker så alltför ofta och blir ledsen och deprimerad.

”Motivation: Vill vara lycklig och tillfredställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.” Check. På pricken.

Så skriver de också om ångest och om jakten på nya kickar. Även det stämmer. Men allt stämmer förstås inte.
Ganska mycket i typ tre och fem stämmer också. Och de typer som jag fick lägst i hittar jag knappt något som passar in på mig.
Kanske finns en viss sanning i det här testet.

lördag, december 13, 2008

Kastad tillbaka tio år


Bob hund med Upp, upp, upp, ner.

Hittade den här helt sinnessjukt ljuvliga låt på Spotify.
Satte på den, hörde introt och kastades tillbaka tio år i tiden.

Å, den tiden. Arvikafestivalen, öl, hångel och ett liv som lekte. 18 år gammal. Fan att tiden aldrig kan stanna. Jag längtar tillbaka.

Så olika mig men ändå så lika

Pratade för inte så länge sen med en kollega om syskon och om hur man är med dem, vad de betyder för en och om det spelar någon roll var i syskonskaran man är född.

Och då slog det mig att mina två systrar är mina idoler och har alltid varit.
Jag ser upp till dem, älskar dem så mycket att det gör ont och inspireras av dem. Vill vara som de är.
Kanske är det så alla lillasyskon känner?

Jag minns en gång när jag och äldsta syrran satt på ett café och grät tillsammans. Grät över vår uppväxt, grät över allt vi missförstått och grät över att vi i dag älskade varandra. Att få höra hur livet är och har varit ur en annans perspektiv, från någon som upplevt precis samma sak.

Och det är precis det. Det är det som gör att de känns mer som mig än någon annan. De har samma föräldrar, samma erfarenheter, samma liv.
Men ändå är de så olika. Olika varandra och olika mig. De är mycket bättre, mer färdiga, mer vuxna. Och jag avundas dem. Deras kunskap och deras trygghet vill jag också ha.

Jag vill också bli så. Så som mina idoler är.

fredag, december 12, 2008

Leker lite med bloggen



Testar blogghuvuden. Leker lite.
Det blev ju inte särskilt snyggt, men nu får det vara så ett tag. Omväxling förnöjer som det heter.

Tillbakablick från december 2004

Han kom hem, röd om kinderna och lite svettig. Ögonen lyste. Han hade hittat den. Den perfekta. Den som skulle bli vår första gran i vår första lägenhet.

Dagen efter tog vi bilen med flak, parkerade på en skogsväg och började gå.
Jag hade sågen, han hade yxan. Det skulle inte vara så långt, sa han. Men det var det.
Vi pulsade fram i snön, halkade på isiga bergsklackar och skrapade knäna.

Men mitt i allt stod den där. Och den var perfekt.
Tät, jämn och alldeles härligt grön. Och lång. Över tre meter lång.
Han högg ner den och jag sågade av den till lagom längd. Sprang och gömde den avsågade delen under en annan gran medan han täckte över stubben med torkade löv och pinnar. Ingen skulle få veta att vi tagit en gran.

Som ett team bar vi den sedan hela långa vägen tillbaka. Genom snön, över is och upp på bilflaket. Så skyndade vi oss därifrån.

torsdag, december 11, 2008

Det svåraste beslutet är fattat

Om typ en och en halv timme är ”min” sista tidning på ett bra tag skickad till tryckeriet. Känns lite ledsamt nästan.

Gjorde nämligen min sista dag som nyhetschef i dag. Känns blandat.
I början hade jag Ågren. Ångrade nästan mitt beslut. Men ju längre tid det har gått desto bättre känns det. Just nu behöver jag detta.

Jag vill hitta tillbaka till skrivandet och till lusten igen. Inte bara stress, tandgnissel och magont. Jag vill fortsätta att känna att jag älskar mitt jobb. Den senaste tidens tankar vill jag inte alls ha. Jag vill känna glädje över att åka dit.

Sedan är det annat som spelar in också. Pengar till stor del. Pengar kan ge motivation och glädje, hur löjligt det än låter. Mer pengar för slitet jag lägger ner gör det värt det. Så krass är jag faktiskt.

Också spelar mitt icke-existerande sociala liv in också. Jag är less på att säga ”nej jag kan inte, jag jobbar då”. Jag är less på att inte träffa folk, inte hinna pussa pojkvännen på hela dagen eller tvingas vara spiknykter på alla fester varannan jävla helg eftersom man ska jobba dagen efter.

Jag vill ha ett liv. Och får jag inte det vill jag åtminstone ha pengar. Inget liv och inga pengar = olycklig jag.
Nu hoppas jag på bot och bättring. Nästa vecka börjar mitt nya liv.

... Mitt nya degraderade liv.
Fan vad det suger att tvingas ”ge upp”, ta ett steg bakåt i karriären. Jag vill ju fortfarande vara bäst. Även om jag vet att detta är bäst för mig.

Snart en gnällkärring

Min kommun tycker inte som jag. Man vill ändra på saker som jag inte vill ändra på, för att göra en lång historia kort.

Så jag har bestämt mig för att bli en gnällkärring. Om kommunen ändrar på grejerna och livet blir sämre för mig kommer jag att ringa till kommundirektören (som visserligen inte fattar besluten, men någon måste jag ju ringa till) och gnälla. Och klaga. Och vara arg.
För så grinig är jag just nu. Fan ta dem om det blir sämre.

När jag ändå är i farten tänkte jag börja köra riktigt riktigt långsamt mitt på vägen så att jag skapar ännu mer irritation. Då blir jag en gnällkärring på alla sätt och vis. Gött!

tisdag, december 09, 2008

Söker uppmärksamhet

Dagens Tisdagstema är uppmärksamhet. Skitsvårt och en aning krystat om du frågar mig. Vill hellre ha något mer konkret att gå på. Men men.

Eftersom jag jobbar som ett as just nu letade jag bland mina bilder och hittade en jag gillar skarpt som kan passa in på temat. Två älskade syskonbarn som söker uppmärksamhet hos sin pappa. Och ja, oskärpan är med mening.

Photobucket

Jättestor variation i mitt liv

Läste i dagens tidning att en varierad kost gör att du undviker vitaminbrist och brist på andra spårämnen.

I dag äter jag nudlar med ost och oliver för tredje dagen i rad.

Hej vitaminbrist!

Jag är världens största klant

Jag vet att jag kan vara ganska fumling och klantig, men att jag var så här dum visste jag inte. Mitt ben värker och värker av den enkla orsaken att jag gick in i ett bord. Dumma jag.

Jag var stressad förstås, tittade inte riktigt vad jag gjorde utan gick i full fart framåt och rakt in i hörnet på min kollegas skrivbord. Trodde på riktigt att benet gått av. Har nästan aldrig känt en sådan smärta.

I går gjorde det så ont att jag haltade hela kvällen. När jag efter mycket om och men vågade dra ner byxorna och kolla på skadan var det mycket riktigt en lårkaka. Ni vet en sån som idrottare får när de gör sig riktigt illa.

I dag kan jag inte böja mig ner. Hela lårmuskeln stramar när jag rör mig och jeansen spänner och trycker på ett obehagligt sätt. När jag skulle gå upp för de tre trapporna till redaktionen kände jag mig som en gammal dam. Min lårmuskel måste fått sig ordentligt med däng.

Fy fan. Dumt huvud får kroppen lida.

söndag, december 07, 2008

Ego

Photobucket

Jag är vaken alldeles för tidigt

Jag borde fortfarande sova. Jag borde inte alls ha vaknat vid nio och varit pigg. För nu är jag trött. Jättetrött. Och så ska jag på jobb så småningom.

Jag borde vara tröttare eftersom jag var på cocktailfest i går för F som fyllde 30. Det var hur trevligt som helst. Och jag var hur snygg som helst. Så klart. (Ja, ni förstår att det inte är allvarligt menat, men jag förtydligar med en parentes i alla fall.)

Hade en svart paljettklänning, rosa strumpbyxor, rosa örhängen och ett svart hårband med rosett. Och svarta klackisar då. Och rosa naglar. Har nog aldrig varit så finklädd. Någonsin. Men det var roligt. Klagade lite över att paljetterna hela tiden fastnade i strumpbyxorna så att jag visade rumpan varenda gång jag reste mig, men det är sådant man får ta om man ska vara snygg i cocktailklänning.

Hur som helst blev det här inlägget helt värdelöst. Och det jag egentligen skulle skriva var att pojkvännen eldade i pannan för första gången i går. I dag kopplar han på värmen in till huset. Helt otroligt, vi har värme!
Nu är det bara allt annat kvar. Fy fan.

torsdag, december 04, 2008

Ilandsproblem på hög nivå

Har bara några tankar som jag vill dela med mig av. Så ta fram anteckningsblocken och fatta pennorna:

• Sedan hunden blev behandlad för skabb (trots att hon enligt veterinären inte hade det) är jag helt övertygad om att jag har fått det. Skabb alltså. Jag menar, tänk hur många jag skakar hand med i veckan. Eller hur många gånger jag har klappat hundar och katter.

Och om jag inbillar mig tycker jag att det kliar på händerna. Har till och med bildgooglat skabb för att se om mina händer har några liknande symtom. Sist skabb härjade här drömde jag om det. Tror det är någon underbyggd rädsla för att ha små djur under huden som spökar.

• Jag hatar när städerskan på jobbet sätter pappershanddukarna fel väg så man får noll eller tio pappershanddukar med sig. Irriterande. Mycket irriterande.

• Jag kan inte lyssna på spotify längre. Har ont i öronen nu. De där förbannade hörlurarna med stora ploppar gör att mina stackars öronflärpar är alldeles röda och ömma. Jag var så ledsen i förmiddags att jag funderade på att gå och köpa mig en Ipod i för tidig julklapp så jag skulle kunna använda de hörlurarna till datorn.

Men tydligen är det samma skithörlurar som följer med en Ipod. Fick rådet att köpa ett par bra hörlurar för en relativt billig slant i stället. Men hur kul är det?

• Jag har träningsvärk i armar och rygg. Från spacklingen i tisdags.
Är jag i bra form eller?

En låt som gör mig helglad


Telepopmusik med Breathe

Den här låten är helt sinnessjukt bra. Jag skulle kunna lyssna på den på repeat hela dagarna (ja, den finns på spotify) om jag kunde. Jag skulle kunna ha den som soundtrack till hela mitt liv. Jag skulle kunna spela den på min begravning.

Den gör mig pigg, glad, uppfylld, ledsen, melankolisk, kär, sprudlande, lycklig och i stort sett på alla andra sätt. Den är helt enkelt underbar. Kan inte beskrivas på annat sätt.
Se nu till att lyssna på den.

onsdag, december 03, 2008

Jag är kär!


Åh, ser ni? Ser ni? Spotify!!
Kära kollegan P bjöd in mig till en hel värld full av gratis musik. Och det finns rätt mycket faktiskt. Allt som jag hittills sökt efter i alla fall.

Att jobba blev plötsligt väldigt väldigt ointressant. Trots att jag sitter med en hörlur i ena örat.

Det är stressigt nu innan jul

Man ska pynta, byta gardiner, stryka julduken som ska på bordet, köpa skinka som ska kokas och griljeras innan det är dags att bjuda familjen på middag i det snyggt inredda hemmet där man ska hinna dammsuga och skura toaletten med miljövänligt skurmedel som visar att man är miljömedveten precis som man vill visa med de hemmagjorda julkorten som man skickar till alla som man inte har hunnit tänka ut de allra bästa julklapparna till som i sin tur ska slås in i fantasifulla paket medan man lyssnar på den senaste musiken så man kan vara med i snacket och så måste man hinna läsa ut den intellektuella boken som kollegan rekommenderat medan man ligger i badet och tar hand om sig själv genom att använda inpackning så man slipper få skäll från frisören, raka benen, smörja in sig och för guds skull inte glömma fötterna eller sambon som man ska hinna dricka vin och snacka skit med och hinna ge minst tre kramar om dagen trots att husdjuren ska rastas och ges mat och kelas med och så får man inte glömma att byta sanden i kattlådan innan den börjar lukta så att vännerna klagar när man försöker bjuda dem på glögg medan man med andra handen försöker komma i håg att panta alla flaskor och kompostera resterna från maten som man för egen hand helt från grunden lagat med ekologiska råvaror som man omsorgsfullt väljer ut när man handlar då man tvingar sig själv att gå förbi chipsen eftersom figuren ska hålla under hela julen så man försöker klämma in åtminstone en promenad tidigt på morgonen innan jobbet så man är pigg och fräsch att sätta tänderna i vilket arbete som helst och man ska vara kreativ och ha inspiration till att göra det lilla extra så att man kanske kan få högre lön så man kan köpa sig den snygga klänningen man sett i affären som visar att man hänger med i modet och inte bara handlar kläder på postorder som för den delen kräver de där finskakunskaperna som man vet att man borde ha och funderar på att gå en kurs på Medis men som man konstaterat att man inte har någon tid till.

Och mitt i allt det här ska man hinna andas också.

Publicerad 1.12. Skriven i affekt, nästan utan att andas.

tisdag, december 02, 2008

Man blir trött av att vara ledig

Det finns få saker som tar så på krafterna som att vara ledig. Har så mycket komp att jag inte får ha mera och har därför tagit ledigt i två dagar.
Hade stora vida planer på att få storstädat, få massor gjort på bygget, få tid för mig själv och allt vad jag hade planerat.

Men det blev varken hackat eller malet. Jag har inte gjort någonting på två dagar. Bara lagat mat, vikt lite tvätt och plockat ur diskmaskinen. Sammanlagd tid: cirka en timme.
Resten av tiden har jag förspillt. På att sitta här och göra om bloggen. Typ.

I dag var jag faktiskt lite duktig förresten. Åkte till veterinären med hundskrället. Fick order att tvätta henne med babyolja. Mysigt att ha henne runttraskande i lägenheten sen. Usch. Så fick hon behandling för skabb trots allt. Veterinären hittade som sagt ingen skabb men tyckte det var lika bra ändå. Hoppas det blir bättre nu.

I kväll ska jag följa med pojkvännen till bygget. Helt otippat ska jag spackla.
Kanske kanske kan värmen komma igång i dag också. Pannan är på plats, vatten är fyllt i tankarna. Det saknas typ bara lite el för fläkten. Sedan är det bara att elda.
Inflyttningen närmar sig.

Tisdagstema för första gången

Inspirerad av Malin och hennes fotoblogg så tänkte jag också vara med i Tisdagstemat den här gången. Som ett försök att göra mitt fotande mer kontinuerligt kanske.
Målet är att vara med varje tisdag. Får se hur det blir med det.

Temat den här tisdagen var ”nära” som jag valde att gestalta med en hundnos på nära håll. Hunden är våra vänners dobermann. Riktigt söt.

Photobucket

måndag, december 01, 2008

Ett bra slut på en slappardag

Photobucket
Glögg och lussebulle. Kan knappast bli bättre.

Ursäkta röran, jag bygger om

fredag, november 28, 2008

Min bästa tid är nu

Tänk vad hemskt det är att man inte tar tillvara på tiden bättre och stannar upp och njuter. I stället stressar man på i jakt efter något bättre. Mot framtiden.
När jag stod i duschen nyss slog det mig att livet inte kunde vara bättre än det är just nu. Jag har alla fördelar just precis nu.

Jag är ung men ändå tillräckligt vuxen att jag någorlunda vet var jag står och vem jag är.
Jag har en karriär inom något jag älskar.
Jag får en hyfsad lön i jämförelse som jag kan lägga på precis vad jag vill.
Jag har inga barn ännu och alltså ingen att ta ansvar för än mig själv.
Jag har en pojkvän som jag älskar och vars sidor jag beundrar.
Jag har vänner som får mig att må bra och bli glad och som jag älskar att ha i min närhet.
Plus allt annat; familj, tak över huvudet, mat på bordet.

Det finns alltså ingen orsak att vara ledsen, deprimerad eller full av grubblerier. Ingen orsak alls. Och förresten skiner solen. Och så är det fredag. Livet leker.
I dag ska jag njuta av att bara vara.

Det luktar äckligt här hemma

Hunden har pälsproblem. Hon luktar illa (mer än vanligt) och kliar sig hela tiden. Trots regelbundna tvättar och fiskleverolja på maten blir det inte bättre.
Så hon kliar sig hela tiden. Så pälsen lossnar. (Edit: Hon har varit till veterinären tre gånger och det är inte skabb. Torr hud säger de. Bara så ni vet.)

Nu har vi hår överallt. Det är så skitigt att jag absolut inte vill gå barfota längre. Och i och med att vi bara bor i 60 kvadrat luktar hundens äckliga lukt överallt. När man kommer hem efter en hel dag på jobbet vill man nästan kräkas. Åt allt hundhår och damm och åt lukten.

Känns skönt att den närmsta tiden är helt sinnessjukt uppbokad i alla fall. Då slipper jag vara hemma i äcklet.
På lördag ska jag först på julmarknad med några vänner, sen fira pojkvännens lillasyster som fyller år och sen på 40-årsfest. Söndag ska jag spackla på bygget. Nej, det tar aldrig slut på gipsskarvar och skruvhål. Tyvärr.

Nästa helg jobbar jag. Och är bjuden på paintball med kollegorna på lördag dag, på kvällen ska jag på 30-årsfest. Helgen därefter ska jag på julbord med vänner.
Helgen därefter är helgen innan jul. Då kanske jag har tid att dricka glögg och julpynta och sånt där som man ska hinna med. Men vi får se. Lär väl säkert komma något annat då.

Positivt är att jag inte ska köpa några julklappar i år. Bara till pojkvännen i och med att vi firar jul med hans familj i år. Och de klapparna får han köpa.

onsdag, november 26, 2008

I'm feeling blue

Jag har sprängande huvudvärk i dag. Den är av den varianten att man nästan vill spy.
Beror troligen på nattens helt sinnessjuka drömmar. Drömde att mitt barn dog, att min kompis blev knivhuggen, att det började brinna och jag var instängd i samma rum som elden, att det var krig och jag försökte samla material till att bygga ett hus och samla mat för att överleva. Som sagt, sinnessjukt.
Har högst troligen gnisslat tänder hela natten på grund av det. Och så har jag vaknat 750 gånger och haft svårt att somna om.

Till råga på allt vräker det ner ännu mera snö. Det är väl visserligen okej, men det känns bökigt när man ska köra en massa bil.

Kort sammanfattat: Allt skulle kunna kännas bättre.

måndag, november 24, 2008

Nej jag är ingen tjockis

Det är så konstigt. Alla stickade vintertröjor från förra året har helt plötsligt krympt. Trots att jag går och drar i tröjan jag har på mig i dag glipar den vid magen. Illa.

Den måste ha filtat sig i smyg. Eller så har någon i smyg torktumlat den. Eller så har malen ätit upp de sista stickvarven. Eller så har något bytt ut den mot en i mindre storlek. Så måste det vara.

För inte kan det väl vara så att jag ... nej, dum tanke. Klart det inte är hos magen felet ligger. Det måste vara den där ”någon” som gjort något.

Bla bla bla bla

Ibland önskar jag att ingen visste vem jag är.
Jag skulle kunna skriva så mycket mera då. Så mycket roligt och självutlämnande. Men nu vågar jag inte.

I alla fall blev jag äckelfull i lördags. Minnesluckor igen. Inte roligt. Ska ta det lugnt med alkoholen ett tag nu. Särskilt med tanke på hur jag mådde i går. Försökte ligga så stilla som möjligt för att undvika att kräkas. Vid tre fyra började jag bli människa igen.

Jag är för gammal för det här. Kanske jag skulle ta och bli lite mogen också? Typ stadga mig på alla sätt och vis. Inte ragla runt på krogen.

Bajs. Gillar inte mig själv just nu.

lördag, november 22, 2008

Välkommen till stora oredan


Klicka för större.

Det är grejer överallt. Trappan till övervåningen står i tvättstugan, frysen står och badkaret ligger i vardagsrummet, verktygsvagnen står i sovrummet och i hallen finns tre sågar, mängder med sågspån och kakelfix i en härlig blandning. Och på övervåningen är det just nu snickarverkstad. För att inte tala om utsidan ...

Men här är det i alla fall: Huset.
Stora delar av det. Jag tänkte så ni får ett större grepp om helheten.

En annan värld över en natt

I går.

I dag.

fredag, november 21, 2008

Inte blond men blondare

– Men, du blev ju inte blond, sa pojkvännen lite halvt besviket i går.
Jag hade byggt upp höga förväntningar för honom. Under den tid vi varit tillsammans har jag aldrig varit blond. Senast var tio år sedan då jag var 17 år. Och då kände inte vi varandra.

Och nej, jag blev inte blond. Men blondare. Har två olika sorters slingor i håret, ”honungsfärgade” och ”kalla blonda” enligt E som fixade dem. Ganska likt de jag hade innan. Skillnaden är bara att färgen är jämnare och bättre. Och lite ljusare.

Klippningen blev inte alls drastisk. Vilket jag är glad för. Jag ska ju spara och lyckades till och med hålla mig hos frisören.
Klippte topparna på längden och klippte upp det massor. Nu är det inte bara tjockt hår som hänger utan det känns faktiskt som en frisyr. Luggen kapades också ganska rejält. Gött.

Lägger upp en bild när jag inte sitter i morgonrock med grus i ögonvrårna.

Edit:

onsdag, november 19, 2008

Hår hår hår


Under en längre tid har jag sparat ner bilder på datorn på snygga frisyrer. Sådant som jag skulle kunna tänka mig att ha.
När jag gjorde en genomgång visade det sig att i stort sett alla frisyrer var blonda. Verkar som att jag tänker behålla håret ljust i morgon. Kanske göra det ännu ljusare? Men jag vet inte.

De tre frisyrerna ovan är alla favoriter. Skulle däremot inte alls passa i ettan. Och tvåan är egentligen lite för kort. Jag hade ju tänkt spara till långt hår.
Trean gillar jag skitmycket, men riktigt så kritvitt blir det inte. Blir det blont blir det snarare guldigt och varmt så jag inte försvinner. Kan ju hända att man blir så blek att man smälter in i bakgrunden.

Åh. Har ångest. Är det någon som kan hjälpa mig? Ska jag bli blond? Eller ska jag fortsätta vara mörk?

Humor helt på min nivå

Jag har vansinnigt roligt. Med mig själv, framför datorn.
Hittade hit och har skrattat sedan dess. Åt mig själv och min fot.

Testa själva:

1. Sitt ner, lyft din högra fot ifrån golvet och cirkulera den medurs.

2. Nu, medan du gör det, skriv siffran '6' i luften med din högra hand. Din fot kommer att ändra riktning!

Tre gånger och samma resultat alla gånger. Haha. Skitkul.


Eller är jag kanske övertrött?

Edit: Jag skrattar fortfarande. Samma resultat för femte gången. Hur dum får hjärnan vara? Den lyder ju inte alls!

Två bra saker i ett


I dag har jag gjort en bra gärning.
Köpt ovanstående tavla som är läskigt snygg för en ganska stor summa pengar som går till välgörenhet.
Typisk win-win.

Handla du också vetja.

tisdag, november 18, 2008

En bra film

Är ni sugna på en bra film? Se Burn after reading.

Rekommenderas.

måndag, november 17, 2008

Jag har massor att se fram emot

Livet leker. Jag är lycklig. Boostad från samtalet i går. Och så gillar att vara reporter igen. Inget ansvar bara skriva skriva skriva. Gött!
Dessutom har jag en sjuhelsikes vecka framför mig. En sjuhelsikes rolig vecka. Ett urval:

• I morgon gör jag min sista dag för veckan. Nionde dagen i rad och det börjar kännas som det börjar räcka. Fast helgen var oväntat rolig. Fotade en del själv vilket var skoj och så stod jag i en monter på en mässa. Var betydligt roligare än jag väntat mig. Snacka skit med folk som mest berömde en. Helt okej en söndag.

• På lördag är det julfest med jobbet. Yey. Med förfest där det vankas marguerita hörde jag det skvallras om. Det bästa med firmakalasen är att man kan ha skyhöga förväntning och ändå aldrig bli besviken. Det är något visst med tidningsfolk och sprit.

• På onsdag blir det stora städardagen. Ser egentligen inte fram emot det, men försöker peppa mig själv och låtsas att det ska bli skoj. Får se om det funkar. Pojkvännens bror med fru kommer på middag också. Det är däremot roligare. Och förresten är det ganska gött NÄR det väl är städat.

• På torsdag tänkte jag pallra mig in till stan. Ska ringa A och höra om hon vill leka en stund. Ta en promenix eller så. Vad säger du?

• Och orsaken att jag ska till stan på torsdag är för att jag ska få mitt hår att bli en frisyr igen. Är så less på att det bara hänger, blåser i ansiktet och i största allmänhet är i vägen. Ska bli gött att få en vettig färg också.
Funderar på att behålla det ljust. Blond blondare blondast kanske? Eller följa hösttrenden och färga det mörkt? Vi får se. Kanske jag lämnar håret helt i Emmas händer.

• Också har jag laddat ner en apbra (enligt entydiga recensioner från folk och fä) film som jag hittills inte sett. Så den har jag att se fram emot.

• Och min bok. Har äntligen börjat läsa igen. Eller rättare sagt, har äntligen hittat tid och ro att läsa igen. Njöt av varje sekund i går kväll. Jag älskar böcker ju.

Så denna veckan kommer det inte att kännas som november det minsta. Känns skönt. Och snart är det förresten december.

söndag, november 16, 2008

Glädje i en liten telefon

Tänk att man kan skratta så att magen värker bara genom att prata med en av världens bästa personer i telefonen! Mina andra vänner är lyckligt lottade som får ha henne nära mycket oftare än jag.

Älskar dig S. Men vågar inte säga det på riktigt.

Kalla nordbor kan inte tackla sorg

Ibland funderar jag på varför vi nordbor reagerar som vi gör i sorg. Vi stänger in oss, vill vara ensamma, orkar inte prata med någon.
Sitter i mörkret och begrundar livet. Blir mer deprimerade. Vill inte förstå, ger oss inte en chans att förstå.

En gång hörde jag hur man bearbetade sorg i ett annat inte lika kallt land. Jag minns inte vilket land det var, och om man gjorde så nu. Jag minns inte heller vem som sa det till mig, men det har fastnat ändå.

Om en kvinna förlorade sin man kom hela byn till henne. De kom och frågade hur det var med henne och hon fick gång på gång berätta hur det hade gått till när mannen avled. Kvinnan grät och grät, men fick stöd av alla som kom.

När hela byn hade beklagat sorgen, uttryckt sin empati och lyssnat på kvinnan hade hon så gott som redan bearbetat sorgen. Hon hade gått vidare, fått det stöd hon behövde och gråtit de tårar hon behövt. Hon kunde acceptera faktum. Förstå att mannen inte skulle vara gladare av att hon var olycklig en lång lång tid.

Och tillbaka till oss kalla nordbor. Här vägrar vi att prata. Gräver ner oss när vi inte ventilerar problemen. Och inte förrän vi står vid ruinens brant (om ens då) pallrar vi oss iväg för att prata med någon.
Jag tycker att det är helt fel sätt att gå tillväga.

fredag, november 14, 2008

Allt är lite konstigt

Jag skulle gärna ta en titt inne i mitt huvud just nu. Det måste hända spännande saker därinne. Allt i mitt liv är nämligen en enda stor röra just nu. Jag är en enda stor röra.

Det börjar med sinnessjuka drömmar om bebisbajs och att jag inte alls vill ha barn just nu. Och om jobbet och konstiga uppgifter där. Och konstiga drömmar om mat. Vaknar upp och är svettig, yr och helt färdig på morgnarna.

Och så till verkligheten. Total förvirring. Har tappat bort mobilen varje dag den här veckan. Ibland under pappershögarna på mitt skrivbord på jobbet, ibland under pappershögarna på köksbordet hemma, ibland under täcket i sängen, ibland liggandes på konstiga ställen. Har varit tvungen att ringa till den flera gånger. Är samtidigt väldigt glad över att det går att ringa till den när man tappat bort den. Det är värre med nycklar ...

Och så är det ännu mera kaos. Försover mig ena dagen. Glömmer ställa klockan den andra dagen. Glömmer att äta. Glömmer att dricka kaffe under hela arbetsdagen. Glömmer lösenord.
Eller så gör jag konstiga grejer. Som i dag då jag satte på mig trosorna fel väg. Inte bakochfram utan ena sidan mellan benen. Har gått så hela dagen. Orkade inte krångla av mig både byxor och skor när jag upptäckte det.

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt att allt är lite konstigt när jag själv är lite konstig.

torsdag, november 13, 2008

Pirr i ögonen och trött i huvudet

I morse försov jag mig på riktigt. Vaknade åtta. Börjar halv nio. Och jag har en halvtimmes resväg till jobbet.
Kom sist och slutligen bara en kvart försent. Och då hann jag blöta håret också så jag slipper se vansinnig ut hela dagen. Känns gött.

Det som inte känns gött är det eviga pirrandet i ögonen. Det har hållit på nu i över en månad. Har grusig syn, vill gnugga mig i ögonen hela tiden och på morgonen går det knappt inte ens att öppna ögonen. Kan det vara någon förkylningsskit?

onsdag, november 12, 2008

Ska man jubla eller gråta?



Facebook är en ständig källa till självmedvetenhet. Vad har jag gjort för att förtjäna denna drastiska ändringen?

Min snygga t-shirt

Du du du dududu, du du du dududu ...
Ja, det ska föreställa ett tappert försök att låta som Super Mario Bros. Ettan på 8 bit. På andra banan. Den under jorden ni vet.

Har nämligen monstren på min tisha i dag. Älskar den.

And don't mind den hemska bilden som jag tog i farten med Photo booten på datorn.

tisdag, november 11, 2008

Sommartorka i november?


Den här artikeln publicerar Skånskan i dag.
Ibland undrar man om det står riktigt rätt till hos nyhetschefen som låter publicera sånt där. Men å andra sidan – vi skriver om cykelstölder och katter i träd.

Också kan man undra om mannen på bilden inte har något bättre och viktigare att bli upprörd över. Som finanskrisen. Eller klimathotet. Eller att navelludd alltid är blått oavsett färgen på kläderna.

Min farsdagspresent

Publicerad dagarna innan farsdag:

En hyllning till älskade pappa

Mamman, modern, morsan hyllas spaltmeter efter spaltmeter i samband med morsdag. Tidningarna gör gulliga intervjuer med väna mammor, lottar ut middagar till bästa mamman och fyller sidorna med rosor till mammorna.
Hemma lagas det middagar till mammas ära, pappan och barnen kommer med frukost på sängen och har mamman tur får hon en specialbakad morsdags-bakelse som bageriet tagit fram för att hylla mamman.
Men pappan då, undrar jag?

Om bara någon dag är det farsdag. Dagen då våra pappor borde hyllas på precis samma sätt som våra mammor.
Men få tidningar skriver sida upp och sida ner om pappan. Få bagerier bakar farsdags-tårtor och får pappan middagen på bordet när han kommer hem ska han vara glad.
Så därför tänkte jag låta resterande utrymme bli en hyllning till pappan. Min pappa.
Min pappa är nämligen världens bästa. Han är den som köpte en bilbana till mig i julklapp bara för att få chansen att leka med den själv. Han är den som lade telefonluren bredvid radion när mina kompisar ringde för att bjuda på lite pausmusik.
Och han är den som hoppade fallskärm nyligen 60 år fyllda.

Min pappa är den som aldrig blir arg. Tills han blir arg på riktigt. Han är den som är kung på att laga mat trots att han inte ägde en stekpanna när han var 20 år. Han är alla barns favorit och hela tjocka släktens lekfarbror.
Han är den i särklass som har flest nyfikna frågor av alla jag känner. Han är den som i ett års tid sov i påslakanet eftersom han inte visste hur man skulle göra. Han är den som kan kramas utan orsak. Och han är den som kan rycka loss näshår med bara fingrarna.
Detta är det som borde uppmärksammas på farsdag. Inte slipsen, inte strumporna och inte kalsongerna. Utan pappan med alla hans härliga egenskaper.

Jag är helt ur fas

Jag anser inte att jag är en rutinmänniska, men tydligen är jag det mer än jag tror. Hela denna dagen nämligen varit konstig.
Det började med att jag försov mig och stressade som en gris till jobbet. Väl där hann jag inte ens dricka en kopp kaffe innan jag kastade mig iväg på första jobbet.

Och så hade man vaxat golvet i tidningshuset. Vilket i sin tur innebär att hela redaktionens stolar stod i trapphuset. Huller om buller.
Hela förmiddagen har jag därför gått och provsuttit alla av samma modell som min. Men ingen känns rätt.

Så nu sitter jag dödstrött med alldeles för lite kaffe i kroppen på en stol som känns konstig. Förstår inte hur jag ska kunna arbeta alls i dag faktiskt.

måndag, november 10, 2008

Enkel och simpel lycka

Lycka är:

• att jag faktiskt pallrade mig iväg till huset i dag och eldade, eldade och eldade. Och slipade spackel.
• att jag har lagat mat för ett helt kompani i dag och fryst ner. Stor guldstjärna. På så sätt slipper jag köpa lunch och laga mat varje dag när pojkvännen nu ska satsa alla krafter på bygget.
• att jag har tvättat en miljon tvättmaskiner, torktumlat dem och vikt kläderna. Nu slipper jag öppna garderoben och konstatera att jag inte har några kläder.
• att jag när jag frös ner matlådorna hittade tre älskade lussebullar från i fjol. Och de var inte ens frysskadade! Det är äkta lycka.

Inget mer latande, masken!

I går fick jag hjärtsnörp. Var till bygget och blev helt förfärad över hur det var där. Sju grader varmt och riktigt rått och fuktigt. Kort sammanfattat: Allt annat än bra för ett hus.

Nu kan vi inte lata oss mera. Det brinner i knutarna för att få huset i ett beboligt skick. Eller i alla fall få dit värme.
Det blir inget mer: ”Jag orkar inte åka och elda”. Det blir elda hela hela tiden. Tapeterna kommer ju trilla av väggen annars. Eller i alla fall skrämmer pojkvännen mig med det. Och det funkar, jag är livrädd.

Pojkvännen ska ta ledigt från jobbet tre dagar den här veckan och försöka få pannan på plats. Även om det kanske inte blir helt klart kommer värmen i alla fall vara närmare verklighet. När värmen sedan är på är den värsta faran över. Då kan huset stå till våren då vi kan gräva ut till vattenledningen.

I går var jag och eldade och spacklade i hallen. Två tre timmar tog skiten. Och så ska man till på det slipa det och spackla det en gång till. Det krävs nämligen tre spacklingar när vi inte ska tapetsera utan måla.
Och till på köpet fick jag handledsinflammation eller något liknande i går på grund av spacklingen. Det är det jag alltid har sagt: Det är inte bra att arbeta fysiskt.

lördag, november 08, 2008

Beroende av vädret


Det här lockar inte till skratt och glädje direkt. Blä!

Jag har kommit på varför mitt humör är uppochned hela tiden. Ena dagen pigg och glad, nästa dag låg, grinig och på gränsen till bitter. Det är vädrets fel.
Jag är så himla påverkad av vädret.

Vaknar jag och ser en strimma sol som smiter in i sovrummet blir jag genast glad. Om det som i morse är becksvart vid åtta och man hör de tunga regndropparna falla från stuprännan blir jag deppig. I morse hade jag inte ens lust att stiga upp, så jag vände på mig och vaknade först vid tolv. Helt sjukt att man kan sova så länge.

Och nu, mitt på dagen, måste jag ha lamporna tända för att över huvud taget se någonting. Och ork och lust att ta mig för något existerar inte. Kort sammanfattat: Allt är bajs.

Jag tror också att jag kan vara full av klorofyll och precis som löven som tappar allt på hösten rinner livsglädjen och orken ur mig. På våren kommer den tillbaka och jag älskar livet och alla i min närhet. Skulle kalla det typisk höstdepression.

Kan det inte bara bli ljust igen. Sol. Och varmt. Snälla snälla. Jag orkar inte vara så här låg mer.

fredag, november 07, 2008

En alldeles vanlig ledig dag


Jag och katten. Katten och jag.

Tillbakablick från 2 september år 2000

Jag var en annan person. Eller egentligen inte, bara yngre, naivare och mer full i fan. Hade druckit ganska många halvljumma öl och började bli småfull. Hade också druckit en halv flaska vin till middagen. Så där som det var då. När syftet var att bli full.

Vi åkte hem till honom. På förfest. Fyra killar satt i vardagsrummet. Han stod mitt i rummet i kalsonger och strök sin skjorta. Han hade skrattgropar som syndes så fort han log. Tyckte om dem, skrattgroparna.
Vi blev bjudna på en drink. Jag svepte både min och kompisens. Vi gick på toa. Två och två, något annat var otänkbart. Han hade en plansch med dalmatiner på toadörren. Vi skrattade åt den. Jag sa att killen som bodde i lägenheten skulle bli min och menade det. Skrattade åt det.

Så skulle vi åka. Han skulle ha slips till skjortan. Han bad mig välja. Jag valde en med rosa pantern. Han tog den, utan att ifrågasätta mitt val.
Så åkte vi. Jag såg honom inte något mer den kvällen.

Glögg och snor i en härlig blandning

Lagom till min ledighet är jag på väg att bli sjuk. Vad oväntat! Eller kanske inte. Det händer så gott som hela tiden. Har ungefär fyra sjukdagar på drygt fyra år på tidningen och har haft magsjuka flera gånger, influensa flera gånger och feber flera gånger – på semestern eller på långledigheten.
Det är som om nån vill jävlas.

I går tror jag att jag hade feber på jobbet. Proppade i mig två tabletter (som företaget så snällt bjuder på. De vill väl att vi ska hållas kvar på jobbet så länge det bara går! Ha!) och blev sedan som en ny människa. Dessutom fick jag en gammal - men inte för gammal - smörgås från ett styrelsemöte tidigare i veckan vilket också piggade upp mig.
Var klar med jobbet jag behövde göra i god tid. Skönt.

Piggheten höll i sig nästan hela kvällen. Var därför till några vänner och drack glögg och åt pepparkakor. För första gången i år.
Nu har jag julstämning. Funderar på att binda mig en krans i dag och hänga på dörren. Om jag orkar vill säga. Huvudet är ju tjockt med snor.

torsdag, november 06, 2008

Intervjuad i tidningen

Tänkte bara uppmärksamma den samlade församlingen på att jag i dag är med i tidningen. Alltså det är jag ju varje dag, men inte som i dag. I dag är jag intervjuad i tidningen.
Ett stort genombrott för min framtida karriär. Hahahahhahahahhaa.

onsdag, november 05, 2008

Hej och tack för kaffet!


Dregen och Timbuktu. Kan det bli mycket bättre?

När jag blir lite piggare och har mer fritid ska jag baske mig gå med i en kör eller nåt. Att sjunga är så jävla roligt.
Finns få grejer som producerar så mycket endorfin hos mig.
Och det finns få grejer som piggar upp en efter en nästan-tolvtimmarsdag som att skråla med radion i bilen hem.

tisdag, november 04, 2008

Det här är allt jag kan bjuda på

När jag åker in till jobbet på morgonen tjockar alla tankar ihop sig. Där finns blogginlägg som inte är av denna värld. De är poetiska, vackra och säger mycket mer än de vanliga. De brinner av inspiration och glädje.

När jag åker hem från jobbet står hjärnan still. Det är blankt, tomt. Ibland undrar jag om jag verkligen körde bilen hela vägen hem då vissa stråk är som bortblåsta ur minnet. Jag lyssnar på nyheterna men ingenting fastnar. Ingen inspiration, ingen glädje. Bara sån här skit. Varsågoda!

måndag, november 03, 2008

Varför händer allt alltid mig?

Jag måste få klaga! Fan fan fan.
Varför raserar hela världen när jag är arbetsledare för? Varför ska jag behöva ta alla jobbiga viktiga beslut och diskussioner?
Är så less på den här skiten. Har inte Gud eller vem det nu är testat mig tillräckligt? Det börjar kännas som att det är nog i alla fall.

lördag, november 01, 2008

Inflyttnings-, 80-års-, och födelsedagskalas

Kalas kalas kalas. Hela helgen fylld av kalas.
I går hos M och J i deras nya lya. Hade görskoj trots att jag min vana trogen körde. Jävla skit att man ska jobba mest hela tiden. Men efter nyår blir det bättre.

Och nu väntar 80-årskalas. Pojkvännens mormor. Och i morgon gemensamt födelsedagskalas för pojkvännens bror och fru. Och däremellan jobb.

Också måste jag berätta att jag har haft kjol på mig två dagar i rad. Börjar nästan misstänkta att det är något fel på mig. Ha!

torsdag, oktober 30, 2008

Nu väntas jag bli grinig i en månad

Två dagar i rad har jag morrat på jobbet. I dag morrade jag åt pojkvännen. Kan säkert morra åt någon annan också om ni känner för att få en släng grinighet och bitterhet öst över er. Jag kan stå till tjänst.

Och det värsta är att jag tror inte att det kommer att bli bättre. November väntar. Och som vi alla vet är november inte att leka med.

Orsakerna är enkla:
1. Det är kallt, så gott som minus.
2. Det är rått, kylan går genom märg och ben.
3. Det är mörkt, man ser inte mer än max en halvmeter framför sig utan ficklampa.
4. Det blåser storm så att man riskerar att trilla omkull om man inte koncentrerar sig.
5. Det finns inga löv på träden vilket gör att världen får en grå-brun-daskig ton.
6. Det är molnigt och solen skymtas inte ens. Fast å andra sidan så spelar det ingen roll eftersom man jobbar de få timmarna det är ljust.

Kort sagt: Sex orsaker till ett helvete. Morr.


Update: Glömde ju det förbannade regnet. Sju orsaker att hata hösten. Men det finns säkert fler.

Ni måste se det här

Ni som precis som jag var i samma ålder. Ni som precis som jag hade varit på liknande discon. Ni som precis som jag blev berörd, förskräckt och mån om livet. Ni som precis som jag följde nyheterna slaviskt under flera dagar för exakt tio år sedan.

Ni måste se det här. Tio år sedan diskoteksbranden i Göteborg där 63 tonåringar miste livet. Få händelser har gjort mig så illa berörd.

Förtydligande:

Angående mitt förra inlägg. Jag har ringen i näsan nu. Har haft den sen jag var 14-15 år. Nu funderar jag på att ta bort den. Och behöver smakråd. Tror en del missuppfattade det hela.

En plopp/pärla/knapp funkar inte. Hålet har växt igen så mycket att det bara ryms en ring. Och dessutom syns en pärla mycket mer än ringen. (Uppenbarligen eftersom folk som känner mig inte vet om att jag har den.)

Så valet står mellan allt eller inget. Kan ni hjälpa mig nu då?

onsdag, oktober 29, 2008

Finn felet – och hjälp mig fatta beslut


Finn ett fel. Och ursäkta mitt usla photoshoppande.

Nu är frågan: Ska jag göra det på riktigt? Ska jag verkligen bli vuxen?
Har beslutsångest.

Glad över att jag behöll lugnet

I morse trodde jag att jag skulle dö. Nästan i all fall.
Det var svartis och bilen fick fetsladd. På en raksträcka. Hade jag mött en bil hade jag frontalkrockat. Och som man gör så hävde jag sladden lite för mycket och var ungefär en dikesren från att hamna i diket.

Men iskall som jag var – i sinnet alltså – så redde jag upp det. Sladdade lite fram och tillbaka över vägen innan jag krampaktigt försökte hålla bilen rak. Och den började gå rakt igen. Faran över.

Resten av resan in till jobbet körde jag max 70. Hade en kö med 30 bilar bakom mig men brydde mig inte det minsta. Och det gjorde inte bilarna bakom heller, de hade väl också känt halkan.

I kväll sätter jag på vinterdäck.

tisdag, oktober 28, 2008

Min nya älskling


Jag är lika tokig i väskor som i skor. Pojkvännen svär över att jag har fyra fem stycken i hallen som jag använder samtidigt. Han tycker att de tar för mycket plats. Det tycker inte jag.

I går shoppade jag en ny älskling. Den här bruna skinnväskan. Kuvertstorlek men med axelrem så den räcker tvärs över kroppen. Görsnyggt!
Väntar på värsta festen nu så jag kan använda nya väskan tillsammans med nya stövlarna. För visst kan man kombinera brun väska och svarta stövlar? Äsch förresten, klart man kan!

måndag, oktober 27, 2008

Nu tillför jag världen intressant information

För första gången på länge kände jag lycka när jag åkte på jobbet. Hade samma pirr i magen som när jag är på väg hem-hem. Och då är vi snart i november – min hatmånad. Vad har hänt?

Annars kan jag berätta att jag redan är hungrig. Jävla vinter- och sommartidsändringar. Pizza skulle sitta fint. Men i matlådan ligger nyttig quorn- och böngegga.
Men det kanske är bra. Jag som hela tiden pratar om att komma i form.

Också har jag ont i öronen. Har haft det i typ två veckor nu. Känns underligt.

söndag, oktober 26, 2008

Voila! It's like magic


Sovrummet före och efter tapetsering.

Kom ju på att jag har glömt visa förra helgens arbete. Mammas och mitt arbete i alla fall. Vi tapetserade ju hela sovrummet på nedervåningen medan pappa och pojkvännen satte upp lister i köket och senare också i sovrummet. (Har tyvärr ingen bild på sovrummet med färdiga fönsterfoder ännu.)

Hela rummet ändrade i alla fall karaktär när det kom tapet på väggarna. Som ett mirakel.
Tapeterna är som sagt inte riktigt jag, men jag är faktiskt riktigt nöjd med att ha valt dem.
Nu är det bara golvet kvar i sovrummet, sen är det och köket så gott som redo för inflytt. Om vi ändå hade hade kommit så långt med allt ...

Så är man uppe i ottan

Jaja. Jag visste det ju på förhand. Pratade om det senast i fredags. Läste om det i tidningen...
Men tror ni jag mindes det i dag? Nej, självklart inte. Jag pratar om att ställa om klockan.

Nu är klockan tio i nio. Inte tio i tio. Gud vad många timmar jag måste ha ihjäl helt plötsligt.

lördag, oktober 25, 2008

Min telefonbok säger mer än du tror

Jag gör som Malin. Leker med mobilens telefonlista.

Har du kysst nummer sju? Nej, det är min kvinnliga kollega.
Har du träffat nummer nio i veckan? Nej, tyvärr inte då hon är tjänstledig från jobbet.
Älskar du nummer tio? Ja! Det är en av mina bästa vänner här!
Har nummer sexton gått i samma klass som du? Nej, det är min mosters man. Han är 41, jag är 27.
Brukar du hänga med nummer nitton? Japp, senast i går. En av mina vänner.
Gillar du nummer tjugosex? Har inte pratat med henne på flera år. Då snackar vi åtta kanske. Undrar faktiskt varför hennes nummer finns kvar i min mobil.
Vet du om nummer trettioett har ett förhållande? Jepp. Det är min kollega. Är gift (?) och har barn.
Hur känner du nummer trettioåtta? Hon jobbade på tidningen fram till i höstas.
Är du intresserad av nummer fyrtiotvå? Ja, av hennes liv. Hon är min kollega.
Hur länge har du känt nummer fyrtionio? Sedan maj. Då började han jobba hos oss på tidningen.

Ja, det gick ju inte så bra kanske. Hann bara till F. Och lyckades nästan bara pricka in kollegor.
Så jag gör som Malin. Går bakvägen också...

Har du kysst nummer sju? Nej det har jag inte. Han har dock varit intresserad av mig för länge sen.
Har du träffat nummer nio i veckan? Nej, inte på ett år eller så. En av mina gamla vänner från förr.
Älskar du nummer tio? Ja igen. Det är en av mina bästa vänner och hennes sambos hemnummer. Älskar dem båda!
Har nummer sexton gått i samma klass som du? Nej. Hon är en ny bekantskap. Och dessutom några år yngre än mig.
Brukar du hänga med nummer nitton? Ja, så fort jag hinner och kan. Är en av mina bästa vänner. Bor däremot alldeles för långt borta!
Gillar du nummer tjugosex? Ja. Det är en av mina kollegor från mitt förra jobb. Stöter på varandra då och då. Hon är himla trevlig.
Vet du om nummer trettioett har ett förhållande? Vet faktiskt inte. Men tror inte det. Inte något så seriöst att han har berättat det för mig i alla fall.
Hur känner du nummer trettioåtta? Åh! Nummerupplysningen.
Är du intresserad av nummer fyrtiotvå? Det är en av min pojkvänns bästa vänner. Är intresserad av honom som person, men inte på något annat sätt.
Hur länge har du känt nummer fyrtionio? Hela mitt liv. Det är min mormor. Världens bästa!

Gud vad ni ljuger!

Sedan jag frågade om er har tio personer svarat. Och det är jättebra! Och jätteroligt!
Fick veta mycket nytt om er och att flera som jag tidigare inte hade en aning om läser min blogg. Jättekul! Särskilt för mig som är obotligt nyfiken.

Men så var jag inne på google analytics i dag. Kollade på skoj hur många unika besökare jag haft sedan den 21 oktober då jag frågade.

Kan bara konstatera att ni är lata. Och ljuger. =)
Statistiken visar nämligen att 121 unika personer har varit här de tre senaste dagarna. 327 gånger dessutom. Och trots det har ni inte orkat fylla i. Lågt. Lägre än glocalnet.

Det finns miljoner bättre sätt

Jag kan inte direkt säga att den här dagen började bra. Det finns ungefär en miljon sätt den skulle kunna ha börjat bättre på. Suck.

Ibland undrar jag när jag ska växa upp, bli vuxen, ta ansvar, sluta bete mig som en grinig småunge. Det värsta är att jag tror att svaret är aldrig. Och det som är ännu värre är att svaret för han jag lever mitt liv med också är aldrig.
Är det dömt att misslyckas?

torsdag, oktober 23, 2008

Visst är han jordens sötaste?!


Titta bara. Så söt.
Med pojkvännens brandmanshjälm på huvudet. Stor lycka för Z!

Haha! Jag gillar den här killen. Skarpt.

onsdag, oktober 22, 2008

Behöver jag verkligen ett par till?

Livet är fyllt av livsavgörande beslut. Som att bestämma sig om man ska lämna tillbaka de nyinhandlade svarta stövlarna eller inte.

Så här går tankebanorna:
Jag har ju redan svarta stövlar. Men inte likadana som de här. Och de här var ju bara så snygga. Men frågan är hur ofta jag verkligen kommer att använda dem. Kanske till varje fest. Eller till vardags. Fast det är ju höga klackar på dem. Och jag vet fortfarande inte om jag ser riktigt klok ut när jag går i högklackat. Och knäar man i högklackade skor kan man lika gärna vara utan. Det är apfult. Men skorna är snygga.

Så hjälp mig. Behålla eller inte?

Jag är en vanlig kanin

Kära kollegan S har satt griller i huvudet på mig. Eller snarare en barnlåt.
Så nu går jag och sjunger ”Jag är en vanlig kanin. Vanlig fast ovanligt fin...”

Känns fullt normalt.

tisdag, oktober 21, 2008

Så kommer tårarna som ett brev på posten

Så snor jag Egons idé

Eftersom jag som sagt känner mig ensam i dag behöver jag lite sällskap. (Eller så är det helt enkelt bara ett bra svepskäl att få er att göra som jag vill...)
Jag vill veta vilka det är som läser min blogg och tvingar er att svara. Det är inte så mycket begärt, jag har hittills inte ens försökt att ta reda på vilka ni är. Och då har jag bloggat i över två år. Och eftersom ni får veta allt om mig måste väl jag få veta lite om er. Det är väl rättvist eller?

Reglerna är enkla. Det är bara att svara på mina frågor. Frågorna är snodda från Egon som hade en ”undersökning” för någon vecka sen. Hon fick många svar. Jag hoppas på det samma. Ha!

1. Vad pysslar du med om dagarna?
2. Hur länge har du läst min blogg?
3. Känner vi varandra / Har vi träffats? (Hur?)
4. Vilken är den bästa boken du läst i år?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Vilken är din favoritblogg?
7. Önska något. Vad som helst!

Alldeles ensam igen

Åh vad det är tomt och tråkigt igen. Ingen mamma, ingen pappa och ingen Z. Bara jag och katten och hunden. Trist.
Och så regnar det också. Inspirationen att göra något är på noll.

Jag skulle absolut trivas bäst i ett kollektiv med folk runt mig precis hela tiden. Jag gillar inte alls att vara ensam. Ändå är det just det jag är den större delen av min tid.
Nu blev jag deppig.

fredag, oktober 17, 2008

Stora städardagen – fuck it

I och med att vi får besök i helgen (eller rättare sagt om en timme typ!) kan jag inte längre skjuta upp städandet. Jag måste ta tag i det nu. Dammsuga. Torka golven.
Resten har jag redan gjort. Tack och lov.

När jag blir tillräckligt rik ska jag anställa en städare. Eller köpa en dammsugarrobot. Eller muta pojkvännen med resor och gud vet vad så han alltid städar.

Favoritkillen kommer på besök


I dag kommer mamma och pappa och systersonen Z på besök. De ska stanna hela helgen. Till på tisdag till och med.
Från början vara det bara mamma och pappa som skulle komma hit för att hjälpa till med huset. Tapetsera, lägga golv och om tiden finns kanske lägga klinker i badrummet. Förutom att äta en massa gott då. Som det alltid blir när de är här. De njuter av mat på samma vis som jag och pojkvännen.

I alla fall så kommer Z med nu. Syrran + mannen ska på kalas hos Pilla. Och hade ingen barnvakt. Så mamma och pappa tar med sig honom hit.

Pojkvännen blev jätteglad när han hörde det. Pojkvännen är nämligen Z:s favorit. Orsakerna är enkla: Pojkvännen har en lastbil. Pojkvännen har en traktor. Och pojkvännen är brandman.
Allt som behövs i en liten killes värld.

torsdag, oktober 16, 2008

Äcklig mat vs nudlar

Lagar man äcklig mat så får man äta äcklig mat. Det svaret fick jag av pojkvännen i går när jag undrade om han hade lagat någon ny mat. Men nej, min äckliga jumbovariant av fiskgratäng fanns fortfarande kvar. Torr, utan smak och allmänt äcklig var den.
Tvingade den i mig i går. Den sjuttiotolfte portionen ungefär.

I dag när jag kom hem fanns det fortfarande en portion kvar.
Men fan, så många dagar ska man inte behöva äta äcklig mat så jag kokade nudlar i stället. Njöt just av varje tugga.
Säger ganska mycket om hur fiskgratängen smakade.

Och därför hatar jag blanketter

”Var vänlig att fyll i blanketten”, säger den rara kvinnan bakom disken och ger mig en fet lunta med papper.
Jag suckar högt. Det finns få saker som jag avskyr så mycket som blanketter. Blanketter är nämligen oftast förknippat med alldeles för mycket byråkrati.
Ni vet förfarandet: Man ska fylla i en blankett för att få en blankett hemskickad på posten som man ska fylla i för att få den blankett som man egentligen vill fylla i. FPA och liknande instanser är experter på det.
Den här gången gällde det ansökan om xxxxxxxxx. Sju sidor att fylla i.
Jag har ännu inte börjat fylla i den men har redan ångest. Jag har nämligen inga bra erfarenheter av blanketter.

Det var en gång då jag var ung och arbetslös. Jag hade ströjobb lite här och där men inte tillräckligt att jag klarade mig. Behövde därför a-kassa så jag kom upp i full månadslön.
Fick en blankett på arbetsförmedlingen. En fet blankett. Där skulle jag fylla i alla tidigare arbetsplatser, exakt hur många timmar jag hade jobbat, hur länge jag varit med i arbetsförmedlingen och andra väldigt detaljerade uppgifter. Till på köpet krävdes arbetsintyg från alla arbetsplatser på exakt hur många timmar jag hade jobbat där. I original. Kopior godkändes inte.

Och eftersom jag jobbade lite här och där var det ett massivt jobb att försöka få alla intygen. Jag ringde, sprang runt och kämpade. Till slut, efter omkring två veckors slit, var hela den feta blanketten i fylld och alla intyg vidimerade.
Nöjd och glad lade jag brevet på posten och väntade tålmodigt. Och efter tre veckor ungefär fick jag svar: ”Du glömde kryssa i om du sedan tidigare är med i någon annan a-kassa. Var vänlig skicka in blanketterna och intygen på nytt.”
Och det var ungefär där mitt hat för blanketter uppstod.

onsdag, oktober 15, 2008

Förstår ni vad jag menar nu då?

Ni som var som frågetecken efter det här inlägget kan sluta undra.

Det var det här jag pratade om. Fredrik i texten är min kollega.

Grodor på nyheterna

Det är synd att man inte kan skärmdumpa radionyheterna. Det skulle vara så mycket enklare att skratta åt felen då. Precis som man gör åt tidningarnas stavfel på webben. (Den roligaste jag någonsin sett var förresten då man i Cern skulle skapa nya big bang och aftonbladet hade rubriken: ”Minut för minut direkt på webben – Nu återskapas Big Ben.” Jag skrattade åt det i flera dagar.)

På radion sa de i alla fall en skitskoj grej (enligt min arbetsledarskadade hjärna). Nyhetsläsaren hade en diskussion med programledaren om den svenske terrorledaren som attackerats i Irak och då frågar programledaren om mannen hade dött varpå nyhetsuppläsaren svarar:
”Så vitt vi vet är han död. Hittills i alla fall.”

Skrattade hela långa vägen hem i bilen.
P3 är en aldrig sinande källa till skratt. Må jag aldrig bli så gammal att jag slutar lyssna på kanalen.

Och förresten har jag inte påstått att min humor alltid håller så hög klass.

Och i dag är det en spännande dag

tisdag, oktober 14, 2008

I dag har varit en rolig dag

Om ni undrade.

måndag, oktober 13, 2008

Jag var söt när jag var liten

När jag var liten var jag söt. Jag minns en polaroidbild (som väl i stort sett var det som fanns att få tag på då) där jag står i mormor och morfars kök.
Jag har kritvitt hår och nästan ingen lugg eftersom håret framme på skallen inte ville växa. Jag har bruna manchesterbyxor med röda hängslen och en sjuttiotalströja som säkert var arvegods från mina storasystrar. Högst troligen eftersom vi befinner oss på 80-talet när bilden tas.
Jag ler med hela ansiktet och är överlycklig över att få vara hos favoriten morfar. Jag är ungefär två tre år gammal.

Anledningen till att jag kom och tänka på mig själv som liten är ganska långsökt. I dag när jag åkte till jobbet åkte jag förbi ett husbygge. Bara bottenplattan var gjuten och några ensamma takstolar stod i travar bredvid.
Men när jag åkte hem, typ tio timmar senare, stod det ett helt hus där. Pang bom bara.

Och så tänkte jag på när jag var liten och pappa berättade för mamma att man hade ”smällt upp” ett hus lite längre bort på gatan. Pang bom.
Och då sa jag som den självklaraste saken i världen att jag hörde när det smällde. Det retar pappa mig för än i dag.

Jag var söt när jag var liten. Jag sa ju det.

söndag, oktober 12, 2008

Dagens visdom

”Ingen av oss lever länge nog för att bli något annat än amatörer.”

– Charlie Chaplin.

Byter gammalt mot nytt



Lite sommar så här på hösten. Ett sätt att få livet mer uthärdligt.

Nya favoriten

För er som inte brukar lyssna på youtube-klipp som folk lägger upp har jag bara en sak att säga: Ni missar något!


Det här är min nyaste favoritartist. Moto boy. Helt ljuvlig. Sorlig men ändå glad på något vis.

Han finns också på Myspace. Lyssna och njut.

lördag, oktober 11, 2008

Svår att komma underfund med

När jag var liten och ung, i tidiga tonåren, kände jag mig som en unik fjäril. Ni vet, ”ingen är som mig”, ”jag är annorlunda” och allt sånt ni vet. Precis så som alla unga tonåringar känner sig.
I dag är realist. Jag är ingen unik fjäril. Jag är ungefär som alla andra. Tänker saker som andra tänker, gör saker som andra gör, är som andra är.

Trots detta tycker en del att jag är svår. Svår att förstå, svår att greppa. Att jag döljer saker och hela tiden förvånar. Helt enkelt en människa som är svår att komma underfund med.
Och hur jag än funderar kan jag inte förstå det. Är jag det? Får man inte grepp om mig? Är jag ett stort frågetecken?

Och vad är det i så fall som gör mig så?
Jag tycker att jag är ganska öppen. Pratar vitt och brett om mig själv (lite på gränsen till för egocentrerad). Har visserligen svårt att prata känslor med alla. Men säger fortfarande hur jag mår och känner. Hymlar inte med att det är sjukt jobbigt på jobbet ibland. Berättar att jag har varit nära utbrändhet utan att skämmas. Försöker inte spela något spel.
Ändå uppfattar folk att jag gör det.

Är jag kanske för mångfacetterad? Har jag för många olika sidor att jag inte passar in i någon stöpt form? Jag är glad och ledsen ibland på samma gång, menar folk att jag inte kan vara det? Vad är det som gör att jag upplevs som svår?

I alla fall blir jag ledsen av det. Jag vet inte vad jag gör. Vet inte vad som gör att folk tycker att jag är svår. Jag vill vara öppen. Jag vill visa vem jag är – och tycker att jag gör det. Men tydligen inte tillräckligt.

torsdag, oktober 09, 2008

Mina ögon blöder

Det är kris i mitt liv just nu. Stor kris.
Så stor kris att hela mitt jag kommer att kunna förändras. För all framtid.

Jag vill inte ha glasögon!

Kanske jag överreagerar. Eller jag överreagerar högst troligen, men något är galet med ögonen i alla fall.
Det känns som om jag har grus i dem. Det killar, kliar och pirrar. Ögonlocken har nervösa ryckningar. Och synen är trött och lite bluddrig.

Kanske jag har stirrat för mycket på tapeter den senaste tiden? Kanske mitt riktigt osunda datoranvändande på kvällarna den här veckan kan vara en orsak? Kanske det beror på att tv:n står och går helahalva nätterna och jag har slöglott på den tills jag däckat av ren utmattning?

Hur som helst så är det något fel. Mina ögon blöder.

Jag fick kalla fötter

Jag fegade ur. Vågade inte köpa tapeten till hallen trots allt.
Började fundera på om jag kanske skulle ta och måla väggarna vita i stället. Tills vi bor där och tills jag vet vad jag vill ha.

Min beslutsångest är inte att leka med.

onsdag, oktober 08, 2008

När jag blir stor...

När jag blir stor vill jag bli arborist. Det såg så jävla kul ut på tv:n i går.

Tänkte bara berätta. Så ni vet.

I dag fattas stora beslut

Det är dags att beställa tapeter. Till hallen och till sovrummet.
Har blättrat i så många tapetböcker och tittat så mycket på nätet att jag nästan är snurrig. Fy fan vad svårt det är.
Stormönstrat, stilrent, galet färgglatt, sobert, roligt, lugnande eller kanske uppiggande? Har funderat på alla varianter.

Men i förrgårkväll så bestämde jag mig. Jag låg vaken i mörkret och funderade på tapeter. Då berättade mitt undermedvetna vilka tapeter jag skulle välja. Så det blir de här:


Den här blir i sovrummet. Den är neutral men ändå något extra. I och med att vi inte vet vad rummet kommer att användas till i framtiden (när övervåningen är klar och vi kanske flyttar till ett sovrum där i stället) så är det bäst att köra ganska neutralt.


Och den här, som inte gör sig rättvis på den här bilden, blir i hallen. Ljusbeige med vita ”snöflingor” på. Låter vedervärdigt och inte alls min stil, men jag gillar faktiskt den. Passar dessutom oavsett vilket golv vi väljer till hallen. Pojkvännen vill ha rödgranit, jag vill ha beiga klinkers.

tisdag, oktober 07, 2008

Finns det inget ord hittar man på ett

Ibland undrar jag om jag verkligen arbetar med ord. Det kan nämligen vara svårt att tro att jag åtta timmar om dagen använder mig av dem på ett fullt förståeligt sätt.
Som tur är inträffar gångerna då jag tvivlar inte särskilt ofta när jag jobbar. Snarare när jag har jobbat mycket och intensivt och äntligen blir ledig.
Jag pratar om att tappa orden. Jag fastnar mitt i meningarna och börjar stamma och staka mig. Hostar och harklar mig. Jag stampar i marken, frustar och stånkar. Men kommer ändå inte på det ord jag söker.
Det behöver inte vara encyklopedi, subsidaritetsprincip eller ambivalent som försvinner. Det kan lika gärna vara enkla ord.

Ibland går det så bra att jag hittar en synonym eller ett ord som fungerar lika bra. Det saknade ordet kappa blir jacka.
Ibland kommer ett ord som låter ungefär likadant, som till exempel patent och potent. Den situationen ställer till med betydligt mer förvirring än den första.
Men ibland går det inte ens så bra. Då kortsluter sig skallen och det finns inte kvar ens en tillstymmelse till det ord jag ville ha sagt. Helt blankt.
Det är då kreativiteten börjar på riktigt. Det är då jag börjar hitta på ord. Ett par stövlar kan till exempel blir långskor, som fortfarande tydligt förklarar vad jag menar.

Men den allra värsta situationen är när jag helt sonika byter ut ordet mot ett annat helt felaktigt ord som inte alls har med saken att göra. Och detta sker också oftast utan att jag själv reagerar – förrän det är för sent.
En klassiker som mina vänner än i dag skrattar åt är när jag skulle be om en påse och som den självklaraste saken i världen bad om en spade. Det är bara att konstatera: Det är inte lätt med ord.

Publicerad 4 oktober 2008.