Det är klart det inte är riktigt så illa

Jag är bara trött. Och då blir det lätt att det känns som att hela livet rasar samman. 

Så illa är det inte. Men ibland känns det som att allt, precis exakt allt, är fel. Det blir bättre. Säkert redan i morgon. 

Hej gnällbloggen

Allt här är bara misär. Men det är tydligen då jag behöver skriva. 

Nu är hela livet kris. Jag vet inte vad det är. Ifrågasätter allt. Bråkar bråkar bråkar med A. Mängden tårar de senaste dagarna: enorma. Pluffiga fluffiga ögon. Röda sådana. 

Jag är så trött på allt. Less på allt. Blääääää. 

Herregud vad jag behöver semester. Håller jag på att bli utbränd, eller vad det heter nuförtiden? Orkar ingenting. Sur arg tvär trött så inåt helvete. Trött trött trött. Somna nio på soffan som en sten. Blir aldrig pigg heller. 

Inget känns kul. Ingenting. 

Det känns som att nåt snart brakar. Jag eller vårt förhållande. Nåt av det. Livet kanske? Livet brakar. 

Herregud vad livet kunde vara mer kul. 

Fet jävla tandinflammation som grädde på moset. Krig i Ukraina. Värre än någonsin på klinatfronten. Nästan inga  vänner i Stockholm. Det är ju liksom ingen skillnad nu mot mitt i brinnande pandemin. Vem fan skulle komma hem till oss liksom? Vi känner ju ingen här. Usch. 

I dag slog det mig att jag fan inte ska ha nån jävla 40-årsfest i efterskott i alla fall. För vem fan skulle jag bjuda? 

Och A är på hundra intervjuer men får inget jobb. Fakking fakking helvete. Rubbad balans i förhållandet igen. Det är en del i hela bråket tror jag. 

Jag vet inte. Kanske vi bara går varandra på nerverna? Eller jag honom iaf. Jag är inte så kul att leva med liksom. Allt i mitt liv är tröttma. Och sur pga trött. 

Usch. Fy fan. 

Sa jag att jag har mens och att det regnar också?