torsdag, december 29, 2016

Inget roligt längre

Nu kan babyn få komma ut. Det är inte roligt att vara gravid längre. Jag vill ha tillbaka min kropp. Kunna böja mig ner och plocka upp grejer från golvet, sätta på mig strumpor och skor utan problem. Kunna ha kläder som jag vill ha. Kunna sova en hel natt utan att vakna av att det gör ont. Inte ha en nerv på magen som gör så ont att jag vill vråla högt varje gång den hamnar i kläm. 

Har extrema sammandragningar nu också. Som gör ont. Har nyss varit hos barnmorskan och hon sa att det inte ska göra ont så mycket som jag beskriver. Ska ta ett urinprov och se om jag har urinvägsinfektion, det kan tydligen påverka. Är det inte det finns inget annat råd än att "ta det lugnt", men det är ju typ allt jag gör. 
Om det inte lugnar sig tyckte hon att jag skulle ringa förlossningen. Det kan ju finnas risk att livmodertappen blir uppmjukad och babyn kommer för tidigt om man har mycket sammandragningar, och det kan de kolla upp på förlossningen.
Även fast jag säger att babyn gärna får komma nu så vill jag ju inte det egentligen. Jag vill ju att den ska vara så stor och frisk och utvecklad som den ska. Så jag hoppas att sammandragningarna slutar göra ont och vara så många. 
Jag är så trött så trött också. Vill sova. I flera veckor.

onsdag, december 28, 2016

Jag sa ju att det var en medicinboll

Och jag ljög fan inte. 
Bildbevis, ofiltrerat och oglamoröst. 
Herregud vad knasigt det ser ut. Det ser verkligen ut som att någon klistrat fast en klotrund boll på min mage. Brukar magar vara så här runda verkligen? Ser ju så knäppt ut när jag vid revbenen är nästan precis som vanligt. 

tisdag, december 27, 2016

Medicinbollen

Herregud vad magen växer. Nu har den utökat på bredden också, så nu kan jag inte tas för en ickegravid bakifrån längre. Nu är magen liksom överallt. Pa-pa-da här kommer jag och tar plats. En stor medicinboll ungefär. Men det är ju inte konstigt, där inne finns ju ett barn på 2,5 kilo snart. Absurt.

Häromdagen var det också exakt en månad tills jag går på föräldraledighet. 23 januari, cirka en och en halv vecka innan babyn ska komma. Fast då slutar jag ju med skiftledighet så egentligen blir sista jobbdagen den 17.
Skönt att min ersättare ska gå bredvid mig de två sista skiften också, ifall jag mot förmodan skulle föda i förtid eller nåt sånt. Det känns som att mina chefer tänkt ut det här rätt bra.

På torsdag ska vi till barnmorskan igen. Herregud vad man springer där hela tiden nu. Antar att vi ska ha kommit fram till nån sorts förlossningsplan tills dess. Hittills vet vi att: 1) jag tänker ta smärtlindring om och när den behövs. Tänker lustgas i första hand, eventuellt epidural om jag kan, svanktatuerad som jag är. 2) A får gärna massera mig som smärtlindring. 3) Finns det badkar SKA jag bada. 4) Jag är inte särskilt rädd för något utom att trasa sönder mitt underliv helt. Läste en skräckhistoria om en kvinna som gått sönder mycket och sedan blivit ihopsydd fel så hon plötsligt hade TVÅ slidöppningar. Sådant kan få mig att drömma mardrömmar. 5) Vi måste ha med mycket mat eftersom jag är ett monster utan en stabil blodsockernivå, och det är ju onödigt att vara värre än vad som behövs. 
Ja, det var väl det. Behöver man planera så mycket mer egentligen? Tar gärna emot tips!

Och annars då? Vi har fått hem vagnen och sängen. Vagnen är redo för babyn redan nu, men sängen har vi inte skruvat ihop ännu. Tänker att vi väl ska hinna det någon gång under de kommande fem veckorna.
Vecka 35, och nedräkningen har börjat på riktigt. Snart är medicinbollen här. Utanför magen.

lördag, december 24, 2016

Känslan klockan sju på julaftonsmorgon.

Klockan var knappt gryning den här tiden på året. Beckmörkt och vinden ven utanför fönstret. Jag vaknade av något. Babyn, hunger, snor i näsan kanske? Oavsett var känslan inte ångest och trötthet utan hela jag fylldes med en outsinlig glädje. 
Lycka. 
Jag är lycklig. 

Insikten slog mig som en käftsmäll. Jag behöver inte önska mig lycka mer. Jag behöver inte tänka att jag borde vara lycklig. Jag är det. På riktigt. 

Visst, livet hade kunnat vara bättre. Vi hade kunnat ha ett eget hem, större vänskapskrets, båda två ett jobb, mer pengar på banken, en bättre hälsa. Men det gör liksom inget att så mycket är oklart för framtiden. Att vi inte vet hur länge vi har möjlighet att vara hemma med babyn eftersom kassan kan tryta. Att vi inte vet hur länge vi får bo kvar här. Att vi inte vet när och om A får ett jobb efter studierna. 
Allt hade kunnat vara bättre och ordnat. Men det spelar liksom ingen roll. Jag känner ingen extrem ångest över det. Det som översköljer alla andra känslor är fortfarande lycka.

Så jag väckte A, trots att det knappt var gryning bara för att säga det. "Jag är lycklig". Klockan sju på julaftonsmorgon är det den känslan jag har. 

onsdag, december 21, 2016

Det jobbiga

Att jobba på tidning när världen brinner är tungt. När någon tar en lastbil och kör in i en julmarknad. Där folk dricker glögg och strosar bland bodar med hantverk. När någon framför kamerorna skjuter en ambassadör med flera skott i ryggen. Där konst hänger på väggarna och människor kommit för att njuta av vackra och tankeväckande ting dagarna innan jul. 

När det händer samma dag. När jag jobbar. När vi måste vara på tårna, fatta snabba etiska beslut, dubbelkolla fakta, rubricera om, sända live i timtal, klippa ut, skriva texter, liverapportera. När vi ser ocensurerade filmer och bilder som är så hemska och obehagliga att vi inte kan få dem från näthinnan. 
När jag samtidigt är gravid och känslig och tydligen inte har samma ork. 
När det händer är det inte mycket kvar av en, varken fysiskt eller psykiskt. 

I dag, när jag gått av skiftet, har jag sovit hela dagen. Vaknade nyss. Helt slut. I koma. Nätterna har jag legat vaken och tänkt på scener jag sett. Och morgnarna har jag vaknat tidigt med spänd kropp och sammandragningar i magen. 
I morse var jag så rädd för babyn i magen och mig själv att jag var tvungen att väcka A som fick stryka på mig så att jag skulle lugna ner mig.

Äsch, nu gråter jag. Jag orkar tydligen inte skriva det här ändå, trots att det alltid brukar hjälpa att skriva om det jobbiga för att bearbeta det. Men jag är tydligen för slut för det. Inte redo. 
Men det jag kan konstatera är att jag verkligen inte har samma ork som förut, och att jag måste ta hand om mig mer. Mig och babyn i magen. 

tisdag, december 20, 2016

Graviditetstankar

1. I dag märkte jag att jag inte längre kan se mitt kön. Alltså inte ens lite, inte ens om jag vrider på kroppen. Undrar hur länge sen det var jag kunde det, har inte märkt det förrän nu. 

2. Att ha en liter mer blod i kroppen har plötsligt gjort att jag knappt frusit på hela vintern. Absolut största fördelen med att vara gravid. 

3. Jag är tydligen i åttonde månaden nu. ÅTTONDE. Herregud. Är det inte nu man ska vara höggravid?

måndag, december 19, 2016

Om håret, gäster, sängen, magen och det där andra

I dag när jag kom hem var det bara A hemma. Det var första gången på tio dagar eller nåt som vi inte har gäster här. Inte för att gäster är så jobbiga, men det är rätt skönt att kunna gå runt i trosor hemma och liksom bara vara tyst och stilla utan att bry sig om någon annan. 
Till jul får vi gäst igen, A:s syster kommer och firar med oss nu när vi bestämt oss för att bara vara hemma. 
För övrigt det bästa beslutet som fattats. Herregud vad skönt att inte åka nånstans utan bara vara hemma, bara vi tre, och göra precis vad vi vill. Exakt det jag behöver just nu. 

Så har vi köpt ny säng också. En mindre. Kanske ologiskt nu när vi blir tre, men för att babyn ska kunna få en egen säng krävdes en mindre. (På önskelistan till drömlägenheten: Större sovrum.) Vi fick också vända sängen 45 grader för att barnsängen ska få rum och det var typ det bästa vi gjort. Plötsligt vaknar vi till fönsterutsikt. Helt ljuvligt. 
Köpte också en ny fåtölj när vi ändå shoppade. Den var rätt billig och nåt min mamma faktiskt pushade för. "Du behöver ha någonstans att sitta när du ammar eller matar barnet." Och det har hon ju rätt i. Vår, eller hyresvärdens egentligen, stora schabrak till soffa är typ den obehagligaste som finns att sitta i en längre stund, så hon har nog rätt. 

Magen mår fortsättningsvis bra. Tror jag. Viktkurvan hade gått ner lite lite på sista besöket men barnmorskan trodde det berodde på att babyn hade fixerat sig i bäckenet. En halvtimme senare fick vi det bekräftat på det extra ultraljudet. "Babyn ligger som en propp" sa hon. Och moderkakan har flyttats uppåt så det bör inte vara problem att föda vaginalt. Eller ja, i alla fall inte på grund av att moderkakan är i vägen. 
Har fått min första riktiga krämpa också. En nerv som är i kläm på magen. Det känns ungefär som att någon har eldat på en kniv och sedan sticker in den strax till vänster om mellangärdet. Gör så förbannat ont att jag, som aldrig går till läkare i onödan, funderar på att gå till vårdcentralen och få nån typ av råd eller medicin för att få det att sluta. Det hugger liksom till vid de mest olämpliga tillfällena. Eller ja, typ hela tiden faktiskt. Vaknar flera gånger varje natt och störs av det både hemma och på jobbet. Och kan knappt nudda huden där heller eftersom den liksom brinner. 
Borde kanske inte klaga egentligen, jag som inte mått illa eller haft någon foglossning eller någon annan krämpa under hela graviditeten. Men va fan, lite får jag väl också klaga. Det gör ju vrålont. 
Kulan! Där jag numera spiller mat. 

Och så håret då. Jag var så jävla less på mitt hår att jag spontanbokade en klipptid. Jag brukar inte vara sentimental eller ångra ett frisörbesök, men fan vad jag ångrade detta. Han färgade mig helt okej, även om det fläckvis känns lite randigt och lite väl gult, men klippte mig helt åt skogen. Jag ville ha en uppklippt frisyr med kortare nacke och längre fram. En lång bob typ, luftig och fräsch. Hade för första gången någonsin sparat en bild i telefonen och visade honom den innan. 
Gick därifrån med en trekantshatt på huvudet. En rak page, utan tillstymmelse till uppklippt och inte ett dugg längre fram än bak. Dessutom klippte han för mycket och helt spikrakt i topparna. 
Så himla besviken. 

Som tur är ser det ju helt okej ut ändå, om jag kämpar lite med att få ner fluffet vid öronen. Det blir ju så knäppt när det är så himla tjockt där.
På jobbet sa mina kollegor att jag har Skam-Nooras frisyr. Och vad jag har förstått är det hett eftertraktat just nu. 
Själv sparar jag serien till föräldraledigheten. 

torsdag, december 08, 2016

Säg ja!

Om man är gravid, har lite oklart med hur mycket föräldrapenning man får, har en sambo som lever på studiebidrag och -lån, måste köpa ny säng så en barnsäng ryms i sovrummet och ska investera i en barnvagn som visserligen är begagnad men ändå kostar rätt mycket. Om man är där, får man ändå köpa sig en ny handväska för 4 000 kronor?
Ta också i beaktande att 1) det handlar om kärlek här och 2) den väskan personen haft de senaste tre åren är ett loppisfynd för 1 euro. 

måndag, december 05, 2016

Nämen vilken glädje ...

Fick brev från Försäkringskassan i dag. De har inga uppgifter om att jag är försäkrad i Sverige.
Alltså va fan? Jag orkar inte. 

Ska jag behöva gå igenom samma skit som jag gjorde med a-kassan då för två år sen? Att jag liksom inte får några pengar från varken Åland eller Sverige för att jag är i något himla limboland? Hur jag nu kan vara det, jag har varit folkbokförd här sedan januari 2015. 

Vill bara lägga mig ner och gråta. 

söndag, december 04, 2016

Helgen vecka 48

Snart har helgen vecka 48 tagit slut. 
Som låten med Bob Hund heter. Bob Hund som var det band jag och A tittade på den helgen som babyn i magen blev till.
I dag är det dessutom prick två månader kvar tills den ska komma ut.

fredag, december 02, 2016

Lycka och vagel

Lycka kan vara att videosamtala i tre och en halv timme med sin kille som är på annan ort och befunnit sig där mer eller mindre i två veckor i sträck. 
Herregud vad jag saknar honom. Uppenbarligen. 

Annan rolig sak: bildgooglar man vagel hittar man mig och den här bloggen ganska högt upp. Har nu skrivit upp vagelkändis på mitt CV. 

torsdag, december 01, 2016

Saknar saknar saknar

Okej, nu börjar saknade efter rödvin bli enormt enormt stor. Och det hade jag liksom väntat mig. Rödvin är liksom min favorit och hittills har jag inte hittat något alkoholfritt som inte smakar stark, lite sur svartvinbärssaft. Nåja. Bara två månader kvar. Lite drygt. 

Det jag är mer förvånad över att sakna är kläder. Jag saknar så himla mycket att kunna ha fina kläder på mig. Klänningar med smal midja och jeans med hög midja (nej, mammajeans med resår att dra över hela kulan gills inte!) och en snygg tajt tröja istoppad i jeansen. Jag vill ha det! 
Nu har jag mest bylsiga tröjor och skjortor där magen får rum eller långa T-shirtar från mitten av 2000-talet då modet var sånt. Tackade gud att jag är dålig på att rensa min garderob. Och det är inte så himla kul. Kläderna fyller sin funktion, jag slipper liksom gå naken, men särskilt spännande är de inte. 
Nu kan jag sitta och dregla över annonser på kläder och bara drömma och längta efter något nytt. Något annat än den extremt begränsade garderob jag har.

När babyn har kommit ska jag därmed 1) fira med champagne. Riktigt sån. 2) köpa massa goda ostar, charkuterier och rödvin och svullna i soffan. 3) köpa mig något nytt fint plagg. 
Och ta hand om en baby då förstås.

(Insikt: herregud, vi har snart ett barn att ta hand om!)

fredag, november 25, 2016

Så länge tänker jag jobba

Jag fick frågan "hur länge tänker du egentligen jobba, du som jobbar natt och allt" häromdagen. Med en liten nyans av "jag tycker att du är dum i huvudet"-ton. Och okej, jag väntar ju ett barn men är ju liksom inte sjuk på något vis som skulle göra att jag inte skulle klara av att jobba. 
 
Planen nu är att sluta jobba i mitten av januari, typ två veckor innan babyn ska komma. Troligtvis har jag därmed cirka två veckor till på mig eftersom alla vet att babysar sällan kommer när de ska utan när de vill. 
Jag har inga planer på att sluta jobba mina kvällsskift heller. Tempot är relativt lugnt, jag har visserligen mycket ansvar och press, men känner mig väldigt sällan stressad. Om inte tekniken strular eller andra yttre faktorer stör förstås. Annars har jag ett bra arbetssätt och kan fördela det jag gör så att min dag blir lagom fylld. Ibland blir det korvstoppning förstås när mycket material kommer på en gång och mycket nyheter händer, men jag kan prioritera så det blir aldrig överdrivet superjobbigt. 

Dessutom är jag långledig hela tiden. När jag är ledig hinner jag både sova, vila, slappa, uträtta ärenden och allt på samma gång. Jag är ju alltid ledig fyra eller fem dagar i rad. Då får jag rejäl återhämtning.
Och så får jag sova ordentligt varje morgon i och med mitt kvällsjobb. De där vråltidiga morgnarna som jag sportade med för ett tag sedan har tack och lov slutat komma. När jag jobbar sover jag numera till ungefär halv tolv, vilket ger mig bra med sömn från klockan två på natten. Hinner ju visserligen inte göra så mycket de dagar jag jobbar, men känner verkligen att det inte är någon prioritet. Sömn och vila går före disk och tvätt och dammsugning alla gånger. 

Och än så länge har jag ju inga större krämpor som skulle sätta några käppar i hjulet. Mitt jobb är ju inte direkt fysiskt tungt. Ändras det, att jag till exempel får jätteont någonstans, får jag förstås ändra mina planer också. Hälsan, min och babyns går ju förstås först. 
Så nej, jag är inte dum i huvudet. Tackar som frågar. 

onsdag, november 23, 2016

Dagen efter

Vad skönt det är att vakna på morgonen och märka att alla ens ångesttankar som man låg med fram till klockan fem plötsligt känns så mycket bättre och helt hanterbara.
Sömn, jag älskar dig. 

tisdag, november 22, 2016

Behöver bli lite zen

Att vara gravid i sjunde månaden med första barnet samtidigt som ens sambo skriver c-uppsats och har extremt grov ångest över den. 
Rekommenderas inte. 

Jag försöker vara peppig och så till honom men har inte ork och energi i den mån jag vill. Och själv känner jag mig stressad över att han inte kan hjälpa mig med allt praktiskt som behöver fixas innan babyn kommer. Typ att bestämma när vi ska vara föräldralediga. Och sånt. 

Herregud. Vissa dagar känner jag mig så jävla jävla stressad. Kan inte barnet stanna där i magen i en månad till så vi hinner fixa allt? Så han hinner bli klar med sin uppsats. 

(PS. Kommer nog få äta upp det där med att barnet ska stanna i magen i början av februari.)

måndag, november 21, 2016

Kroppen och hur fantastisk den är egentligen

Det är ganska skönt det här livet ändå. Trots att jag vaknade halv åtta i morse. Jag somnade ju om vid tio och sov till makalösa ett! Underbart. 
Nu ligger en katt och kurrar på min mage och en baby sparkar där innanför. Hårt på katten i vanlig ordning. Pojkvännen sover bredvid och den andra katten vandrar runt i lägenheten och skriker som en marskatt trots att det är november. 

Jag borde inte klaga på min kropp egentligen. Den är rätt så magisk och fantastisk. Den gör ett barn. Eller ja, barnets celler delar ju sig på egen hand så att det växer, men det är ju min kropp som ger dem bränsle. Från ingenting i mitten av maj till en 40 centimeter lång och ett och ett halvt kilo tung parvel. En parvel med hjärna och hjärta och allt. Som rör sig på egen hand, som hickar och kissar och sväljer. Vänder på sig, har rutiner, egen vilja. Medvetande.
Det har min kropp varit med och skapat. 
Hur sjukt är inte det egentligen?

Läste i en bok om förlossningen häromdagen också och blev rätt fascinerad över hur kroppen anpassar sig, hur den vet vad den ska göra. Att jag egentligen bara behöver lyssna på min kropp och inte vara rädd så klarar jag en födsel. Och jag vet förstås att det säkert inte är så enkelt och kanske inte alltid funkar så, men det är i alla fall den inställningen jag vill gå in med. 
Är dock inte redo för det ännu. Är lite stressad över att det snart bara är två månader kvar. I dag gick jag in i vecka 30 liksom. Om ett sommarlov är jag mamma. Tio veckor. Nej, jag förstår det inte ännu.
Hänger på höger sida. I vanlig ordning. 

söndag, november 20, 2016

Frustrerad. I versaler

JAG VILL INTE VAKNA HALV ÅTTA NÄR JAG SOMNAT VID TVÅ!
Jäkla kropp. Jäkla hjärna. Jäkla kramp i vaden som väckte mig. Jäkla allt. 

Nu har jag dessutom tvingats gå upp ur sängen och äta en skål yoghurt eftersom jag höll på att dö av hunger när jag låg och försökte somna om. 
Ja. Jag är bitter. 

fredag, november 18, 2016

Sex minuter men allt var okej

I dag hade vi tid hos barnmorskan klockan tio. Det tar normalt en kvart att ta sig dit men i dag var trafiken helt galen och när bussen väl kom, tio minuter för sent, tog det cirka 35 minuter att ta sig dit. Det innebar att när vi väl kom till barnmorskan hade vi sex minuter kvar av vår tid. 
Herregud. 
Men vi hann ta blodprov för att kolla sockret, mäta magen, lyssna på hjärtat och kolla mitt blodtryck på den tiden ändå. Och allt såg så bra ut. Babyn höll sig prick på sin kurva och hjärtat slog som det skulle. Till och med mitt blodtryck, trots den extrema stressen över att inte kunna ta sig dit, var normalt. 
Jag och babyn, fucking champions! 

onsdag, november 16, 2016

Klockan är fem och jag har morgonrock

Fy fan vad skönt det är att vara ledig. Jag har till och med nästan inte kollat jobbmejlen den här ledigheten och det är enorma framsteg mot hur det har varit de senaste lediga skiften. Har haft svårt att släppa jobbet nåt extremt mycket och det är så himla osunt. Jag vet ju det, men när jag hamnat i det där ekorrhjulet så är det svårt att komma ur det. 
Men nu: extrem lathet och mycket göra ingenting. Iklädd morgonrock. 

Har som mission att bland annat bestämma föräldraledighet nu den närmsta tiden, det vill säga ta reda på om A ens får vara föräldraledig nu när han studerar och får studiebidrag från Åland. Herregud, hade inte ens tänkt på det förrän alldeles nyligen. Extrem ångest. 
Eftersom jag är den som till största delen försörjer oss blir det skralt skralt om jag ska vara hemma hela tiden. Men jag har ju knappt en halv lägenhetsinsats sparad så vi får väl ta av den. Och fortsätta att bara drömma om ett hem. 

Andra missions är att städa här hemma. Det känns så himla mycket härligare då när jag jobbar. Då vet jag att jag liksom inte behöver tänka på nåt annat än mat och jobb och sömn. Har börjat lite smått i dag och vikt lakan som legat i högar sedan i somras någon gång, plockat upp ouppackade resväskor, tvättat och rensat badrumsskåpet så vi får rum med blöjor och sånt där sen. Har också en plan att röja i min garderob så jag hittar de där kläderna som jag fortfarande kan ha. Alla små nätta linnen med relativt kort midja är liksom omöjliga just nu. Och det är alltid dem jag lyckas få tag på när jag ska klä mig på morgonen. 

Jaha. Det här inlägget blev ju mycket intressant. Varsågod. Nu ska jag städa toaletten. 

fredag, november 11, 2016

Verkar inte vara ömsesidig kärlek

Nästan varje gång katten Gudrun lägger sig på min mage går babyn där inne bananas. Sparkar hårt och buffar och vill komma nära katten. Redan en kattmänniska!
Gudrun, å sin sida,brukar bli så perplex att hon antingen slutar kurra eller reser sig och går därifrån. 

Har en känsla av att de där två kanske inte kommer att tycka riktigt lika mycket om varandra. 

torsdag, november 10, 2016

Snö, minnen, snor och Trump

På timehop häromdagen blev jag påmind om den sista helgen i huset. Huset där jag bodde med mitt ex. Vännen och jag var där ensamma och lagade massa god mat och hängde hela helgen. Någon dag senare flyttade jag därifrån. 
Det huset är för övrigt sålt nu.

Jag har världens längsta förkylning alternativt helt uppfuckade slemhinnor i näsa och mun. Snyter mig konstant och vaknar varje morgon med - förlåt för äcklig beskrivning - ett lager trögt slem i hela munnen. Blöder massa näsblod också. I går natt, efter mastodontjobbpasset med USA-valet forsade det. Trötthet och uppfuckade slemhinnor är ingen bra kombo. 

Så vann Trump presidentvalet och jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om det, men skulle mest upprepa allt alla redan har sagt. Det är någon form av sorg i mig i alla fall. Somnade mitt i rösträkningen av Florida men vaknade lämpligt nog knappt fyra timmar senare och precis när jag tog upp telefonen för att kolla klockan rasade flasharna in med beskedet att Trump blir president. 

Så kom snöovädret. 40 centimeter på ett drygt dygn. Vräkte ner. Inga bussar går, inte ens nu dag två och efter alldeles för lite sömn och snor i hela huvudet och ångest i hjärtat över valets utgång fick jag börja gårdagen med att gå till närmaste rälsburna transportmedel för att ta mig till jobbet. Tackade jobbet extra mycket för taxiförmånen hem för oss nattjobbare. 

Jag lämnade en rejäl pöl efter mig på tvärbanan när skiten smälte, kan jag meddela. Byxorna torkade efter ungefär en timme på jobbet. Vantarna var blöta ännu vid ett på natten.

Och babyn i magen är lyckligt ovetande om allt utanför och sprallig som vanligt. Känns tryggt att ha en liten glädjeboll i magen som fladdrar runt och buffas och sparkas och lever rövare. Även om den säkert också hade hoppats att hens mamma hade kunnat sova lite längre och lite mer. 

tisdag, november 08, 2016

Efter i dag ska jag inte jobba extra

Komatrött just nu och det känns lagom roligt att jag ska hoppa in och jobba extra i sisådär 14 timmar i dag. Fram till halv fyra i natt. Sedan sova några timmar och återvända till jobbet i morgon eftermiddag. Baaah. 
Jag har anmält mig frivilligt och vill verkligen jobba när USA väljer ny president, men just nu känns det inte alls skoj. 
Kan bero på att jag varken den här långledigheten eller förra fick vara långledig. Inhopp på grund av sjukdom två av fem dagar senast och nu det här valet. 
Äsch, ska sluta gnälla. Jag lovar nu mig själv att jag inte ska hoppa in nåt mer extra den närmaste tiden. Jag och min kropp, som liksom föder upp ett barn här, orkar inte det. Så.

torsdag, november 03, 2016

Nackdelen med Clinton och Trump

Herregud vad mycket det är på jobbet nu. Mindre än en vecka kvar till dagen V och det märks i min bransch. 
I dag fick jag faktiskt i mig middag under mina elva timmar på jobbet. En bedrift må jag säga. Men sen hann jag inte då mycket mer. 
Herregud vad jag längtar tills hela USA-valspektaklet är över. Men herregud vad det är spännande samtidigt. 

måndag, oktober 31, 2016

Om magen och den däri

Det är egentligen först nu jag känner mig gravid på riktigt. Och då är jag redan i sjätte månaden, vecka 27. Har tydligen mindre än 100 dagar kvar tills babyn ska ut.
Jag har den senaste tiden börjat få en rejäl mage. Den går inte att dölja ens om jag vill, varför jag nu skulle vilja det. Är visserligen lite obekväm med att alla ska påpeka mitt tillstånd, vet liksom inte hur jag förväntas bete mig. Jag är ju som jag brukar fast med en stor mage. Därför kan jag ibland tycka att det är jobbigt när den syns för mycket, alltså när jag har jättetajt på mig. Så många kommentarer, från alla möjliga.
Tack och lov är det väldigt få som vill ta på den. Praise the lord! Jag har ju liksom fortfarande en egen sfär som jag värnar om. 

Förutom att magen ändrar hela kroppens tyngdpunkt och jag därmed får ont i ryggen, så börjar jag också få foglossning. Jag märker det så fort jag går längre sträckor eller helt enkelt är aktiv. I går masserade A mig och när han tryckte nere vid bäckenet trodde jag att jag skulle gå av. Aj aj aj. Som tur är verkar det inte vara så farligt, jag kan fortfarande stå på ett ben och så där. Och gå i normal takt och göra normala grejer. Hoppas att det håller sig så. 
Värst är egentligen när jag sitter i samma position för länge. 
Ibland domnar också en fläck under mitt vänstra bröst bort om jag sitter eller ligger i en särskild position. Det är riktigt obehagligt och gör att jag inte kan ligga på vänster sida. Pratade med barnmorskan om det, men hon trodde inte att det var farligt. Sa att om det blev ihållande skulle jag söka doktorn. Stora kroppspulsådern går ju där, så var först lite orolig att den på något vis skulle påverkas och att babyns blodtillförsel strypas, men den verkar helt oberörd av det och sparkar på som den brukar. 

I helgen handlade vi massa kläder till babyn också. Massa på loppis och så en hel del nytt. Saknar i stort sett bara ytterkläder den första tiden. Och kanske några fler bodyar. Herregud vad mycket fint det finns. Både jag och A fick hejda oss från att inte köpa allt. 
Nu hänger det minikläder på vår torkställning. Tänk att det ska i en baby i de där små paltorna. 
I övrigt börjar vi ha det mesta som behövs. Så perfekt att vara sist i både vänskapskrets och syskonkullar att få barn! Hittills har vi köpt en byrå och madrass täcke kudde till sängen till babyn. Det är allt. Ska också köpa en vagn begagnat, resten lånar vi eller har vi fått från helt underbara människor i vår omgivning!
Då har vi ändå babygym, babysitter, babyskydd till bilen, bumbostol, vanlig barnstol till köksbordet, säng, vagga, babynest, åkpåse till vagnen, bärsele och så vidare. Betydligt fler grejer än vi skulle ha köpt till och med. 
Kläder ska vi också få. Och jag har redan fått mammakläder från min syster. Även om jag inte har några särskilda mammakläder förutom byxor. Det är omöjligt att ha mina vanliga jeans.

Nu ska jag börja föra dagbok över babyns rörelser i magen också, sa min barnmorska. Så jag håller koll på om fosterrörelserna ändrar sig drastiskt. 
Hittills kan jag i alla fall konstatera att hen är livlig och sparkar HÅRT. Har nog fortfarande ganska gott om plats för den buffar lite olika hela tiden. Ibland neråt mot kissblåsan, ibland bakåt inåt mot kroppen och ibland utåt. Mest lite åt högra sidan av magen faktiskt. Tror fötterna är där. 
Hen har rutiner också. Efter frukost går hen bananas och sedan när jag kommer hem från jobbet sent på nätterna. En kväll verkade babyn sova när jag kom hem och jag blev förstås genast orolig och var tvungen att buffa på magen tills den buffade tillbaka. Det är också rätt roligt, att den svarar. 
I övrigt är jag faktiskt inte så orolig för något. Visst kan jag få skov där jag oroar mig för att den inte växer som den ska eller så, men de går över ganska snabbt. 
Oroar mig inte så mycket för att den ska ut heller, men inbillar mig fortfarande att det är eoner av tid tills dess. För det är det ju nästan. Tre månader ganska exakt. Det är ju rätt lång tid. Rätt lång i alla fall. 

tisdag, oktober 25, 2016

Syns utanpå

Ni vet den där scenen i Alien där alien som bott i magen plötsligt tar sig ut, genom magväggen. Ungefär så såg det ut på min mage i dag. 
Nu kan vi se den! Babyn går bananas, nu även visuellt. 

Så himla häftigt att få liksom uppleva det själv. Med min mage. Med vår baby. 

måndag, oktober 24, 2016

Snälla gulliga kroppen, jag ber dig

Är det inte en igentäppt näsa så är det två hungriga katter. 
Är det inte två hungriga katter är det gryningsljuset. 
Är det inte gryningsljuset är det en bökande baby. 
Är det inte en bökande baby är det en full kissblåsa. 
Är det inte en full kissblåsa är det mobilen som vibrerar. 
Är det inte mobilen som vibrerar är det täcket som kanat av. 
Är det inte täcket som kanat av är det barnen på förskolan nedanför. 
Är det inte barnen på förskolan nedanför är det en igentäppt näsa. 

Och allt jag vill är att sova mer än sex timmar en enda natt. Sluta kroppen, med de här himla förberedelserna för sömnlösa nätter med en baby. Jag fattar. Låt mig snälla få sova ut. 

tisdag, oktober 18, 2016

Instabil, ja visst

I går grät jag ungefär sju gånger åt saker jag såg på tv. Åt reklam där en storasyster letar efter sin lillasyster som kan ha druckit för mycket alkohol, åt att jag kände igen mig i en karaktär i tv-serien Easy (som för övrigt är så himla bra - se den!), åt att två personer hittade sitt drömhus i nån dansk realityserie. Och så vidare. 
Jag verkar ha alla känslor utanpå kroppen just nu. 
Oerhört påfrestande och samtidigt lite spännande. Herregud vad den här babyn i magen påverkar mig.

söndag, oktober 16, 2016

Och jag vill lägga till tapasen vi åt till vinet också

A kommer ut från toaletten, klockan halv tre en lördagsnatt:
"Vet du, vårt barn är skapat av två av de vackraste tingen i världen? Vin och musik!"

lördag, oktober 15, 2016

Jag blir så förbannat jävla arg att jag tror jag spricker

Kvinnor, inte bara nyförlösta, bör ställa upp på samlag för mannens och relationens skull, säger sexologen. Inga snabbisar. Ett genomsnittligt samlag tar ändå bara 18 minuter och det är ju så kort tid att WHY NOT? Orden projiceras i versaler på en jättelik bildskärm i Malmö Arena. Sexologen berättar att hon ska låta det stå just WHY NOT? på sin gravsten.

Kvinnor bör ställa upp, och inte sura, det blir bara tråkigt. Ställ upp och var glad! Jag funderar på om kvinnor på festival också bör ställa upp på ett par fingrar i underlivet – blir inte festivalen liksom roligare för alla på så sätt; WHY NOT? Jag tänker på att om alla kvinnor bara sa ja i stället för nej skulle ju ingen bli våldtagen, egentligen. WHY NOT?


Läs för bövelen!

onsdag, oktober 12, 2016

Krämpor och livet och sånt

Femdagarsledighet. Ah. Det känns nästan som någon form av lyxig semester mitt i allt, och ändå få lön. 
De här fem dagarna har jag dessutom gjort massor. Med mina (lata) mått mätt. 
Det var slapphäng hemma med The Wire och risotto på fredagen, bak- och chokladmässa och barnmässa på lördag dag och middag hos vänner på lördag kväll. Sovsöndag och landskampsfotboll i måndags kväll. Första gången på Friends och hade genom jobbet tillgång till en loge! Sånt himla trevligt sätt att kolla på fotboll. 
Och i går städade jag lite och förde över massa viktiga saker från min åländska mobil till min jobbtelefon. Tog cirka halva dagen. Fyra år med samma mobil gör tydligen det. Nu skrotas mitt gamla åländska nummer för gott. 

Däremot har jag märkt att jag inte är riktigt lika mobil som förut. Graviditetens första krämpor har gett sig till känna. Att gå mer än 6000 steg på en mässa, sitta en timme på tunnelbana, sitta och äta och prata vid ett bord i flera timmar och sen sitta en timme till på tunnelbana hem gjorde inte direkt susen för min rygg. Aj aj aj. Kunde knappt vända mig i sängen när jag äntligen kommit dit. Korsryggen kändes som den skulle lossna från kroppen typ. Klassiska bäckenbottenproblem tydligen. Har känt någon gång på jobbet också, när jag suttit i typ tio timmar. Skönt då med höj- och sänkbart bord så man kan stå lite. 

I går kväll började jag också noja över att min mage är för liten och att babyn där inne inte skulle växa ordentligt. Den verkar dock helt nöjd och tillfreds, så livlig som den är. Är ändå lite rädd att jag inte gått upp tillräckligt i vikt. Allt där inne i magen väger ju ungefär de knappa fyra kilo jag har lagt på mig. Vet ju inte vad som är normalt, googlar man är ju precis allt normalt så det känns lite skakigt. 
Men barnmorskan lär ju meddela om något är knas nästa vecka när vi ska dit i så fall.
Vecka 24 nu och babyn är större än en aubergine. Herregud alltså.

tisdag, oktober 04, 2016

Huskurer tas tacksamt emot

Jag har halsontet från hell. Ont och hosta och snor och slem och torrt på samma gång. Och halsmandlar som golfbollar, vilket inte är så konstigt alls eftersom jag får det så fort en liten virusinfektion sätter sig i min kropp. 
Problemet den här gången är att jag inte kan bekämpa skiten som jag brukar. Får liksom inte äta alla mediciner och knappt ens använda nässprej tyvärr. Är därför i desperat behov av alla huskurer som kan lindra främst halsont och hosta. 
Dricker en kur med riven ingefära, honung och citron i varmt vatten, men känns som att jag behöver nåt mer. Är det någon som har dunderknepet som inte innehållet alkohol eller sånt? Dela gärna med er i så fall!
Mvh extrem sömnbrist pga hostar mig igenom nätterna.

lördag, oktober 01, 2016

Mätas och vägas

Jag äger ingen våg, eller ja det finns en på torpet som inte har haft batterier på sisådär fem år, och därför är det extra roligt att väga mig nu på diverse undersökningar. Tyvärr vet jag ju inte vad jag vägde från början, men gissningsvis har jag max gått upp fyra kilo hittills. Två sedan jag skrevs in på mödravården. Magomkretsen har dock blivit rejält ändrad. I dag var midjemåttet cirka 20 centimeter mer än vad jag minns att det var innan en baby kom in där. 20 centimeter! Det är rätt stor skillnad. Inte ett dugg konstigt att jag inte får på mig mina jeans längre och heller inte kan knäppa jackan. 

Men, det jag skulle komma till med allt det här var att jag mättes i går. På längden alltså. Hos doktorn. Senast jag gjorde det var någon gång i skolan. 
Och vet ni?!? Jag har vuxit en centimeter! På längden! Jag är numera 173 centimeter lång. Mycket stolt. Förstås. 

måndag, september 26, 2016

Vet ju ingenting

Herregud vilken djungel det är det här med att vänta barn. Eller ja, själva väntandet går ju av bara farten, men allt runtomkring. Välja mödravård, välja förlossning, skicka papper till försäkringskassan. Jag kan ju ingenting om föräldradagar hit och dit och graviditetsintyg och försäkringar. I synnerhet inte här i Sverige där jag inte har bott medan merparten av mina vänner fått barn. 
Har googlat mig till precis allt. Men jag fattar ändå inte riktigt allt det här med föräldrarledighet. Hur länge är folk lediga? Hur länge räcker dagarna? Det blir ju bara ett år typ, är man hemma så länge eller hur fungerar det om man vill vara hemma ännu längre? Och det här med förskoleplats? Det förstår jag mig inte alls på. Måste vi ställa oss i kö typ nu? Och hur ska jag veta var vi vill ha barnet, vi kommer ju troligtvis inte bo här för evigt (om banken också vill det förstås.)

Nej, nu känner jag mig stressad bara jag tänker på det. Lika bra att blunda och ignorera ett tag till.
(Se det som ett rop på hjälp.)

torsdag, september 22, 2016

Känns som bubblor som spricker

Jag tror att det var i söndags som jag för första gången kände det. Duns-duns lite dovt. På ett sätt som ingen tarmaktivitet kan göra. Tvivlade ändå tills dagen efter då det kändes igen. Som en bubbla som spricker. Blubb-duns på något vis. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag ska vara säker.  Säker på att det är den där krabaten i magen som rumsterar om där inne.
I går blev jag om möjligt ännu mer säker. Satt med väskan i famnen på tunnelbanan då mobilen vibrerade. Det reagerade babyn massa på. Dunk dunk dunk dunk dunk. Inte komma här och väckas med vibrationer, var det som att den sa.
Och nu har den levt rövare ända sedan frukost. 

måndag, september 19, 2016

Fulgråt på Willys

Jag står på Willys och plockar navelapelsiner i påse när telefonen ringer. Hon låter inte så glad. Jag som var så glad i dag. Jag som sa att nu är hon frisk, katten Gudrun. Jag som sa att hon är pigg och leker och kissar där hon ska. Äter normalt dricker normalt.
Men det säger inte hon. Hon säger att diabetesen är borta. Blodsockervärdet är helt normalt och dieten har effekt. Det funkar. Men diabetesen har maskerat en annan sjukdom som nu syns. Njursjukdom. Hennes njurfunktion är max 75 procent och det är inte bra. Njurarna är inte bra. 

Normalt sett skulle det vara ganska lätt ordnat. Hon skulle sättas på speciellt njurfoder. Men det går inte nu när hon också har diabetes. Njurfodret är dåligt för diabetesen och diabetesfodret är dåligt för njursjukdomen. 
Jag försöker lyssna vidare där, men det går inte. Blockering i hjärnan och tårarna börjar rinna. Jag kan inte lyssna mer, det enda jag tänker är att hon fortfarande är sjuk. Och kanske inte blir frisk. 
Och att det kanske inte finns något alternativ. Att världens goaste katt kanske måste somna in.

Det står jag och tänker på medan jag fulgråter mitt bland grönsakerna på Willys. 

söndag, september 18, 2016

Allt alla vill veta och sånt

Det känns otroligt skönt att inte längre hålla tyst om magen. I synnerhet på jobbet. Flera sa att de misstänkt något men inte vågat fråga. Man gör väl inte det, frågar om någon är gravid. Men det syns nu. Ganska mycket till och med och jag orkar inte gå runt i slappa kläder för att "verka normal".
Egentligen hade vi kunnat gå ut med det för jättelänge sen, men kände att det var skönt att bara vara vi och de närmaste som visste.

Okej. Lite info:
Jag är från i dag i vecka 21 och har alltså avklarat mer än hälften. Känns absurt!
Babyn, som bara kallas precis det, beräknas komma på exakt samma dag som jag och A firar jubileum = första gången vi hånglade med varandra och det datumet vi minns. Den 4 februari.

Har mått oförskämt bra och första känsliga tiden av graviditeten jobbade jag de där vråltidiga morgnarna, men det påverkade inte ett dugg. Har spytt två gånger om jag minns rätt. En gång efter en varm åksjukefärd med buss hem från jobbet med tom mage och en gång när jag åt en korv på en fotbollsmatch. Den gången tror jag faktiskt att korven var dålig för efter att ha spytt tre gånger och korven därmed var borta mådde jag super och gick och åt middag på restaurang utan problem.
Däremot kan den där vidriga nässelfebern jag hade ha utlösts av graviditeten. Tydligen kan man få det av extrema hormonförändringar.
Har ibland lite växtvärk i magen, men hittills ingen foglossning, eller bäckenbottenuppluckring eller vad det heter egentligen.
Är lite känsligare än normalt, men det kan också bero på att min kropp behöver mer mat. Och jag var känslig som hungrig redan förut.
Komatröttheten i början har också gått över, troligtvis tack vare stort intag av järntabletter. Hade brist på det redan i vecka 12 när jag skrevs in på mödravården.

Jag fick reda på att jag var gravid någon gång i vecka 6, i början av juni, och enligt beräkningar kom babyn till efter en Bob Hund-konsert. Det ska den minsann få höra!
Det var inte superplanerat, men vi hade slutat med preventivmedel med tanken att vi här någon gång i framtiden vill ha barn.
Vi vet inte vilket biologiskt kön babyn har, det får bli en överraskning. A ville veta men skulle inte kunna hålla sig utan att säga det till mig, så nu blev vi båda ovetande.

Och ja, det var väl det där som folk brukar vilja veta. Det känns fortfarande lite overkligt, även efter ultraljudet. Men antar att det börjar kännas mer verkligt när jag känner babyn. I går tyckte jag att det dunsade till på ett ovanligt sätt, men annars känner jag inget än. Har moderkakan fram mot magen så det dämpar känseln rätt rejält. Det ska de för övrigt kolla upp på ett extra ultraljud i december. Den sitter så lågt och långt fram nu att om den inte flyttar sig uppåt när livmodern växer kommer jag inte att kunna föda ut babyn. Men jag är inte orolig eller rädd, får väl snittas då i stället.

Nu hoppas jag att resten av graviditeten flyter på lika smidigt och att jag får må bra. Och att babyn mår bra.

lördag, september 17, 2016

Inte bara mat

En liten perfekt fot och hjärtat hoppade till vid synen. Försökte kväva hulkgråten men det var omöjligt. Känslorna var översvallande. I synnerhet efter nattjobb och vråltidig morgon och fjärilar i magen. 
Jag greppade A:s lite svettiga hand och vi var tysta. Andäktiga. Bara tittade och tittade. En liten perfekt fot. Fem tår. 
Ett hjärta med fyra kammare och en hjärna med två hjärnhalvor. Så en gäsp. En vinkning. Och återigen en ihopkurning till en boll. Fosterställning. I ordets rätta bemärkelse. 
Allt det här i min mage. I mig. I min mage finns ett liv. Inte bara mat.

torsdag, september 15, 2016

Katten, jag och en lägenhet

Katten Gudrun är ungefär 720 gånger piggare och har plötsligt börjat bete sig som en tonåring igen. Hoppar upp på köksbordet och slickar i sig smör från smörkniven som lämnats där, attackerar katten Elsa som hon gjorde förr och har en pigg vaken blick. Magi. 

Jag däremot är ungefär 720 gånger tröttare än normalt. Min kropp vill inte sova på morgonen trots att jag jobbar till klockan ett på natten. Att vakna åtta när jag somnat halv tre är ingen superhit. Känns som att jag skulle ha småbarn, om jag får tro alla med barn. 
Däremot njöt jag riktigt ordentligt av de här nya arbetstiderna när jag var långledig fredag till tisdag. Vilken lyx!
I tisdags gjorde jag till exempel inget vettigt på hela dagen utan satt och spela tv-spel tills jag hade ömma tummar. Sånt kan man unna sig under en femdagarsledighet. 

Annars då? Drömmer fortfarande om ett eget hem och har sett en liten ljusning på den fronten. En ljusning i form av mamma och pappa. Om det funkar vill säga. 
Har redan drömt mig bort till minitreor i Årsta som faktiskt inte kostar en förmögenhet. Fördelen med ett område som ligger mittemellan tunnelbanelinjerna. Nu ska jag bara ta reda på vad banken säger. Och spara mer mer mer. Reminder: Måste sluta köpa mat ute när jag jobbar. 

måndag, september 05, 2016

Rekreationshelg typ

I helgen var jag till mamma och pappa och hann med häng med båda systrar med familjer. Det var hysteriskt skrattande med snapchat och köttfärssås och spaghetti. Det var svampplockning och grillande utomhus. Och häng hemma hos mormor och en hel kväll med diktläsning med mamma och pappa. Sovmorgon och långdusch. Kaffe i solen. Äppelpaj och kräftor och annan god mat. Kramar med syskonbarnen och känslan att vara centrum av all uppmärksamhet när två slogs om att sitta bredvid mig.
Det var loppisfynd och strövande i saluhall. Vrålhunger och kebablunch med mormor. 

Och hemma funkade dieten med katten bra och hon dricker mindre och kissar mindre och om vi har tur visar nya blodproven om två veckor att det faktiskt ger effekt.
Saker och ting ordnar sig ibland. De gör faktiskt det. 

tisdag, augusti 30, 2016

Sen natt och diabeteskatt

Åland och torpet i helgen. Trolig sömnbrist och tårar på söndagen över allt och inget och framförallt inget. Glömma boka färja i tid så när vi ska hem finns det inte plats. Jag får åka ensam utan bil och sitter oavbrutet och fryser i ogästvänlig färjemiljö. Det blev plötsligt höst och jag hade packat shorts och ingen jacka. 
Somna rätt sent i ensam säng och vakna med ett ryck klockan sex med en blandad känsla av "jag har försovit mig" och en klassisk mardröm där ingredienserna var stress och glömma bort viktiga saker i kombo med pengaångest. 
Somnade om efter en timme, bara för att återigen vakna efter en till. Åka buss med stressad katt till veterinären och vara där och få ångestbesked. Inte gråta, vara stark. Och kaos kaos inombords. 
Hon och jag BFF:s sedan 2002. Men hon är inte för evigt, hur gärna jag än vill. Min Gudrun med diabetes. 

Så hämtar A oss i regnet. Står i vattenpöl med katt i bur. Hinner knappt sätta mig innan allt brister. Hulkar och stammar fram det otänkbara. Om dieten inte fungerar kanske det inte finns något alternativ.
Får lagad mat och stryk på kinden. Somnar utmattad på soffan tills jag yrvaket igen konstaterar att jag nästan försovit mig. Till kvällsjobbet. 
Och där är det nypremiär för program och 110 saker som ska fixas. Dålig dag och hur jag än trollar blir det aldrig mer än "knappt godkänt" enligt de mål vi ska uppfylla. 
Klockan ett och taxi hem och nu ligger jag här och gråter lite igen. Av sömnbrist, hopplöshet och en katt som kanske inte blir frisk. 

onsdag, augusti 24, 2016

Två år och en dag

Hurra för mig och A! Vi har bott i Stockholm i två år och en dag i dag. 
Under den tiden har vi bott i fem olika lägenheter. Ändå rätt lite med Stockholmsmått mätt.
Här var vi och det första lilla flyttlasset. Innehöll mest mat, kläder och datorer. Nästa gång vi flyttade var det två bilar fulla. I dag skulle vi behöva en mindre lastbil tror jag. Och då har vi ändå mer än halva bohaget magasinerat på torpet fortfarande. Prylar alltså, så sjukt mycket vi har. 

Många bollar och hur jag inte kan jonglera

På jobbet är jag ett under av effektivitet. Håller 70 grejer i huvudet samtidigt och glömmer väldigt väldigt sällan bort dem. Inte ens efter åtta dagars jobb i rad som häromsistens. Jag är skitbra på att hålla koll på allt där. 
Kommer vi till det privata (eller det som är lite utöver de vanliga arbetsuppgifterna) är jag däremot sämst. Blir stressad bara av att ha några få grejer inbokade och glömmer bort viktiga grejer. 
Som nu. Nu måste jag typ sätta alarm på allt för att ha en chans att minnas det. Jag ska hämta nycklar, lämna nycklar till kattvakten, boka färja till helgens Ålandsresa, betala hyran, föra över pengar till åländska kontot. Kolla upp var hängrännor finns att köpa, besikta bilen, åka till veterinären med katten, börja jobba kväll, lära upp kollegan för mitt jobb eftersom vi numera ska gå skift mot varandra, boka tvättid i stora tvättstugan. Gå på läkarbesök, boka tågresa från Karlstad, höra av mig till vänner i hopp om att kunna hinna träffa dem under nämnda resa, höra av mig till mina systrar av samma anledning, köpa en ny säng och och och. Och allt inom en och en halv vecka. Fattar inte hur jag ska hinna. Och komma ihåg allt. 

Det här var världens mest spännande inlägg kan jag anta. Räkna upp en massa saker. Men ni kan se det som någon personlig minnesträning eller nåt.

fredag, augusti 19, 2016

Min älskade gamla katt

Gudrun, min svarta panter som jag skaffade typ på en gång när jag flyttat hemifrån. Vi pratar 2002 här. Hon som varit med mig genom allt, försvunnit i tre månader och sedan magiskt kommit tillbaka, som födde Bilbo som blev min systers stora tröst i utbrändheten, som alltid alltid hoppar upp på min bröstkorg när jag gråter. 
Hon, min Gudrun, är sjuk. Diabetes eller njurproblem. Hon verkar inte lida och ha ont, men hon dricker kopiösa mängder vatten och har börjat kissa där hon inte ska. På mattor och i hallen. Och i går: i sängen. 
Jag har googlat och troligtvis är det just njurarna eller diabetes som ligger bakom att en gammal katt som tidigare skött sig exemplariskt plötsligt börjar kissa inne. Och jag är så ledsen. Vet inte alls hur allvarliga sådana sjukdomar är, men snuddade bara vid tanken på att hon inte skulle finnas hos mig en lång tid framöver och fick ont i hjärtat och grät. Hon är ju liksom en del av mig. Kommer med paketet. 

Jag ska boka tid till veterinären nu men är väldigt rädd för vad hen ska säga. Jag orkar inte ha en katt som kissar lite varstans, men jag orkar heller inte med att inte ha Gudrun. Hoppas det finns enkel medicin och vips är allt bra. Hoppas. Allt måste bli bra. 

torsdag, augusti 18, 2016

Goddag yxskaft, eller tröttmössa snarare

I går när jag klev upp klockan fem för att jobba min sjunde dag i rad klädde jag på mig tröjan bakochfram. 
Nu har jag precis jobbat klart den åttonde. Har svårt att tänka tankar hela vägen från början till slut. 
Ja, jag hade nog en slutpoäng med det här också, eller vart hän inlägget skulle vandra, men tror att det handlade om hur trött jag är, och det framkommer nog ändå trots att jag inte kommer ihåg vad jag skulle skriva. 

lördag, augusti 13, 2016

68 kvm med 28 kvm terass

Jag vill bo här!
Kan inte någon bara ge mig fem miljoner? Snälla då. 

PS. Ledsen för bildstorleken. Appen kan tydligen inte göra normala bilder längre. 

söndag, augusti 07, 2016

Sen sist

Jag hinner inte skriva. Eller ja, jag hinner inte prioritera det. Det har gått i ett sedan semestern tog slut. Jobb, intensivt jobb. Sju dagar i rad på grund av pissigt schema och dålig koll av mig. Hade jag sagt stopp i maj när vi fick schemat hade jag nog sluppit det. Eller i alla fall fått fet kompensation. Nu, när jag märkte det precis innan semestern (goddag yxskaft) lyckades jag deala till mig en dag extra ledigt. Åtta dagar jobb i rad blev sju. Och nio dagar jobb i rad blev åtta. Det härliga passet inleder jag på torsdag, tills dess är jag ledig. 
Är världens sämsta sällskap av ovanstående orsak. I fredags sov jag på soffan till och från hela dagen. A, som var sprudlande över att få träffa mig efter monsterjobbandet, var inte lika sprudlande över mitt sovande. Hehe. 

Sedan har vi bilat till Dalarna och sett vännen A gifta sig med sin man. Det var fint. Siljan som bakgrund och mycket tårar. Jag hade prinsessklänning på mig och kände mig oerhört gullig. Så sällan jag gör det nuförtiden. Gullig alltså. 
Det var för övrigt en av få klänningar jag kom i. Sedan vi flyttade till Stockholm och lämnade halva garderoben magasinerad på torpet har jag tydligen ändrat min kropp. Kan också ha skett innan dess, misstänker att merparten av de utväxta kläderna inhandlades efter jag separerade från mitt ex och gick ner sju kilo. Har ju liksom gått upp dem igen på de där fem åren eller vad det kan vara nu. 
Tack och lov. 

Nu ska jag äta sötpotatisgryta och kolla på serier. Bra söndagssysselsättning. 

onsdag, juli 27, 2016

Sista dagen

I dag är att göra-listan så lång. Allt jag vill hinna klart, allt jag vill hinna göra innan vi lämnar torpet. I morgon åker vi till Stockholm och på fredag 9.30 ska jag infinna mig på jobbet igen. Det har i vanlig ordning gått för fort. Alldeles för fort. 
Men jag är nöjd ändå. Ansiktsfärgen har gått från gråvit till en mer tilltalande ljusbrun, antalet sovmorgnar går inte ens att räkna. Jag har grillat, ätit ute, varit på krogen, sett solen gå ner i havet, cyklat, legat på stranden, målat till förbannelse, ätit massa bakverk, skrattat, kollat på serier och film, läst ut en bok i alla fall, gosat mig mätt med katterna. Och allt sånt.
Det enda det har blivit lite dåligt av är socialt umgänge. Det är så många vänner jag hade tänkt träffa, men som jag liksom inte haft tid till. Det har stressat mig lite, men samtidigt har jag varit tvungen att faktiskt prioritera 1) min egen vila eftersom jag verkligen verkligen behövde det och 2) att få årets torpprojekt i hamn innan semestern är slut. Punkt ett har väl gått okej och på punkt två är vi inte riktigt där ännu. Kanske kanske vi hinner lägga golvet i hallen i dag. Annars blir det en annan gång. Innerfönstret i köket är heller inte på plats än, vilket har gjort att vi inte har kunnat måla fönsterkarmen färdigt utvändigt. Men vad ska vi göra när färgen behöver tre dygn för att torka ordentligt? Jäkla linoljefärg. Men fint blir det!
Här är i alla fall allt klart. Varje bit av baksidan är utbytt och målad två gånger. Det blev som nytt! Ser fram emot att ta de övriga sidorna framöver. Torpet kommer se så himla fint ut sen. 


måndag, juli 25, 2016

Missade bloggjubileet

Den 15 juli i år var det tio år sedan jag startade den här bloggen och skrev ett kort inlägg om att jag tänkte sluta röka. Tänk! Tio år har den här varit en del av mitt liv. 
Den har varit med i sju lägenheter och ett hus. Och med på ett torp. Och de veckorna jag sov på mina vänners soffa. Den har varit med genom en separation, ett singelliv, en nyförälskelse som blev till kärlekkärlek. Om studier, om jobbsökande om flytt tillbaka till Sverige. Om att jag sa upp mig och kastade mig ut utan någon som helst livlina. Herregud vad mycket ångest jag hade då.

Den har varit med på roliga stunder, härliga tider och sånt jag alltid kommer att komma ihåg. Och om ångest och tårar och uppgivenhet. Om sorg.
Den har också varit med de stunder som jag helt har glömt bort, men som finns bevarade här för evigt för mig att läsa. 
Den har gett mig andra människor också. Sådana som jag träffat och sådana jag inte träffat men ändå känns som jag känner. Härliga människor!

Jag skulle kunna hålla på i en evighet och berätta hur mycket den här bloggen har varit med om och hur mycket stöd den faktiskt har varit för mig. Både för att fördriva tid och för att ventilera de där innersta tankarna som bara måste få komma ut ibland. 
Så tack. Tack för att du har funnits här bloggen. Tack för tio år. 

lördag, juli 23, 2016

Koma, en annan typ av semester

Intensiva dagar följt av en snabbtur till Stockholm tur och retur på ett dygn. Det tar på kroppen. Jag är tydligen helt slut. I går gjorde jag inget annat än att sov och åt typ. Men antar att det också är någon form av semester. 

måndag, juli 18, 2016

Så sa det bara swosh

Nu går det fort. Jag hinner inte med!
Semestern liksom bara försvinner och vi var bara arbetat och arbetat känns det som. Årets projekt är inte klara alls, det blev fördröjningar när ena fönsterkarmen visade sig vara murken och tvungen att bytas ut. Och därför känns det inte som att vi har haft någon vila alls. Även om det förstås inte stämmer, men ändå. 
Tycker synd om mamma och pappa också som bara kommit hit och slitit. 
Nåja. Fint blir det. Och det är lite drygt en vecka kvar av semestern. Hoppas jag hinner njuta lite också. 

onsdag, juli 13, 2016

Torpet för hela slanten

Det känns som att det var eoner av tid sedan jag jobbade senast. I själva verket är det här min tredje semesterdag. Det är så magiskt det här torpet, att det till och med gör att tid och rum tydligen upphör att fungera på vanligt vis. 
Vi snickrar, målar, slipar, städar och ja, allt sånt praktiskt, men det känns inte ett dugg jobbigt faktiskt. Det är roligt. Även om jag ibland är trött som en trasa på kvällen. Men sen sover jag en natt med utsikt över stora granen och vips är batteriet påfyllt igen.

Mamma och pappa är här och sliter också. Trots arbetslägret tror jag att de gillar det. Det märks. De blir som jag. Lite pirriga på något vis bara av att vara här. 
Snart har vi bytt hela brädfodringen på baksidan och håller som bäst på att tvätta slipa måla fönstren. Samtidigt skrapas taket i hallen och målas. Dörrmålning där och nytt golv, sedan är även hallen klar. Får se vad vi vill göra inomhus härnäst, troligtvis blir det kammaren som får en helrenovering.
Ute är planen att måla hela huset. Ny falu rödfärg och nya fönsterfoder. Får se hur långt vi orkar och hinner. Jag vill också köpa marksten och anlägga en uteplats på framsidan. Får se hur mycket pengar jag har kvar och hur mycket tid och ork vi har. 
Orken tror jag konstigt nog tar slut sist. Torpet är som en ständig påfyllningskälla av ork. Magiskt som sagt. 

tisdag, juli 05, 2016

T minus 3 days

Håll ut!

torsdag, juni 30, 2016

Måste man göra saker också?

Den här veckan har jag varit latare än latast. Lagat minimalt med mat men så att det har räckt länge, gjort minimalt hemma och annars mest kollat på tv och slappat. Så himla skönt. 
Tyvärr verkar jag ha hamnat i någon "göra så lite som möjligt"-lunk och varje sak som måste göras känns som att bestiga berg. Typ som att gå ner med soporna till soprummet i källaren. Fy fasen. 

Tyvärr kan jag inte kliva över soppåsen i hallen längre. Jag ska åka hemhem en snabbis i helgen och tar tåget direkt från jobbet. Det betyder att jag nu måste diska, gå ner med soporna, packa väska och duscha nu. För att inte hemmet ska lukta skunk när jag kommer tillbaka och för att inte jag ska skunk när jag ska åka. Logiskt, men det betyder ju också att jag måste resa på mig ur soffan. Stackars stackars mig.

Så jävla grinig

Att börja dagen med kollektivtrafikstrul när jag verkligen inte har tid med det - sämsta tänkbara starten. Är på så jävla dåligt humör att jag skulle kunna slå någon. Typ SL. 

måndag, juni 27, 2016

Fotboll och ensam hemma

Livet just nu består av att åka färja fram och tillbaka till Åland, titta eller lyssna på EM, jobba och försöka fördriva alla eftermiddagar ensam hemma. 
A är på Åland och sommarjobbar och jag, jag har ingen semester ännu. Därför är vi ensamma på varsitt håll nu i några veckor. Typ fyra totalt tror jag det blir, men lite utspridda hittills. 
Det funkar men är ju inte så roligt direkt. Den enda fördelen jag har kommit på är att det blir mindre disk. Yey. 

Äsch, nu vet jag inte vart jag ville komma med det här. Fastnade i Italien-Spanien. EM som sagt. Hejsvejs!

torsdag, juni 23, 2016

Hurra!

Jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk!
Har jobbat i dag och tar mitt pick och pack till Åland över midsommar. Lovely!

Största nackdelen är att läkaren sa att jag skulle undvika klassiska allergener de närmsta veckorna. Det innebär till exempel inga skaldjur, ingen tonfisk, inget vin och INGA JORDGUBBAR?! Kan ju lika gärna skita i midsommar känner jag. 

Fast skitsamma, jag är frisk. Inget kli på hela kroppen. Knappt svullen någonstans! Hurra!
 

onsdag, juni 22, 2016

Fjärde omgången och tankar på döden

Ledsen för tjat men mitt liv består inte av så mycket annat än nässelfeber för tillfället. I morse vaknade jag med fjärde omgången utslag. Fjärde!
Tror hela tiden att det ska gå över och ser utslagen tyna bort bara för att återigen bli besviken när de i stället dyker upp någon annanstans. Det blir dock lindrigare. Den här omgången sitter de nästan uteslutande på rygg och mage och på något konstigt vis känns det mindre, även om det är ungefär lika många som i går. 
Fördelen i dag är att fötter och händer verkar mindre svullna. Jag kan gå och greppa saker, även om det gör lite ont.

Det lustiga är att utslagen aldrig verkar komma på precis samma ställe två gånger. Om mina beräkningar då stämmer betyder det att jag inte borde få några fler i morgon. I stort sett varje liten millimeter av min kropp har ju haft utslag redan. Men jag vet förstås inte. Kanske det börjar om på benen där det började i lördags kväll? Hoppas inte. 

Jag tänkte ganska mycket på döden i går också. All sjukvårdspersonal jag pratat med och alla artiklar jag läst varnade för att utslagen kan sätta sig i halsen så att luftvägarna blockeras. Och i går skedde det. Jag kände mig trång i halsen och hade svårt att svälja mat, men det gick bra att andas som tur var. Blev dock nojig och började tänka på att jag var ensam hemma och att det kanske skulle bli värre medan jag sov. Vågade inte riktigt somna om jag inte skulle vakna igen. 
Kanske hade varit smart att ringa sjukhuset ändå nu i efterhand, men kände mig så löjlig när jag inte hade några problem med andningen.  Dessutom kändes det som ett så stort projekt att ta sig till närakuten eller sjukhuset när jag knappt kunde gå i går. Vad skulle jag gjort? Ringt en ambulans?

Nåja. Allt gick bra. I dag känns halsen mindre svullen och det känns som att febern också lättat. Nu måste jag bara bli bättre. Håll tummarna!

tisdag, juni 21, 2016

Blir så ledsen

Hela jag är prickig igen. Nya utslag som kliar och kliar och kliar. Igår var min arm nästan bra, i dag ser den ut så här. 
På nedre delen av handen ser man också hur svullen och röd den är. Kan inte böja den ordentligt och kan inte lyfta tunga saker. Till på det kliar den något fruktansvärt. 
Och då är handen och armen långt ifrån de värsta kroppsdelarna. Höfterna och ljumskarna är helt täckta av utslag och fötterna är supersvullna. 

Jag är så jävla less på det här nu. Kan jag inte bara bli frisk någon gång?

Bättre och sämre igen

Det blev värre, de där utslagen. Jag svällde upp totalt där jag drabbats och såg helt knasig ut eftersom ögonlocken blev dubbla av svullnaden. Händerna som bollar och varje led stel av svullnad. 
Fick komma till doktorn och fick starka allergitabletter som verkade hjälpa på en gång. I går kväll tynade allt sakta bort. 
Så vaknar jag nu, eller egentligen för en timme sen, av att det kliar på hela kroppen igen. Nya utslag sprider sig så nu är det väl bara att vänta på att de ska svullna upp precis som tidigare. Jättekul. Verkligen. 
Värst är att fötterna redan svullnat så jag har problem att gå. Gör vrålont. 
Tyck lite synd om mig. 

söndag, juni 19, 2016

Jävla internet

Har fått någon form av nässelutslag över hela kroppen. Kliar så mycket att jag grät en skvätt förut. Jag är så ömklig när jag blir sjuk av något slag. Särskilt när jag är ensam och ingen kan ta hand om mig och tycka synd om. 
Har nu duschat kallt för att lindra skiten och googlar slut på internet för att få reda på vad det är och hur jag får bort skiten. 
Det enda internet ger mig är: Klia inte och vänta tills det går över. Lätt. Pöh. 

fredag, juni 17, 2016

En vecka semester

Jag har tydligen haft semester i en vecka nu. Eller ja, fem dagar. Tillbringar dem på torpet. 
Hittills har jag:
• Sovit på soffan mitt på dagen. Typ alla dagar. 
• Grillat en gång. 
• Bränt mig på ryggen och bröstkorgen den hittills enda soliga dagen. 
• Duschat i uteduschen tre gånger, och skruvat upp den för säsongen. Det var för övrigt skittungt och jag kände mig som superwoman när allt var klart. 
• Lyssnat på många EM-matcher på P4 i och med ingen tv. Har också blivit kär i en kommentator som kommenterar allt ovidkommande under matcherna. 
• Ätit frukost i sängen och sen somnat om. 
• Läst en halv bok. 

Ja, det var typ det. Fasen vad lite man hinner på några dagar. Skulle behöva semester i åtta veckor. Minst. 

lördag, juni 11, 2016

Ändå en fördel

Har varit sjukt stressigt på jobbet i dag med saker som gått i ett. Tempo. 
Slutade först 02.00 och jag är lite pannkakesladdrig hela jag. Osammanhängande och ostrukturerad. 
Men en sak är bra! Jag har inte tänkt på att röka eller känt en gnutta sug på elva timmar!
Jobb alltså, kan ersätta det mesta tydligen. Ha!

torsdag, juni 09, 2016

Prisa gud, nu blir mitt sparkonto fullt!

Skatteåterbäring alltså, vilken grej. Och vilken summa jag fick! Jag är så himla glad. 
Och mitt sparkonto är så himla glatt. Jag sparar ju där för att kunna köpa en lägenhet. Få ett hem. Allt annat får stå tillbaka just nu eftersom jag vill ha, behöver, någonstans att bo mer permanent. 
Kontraktet vi har nu går ut i augusti och vi har ingen aning om vi får stanna kvar efter det. Det ger mig ångest och magvärk när jag tänker på det, så jag försöker gå runt med skygglappar. Funkar sådär. 

Det värsta är ändå att trots att jag sparat massor så är det ändå typ ett år kvar innan jag har tillräckligt mycket för en insats till en tvåa i ett relativt attraktivt område. 15 procent av 2,5 miljoner är MASSOR med pengar. Hur har folk råd att köpa?! Jag fattar inte. Har alla fastigheter som kan borga för lån? Har alla föräldrar som kan borga? Eller hur gör de? Meddela gärna, för jag är förbryllad. 
Har tänkt att jag kanske kan ha torpet som "pant" men det är ju inte värt så mycket tyvärr. Och hur funkar det när det är i ett annat land? Och det lånet har jag ju inte betalat mer än en femtedel av ännu. 
Det känns som att jag måste ta ett snack med banken snart.

Gubbar och chefer

Alla, eller i alla fall de flesta, tror att jag är yngre än jag är. Det beror inte på att jag ser ung ut, inte främst i alla fall, utan på att jag beter mig och för mig ganska barnsligt. Jag har en ledig klädstil och bär typ aldrig kavaj och långa halsband som en hel del andra i min ålder gör, och jag har en "manana-vibb" över mig vilket gör att jag inte uppfattas så seriös. 
(Allt är ytterst subjektiva gissningar från objektet själv i frågan.)

Tänk vad som hade kunnat hända om jag var mer mogen. Det slog mig i dag när jag såg en artikel om en tjej (kvinna?) som är lika gammal som jag hade blivit chefredaktör. Hon har jobbat som journalist typ lika länge som jag och har varit nyhetschef länge. 
Om jag hade haft kavaj och en mogen attityd kanske jag också hade kunnat vara där. Seriös. Någon att räkna med. Chef. Kvinna. 

Jag vet inte. Jag vill ju inte bli chef utan trivs mer som en kreativ freestylare med ansvar. Lagom mycket ansvar så att jag utmanas men inte får magsår. 
Och så såg jag saker som verkligen inte får mig att vilja se vuxen ut: Gamla klasskompisar från högstadiet som lägger ut nya profilbilder. 
Min första tanke var: Vem är den där gubben?
Tror jag hellre tas för 29 faktiskt. 


Uppdatering: Alltså, jag menar inte att hur folk ser ut gör dem till chefer. Det här är skrivet med humor klockan halv tre på natten. Vill bara förtydliga. Heh. 

onsdag, juni 08, 2016

No smoking

Just ja, jag glömde ju säga att jag i lördags rökte mina sista cigaretter. Har nu slutat igen. Den här gången tänker jag inte börja igen. Inte ens om det är terrordåd och tungt och jobbigt och stressigt på jobbet. 
Min kropp pallar inte med rökning. Andas som en lungsjuk och mår fysiskt dåligt. Halsproblem och sån skit också. 
Nu, tre fyra dagar senare, känns kroppen redan bättre. Piggare. Har dock sug efter nikotin då och då, men vet ju att det går över om jag bara väntar cirka trettio sekunder. 
Heja mig!

Kvällsjobb och dravel

A är på Korfu i en hel vecka med sin familj och jag är lätt avundsjuk och lämnad ensam med två katter och kvällsjobb. Men så avundsjuk är jag inte. Även om hans familj bombarderar sociala medier med bilder på blåa pooler och havsvågor och brunbrända näsor så känns det ändå rätt gött att vara ensam hemma.
Glömmer bort hur skönt det är att bara rå om sig själv ibland. Bara ha min skit att ta hand om (inte för att jag så mycket tar hand om A:s skit i vanliga fall men ni fattar), bara ta hänsyn till mig själv, bara laga mat som jag tycker om och så vidare. Har till exempel ett halvt paket räkor i kylen som jag riktigt ska frossa i. Hehe. 

Nästa vecka har jag min första semestervecka. Den blev lite kapad i och med att jag fick hoppa in och jobba helg nu i helgen, men ser så mycket fram emot det ändå. Ska till torpet och göra typ ingenting. Hänga upp hängmattan och måla tak, dörrar och foder i hallen kanske. Klippa lite gräs och spela badminton. Bada!
Läsa bok och grilla. Kanske gå igenom de fyrahundra säckarna med kläder som jag inte använt på två år och skänka bort. Stora vida planer som sagt. 
Precis lagom. 

tisdag, juni 07, 2016

Jävla idioter, jag skäms över er!

Ibland rinner bägaren över. Som nu. Nu står jag inte ut med alla trångsynta bakåtsträvande människor som inte välkomnar människor på flykt till vårt land. Som eldar upp hus för att de barn som förlorat allt - familj, hem, liv - inte ska bo där. Så att de inte ska vara där, granne med dem. 
De som är så jävla rädda för att barnen ska ... Ja, jag vet inte ens vad de är rädda för? Det är BARN. Som har tvingats fly från krig. Till ett helt främmande land. Bort från allt som var tryggt och vant. Rädda barn som ska försöka skapa sig nya liv. 

Och vad möts de barnen av? Jävla förbannade människor som är så inhumana och enkelspåriga och rädda för fantasisaker att de eldar upp deras nya hem. 
Fy fan. Jag skäms. Jag skäms så över mänskligheten. Över svenskar som gör så här, skäms att bo i samma land som dem. Jag kokar över. 

tisdag, maj 31, 2016

Hoppas den inte tar slut lika snabbt som den kom

Och plötsligt är vi här. Där bara ben och ingen jacka är standard. Där gräset är grönt och luften varm. Sommaren, jag älskar älskar älskar dig. 

söndag, maj 29, 2016

Idyllen

Torpet, torpet, du förtrollar mig. 

onsdag, maj 25, 2016

Klockan fem

Att börja klockan fem på morgonen går oväntat bra. Första dagarna på skiftet i alla fall. Och om jag går och lägger mig senast tio. 
Det som går mindre bra är morgonrutinerna. Jag vill ju gärna snooza lite, men i och med att jag samtidigt inte vill ha klockan på ringning vid halv fyra så ställer det till problem. 
Jag glömmer äta frukost, jag glömmer grejer som jag borde ha med mig och framförallt: jag klär mig som ett kaos. 
I dag har jag till exempel på mig korta gråmelerade kostymbyxor, höga vita converse, ett svart ganska långt linne och en kort mönstrad skrynklig skjorta. 

Korta byxor och höga skor får mig att känna mig som ett barn. Långt linne i kombination med kort skjorta gör att det ser ut som hejkomochhjälpmig. För att inte prata om mönstermixen och färgkombinationerna. 
Känns ungefär som att jag är fem och ska på barnkalas och har fått välja helt fritt från garderoben. Heh. 
Går nu runt och låtsas som att jag är mycket modemedveten så att alla tror att mitt val är supermedvetet. 

Klockan halv fem ska man inte välja kläder. Punkt. 

tisdag, maj 24, 2016

Dagen efter konferens

Är så bakfull att jag har ont i hela kroppen. Eller så är det brännbollen som tar ut sin fulla rätt på min kropp. 
Mest troligen båda. 

fredag, maj 20, 2016

Det blev inte sämre ...

... Det blev kanonbra!
Frisören var lite speciell men härligt okonstlad. Gillade henne. Och gillade håret hon gav mig. 
Hello short hair!

onsdag, maj 18, 2016

Jag tänker att det i alla fall inte kan bli sämre

Hade mardrömsresa hem från jobbet i dag. Hatar att resa precis vid rusningstid med en trött och hungrig kropp. Jag är grinig, svettig, illamående och tvingas stå och trängas. Dålig kombination. 
Började med massa folk i hat-gången vid t-centralen och klädd för morgonens sex grader och moln. Fick sicksacka mellan människor som inte höll sig i skocken utan mötte den massiva folkmassan i stället. Griniga jag blev mer svettig och irriterad. 
Tjockt på tunnelbanan och ståplats som efter några stationer byttes till sittplats baklänges och åksjukan var ett faktum. 
Handla och med två tunga kassar vänta på sen buss som sen fastnar i trafikstockning. Rörde oss på riktigt 20 meter per fem minuter. Resan tar normalt 11 min. En halvtimme senare hade jag kommit halvvägs hem och då sa busschauffören att alla var tvinga att gå av så han skulle hinna vända och passa tidtabellen. "Det kommer en annan buss som hämtar upp er".
Det enda som var skönt då var att mitt massiva illamående blev lindrat av friska luften. Ny buss kom efter fem minuter och sen var jag hemma rätt fort. 

Varsågod för världens längsta bisats. Jag hade ju egentligen tänkt skriva att jag på väg hem under mardrömsresan hann smita in på första bästa frisersalong och spontanboka klipp och slingor på fredag. 
Fick lite dålig feeling när jag väl stod där och kvinnan bläddrade i bokningen, men då kunde jag inte komma på en enda trovärdig ursäkt till att inte ta den där tiden som erbjöds. Så jag sa ja. 
Tänker att det i alla fall inte kan bli värre än det är nu. Håret alltså. Det är i sån dålig kvalitet och topparna är så slitna och utväxten så lång och gråa hårstråna så många. Jag ser ut som ett mähä. På riktigt. 
Om frisören lyckas få mig att se sämre ut än så, så är hen fasen värd nån form av pris.  
Så nu är jag pepp. Nytt hår coming up!

lördag, maj 14, 2016

Fredag och Bob Hund och nostalgi

Att jobba dagtid är fan the shit. Hinner ju göra saker efter jobbet och liksom leva. Inte göra saker innan jobbet och vänta på att arbetsdagen ska börja. Inte samma sak. 
I veckan drack jag vin med vännen J och i går kom A och mötte mig utanför jobbet och så gick vi genom Eurovisionyran i Kungsträdgården, via Slottet och hamnade till slut på en gammal favorittapasrestaurang i Gamla stan. Tapas alltså, det är så sjukt gott. Jag skulle kunna leva på det varje dag utan att ledsna. 
Sedan tog vi färjan till Grönan tillsammans med ett gäng 40-åringar som precis som jag gillade Bob Hund 1999. Chockades nästan av den höga medelåldern. Vet inte the kidz vilka de är? Eller är de helt enkelt inte intresserade?

Hur som helst, det var så bra. Jag var alkoholpåverkad och frös men det gjorde inget. Jag sjöng med i nästan alla låtar och hoppade av lycka när de spelade Upp upp upp och ner. Jag hade inte förväntat mig det, den är så lugn och otypisk livelåt.
Slängdes tillbaka till Arvikafestivalen och en delad nachotallrik med Johan, 24, från Karlskoga. Och hur jag fick fingret sönderrivet när Lok gick upp och Bob Hund-publiken byttes ut mot folk med vassa vassa nitar i hundkoppelshalsbandet de hade på sig när de våldsdansade vilt. Ljummen punkbärs, trångt tält och tisslande genom tältduken. Rött hukle på huvudet och nudlar på trangiakök och rädsla för bajsmannen som enligt rykten bodde bara några tält från oss. Vilken nostalgi. 

Sedan åkte vi hemåt, missade bussen med två minuter och sket i den onödiga utgiften och tog taxi sista biten. Sedan somnade jag på soffan. Alkoholpåverkad, mätt och nöjd. Sån fin fredag.

torsdag, maj 12, 2016

Nån form av magi

Sömn och mat och flyt på jobbet. Jodå, det är tydligen allt som behövs för att tröttheten från häromdagen ska vara som bortblåst. 
I dag är det torsdag också och snart helg och Bob hund på Grönan. Och annars en helt oplanerad helg. Sedan blir det astidigt jobb med roliga arbetsuppgifter och konferens med övernattning och mer snortidigt jobb och sommarfest med jobbet. 
Sen vet jag inte riktigt hur jag jobbar i några veckor innan jag har min första semestervecka. Det ser jag väldigt väldigt mycket fram emot, om någon nu tvivlat på det. 

Och på mors dag ska jag och A och mamma och pappa och mormor och ena systerdottern åka till torpet och hänga. DET är jag väldigt väldigt pepp på. 
Har redan börjat fundera på projekt som jag tänkte dra igång då. Hoppas också att syrenerna blommar då när jag högst antagligen missar fruktträdsblomningen. Sånt bryr jag mig tydligen om nu, torpägare som jag är. Heh. 

tisdag, maj 10, 2016

Tömmer hjärnan, typ

Jag har börjat röka på heltid igen. Tydligen. Jag känner mig sämst och hostig och i allmänt dåligt skick. Trött. Vet att det mesta beror på nikotinet och tjäran som förgiftar mig. Vet hur bra jag mår när jag inte röker. Men förmår mig inte att sluta. 
Är på nåt vis för trött för det. Mycket på jobbet en lång tid, inte semester på två år, besök varje helg i en månad. Jag är trött. Att dessutom byta kvällsjobb mot dagsjobb, herregud säger jag bara. 
Och så förgiftar jag mig själv på det. Pepp pepp och så vidare. 

Annars har jag köpt en kjol och rakat benen för första gången på evigheter. Kjolen var typ det skönaste jag haft på mig. Beskrev det som att gå i vatten, utan motståndet då förstås. Svalt och silkigt och alldeles underbart. 
Kjol alltså, vilken grej. 

Ser väldigt mycket på serier just nu. Annars gör jag inte många knop. Tvättkorgen överfull och lämnar disken till A i vanlig ordning. Känner mig lite förlamad faktiskt och därmed återkommer jag till det jag skrev ovan...
Ser mest the walking dead. Igen. Slutade nån gång i säsong tre eftersom jag tyckte att det blev tråkigt men tror mest det beror på att förväntningarna på allt blev för höga. Nu, med noll förväntningar är den kanonbra. Trots att jag rätt ofta drömmer att jag jagas av zombies. 

Känns lite som att jag går och väntar på nåt som jag inte riktigt vet. Nån form av förändring kanske? Som jag själv måste ta tag i, förstås, men inte gör.
Dricker återigen för mycket alkohol och sover för lite. Tränar inget trots att jag köpt mig ett par nya skor som sporre. 

Äsch, jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. Men jag vet att jag längtar till sommar och ledigt och bad och torpet och så längtar jag efter annat också. Sånt som jag aldrig skriver och knappt ens pratar om. Som jag själv knappt vet att jag längtar efter.

Fattar ni något? Nä. Jag vet, jag har druckit två glas vin och fattar knappt själv. Det var det. 

fredag, april 29, 2016

Den mesta ångest ...

... Kan botas med vår. Promenad i arrangerad trädgård med damm och gäss och spännande växthus, blommande fruktträd, lila hav av blommor och vitsippsbackar. En magnolia som är på väg att slå ut även om frosten gjort alla knoppar kantstötta. 
Vinlunch med en gammal kär vän som jag inte sett på år. En vän som sätter saker i perspektiv. Som får en att njuta lite extra efteråt eftersom livet är så skört. Tårar ner i en cappuccinokopp men ett varmt hjärta. 
Hon måste klara det här. 

Och våren den kommer med entusiasm, trots allt som händer med oss människor. Och jag rycks med. Livet. Det är ju det viktiga jag ska bry mig om. Inte älta misstag. Kanske lite mer rycka på axlarna över att andra är arga. I stället för att ligga under filt på soffan med tryck i mellangärdet och en stor dos jag-är-dum-i-huvudet-och-inkompetent. Värdera mig själv. Lära mig av misstag i stället för älta älta älta ångest. 

För det gör mig inte gott. Det som gör mig gott är nåt helt annat. Solen och våren till exempel. 


Har haft bättre dagar

Det var bara det. 

tisdag, april 26, 2016

Sånt där som hänt

Jag läste "En dag" häromdagen. Sträckläste och grät och grät och grät. A som också har läst den var less på karaktärerna, tyckte inte att de utvecklades utan var barnsliga och bara inte fattade. Kan förstå, men boken gav mig ändå en timmes flödande tårar. Hulkgrät när den var slut och jag tror jag kände igen mig. Blev för verkligt. 
Dagen efter var ögonen rödplufsiga fram tills jag gick i duschen vid halv två-tiden. 

Nästa vecka är min sista kvällsvecka. På länge. För alltid? Med mitt jobb har man ju ingen särskild plats utan jag är bara anställd som webbredaktör och sen kan jag hamna lite varstans. I maj jobbar jag 9-17 och sen i juni och juli är det rätt många pass 6-14. Känns skönt. Med omväxling efter ett år med i stort sett uteslutande kvällsjobb. Och andra saker att jobba med en samma samma samma som det har blivit mycket nu den senaste tiden. 

I helgen tog jag grönt kort i klättring också. Grymt gött. Jag klättrade när jag pluggade 2003-2004 men sedan dess har det inte blivit mycket av den varan. Men nu kanske det blir en ändring? Nån form av träning skulle inte skada direkt. 

torsdag, april 21, 2016

Till salu: Huset

Mitt ex säljer huset. Ni vet huset huset huset som har en egen kategori här bredvid. Som vi byggde, inredde, planerade. Där vi skulle bo och trivas och skapa familj.  
Allt som man på något vis ändå hoppades om framtiden satt i det där huset. Det där huset som jag saknade mer än allt annat i separationen. Mitt hus. 

Det känns sorgligt på något vis. Fast att jag inte haft med det att göra på fem år. En del av mig finns ju ändå där. Eller kanske skulle vända på det för att göra det rätt: en del av huset finns fortfarande kvar i mig. Jag älskade och hatade och mest älskade det där huset. Det var min borg, mitt allt, min baby. Det som stod stadigt när hela vårt förhållande ständigt var i gungning. Det som höll mig kvar. 

Nu gråter jag en skvätt också. Så känslosamt var det tydligen. 

onsdag, april 13, 2016

Behöver nån som rullar ihop mig till en liten sushirulle

Massor att göra på jobbet i går. Tekniska problem och hundra samtal till tekniken. Arbetet fördröjt och mer stress. 
Till slut hemma och somnar efter att jag lyckats varva ner. 
Stressmardrömmar om zombies och att köra fel 14 gånger för att hitta vännerna. Vaknar med tjocka bihålor och huvudet bankar. Möts av mejl med "du har gjort fel, nu är han jättejättearg på oss" och efterföljande ångest trots att jag vet att alla gör fel ibland. 
Huvudvärk som smyger sig på och tryck över pannan. Börjar jobba tre timmar tidigare för att täcka upp. 
Migrännyans. 

Kan ingen bara svepa in mig i en filt och placera mig på soffan och mata mig med god mat samtidigt som jag blir strykt över pannan? Snälla?

måndag, april 04, 2016

Att suga i sig en bok på några timmar

Efter att en längre tid dragits med noll sug att läsa plöjde jag i går en bok på 384 sidor. Jag skrattade högt och grät rätt mycket. Hade nästan glömt den där underbara intensiteten i en bra bok när känslorna liksom svämmar åt alla håll. 
Nu vill jag läsa mer mer mer.

torsdag, mars 31, 2016

Vad önskan om ett hem kan göra för det ekonomiska sinnet

Saker jag längtar mer efter än något annat: Ett hem. Mitt hem. Vårt hem. Ett hem där vi får tapetsera om, hänga upp tavlor, sätta upp hyllor och fylla med grejer.
Och jag har bestämt mig att spara nu. Jag ska laga matlådor, inte unna mig vansinniga lyxgrejer (som om jag någonsin gjort det), inte köpa massa nytt utan liksom gå runt på det jag har. Med det jag har. Och i stället spara varje krona som blir över. 

Jag har redan börjat. Alla pengar som är kvar på mitt lönekonto när ny lön kommer åker direkt in på sparkontot. Det kan vissa månader vara riktigt mycket. Sedan kom det oerhört glädjande beskedet från Skatteverket häromdagen och det visar sig att jag betalat SJUKT mycket för mycket skatt så jag får tillbaka ett fett femsiffrigt belopp! 
Om hela den summan hamnar på lägenhetsköparsparkontot och jag fortsätter spara så mycket jag kan så har jag nog råd att köpa en lägenhet i början av nästa år. 
Det är bara en knappt år kvar. Jag kan stå ut. 

Samtidigt känner jag mig så oerhört stolt över mig själv. A kan inte bidra med så mycket i och med att han fortfarande studerar och jag har ingen buffert från mina föräldrar eller någon annan att låna av, och ändå har jag snart lyckats spara ihop till 15 procent av en Stockholmslägenhet. För en med noll ekonomiskt sinne och där pengarna liksom alltid runnit genom fingrarna är det här så oerhört stort. 
Men så är motiveringen stor också. Jag vill ha ett hem. Mitt hem. Vårt hem.