tisdag, december 27, 2016

Medicinbollen

Herregud vad magen växer. Nu har den utökat på bredden också, så nu kan jag inte tas för en ickegravid bakifrån längre. Nu är magen liksom överallt. Pa-pa-da här kommer jag och tar plats. En stor medicinboll ungefär. Men det är ju inte konstigt, där inne finns ju ett barn på 2,5 kilo snart. Absurt.

Häromdagen var det också exakt en månad tills jag går på föräldraledighet. 23 januari, cirka en och en halv vecka innan babyn ska komma. Fast då slutar jag ju med skiftledighet så egentligen blir sista jobbdagen den 17.
Skönt att min ersättare ska gå bredvid mig de två sista skiften också, ifall jag mot förmodan skulle föda i förtid eller nåt sånt. Det känns som att mina chefer tänkt ut det här rätt bra.

På torsdag ska vi till barnmorskan igen. Herregud vad man springer där hela tiden nu. Antar att vi ska ha kommit fram till nån sorts förlossningsplan tills dess. Hittills vet vi att: 1) jag tänker ta smärtlindring om och när den behövs. Tänker lustgas i första hand, eventuellt epidural om jag kan, svanktatuerad som jag är. 2) A får gärna massera mig som smärtlindring. 3) Finns det badkar SKA jag bada. 4) Jag är inte särskilt rädd för något utom att trasa sönder mitt underliv helt. Läste en skräckhistoria om en kvinna som gått sönder mycket och sedan blivit ihopsydd fel så hon plötsligt hade TVÅ slidöppningar. Sådant kan få mig att drömma mardrömmar. 5) Vi måste ha med mycket mat eftersom jag är ett monster utan en stabil blodsockernivå, och det är ju onödigt att vara värre än vad som behövs. 
Ja, det var väl det. Behöver man planera så mycket mer egentligen? Tar gärna emot tips!

Och annars då? Vi har fått hem vagnen och sängen. Vagnen är redo för babyn redan nu, men sängen har vi inte skruvat ihop ännu. Tänker att vi väl ska hinna det någon gång under de kommande fem veckorna.
Vecka 35, och nedräkningen har börjat på riktigt. Snart är medicinbollen här. Utanför magen.

6 kommentarer:

Terese sa...

Jag kan tipsa om att köpa ett dra-på-lakan att ha i sängen på BB.
De lakan som finns där kasar ner hela tiden och det slutar med att man sitter med ryggen klistrad mot en plastmadrass under tiden man ammar.

Malin Henriksson sa...

Ta det som det kommer, är mitt bästa råd. Jag trodde tex att jag ville att Björn skulle massera mej. Det fick han inte när vi väl var på förlossningen, om han rörde mej fick jag panik, haha. Hade också planer på att äta, men fick inte ens i mig buljong. Vi hade också en spellista på Spotify som skulle rulla, men jag blev tokig av att höra ljud. Så det viktigaste är att du och A har en tydlig överenskommelse att ditt ord är lag, och att han ska föra ordet när du inte orkar.

tankarochvardagslunk sa...

Det där med hur mycket planer man har och behöver innan tror jag beror på hur man är som person. Stort vs litet kontrollbehov, vana eller ovana av sjukhusmiljö, hur lugn du är med att din respektive går på vad du säger i stunden även om det motsäger vad du sagt innan.

Hör hade jag skrivit långt om min förlossning som på papperet låter ganska usel men var helt fantastisk (och då upplevde jag den även då), men sen slog det mig att du kanske inte vill läsa förlossningsberättelser. Kontentan är nog i varje fall att om du kan förmedla hur du är som person, vad gäller kontrollbehov, förväntningar, vad du absolut inte vill vara utan etc så ger du barnmorskorna en bättre möjlighet att göra ett bra jobb för just dig/er. Det handlar mer om att ge en bild av dig och hur flexibel/inflexibel Du är ön något annat. Vet man att man har ett väldigt kontrollbehov och har en känsla för att man vet precis hur man vill ha det är det bra att det framgår för märket de få att de nog kommer behöva göra avsteg från planen kan de börja framföra det med god marginal istället för akut.

Min förlossning var fantastisk, jag vill bara säga det.

Matilda sa...

Åh, tack för alla tips och råd.
Jag har inte så stort kontrollbehov utan litar mycket på personalen. Och på min kropp.
Jag kanske är naiv men jag tror att allt ska gå bra.

Linn sa...

Om du ska föda på SöS så får du mat där om du är sugen. Dom har såna där gooh-lådor som dom värmer upp när du säger till. Däremot finns det ju ingen mat till partnern. Jag varken åt eller drack typ nånting pga ej så sugen och jag funkar annars precis som du. Innan jag börjar tipsa så vill jag bara säga att alla är olika och jag har full respekt för andras val så det här är bara hur jag känner/tänker, okej då kör vi:

Var tydlig med barnmorskorna om att ni vill att dom gör skiftbyten inne i ert rum så ni slipper upprepa vad ni har sagt till team 1 till team 2, om det blir skiftbyten vill säga. På så sätt vet ni vad som har förts vidare och kan rätta till om nåt känns konstigt innan det blir skarpt läge.

Ta en så tidig epidural som möjligt. Jag trodde att den liksom var tidsbegränsad och att man därför skulle typ timea den så den höll "när den behövdes mest" men jag lärde mig att det bara är ett dropp som dom kan fylla på hela tiden om man vill. Dock ej under krystningsfasen eller när det närmar sig pga att man ska kunna ha kontroll. Helt allvarligt så förstår jag inte sjukvårdens envishet med att det är naturligt att inte ha smärtlindring. Det går dessutom att reglera hur mycket dropp du ska få i dig så ta den och typ stäng av om du känner att det känns okej. Och svanktatuering spelar ingen som helst roll enligt narkosläkaren, det är nån myt.

Jag gjorde en pepplista ett par veckor innan och lyssnade på den så fort jag kom åt och liksom försökte hämta kraft i den och när förlossningen väl var igång så funkade det svinbra. För mig var det powerkvinnor och typ Beyonces girls, men för dig kanske det är hårdrock. Vi dansade i förlossningsrummet. Hade även en chill-lista som var rätt göttig att ha i bakgrunden.

Försök hitta en känsla i kroppen när du känner dig oövervinnerlig. Typ när du tänker på nåt som ger dig kraft, kanske Alexanders kärlek eller din mamma eller syrra eller torpet eller att bada en sommarmorgon. Öva på att känna den känslan och försök sen ta fram den under förlossningen. Det kändes tryggt för mig.

Här är min bästa grej: i netflix komediserie Kimmy Schmidt finns det en scen där nån frågar henne hur hon stod ut i bunkern så länge och då svarar hon (typ): "Alla klarar av vadsomhelst i trettio sekunder. Så jag räknade till trettio och sen började jag om." Nu kommer jag inte exakt ihåg om det var tio sekunder eller trettio, men för mig hjälpte det tankesättet så jävla mycket i värkarbetet. En värk är ju liksom övergående. Smärtan är ju inte där hela tiden utan kommer i vågor och istället för att se det som en evighet så försökte jag tänka en värk i taget och i värken en stund i taget. För mig byggdes dessutom värkarna upp så det var som typ 15 sekunder uppbyggnad och sen 30 sekunder jävligt ont och sen avtrappning. Då funkade det mantrat så jävla bra. Det är väl nån form av mindfullness antar jag, att vara i nuet och inte tänka så mycket på sen, men jag tycker att det är bra.

Det kommer gå jättebra! Stort stort lycka till!

Matilda sa...

Bästa tipsen! Tack Linn!