måndag, maj 31, 2010

I dag ...

... slog det mig att jag skulle kunna leva på cannelloni. I alla fall den som lunchrestaurangen serverade i dag.
... längtar jag tillbaka till i går. Så skön dag.
... har jag träningsverk i ”soparmusklerna”. Vem behöver gym när det finns trädgård?

... vill jag vara hemma och strosa i solen med min pappa.
... är jag fortsättningsvis familjeredaktör på tidningen. Och det är lika spännande som det låter. Trevligt, men väldigt ospännande.

That's it.

lördag, maj 29, 2010

En fredag i maj

Gräsänka en fredag. Middag hemma hos vännen.
Vi gick på promenad i solskenet tillsammans med hunden.
Photobucket
Allt var lysande grönt. Klorofyllstinnt.
Photobucket
Vi gick längs grusvägar.
Photobucket
Där häggen blommade och spred sin ljuvliga söta doft.
Photobucket
Vi gick längs vattnet på spångar.
Photobucket
Mitt bland vassen.
Photobucket
Och vinden pinade våra kinder. Men det doftade hav. Salt och tång.
Photobucket
Vi gick till småbåtshamnen där massor med människor sjösatte sina båtar.
Photobucket
Hunden badade och vi njöt av solen. Innan vi gick hemåt igen.
Photobucket
På vägen hem handlade vi klubbor i kiosken. Och hittade en gunga.
Photobucket
Och jag gungade så högt jag bara kunde.
Photobucket
En härlig fredag.

fredag, maj 28, 2010

Äntligen helg

Jag gillar egentligen inte att klaga. Eller ja, jag kan klaga en liten stund för att få aggrot ur systemet. Men rent generellt sett gillar jag inte att klaga.
Så jag gör det inte nu heller. Jag konstaterar i stället att jag är jähävligt glad över att det är helg om några timmar.

I kväll blir det dejt med Tesa. Dinner and movie. Och levande ljus?
Och i morgon kommer min älskade söta pappa hit. Han ska hjälpa till att snickra/röja undan/städa/skruva och annat som vi behöver hjälp med när vi båda jobbar typ hela tiden. Han blir här i fyra fem dagar. Så snäll.

Så jag säger det igen: Äntligen helg!

torsdag, maj 27, 2010

Vänskap som gör mig lycklig

Ni minns det här inlägget? Ett utlopp av frustration och ensamhet, men egentligen ganska ogrundat.
Jag vet ju var jag har dem. Egentligen.

I går ringde en av mina älskade vänner. Hon hade en glad nyhet och ville berätta det för mig. Vi snackade bort en timme åtminstone och hann gå igenom det mesta. Livskriser, vår vänskap, andra vänner, hus, förhållanden, familjer och flyttar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.

Ännu lite senare ringde jag en annan vän. Hon fyllde år och jag ringde för att gratta henne. Vi snackade också bort en timme och hann gå igenom det mesta. Livskriser, arbete, semester, resor, lägenhetsångest, familjer, och en träff i sommar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.

Jag hann också med att prata lite löst med ytterligare två vänner på facebook.
Så nu känner jag mig upplyft. Glad och lycklig. Vet att de är mina vänner trots att de bor många mil bort. Vet att de vill komma och hälsa på, även om inte tiden eller pengarna alltid räcker till det. Och vet att jag alltid kommer att ha dem där, på ett eller annat sätt. Lycka!

onsdag, maj 26, 2010

Ibland är jag ganska kvicktänkt


Hoho, vad jag är rolig.



Okej då. Jag är ganska övertrött.

tisdag, maj 25, 2010

Matildas magiska kaka

Photobucket
När jag fyllde år i mars bjöd jag inte på tårta. Jag bjöd på en magisk kaka i stället. En stor magisk kaka. Så stor att vi faktiskt slängde de sista bitarna.

I alla fall var den full med massor av choklad och jordgubbar och var mäktig som få. Men ändå fruktansvärt saftig och god.
Sedan dess har folk och fä världen över (eller i alla fall i min bekantskapskrets) frågat efter receptet.

Och får man så här fina ord är det klart som fan att man delar med sig:
”Jag använder aldrig ordet gudomlig men när jag satte första tuggan i den här kakan, ja, då var det det enda ordet som beskrev smaken rättvist!”

Så. Jag är snäll och bjussar på receptet till er andra också. Men fan ta er om ni inte hänvisar alla snälla ord till mig sedan.

Matildas magiska kaka
För en långpanna.

7 dl vetemjöl
6 dl socker
1 1/2 dl kakao
1/2 tsk salt
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
2 tsk matsoda/bikarbonat

Blanda ihop.

200 gram smält smör
4 ägg
4 1/2 dl naturell yoghurt

Rör det i de torra ingredienserna.
In i ugnen på 175-200 grader i 25-35 minuter.

Glasyr:
5 dl florsocker
1 1/2 dl kakao
1/2 tsk salt
2 tsk vaniljsocker
150 gram smält smör
1 dl naturell yoghurt

Toppa med till exempel jordgubbar eller ät som den är. Njut.

Om ni undrar

Nej, jag lever inte.

söndag, maj 23, 2010

Allt känns så fjuttigt

Jag känner inte de inblandade och jag har inga egna barn. Jag borde inte bry mig. Jag borde inte.
Man jag kan knappt läsa bloggen eftersom ögonen är så fulla med tårar.

Kan det finnas något värre än när ens barn dör?

Allt i mitt liv känns så ... fjuttigt och meningslöst.

lördag, maj 22, 2010

Stilleben anno 2010





fredag, maj 21, 2010

Alkoholromantik

I dag ska jag tydligen på logdans. Lagom roligt.
Jag sa dock till pojkvännen att om jag skulle komma med (mot min vilja) skulle jag i alla fall INTE vara nykter. Han gick med på det.

Ibland tänker jag på att jag festar ganska mycket. Och att jag och pojkvännen festat mycket i våra dar. Så mycket att vi i hans släkt liksom fått festarstämpeln. Ingen tar för givet att vi någonsin kan ta oss någonstans eftersom vi båda gärna tar några glas vin till släktmiddagen.

Jag kommer till exempel aldrig att glömma när pojkvännens farfar delade upp sitt arv bland pojkvännens släkt.
Pojkvännen tilldelades farfarns gamla fiskenät, hans gamla bössa och all sprit.
Då skrattade jag gott.

torsdag, maj 20, 2010

Om vänskap som gör ont

Jag tror det var på Facebook jag såg det. Eller egentligen, var annars skulle det vara? Det är ju där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Tyvärr.
I alla fall var det någon som skrev: Väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv.

Och det klyschiga fick mig att tänka till. Eller att tänka igen, kanske jag ska säga. För tankarna har slagit mig så många många gånger att jag inte ens kan räkna dem längre.
Det handlar om vänskap. Eller om avsaknaden av vänskap.

Innan jag flyttade hit för nästan nio år sedan bodde jag fortfarande hemma. Det gjorde de flesta av mina kompisar också. Någon hade flyttat ihop med sin kille, någon annan hade en liten etta i en förort. De flesta bodde dock kvar hemma hos sina föräldrar i det trygga och lugna villaområdet.

Den verklighet som existerade för oss var att försöka få tillräckligt mycket pengar för att kunna göra saker. Främst festa. Och träffa killar.
Vi smygrökte hela bunten och gick bakfulla till jobbet. De som hade något jobb.

Livet var kort sagt ganska befriat från bekymmer. Och vi hade all tid i världen att umgås med varandra, älta saker med varandra, vända ut och in på oss själva med varandra och hitta oss själva med varandra. Ett sökande där vännerna var allt. För min del i alla fall.

Alla var ganska trötta på staden. En del var i England ett tag, några flydde till Norge. Själv flyttade jag hit. För att hitta mig själv. För att utvecklas.
Det skulle vara temporärt. Det blev permanent. Detta skavde mig i flera år, och skaver kanske fortfarande till viss del, eftersom jag kände att jag inte var klar med staden och det livet jag levde, när jag flyttade hit. Det fanns liksom mer att hämta.

Till en början åkte jag hem ganska ofta. Annars ringde jag vännerna åtminstone en gång i veckan. Tjatade på dem att komma hit och festa. Så som de tjatat på mig att komma dit de befunnit sig tidigare.
Samtalen blev färre ju fler jag lärde känna här och den dagliga eller åtminstone veckovisa uppdateringen försvann. Jag ringde inte lika ofta. Och inte de heller.

En gång kom de hit, vännerna. Det var den första midsommaren jag firade här. 2002. De kom i ett helt gäng, åtta stycken, och festade och hade det underbart. Jag var lycklig.
Men så fort de åkte hem återgick allt till så det var innan. Vi hördes sporadiskt. Med vissa inte alls. Bara med de allra bästa vännerna.

I dag minns jag inte senast jag pratade med någon av dem på telefon. Uppskattningsvis var det ett halvår sedan. Om man bortser från den enda som jag har träffat. Jag har inte ringt, de har inte ringt.

Det har gått nio år. Mycket har hänt på nio år. De har skaffat familjer, nya vänner, utbildningar, stimulerande arbeten, husdjur, barn. De bor inte kvar hos sina föräldrar. De smygröker inte och har inte som syfte att tjäna tillräckligt mycket att det räcker till några kvällar på krogen. Inget är det samma längre. Ingenting.

Men trots det kommer det en tår när jag tänker på dem.
Jag saknar dem. Och jag hatar dem. Hatar dem för att de inte ringer, för att de inte messar, för att de inte mejlar, för att de inte har hälsat på mig sedan 2002. Jag hatar dem eftersom jag älskar dem så mycket.

Jag säger inte att jag är oskyldig. Jag gör inte något av ovanstående särskilt ofta heller. En gång varannan månad skickar jag ett mess, hör hur de har det. De svarar och jag svarar inte tillbaka. Kontakten är så gott som obefintlig. Från allas håll.

Så jag undrar hur länge jag ska räkna dem som mina vänner. Hur länge räknar de mig som sin vän? Jag har inte blivit bjuden på någon av deras barns dop. Jag har inte blivit bjuden på det bröllop som en av dem haft. Jag är inte en del av deras liv längre. Jag är den som flyttade bort men aldrig kom hem igen. Är jag deras vän?
Hoppas jag på för mycket när jag vill vara det?

Jag skriver det igen, nio år är en lång tid. Trots att det känns som att jag aldrig varit ifrån dem när vi väl ses så ÄR nio år en lång tid. Relationen är inte den samma och det förväntar jag mig inte heller. Jag förväntar mig egentligen ingenting. Mer än att jag ska få vara deras vän.
Och jag vet, väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv. Men jag har liksom till och med slutat att vänta. Så varför grinar jag som ett barn när jag skriver det här?

There's something with the fish


Det är tydligen inte bara jag som tycker att fisk påminner om ... ja fitta.
Kolla vad som hände i Oskarshamn. Haha!

Lunch




Ganska gött. Lunch i parken.

tisdag, maj 18, 2010

Längtar till i morgon ...

Min Facebookstatus just nu:

Matilda konstaterar att min chef vet hur han ska sälja in jobb hos mig: ”Har du lust att åka båt fort tillsammans med ett gäng uniformerade män i morgon?” Mitt svar var självklart: ”När ska jag åka?”

Livet just nu

Tänder grillen. Lagar sallad, dricker vin och öl och njuter av smaken och svalkan. Äter kött. Kött med kolsmak. Majskolvar.
Tar på mig shortsen när jag kommer hem. Skrattar med vänner när jag sitter ute i shorts hela kvällen.

Får det första myggbettet. Plockar fästingar från katten och hoppar hopprep ute på terassen. Pillar in tårna mellan grässtråna och hjular.
Skrattar med pojkvännen.

Gör lite nytta. Städar toaletten, travar ved. Dricker öl. Igen.
Går en promenad och andas in lyckan som verkar finnas i luften. Hör gruset knarra under skosulorna. Drar ner dragkedjan på tröjan för att svalka mig, trots att klockan är halv tio på kvällen.

Lägger mig i sängen, klappar katten, läser en bok. Pussar på pojkvännen.

Ser solen gå ner och upp. Och himlens alla färger. Ser vattnet som krusas av båtarna som åker förbi. Spritter i kroppen vid tanken på de utslagna löven.
Njuter hela bilresan till jobbet av allt det gröna och alla blommor.

Ringer en vän. Planerar fest. Kavlar upp jeansen.
Äter lunch på uteservering. Känner solen bränna. Blir mätt i magen av sesampanerad abborre och melon.

Trivs.

Dagens visdom

Bättre att hamna i en bra trekant än en ond cirkel.

Källa: Facebook. Källan till många av mina dagliga skratt.

måndag, maj 17, 2010

Måndagsnöje





Tvärtemot-insomnia

Häromhelgen var jag ju till München och slogs återigen av insikten att jag inte har problem med sömnen. Eller ja, det beror på hur man ser det. Jag har inte problem med att sova, rättare sagt.
När vi satte oss på flygplanet på väg att flyga tillbaka till Stockholm började jag gäspa ungefär samtidigt som jag hade krånglat mig in i den trånga flygplansstolen.

Jag lutade huvudet bakåt och stängde ögonen. Så började flygplanet röra sig och åkte ut mot startbanan, lyfte och lagom tills vi fick ta av oss säkerhetsbältena sov jag.
Jag sov och sov och sov. Tills vi mellanlandade i Berlin. Då vaknade jag, gick ut ur flygplanet, checkade in på nästa flyg. Krånglade mig ner i nästa flygplansstol, slöt ögonen och somnade igen. Innan vi hade lyft. Och det är inte första gången jag missar take off på grund av att jag sover, kan jag avslöja.

Till saken hör att jag egentligen inte behöver vara särskilt trött. Men tydligen är det inte det som är det avgörande. Jag tror hemligheten är att jag sitter i ett fordon.
För det är samma sak om jag åker tåg eller buss. Jag hinner slå mig ner, glo lite på medpassagerarna och ett tu tre så sover jag. Som tur är vet jag om det och ställer alltid mobilen på ringning lagom tills det är dags att stiga av. Annars sover jag garanterat mig förbi min hållplats.

När jag åker hem till mina föräldrar i Värmland, en resa på 40 mil enkel väg i bil, kan jag utan problem sitta och sova som en fågelholk hela bilresan. Om jag inte kör.
Jag tycker faktiskt att det är ett utmärkt sätt att fördriva en annars ganska lång och trist transportsträcka på. Men riktigt lika kul tycker inte min pojkvän, som får köra ensam hela vägen, att det är.

lördag, maj 15, 2010

Dagens outfit


Meningen är inte att visa hur chic jag är. För jag vet att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Särskilt med behåband under tubtoppen.

Meningen är att visa VAD jag har på mig, inte hur det ser ut. Ser ni? Shorts och linne! Woho!

Nu ska jag olja trädgårdsmöbler. I solen. 21,7 grader. Lovely.

fredag, maj 14, 2010

Skönaste bilden från helgen


Hahaha. Hittade den här bilden på mig själv på facebook. Den är från firmafesten i onsdags. Och den beskriver kvällen ganska bra – jag rockade järnet på dansgolvet. Hela kvällen. Oavbrutet.
Fick till och med höra att jag ”var bäst på festen”. Med motiveringen att jag var mest på g och partade mest. Härligt betyg!

För övrigt är den här bilden den enda jag vet där hela min outfit syns (förutom skorna som jag kastade av mig tidigt). Jag körde Twiggy-stilen rakt igenom. A-linjeklänning, pluppar i öronen, diadem i håret och så sminkningen.

Jag hade lite ångest över att jag inte var sådär Mad men-sval och stilig som de flesta andra, men tänkte att någon måste ju vara mer ungdomlig också. Fick många kommentarer i alla fall. En till och med tyckte att jag borde ha blivit korad till kvällens 60-talsdrottning. Vet inte riktigt om jag håller med om det.

Kul var det i alla fall. Ska försöka lägga upp lite egna bilder från kvällen i helgen.

En konstig dag

I dag var det 21,5 grader varmt när jag åt frukost. 21,5 grader. Klockan halv åtta. Fattar ni?!
Våren har fullkomligt exploderat tack vare värmen. Björklöven har slagit ut, gräset är så där lysande grönt som det bara är när det är riktigt riktigt fyllt med klorofyll.
Och ingen är gladare än jag.

I dag är vi annars totalt sex personer på jobbet. Inklusive alla alltså. Ska bli spännande att göra morgondagens tidning.
Nu – jobba så arslet brinner. Typ.

onsdag, maj 12, 2010

I dag åkte jag buss

Fasen vad bortskämd jag är som varje dag tar bilen till jobbet. Ensam.
I morse fick jag nämligen prova på det andra livet. Det livet man hade utan körkort.
Jag åkte buss till jobbet.

Tyvärr går bussarna inte så de passar mitt jobb. Jag fick helt enkelt komma en halvtimme sent för att kunna ta bussen. Men det var okej för jobbet.
Det var däremot inte riktigt lika okej för mig. Fy, säger jag.
Bussresan tog en timme och fem minuter. Med bil tar det en knapp halvtimme.

Bussjäveln körde på varenda kringelkrokelväg som finns på väg till jobbet. Med betoning på kringelkrokel.
Jag blev åksjuk och illamående. Satt och försökte läsa/kolla nätet/lyssna på musik men ingenting fungerade. Släppte jag ögonen från vägen bara några sekunder började jag kallsvettas och bli grön i ansiktet.

Nåja. Jag kom till jobbet. Utan bil. Mission complete.
Vad gör man inte för att kunna supa skallen av sig på firmafesten i kväll?

tisdag, maj 11, 2010

Fördelen med Photobooth i mörker ...



... Är att alla skavanker, all glåmighet, alla ojämnheter och rynkor, all flottighet, alla röda pripplor och i stort sett allt som är negativt magiskt försvinner. Härligt!

Och en annan fördel är att Twiggysminkningen ser jäkligt cool ut då!
Ska nog köra på den fler gånger, även om det inte är fest med 60-talstema.

Fördomsfri, my ass!

Jag brukar tycka att jag är en öppensinnad person. Ställer mig positiv till de flesta och det mesta och anser att jag inte har så särskilt mycket fördomar. Så fel jag hade.

Häromdagen åkte jag färja. Eftersom jag var ensam gick jag ner till bildäck långt innan det var dags att köra av och satte mig i bilen för att läsa en tidning.
Ganska snart kom ett gäng ungdomar ner. De pratade högt, gick med burkar i händerna och verkade allmänt stökiga.
Jag blev lite irriterad och bekymrad när jag såg deras beteende och tänkte att de var fulla och stökiga ungdomar. Och så hörde jag att de pratade ett annat språk.

Ungdomarna stannade vid bilen bredvid och spanade in den. Gick runt den och tittade på fälgarna. Så gick några till bilen bakom min och gjorde samma sak. Gick runt, kommenterade och tittade in genom fönstren.
Genast började mina varningsklockor ringa. Unga fulla ungdomar från något öststatsland, på väg att bryta sig in i en bil. Eller i alla fall rekognoscerande inför en kommande stöld. Jag var övertygad.

Så stoppar den ena killen handen i fickan och tar upp en nyckel. Låser upp den ena bilen och sätter sig i den.
Jaha, de äger den ena bilen och tänker bara sno den andra nyare och snyggare bilen, tänker jag.

Ungefär samtidigt öppnas dörren till bildäcket igen och en mamma, pappa och ett barn kommer ut och möter ungdomsgänget. Men i stället för att vända vid åsynen av de stökiga, bråkiga ungdomarna kramar mamman och pappa om några av dem och skojar och skrattar. Det är tydligt att de känner varandra.
Mamman, pappan och barnet går till bilen bakom mig och låser upp den. Och en av killarna i ungdomsgänget följer efter och sätter sig i den bilen.

Jag blir förvirrad. Tittar på dem en gång till. Ser burkarna gänget har i handen och tittar noggrannare den här gången. Det står coca cola på dem.

Det jag just såg var alltså inget annat ett gäng glada ungdomar som jämförde den ena killens bil med den andra killens familjs bil.
Men i och med att de pratade ett annat språk, gestikulerade ivrigt och skrattade högt fick mina fördomar och förutfattade meningar händelsen att bli något helt annat. Skrämmande.

Testing testing

Ja, de blev lite olika. Ögonen alltså. Men på ett ungefär något sånt här + vit ögonskugga och lite mer mascara, hade jag tänkt mig att ögonen skulle se ut.
Funkar det?


Ps. Det ögat som är längst till vänster på bilden är det bästa. Det andra är lite kladdigare och fulare. Så ska jag inte ha det i morgon förstås.

Twiggys fransar


I morgon ska jag på firmafest. Med 60-talstema.
Hade lite ångest till en början eftersom jag bara vid en ”vanlig” fest har beslutsångest deluxe över vad jag ska ha på mig. Är man dessutom begränsad till ett visst mode blir ångesten således gigantisk.

Hur som helst. Jag har en a-linjeklänning som jag tänker köra på. Och ett diadem till håret. Så tänkte jag lägga krutet på sminket i stället. Och det är vackra Twiggy jag har planer på att efterlikna. Och hennes spretiga fransar.

Nu till min fråga. Tror ni att det är fysiskt möjligt att klumpa ihop nederfransarna sådär, eller måste jag köpa lösögonfransar? Eller tror ni att det bästa sättet är att måla sådana fransar nedanför ögonen?

Jag känner att mina kunskaper inte sträcker sig så långt. Vet någon?

måndag, maj 10, 2010

Mera nostalgi

Det här skrattade jag mig harmynt åt när tiden begav sig. Typ 1997.

Och ja, det är fortfarande hysteriskt roligt.

”Har du druckit den här? Nu häller vi ut den här dumma spriten!”

”Vi slänger han i rabatten. Så får han ligga här så länge tills vi hittat på någonting.”

”– Hur känner man igen er på stan då?
– Ja, det är de här röda jackorna då som blivit vårat märke då.”

Årets sommarplåga

Stromae - Alors on Dance

Den här låten har redan satt sig stenhårt i huvudet. Den har en catchy melodislinga, ord som går att sjunga med i och en skön bas. Alla kriterier uppfyllda.
Därmed utser jag den till årets sommarplåga.

Och. Jag gillar den. Faktiskt.

lördag, maj 08, 2010

Frukost på stan




Var uppe i ottan idag. Begav mig iväg på resa, alldeles ensam. Ska överraska min moster (även känd som min bonusstorasyster) som fyller 40 år.
Ska möta upp mamma, pappa och min ena syster och ena systerbarn ungefär tio mil härifrån. Om typ tre timmar.

Så nu har jag väldigt många timmar att slå ihjäl för mig själv. En stor latte och gratis internet på Mc Donalds känns som ett bra sätt. Får se hur lång tid det tar tills jag ledsnat.

fredag, maj 07, 2010

I think I'm gonna start a band


Nostalgi. Ren skär lycka. Brainpool - Bandstarter.

torsdag, maj 06, 2010

Det är farligt att leva, man kan ju dö

Löpsedlarna lyser med svarta krigsrubriker: Gift i maten, hål i ozonskiktet och livsfarliga influensor. Vi är döende! Minst sagt. I alla fall om man ska tro allt man läser.
De senaste rapporterna visar att om vi kvinnor äter multivitaminer är risken större att få bröstcancer. Och äter man för mycket a-vitamin kan foster i mammans mage dö. Eller så kan vi drabbas av benskörhet.
Samtidigt måste små barn få AD-droppar, som innehåller just a-vitamin, för att klara sig.
D-vitaminer är däremot bra och bäst är de om vi får dem via solen. Fast solar vi för mycket finns det risk för cancer.

För några år sedan bojkottade hela världen chips, potatis och knäckebröd av rädsla för akrylamid. Ett gift i maten som kunde döda oss alla. Rent hypotetiskt sett alltså, mängderna man skulle äta var nämligen utomjordiska.
Så varnas vi för kvicksilver i fisken, salmonella i kycklingen och ve den som steker i olivolja! För vem vet vilka gifter som kan bildas då?
Och för att inte tala om alla E-ämnen som visserligen inte är hälsosamma, men som knappast dödar oss på fläcken. Ordet glutamat är numera lika illa klingande som spetälska.
Så säger en forskare: ”Drick ett glas vin om dagen för att hålla dig frisk” medan nästa säger ”ett glas vin om dagen är alkoholism och ökar risken för skrumplever”.

Och mitt i allt det här ska vi konsumenter försöka äta något som inte ger oss cancer, extrem fetma, förgiftar oss eller ger oss allvarliga sjukdomar som gör att vi dör. Uppenbarligen en omöjlig uppgift.

Det är bara att konstatera: Det är livsfarligt att leva, man kan ju dö.

onsdag, maj 05, 2010

På våran gård

Jag måste bo på världens vackraste plats.
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket

Lockig, vågig eller afro?

Sedan jag lade upp den här bilden och frågade om jag skulle göra håret rött har jag drömt om att också bli lockig. Eller egentligen har jag drömt om det sedan den här tjejen var med i Top Model:

Elinas röda lockiga hår made me want it.

Och nu är jag sugen så inåt. Jag behöver förändring. Mycket förändring. Och nej, ni behöver inte analysera mig nu och undra vad jag har för ”brist” inom mig. Jag är helt enkelt så ytlig att jag behöver en yttre förändring bara. Något nytt och roligt.

Frågan är bara om jag vågar. Jag är lite rädd att det ska vara kul i tre dagar och att jag sedan hatar det. Eller att det blir så där fisigt vågigt att jag blir att se ut som en ... tant. Eller en kvarlämning från 80-talet.

Och det finns ju inget vettigt sätt att prova det bara på skoj, så jag gjorde det enda rätta. Klistrade in olika hår på mitt huvud. Så här blev resultatet:
Photobucket
Okej, jag vet att jag ser helt död ut på bilden (trots att jag satte på lite artificiellt läppstift), att färgerna är helt åt skogen, att de flesta hår ser ut som peruker och att det kanske inte är så skitsnyggt inpassat. Men ni förstår grejen i alla fall. Lockigt hår alltså.

Så, om ni tänker bort att det ser lite konstigt ut på bilderna, ska jag bli lockig? Och i så fall, vilken variant passar jag bäst i? Småkrusigt, vågigt eller bara vanligt lockigt?
Eller ska jag behålla det rakt, kanske klippa upp det så jag kan krama mitt självfall lockigt när jag känner för det? Det är ett alternativ jag varit inne på länge.
Åsikter tack!

Just ja, så här ser jag ut nu:

Edit: Så här vill jag ha mitt hår, som min kusin har det. Och hon har det naturligt! Jäkla fusk!