fredag, december 31, 2010

Best of 2010

När ni läser det här är jag på andra sidan jorden typ. Men för den skull kan jag inte strunta i årets topplista. Så jag är förutseende och har sammanställt den i förhand, redo att publiceras i dag. Det är är mitt 2010:

Årets baby: Min baby boo!
Årets smartass: Jag själv i vanlig ordning. Smart och väldigt väldigt dum.
Årets bild: Det är utan tvekan blixtarna från den där magiska och helt fantastiska helgen i fyren:
Photobucket
Årets gourmetmiddag: Den med mikrade köttpiroger och rödvin, till exempel.
Årets mest mobbade bild: Reportagejourbilden från tidningen som cirkulerade som samtalsämne i flera veckor på redaktionen.
Årets köttbit: Den feta oxfilén vi faktiskt egentligen åt på nyår 2009-2010 men som ändå platsar eftersom jag skrev om den i år:
Photobucket
Årets felsägning: Graviditetsbearnaise. Matberoende som jag är.
Årets bakfylla: Skulle egentligen kunna välja vilken helg som helst i mars men tror att den här efter en väldigt spontan fest var värst.
Årets napp: När vi spontant åkte ut och ryckte strömming. Massor med napp fick vi!
Photobucket
Årets tanke: Jag är inte en tjej.
Årets weekendresa: Den otroligt härliga, soliga och alldeles underbara resan till München.
Årets ondaste inlägg: Det där om vänskap.
Årets besatthet: Kristallkronor:
Photobucket
Årets skönaste kväll: När vi badade vedbastu till sent sent på natten, drack öl och kastade oss i vattnet som inte ens svalkade.
Årets bildgoogling: Tjurpungar.
Årets matorgie: Påsken då mamma och pappa var här och åt och åt. Och så åt vi lite också:
Photobucket
Årets (och livets) toppfemlista: Den jag kom på i fyllan en gång i min ungdom.
Årets historia: Kisshistorian från några år tillbaka, som jag äntligen delade med mig av.
Årets skönaste fredag: Då jag och fina vännen gick på långpromenad och gungade en solig försommardag:
Photobucket
Årets mysigaste helg: Helgen i skärgården.
Årets fråga: Hur vet han att det var drottningsylt?
Årets drömdag: Den dagen då jag både åt sushi, bullar, bakelser och julbord på samma dag. Oh my!
Årets konst: De där billjusen som jag fotade efter en firmafest:
Photobucket
Årets konsert: Hoffmaestro i somras.
Årets baksida: Att jobba som reporter. I regn.
Årets klipp: När jag klippte undercut. Fortfarande helnöjd.
Årets fiskeupplevelse: När vi lade kräftburar och tidigt morgonen efter vittjade dem:
Photobucket
Årets komplimang: ”Den perfekta rumpan” eller det där om att jag var cool.
Årets självplågeri: Att tänka på mat när jag är hungrig.
Årets vackraste kväll: Den där sommarkvällen då himlen bjöd på ett sällan skådat skådespel. Så vackert:
Photobucket
Årets byxor: Garanterat de svartvita grafiska byxorna som väcker uppmärksamhet väcker uppmärksamhet varje gång jag har dem på mig.
Årets projekt som inleddes med aldrig slutfördes: Det där med att jag skulle börja springa.
Årets godaste: Min egen hemmalagade sushi. Slår all köpesushi.
Photobucket
Årets eviga källa till skratt: Google Översätt.
Årets fundering: Finns evig kärlek?
Årets avslöjande: När jag bestämde mig för att sluta vara semihemlig och berätta the story om mig själv.
Årets finaste morgon: Dimma och soluppgång på väg till jobbet:
Photobucket
Årets ”jag lär mig aldrig”: Man ska aldrig googla symptom.
Årets mest efterlängtade: Min kamera.
Årets dåliga humor: Det här, bland annat.
Årets utmaning: Klädutmaningen, vad annars?
Photobucket
Årets nackdel: Att man inte kan få allt.
Årets omröstning: Behålla eller inte behålla, det är frågan. Och här är svaret.
Årets bittraste: Att mina kollegor fick läppja söt 250-årig champagne medan jag satt som kulturredaktör. Hmpf.
Årets hantverk: Den ”supersnygga” kannan jag gjorde på en keramikkurs:
Photobucket
Årets insikt: Att jag tydligen gillar snö. Börjar dock revidera min åsikt.
Årets argaste: Jag, när jag ledsnade på diskbänksslarvet på redaktionen.
Årets knark: Pizza, pizza och pizza.
Årets bästa köp: Jaja, jag vet att ni är ledsna på de där skorna nu, men vad gör man när det är pure love?
Photobucket
Årets resa: Ja, det är ju förstås den jag är på nu. Jag landade ju i Malaysia i dag.

Här är tidigare års listor: 2009, 2008, 2007 och 2006.

Bagaget är borta men vi är på plats




Men då fick jag en bra orsak att köpa två par nya skor. För en total kostnad av 80 kronor. Oj vad jag redan gillar Malaysia!

torsdag, december 30, 2010

Hej då mitt vita vinterland





Nu sitter jag på flyget på väg till värmen! Hej då fina ni!

Klockan är bara sex på morgonen, men är det semester så är det





onsdag, december 29, 2010

Att sätta punkt

Bara en grej till. Så här kul har vi på vår arbetsplats:
(Ledsen för det dåliga ljudet.)

Ett, två, tre – hej då!

1. Nyordslistan för 2010 har kommit. Alltid lika roligt. En gång i världen, typ 2005, var magkänsla med på en nyordslista. Och det var så jag fick för mig att döpa bloggen till magkänsla. Jag ville ha ett annorlunda ord och så blev Matildas magkänsla en fin allitteration.
Tack vare att ordet var så ovanligt när jag startade bloggen är min blogg den högsta träffen om man googlar ”magkänsla”. Mycket nöjd över det förstås.

2. Jag vill ha en cigg! Jag vill ha en cigg! Jag vill ha en cigg! Är kanske resenerverna som spökar?

3. Sedan lunchen har jag gått runt och luktat matos. Den värsta sortens matos – fritös. Det värsta är att jag ska sitta med de här kläderna i morgon också. På en hel lång flygresa. För övrigt beklagade jag mig för min kollega tidigare för att få lite sympati. Men det fick jag förstås inte. Inte ens när jag gav honom hela handen och sa ”Kom hit och sitt här i min odör!” Jag tyckte det var en fin invit.

Och nu då? Nu återstår bara att säga hej då. Har förprogrammerat några inlägg och lovar försöka uppdatera er så gott jag kan. Annars återkommer jag om tre veckor! So long!

Senaste nytt från mamma och pappa

Mamma och pappa åkte som sagt samma resa som oss, fast två dagar innan. Vi ska fira nyår ihop hos min morbror och hänga där nere.
I alla fall blev ju flygplanet försenat i Paris. Tre fyra timmar försenat, trodde jag.

Men mamma ringde just och sa: Vi är kvar i Paris! Deras flight blev helt inställd på grund av något fel på planet. Avisningen (läs av-isning) fungerade inte på ena vingen och man vågade inte flyga. Men om 20 minuter skulle de i alla fall boarda planet, så hon var hoppfull på att komma ner inom ett dygn i alla fall.

Oj oj. Ja, jag vet ju vad vi har och vänta oss nu i alla fall.

När slutar det kännas?

Det har gått mer än ett halvår sedan kollegan gick bort. Så gott som varje dag tänker jag på honom fortfarande och minst en gång varje vecka kommer han på tal på redaktionen. Jag kan höra honom ibland. Hans envetna frågor och hans kommentarer när man lämnat ett jobb ihop.

Han satt nästan precis i mitt blickfång. Jag hörde det mesta han gjorde och såg hans datorskärm när han jobbade. När han vände sig ut mot redaktionen och flinade, den minen och blicken han hade då sitter fast i mitt medvetande. ”Annars då? Nåt nytt?”

Jag saknar honom.

tisdag, december 28, 2010

Lugnet efter stormen

Nu andas jag ut. Jag tror att allt är under kontroll nu. Pass, pengar och piljetter är med i alla fall. Det är väl huvudsaken? Och bikinin. Eller tre. Som ger olika solränder. Hehe.

Hemmet är också under kontroll. Kattvakterna är informerade, disken är diskad, spisen är avtorkad och kylen rensad. Och granen är utslängd också. Det gjorde lite ont i hjärtat när jag klädde av den och pojkvännen sedan klippte den i minibitar. Fina fina granen.

Sitter och är inne på min andra avslappningsöl nu och bävar över att jag måste stiga upp tidigt i morgon. Packa bilen och sån skit eftersom jag drar direkt efter jobbet.
Fortfarande känns det lite overkligt.

Klädutmaningens sista dag


I dag: en vinröd stickad aningen för liten tröja som får gå till de sälla jaktmarkerna.

Wo-fucking-ho!
Nu är den slut slut slut! Klädutmaningen klassas härmed som över och klarad. Två månader och 22 dagar har jag hållit på och tragglat mig genom min garderob. Olika kläder dag för dag och fullkomligt totalt köpstopp. (Tills jag köpte skorna förstås.)

Och det är nu jag ska säga något smart om att jag tänkt över mitt konsumtionsbeteende, blivit klokare och yada yada, men jag har varken ork eller inspiration till det just nu. Det enda jag tänker på för tillfället är att det ska bli så förbannat skönt att ta på sig något av favoritplaggen igen och slippa rota igenom garderoben efter något mer eller mindre användbart. Vilken oändlig frihet!

Vilken respons

Oj vad många som hade åsikter om Twitter! Ska jag ta det som ett tecken? Jag gör det. Inget twittrande för mig.

Nu, fortsätta packa. Är snart i det där hysteriska tillståndet när hjärnan inte längre orkar spara mer information av typen ”kom ihåg att överföra pengar!”, ”solglasögonen, vart har jag solglasögonen?”, ”hur stort fick handbagaget vara nu igen? Måste kolla upp det!” och ”räcker två bikinis (bikinin? bikiniar?)?”

Fan vad jag längtar tills i morgon då det inte finns något mer att fundera på. Bara åka till färjan och sedan go with the flow. Och det lär vi tvingas göra. Mamma och pappa sitter (satt?) inte helt oväntat fast i Paris och konstaterade att de missat anslutningsflyget från Kuala Lumpur till Penang. Ser fram emot ett liknande scenario på torsdag. Inte.

Nu – packa, som sagt.

Sist på bollen

Jag är lite sugen på att börja Twittra, så här två år efter alla andra typ.
Men jag vet inte om jag ska göra det. Facebook och bloggen tar redan ganska mycket av min tid och så vet jag inte om det är värt det. Är det liksom så himla skoj att bara skriva en mening? Det gör man ju dessutom redan på Facebook.

Samtidigt blir jag avundsjuk på folks kommunikation där. Hur man får retweets och hur debatten snabbt sprider sig. Det liknar inget annat medium eller nätverk. Och då känns det himla dumt att vara utanför det. Särskilt med tanke på mitt jobb.

Ni som håller på, är det något att ha?

måndag, december 27, 2010

Svåra beslut det här

Ta med eller inte ta med skorna på treveckorssemester i Malaysia och Singapore? What to do, what to do?

Tre tankar just nu

1. Det regnar i Penang. Tiodygnsrapporten visar regn. Jag borde inte klaga, men FÖR FAAAN.
2. Om tre fyra månader fyller jag 30. Tre noll. Helt sinnessjukt ofattbart.
3. Jag måste fortfarande komma ihåg att handla kattmat.

Oh my, det här var nog det mest spännande jag skrivit på länge.

Ho ho?

Har hela bloggvärlden gått och dött under julen eller? Var är alla?

Har tankarna på annat håll

Nu, nu börjar jag få resfeber. Men det är inte så konstigt heller, vi drar ju om bara någon dag. Oroar mig lite över flygläget också. Jävla fransmän som inte kan hålla flygplatsen i skick när vi ska mellanlanda där.

Och så oroar jag mig över att jag inte kommer att hinna med allt jag ska göra. Vilket inte är särskilt ovanligt. Jag skjuter upp allt till sista stund och sedan får jag nästan magsår när jag ska försöka hinna få allt gjort. Det slutar med att jag gråter av trötthet och svär av ilska. Så jag har något att se fram emot.

Tankarna är upptagna av vad jag inte får glömma i packningen och allt jag måste göra innan vi åker. Handla kattmat! Och så strukturerar jag upp vad jag behöver ha i handbagaget eftersom risken att bli av med resväskan är överhängande. Flygplatsen i Paris är den flygplats där flest bagage försvinner och till på det är det väderkaos.

Mycket att tänka på som sagt. I morse var jag så förvirrad och disträ när jag vaknade att jag var övertygad om att jag hade försovit mig. Skuttade upp, drog på mig ett par jeans och sprang till toan. Först när jag hade kissat och vaskade av ansiktet kom jag på att jag hade en halvtimme på mig i alla fall, inte fem minuter.

Och mitt i allt det här ska jag jobba.

söndag, december 26, 2010

Från den goda sidan

Och nu när jag vaknat försöker jag intala mig de goda sidorna:
Jag är inte bakfull.
Jag ....

Det var det.

Men jag åker i alla fall utomlands om fyra dagar. Att påminna sig om det funkar som medicin mot bitterhet.

lördag, december 25, 2010

Inte nöjd

Det här vuxenlivet. Det är sådär.
När man får mess från vännerna som festar och skriver: du saknas! Då är det verkligen sådär.
Jag vill också festa nu! Det är ju juldagen och allt. Och här ligger jag, avsminkad och med borstade tänder. Och är bitter.

Det blev visst klackskor inomhus





fredag, december 24, 2010

Inga klackskor och ingen Knasen

Klockan är inget alls känns det som. Jag ligger i sängen och morgnar mig. Önskar att jag var hemhemma, med familjen. Att äta bullrig långfrukost med julskinka och mormors sill. Skämta om att vi barn vill ha en Knasen-tidning nu på morgonen så vi kan underhålla oss hela dagen tills julklappsutdelningen.

Istället firar jag jul i mitt egna hem för första gången någonsin. Ingen mamma i klackskor inomhus, ingen mormor i glittrig jumper och inte en kram med någon av mina systrar. Men det blir nog bra ändå.
Pojkvännens pappa och ena syster kommer hit och vi ska äta massor med god mat och dricka glögg. Fira jul på vårt egna lilla sätt. Det blir nog bra.

God jul förresten!

torsdag, december 23, 2010

Har jag sagt det tillräckligt många gånger?

Snöar det? Äsch, jag bryr mig inte.
Är det femton minus? Äsch, jag bryr mig inte.
Måste bilen skrapas varenda förbannade dag? Äsch, jag bryr mig inte.
Är det dödsmörkt ute? Äsch, jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte ett skit om mörkret, kylan, isen och snön faktiskt. Inte just nu i alla fall. För om en vecka sitter jag på ett plan i tjugo timmar för att landa på en plats där temperaturen ligger kring 30 grader. Plusgrader alltså. En plats där stränderna är vita, solen är stark och drinkarna billiga.

Wooooooooooohooooooo!

onsdag, december 22, 2010

Min kropp är smart!

Gud eller evolutionen (beroende på vad man väljer att tro på) måste ha varit väldigt väldigt smart. Jag tänker på människokroppens utformande och funktioner, som är så perfekta.

Tänk liksom hur smart det är att vi har tio fingrar. Hur svårt det skulle vara med bara fyra. Eller om tummen satt precis bredvid pekfingret och de andra fingrarna där uppe på handen. Det skulle inte alls vara särskilt bra.
Eller tänk om vi inte hade den där lilltån som ger oss bättre balans? Eller om vi hade knän som inte gick att böja. Fasen vad svårt det skulle vara att gå då! Och vad det skulle slita på allas stackars höftleder.

Och så är ju kroppen så perfekt anpassad till vilka behov vi har. Armarna är inte lika långa och grova som benen eftersom vi inte behöver gå med dem. Och kroppen behöver inte vara särskilt luden när vi numera har kläder på oss. Förutom på huvudet då, där hjärnan kan behövas skyddas mot sol och kyla.

Kroppen har ju till och med inbyggda säkerhetsmekanismer. Som att vi har ögonfransar och att vi automatiskt blinkar när något kommer mot ögat. Eller att vi får gåshud när vi fryser för att bevara värmen så bra som möjligt.
Smartast tycker jag dock att lillfingret är. Det är precis så litet att det ryms in i ett öra så att man kan komma åt att klia men är samtidigt så stort att man inte får in det så långt att man kan skada trumhinnan. Där har någon jävel verkligen tänkt till!

När den heliga kon blev kastlös (eller more is more)

Hela min uppväxt, om man bortser från de allra allra tidigaste åren, har julgranen varit lite av en helig ko i min familj. Inget som rör den, som anknyter till den, eller som kan eventuellt anknyta till den har någonsin fått ändras. Traditionerna kring granen ska hållas. Punkt.

Kraven har varit hårda och målet har varit perfektion. Alla år. När den kommit in i vardagsrummet har vi i familjen tassat kring den med vördnad men ändå kritiserat den hårt. ”För lång topp!”, ”För bred!”, ”Inte tillräckligt snygg!” och ”För kal!”. Aldrig tillräckligt för att uppnå den statusen den borde ha enligt oss. När pappa, som tagit som omöjlig uppgift att hitta en snygg gran och köpa den, försökte vara innovativ och köpa en ädelgran för att slippa resten av familjens bistra blickar var inte det heller bra. ”För tjocka barr!”, ”Den ser ut som en plastgran!”, ”Det är för långt mellan grenarna!” var utlåtandena då.

Som ni förstår har hemmagjort pynt därför varit bannlyst, för att säga det milt. Hemmagjorda smällkarameller göra sig icke besvär. Samma som plastkulor. Plast var för fegisar, det skulle vara riktigt glas om det skulle räknas. Perfekt runda glasbollar. Och färgmatchade förstås. Inget potpurri utan teman. Rött och guld. Rött och silver. Rött och silver och guld. Eller som ett år då vi var ”wild and crazy” och hade bara silver och guld.
Fast inget glitter förstås. Glitter gick liksom inte hänga tillräckligt symmetriskt för att det skulle bli fint.

Och dagen före julafton, på kvällen, skulle den kläs. Gjordes det innan var det ramaskri hos den som råkade missa hela tillställningen. Ett år klädde mamma den själv flera dagar innan. Jag behöver väl inte säga att hon bara gjorde det ett år?
När granen sedan var klädd kunde vi i familjen sätta oss och titta på den. Störa oss på att en gren var lite kortare på ena sidan vilket gjorde att kulan på just den grenen hamnade lite lite för nära kulan som hängde snett nedanför.

Så fortsatte vi stirra på den. Jag flyttade en kula en aning högre upp. Min ena syster flyttade en annan en aning längre ner. Min andra syster flyttade en tredje kula en aning längre in på grenen. Mamma plockade bort en kula eftersom det blev för rörigt. Och så höll vi på tills vi var helt nöjda. Tills det var ”perfekt asymmetri”.
Tyckte vi. När vår moster, som också alltid firade med oss, kom på julaftonsförmiddagen ändrade hon på en fjärde kula som hängde aningen aningen fel.

Okej, jag överdriver en aning. Men bara en aning. Långt ifrån det jag beskriver var det inte.
Och när man vet om historien bakom är det inte alls konstigt att jag i år har gjort precis tvärtom. Jag klädde granen nästan en vecka innan julafton och fick den att se ut så här:
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Jag skulle kalla det julgransanarki. Ingen perfekt assymmetri så långt ögat kan nå.
Numera tror jag på principerna ”more is more” och ”the more the merrier”, och med facit i hand tror jag gillar det här bättre.

Det finns jullåtar och så finns det jullåtar

Hör jag Mariah Carey skråla ”All I want for christmas is you” en gång till kräks jag. Samma om jag hör Triad flerstämmigt bambambambamma i ”Tänd ett ljus”. Nej, om jag får välja blir det inte ens Whams klassiker Last Christmas.

Om jag får välja är det de här låtarna som får julstämningen att sprida sig:






Bra jullåtar, alltså.

Två som jag behåller


Hade en prickig söt sak i går. Inte riktigt min stil, men jag behåller den.

I dag har jag en roströd tunn polo. Behåller också.

tisdag, december 21, 2010

Tänk om jag vetat detta som tonåring

För övrigt fick jag vad jag tror kan vara världens finaste komplimang i dag. Blev nästan generad och fick en liten tår i ögat. För jag vet att personen som sa det verkligen menade det och för att jag har svårt att tro på det. Hon sa:

”Ditt hår är så fint och så coolt! Precis som du!”

Tänk om 14-åriga jag visste att någon skulle kalla mig fin och cool någon gång i livet, och verkligen mena det.
Så jag sa tack, höll käften och sög åt mig. Så där som man ska göra.




Update: Jajaja. Det låter ytligt och löjligt att säga att detta var världens finaste komplimang. Men för 14-åringen som bor i mig betydde den mer än en komplimang om min personlighet. Sådetså.

Tusen pusselbitar och många som passar

I dag fastnade jag på jobbet. Dels eftersom jag hade en artikel som inte blev klar i tid och dels eftersom jag började diskutera förhållanden med min kollega. Och det var så himla intressant att vi satt i en halvtimme och diskuterade våra olika synsätt.

Han är helt övertygad om att människan inte är skapad för att enbart leva i tvåsamhet. Undersökningar som gjordes redan på 1950-talet visade att 60 procent av alla gifta människor var otrogna. I dag är säkert siffran högre, om jag får spekulera.
Därför anser han att det finns en inbyggd drift hos oss människor att vilja leva och ha ett förhållande med flera människor.

Om varje människa är tusen pusselbitar och man vill dela sitt liv med någon annan kanske bara 500 av de tusen bitarna passar ihop med den människan, trots att man älskar den. Då anser han att man kan hitta passande människor till de resterande bitarna någon annanstans. Så att alla ens tusen pusselbitar passar ihop med någon annans och att alla ens behov – intellektuella, sexuella och emotionella – blir uppfyllda. Så att man blir en komplett människa.

Och även om jag inte håller med är det ett väldigt intressant synsätt som fick mig att återigen fundera på det där med evig kärlek. Kanske orsaken till att så många förhållanden tar slut helt enkelt beror på att man har för få pusselbitar som passar ihop? Att man nöjt sig med 500 passande pusselbitar? Eller kanske pusselbitarna som en gång passat ihop blir nötta efter ett tag och glider ur varandra?

Fast om man nu lever i ett förhållande där typ 700 bitar passar ihop kanske man kan få de resterande att passa ihop med någon annans, utan att det betyder att man måste vara otrogen eller att leva i bigami. Om det bara är rätt pusselbitar som passar ihop med ens partner kanske man kan få resten av tillfredsställelsen genom kompisar, arbetskamrater och familjen? Att de uppfyller de delar som man saknar i förhållandet?

Jag vet inte vart jag vill komma med det här egentligen, jag blev bara så fascinerad av tanken på det där pusslet vi kallar förhållande. För ibland kan det vara ett pussel där det känns omöjligt att hitta den biten som passar med ens partner och ibland hittar man rätt bit vid första försöket.

Sliskig rock när den är som bäst

”Baby you're all that I want
When you're lyin' here in my arms
I'm findin' it hard to believe
We're in heaven”


Är det inte magiskt vackert så säg?! (Förtydligande: Alltså magiskt vackert på ett sådant där sliskigt och ironiskt sätt, men ändå bra. Liksom.)

Ärad eller rädd?

Min kollega berättade precis för mig att han gjort det där Facebooktestet ”det här skriver du oftast i din status” och fått det här resultatet:

– Mitt vanligaste använda ord var Matilda, tvåa kom ”tjejerna” och trea Andersson, och det är ju också du.

Hahaha. Vet inte om jag ska känna mig nöjd och smickrad eller börja bli rädd för att jag är stalkad.

måndag, december 20, 2010

I stället för att sova

Ligger och glor på modebloggar på telefonen och väntar på att jag ska hitta sömnen igen.
Hittade bland annat en vansinnigt fin blogg med en vansinnigt snygg fiskfjällsjacka.

Oh my! Kan jag få den i julklapp? Snälla?



La dolce vita

Somnade visst på soffan och vaknade just. Går nog och lägger mig nu.

Säg hej till mina nya älsklingar


Hej högerfot och hej vänsterfot. Jag är upp över öronen förälskad i er.

Lycka på två sätt

Mmmm canneloni till lunch. Mmmmm.
Tänkte bara säga att jag kommer att vara lycklig ända fram tills jag slutar jobbet i dag.

Då blir jag för övrigt ännu lyckligare. Lovar att visa varför.

I dag är ingen snyggdag


Ser pissed of ut och har värsta feta finnen mitt på hakan. Och dessutom en konstig västtröja, eller vad jag ska kalla det. Behåller den inte.

söndag, december 19, 2010

Vad var det jag sa?

Jag sa ju att jag inte vet när jag ska stoppa ... Och det gäller det mesta.
Vår gran är fullkomligt hysteriskt vansinnig. Jag skrattar varenda gång jag ser den. Jag älskar den!




Så här tänker jag måla mina tånaglar

Jag förstår att ni tar fram anteckningsböckerna nu när rubriken är så spännande. Nåja, jag gillar bilden asmycket och funderar på att göra likadant nu när vi drar i väg.

Tårna blir liksom lite som godisbitar och till och med jag, som normalt sett tycker fötter är ganska äckliga blir lite sugen på att stoppa dem i munnen. Uuuh, jag vet.
Förlåt.
Jag vet aldrig när jag ska stoppa i tid.

Huslig som fäen

Jag måste ha slagit mig i huvudet den här lediga veckan. Känner inte igen mig själv nämligen. Jag är ju en slacker vars enda huslighet sträcker sig till att laga mat. För det är både kul och gott, så enkel anledning till det intresset.

Men den här veckan har jag städat lite smått (!), bakat lussebullar (!!), lagt in tre olika sorters sillar (!!!) och släpat in och klätt granen (!!!!). Som grädde på moset fixar jag precis just nu julskinkan. Den ligger i folie och gottar sig i ugnen. Har aldrig gjort det förut, men hur svårt kan det vara?

Dessutom har jag betat av så gott som alla punkter på min evighetslånga att-göra-lista. Till och med handtvättat sådan där skit som blir liggande längst ner i tvättkorgen i hundra år eftersom man aldrig orkar ta itu med det. Det enda jag har kvar är att bädda rent i sängen och stryka mängder med skjortor som jag haft i den senaste tidens klädutmaning. Sedan är tamigfan allt gjort.

Are you impressed? I am impressed!

Klädutmaaaaaning


Jag är inte tålmodig. Jag är less less less på klädutmaningen nu. Så less. Men jag kämpar på. I dag en ruggigt gammal, alltså närmare tio år, svart polotröja med snedknäppning i kragen. Trodde att den skulle hamna i ge-bort-påsen, men jag tror jag behåller den. Varm och mysig ju.

Mormors bästa sill

Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Gört! Det blir världens godaste kryddsill.

lördag, december 18, 2010

Fin färg men konstiga vingar


Börjar med kanskekläderna nu då. Den här ryker.

fredag, december 17, 2010

I kväll då


Jag dricker öl och hänger framför datorn. Har haft vännerna över på middag och druckit en massa vin och spelat spel. Nu är jag vansinnigt sugen på krogen och svär över faktumet att jag bor mitt i skogen.
Om jag bodde i stan hade jag köpt skorna i dag och gått ut på krogen i dem. Är ruggigt sugen på att ragla runt och snacka fyllesnack med halvkända människor. Som det brukar vara alltså.

Och så är jag vansinnigt sugen på att hångla upp de där skorna i brygga och få dem att älska mig så som jag äskar dem. Typ. Jag är fan kåt på dem. Nästan på riktigt.
Och så är jag sugen på en cigg. Rökfria jag liksom. Eller en halv cigg snarare. En hel får jag nickokick av.

Nej, jag borde inte skriva här nu med promille i kroppen. Det tar så lång tid när jag måste gå och rätta alla slagfel och så blir det så osammanhängande och intetsägande.
Så nu går jag. Ut och letar upp en cigg eller så.

Hjälper klädutmaningen på traven

Har ledsnat så på klädutmaningen nu. Det är bara några enstaka dagar kvar av den och jag kommer aldrig komma igenom garderoberna på den tiden. Så idag har jag rivit ut allt, provat en hel del och kasserat hårt.

Har dock en stor hög kvar som är kanskekläder som jag tänkt gå igenom de kommande dagarna. Sedan kan jag kalla den här utmaningen avklarad. Fy fan vad gött!




Gammal tröja och nya håret



Den här tröjan är också en sådan som jag inte hade en aning om att jag hade. Den är väldigt asymmetrisk men ganska rolig. Precis som nya håret.

När jag somnade ...

... Tänkte jag på skorna. När jag vaknade tänkte jag på skorna. Ska jag se det som ett omen? Jag gör det i alla fall.


torsdag, december 16, 2010

Fasen, de kan det där med html-programmering på Facebook

Glädjebesked

Jag gick nyss in på nätbanken (skrev först nätbaken. Hihihi. Freudianskt och härligt!) för att kolla läget inför resan och fick en chock. En positiv chock.

Med andra ord: Finns skorna kvar på måndag är de mina. Fuck klädutmaningen och köpstoppet, jag ska ha skorna!

Inga nya skor men nytt hår i alla fall


(Här var det tidigare även en bild på mig framifrån, men jag stod inte ut med att se min bleka hängiga nuna. Basånivet.)
Jag tänkte först klippa snaggen på sidan. Bara det. Ville ha det trimmat när jag ska utomlands. Men så tänkte jag att det kunde vara kul med lite nya slingor också. Till julen och så och när jag varit så duktig och sparat så mycket.

Väl i frisörstolen sa jag klipp lite kanske. Sedan blev det, äsch klipp hur du vill. Och så blev det mitt i allt en ny frisyr. Kortare, blondare, bättre. Gött.