Jag vet att jag säkert är en precis helt vanlig tjej, men i vissa sammanhang känner jag mig annorlunda. Inte som de andra i sällskapet, liksom. Det är faktiskt extra tydligt sedan jag flyttade hit, till platsen där jag bor i dag.
Jag har nämligen inte samma bakgrund som många andra har. Jag kommer från en stad. Visserligen ingen stor stad, men ändå en stad. Och det skiljer sig mot dem som är uppvuxna i ett litet samhälle. Det är bara så.
Nu menar jag inte att det är negativt att vara uppvuxen på landsbygden. Jag syftar inte på någon speciell människa utan på fenomenet och vill heller inte rikta någon kritik mot någon, så jag hoppas att ingen tar åt sig. För det är inte alls mitt syfte, jag vill bara förklara varför jag känner mig annorlunda ibland.
Jag vill inte gärna kategorisera människor, särskilt inte i kvinnligt och manligt då det strider mot mitt jämställdhetshjärta, men jag tvingas nästan göra det här. Kvinnorna här, på den här platsen där jag bor, har en helt annan uppfostran än jag har. Inte alla, men många har det. De är nämligen så ”tjejiga” och ”moderliga”. På ett positivt sätt.
De är så där varma och ömma och har det där med att sköta barn i sig. Många drömmer om att skaffa barn långt innan de ens har fasta förhållanden.
De är vårdande, läser utbildningar som handlar om att ta hand om andra människor, brinner för de utstötta och hjälper till överallt. Läser böcker om barn som far illa och gråter under tiden, pussar sina egna barn godnatt med sådan intensitet att ingen någonsin kan tvivla på att de är bra mammor.
De är husliga. Moderliga även mot hemmet. Pysslar, syr gardiner och boar. Torkar eterneller och puréar potatis åt sina barn. De går på städpartyn och tänker på miljön, källsorterar och torkar damm. Lagar storkok och fryser in i matlådor och hör av sig till sina mammor så gott som dagligen.
Och jag är avundsjuk. Avundsjuk över att de är så varma och ömma och moderliga och duktiga. Och så känner jag mig udda, och annorlunda och dålig.
Jag är nämligen inte sån. Jag är inte alls moderlig. Jag är ingen tjej. Inte som de.
Jag har aldrig drömt om att skaffa barn. Visst jag har varit barnvakt åt mina kusiner och hittat på hyss med dem. Visst jag älskar mina syskonbarn och skulle kunna krama sönder dem om jag bara fick chansen eftersom jag älskar dem så mycket. Men jag har aldrig drömt om att bli mamma. Och jag har aldrig bytt en blöja i hela mitt liv.
Jag städar inte. Jag torkar aldrig damm. Jag läser inga böcker om barn som mår dåligt utan i stället deckare om mord och blod. Jag pysslar sällan och syr så gott som aldrig. Och jag drömmer inte om rosa väggar och tyllbröllop. Och jag vill inte jobba inom vården.
Jag är verkligen inte duktig. Jag är en slarver, en omogen slarver.
Så jag känner mig inte som de andra. Jag känner mig sämre. Jag passar inte in.
Jag är ingen ”natrual born mother”. Jag skulle få kämpa och kämpa och kämpa om jag blev mamma. Och jag skulle inte ha en aning om hur man byter en blöja. Jag skulle få prova mig fram med allt. För jag har ingen aning.
Och även om jag bryr mig om mina nära och kära och älskar dem är jag inte sådär varm och öm. Jag känner mig kall i jämförelse.
Så sedan jag flyttade hit känner jag mig inte som en tjej. Jag är inte tjej i den bemärkelse som de är. Och det får mig att känna att jag inte passar in. Och det är ingen skön känsla.
18 kommentarer:
Jag kan kryssa för nästan alla "dåliga" egenskaper jag med. Allergisk mot städning, stökig, självisk, varken syr, bakar eller gör storkok... Osv. Och vad gäller barn; skulle någon frågat mig för bara några år sen så skulle jag antagligen sagt att barn inte ens ligger på kartan.
Barnlängtan har dock dykt upp, nu väntar jag bara på att husligheten och moderligheten också ska dyka upp, haha.
Men det kanske är ett typiskt småortsfenomen det där med att fokusera mer på familjeliv än på karriär, man skaffar barn tidigt och är (mer eller mindre) hemmamamma istället för att plugga tills man är en bra bit över 20 för att sedan jobba sig fram till sin drömposition. På nåt sätt påverkas man antagligen av sin omgivning, medvetet eller omedvetet.
Är vi så där på Åland, vi tjejer?
Jag måste nog fundera på det där och läsa det igen.Jag har säkert skygglappar på kanske.
P.s jag hade aldrig bytt en blöja före jag fick barn=)
Jag erbjuder mig sällan att göra det heller på andras barn.
Bra skrivet.. jag är likadan som du när det gäller dessa saker trots att jag är uppvuxen på landet- och då är man annorlunda:P
Fox: Ja, jag vet ju inte om det är som jag skriver. Att det är typiskt på små platser, men jag upplever det så i alla fall. Jag har nämligen aldrig någonsin reflekterat över det innan jag flyttade hit och har heller aldrig känt mig så utanför ”normen” eller vad man ska kalla det.
Men jag tror också det du skriver, att man påverkas av omgivningen.
Fia: Inte skulle jag säga att alla är så, men merparten faktiskt. Fast, man ska inte kategorisera människor så som jag har gjort egentligen. Alla är vi individer och har olika egenskaper och är olika ”moderliga”. Men det är så här jag känner i alla fall. Att jag liksom inte uppfyller kraven för att vara tjej ...
Anonym: Ja, om det nu hör till landet/staden-fenomenet egentligen, så förstår jag dig. Men som sagt, det är bara mina spekulationer.
Skönt i alla fall att vi är fler! ;)
Ja stämmer in på mig precis oxå, så jag är väl inte heller nån tjej! ;) fast så har det varit hela mitt liv, alltid varit pojkflicka. Och alltid haft killar som mina närmaste och bästa vänner. Men jag ser inget negativt med det! :) gör inget att jag inte är som alla andra..
Men Matilda tror du inte att det har lite med åldern att göra också. Jag är inte bra på att städa, jag lagar aldrig mat, jag tvättar visserligen kläder men stryker aldrig. Jag har dock länge velat ha barn och varit barnkär, men jag hade heller aldrig bytt blöja tills Emma föddes och jag känner fortfarande att jag prövar mig fram med barnuppfostran. Det är väldigt svårt att säga vad som är rätt och fel i barnuppfostran och man måste lära sig av sina egna erfarenheter och misstag! Kram!
Jag tror inte det är speciellt åländskt det här fenomenet, utan i så fall mer "små-stad-igt" :). Jag tycker många av mina vänner är så här, men de är nog utspridda lite varstans här i världen. Ingen uppvuxen i storstad direkt.
Du skulle bara veta hur många gånger jag har frågat mig om jag verkligen är "mamma-material" överhuvudtaget. Vissa dagar vill jag bara spy på allt vad familj och barn heter, medan andra dagar funkar relativt bra (några få utomordentligt). Jag är väl lite för egoistisk, men jag älskar min unge och min sambo trots att jag inte visar det genom att sy gardiner eller ha maten klar när han kommer hem.
Bra blogg! Jag känner som dig, även fast jag är åländsk och mamma.
Alla är vi olika! Och tack och lov för det. Hur tråkigt skulle det inte bli annars. Så här ligger det till hos oss. Husligt, dvs städ och tvätt etc, det måste vi(Vi delar på allt utom tvätten, den beblandar jag mig inte med) göra hela tiden pga att det är leksaker i alla rum fast man bara tillåtit det i allrum och deras egna rum. För att inte tala om alla kläder dom (och vi) slänger av oss överallt som ska plockas upp och tvättas. Av alla utspridda kläder och leksaker bildas damm, därav mer städning, det här upprepas ca 3-4 ggr/vecka. Storkok, det gör vi, när lönen börjar tryta. När jag ringer till mamma så säger hon "-oj det gick 2 hela dagar innan du hörde av dig." på ett sånt sätt som betyder, fan vad du orkar ringa ofta, jag har inte tid.
;o)
Men, familj och vänner är mitt allt.
Alla är vi olika =)
Tycker du är (tyskt Y->)ubercool och skriver så jäkla bra.
city-mammorna är precis lika "duktiga" de, nästan ännu värre :-S inte nog med att de bakar, har ett perfekt hem med den senaste inredningen (ok, de syr kanske inte), tar hand om barnen och städar och tvättar. de hinner dessutom träna, sola, se oförskämt snygga ut, ha det senaste modet hela tiden och de är perfekta fruar, vänner och mammor (sån är nämligen pressen). själv orkar jag inte ens försöka låtsas att jag är bra på nåt av ovanstående, jag bara är ;-) haha. och det där med barn är inte nåt som man nånsin behöver vara intresserad av förrän man får de - då kommer det automatiskt. du är definitivt inte mindre tjej för det!
Tesa: Ja, du och jag är ju ganska lika på det sättet. Vi har ju också liknande uppväxt och delar ju till och med en del gener. Oftast ser jag det inte som något negativt heller, men ibland kommer som sagt känslan av att jag är annorlunda.
Jessica: Hur menar du att det har med åldern att göra? Jag tycker nämligen att många som är bra mycket yngre än mig är precis så jag beskriver, eller rättare sagt: känns som jag beskriver. Jag ska inte säga att de är så.
Och som du säger så är det ju klart att man måste prova sig fram inom barnuppfostran, men en del kan betydligt mer än jag redan från början. Kram tillbaks.
Linda: Jag menar inte att det är ett åländskt fenomen alls. Jag menar att det är ett småstadsfenomen och som blivit extra tydligt sedan jag flyttade från en stad ut till landsbygden. Så att du har vänner överallt som är som jag beskriver, är väldigt troligt! =)
Jag tvivlar också på att jag är mammmamaterial ...
Jenny: Ja, det är ju så. Att alla är olika. Ibland känner jag mig bara väldigt olik alla andra, mer än bara att vara lite annorlunda.
Familj och vänner är självklart även mitt allt, utan dem skulle jag inte leva. Men jag är ändå inte sådär varm och öm ...
Och tack för att du tycker jag är übercool, jag tar det som en komplimang även om det är långt ifrån vad jag är. Jag tycker att du också verkar cool! =)
Nilla: Hoho. Ja, den sortens mamma är ytterligare en sådan som gör en avundsjuk. Men de verkar på något sätt hålla en fasad utåt som sedan spricker när de kommer hem.
Så är inte alls de här mammorna. De är sådär genuina och bra liksom på riktigt. Och det är inte jag. Jag är inte alls så faktiskt. Och det är det som gör att jag känner att jag inte passar in.
Men ja, jag vet att jag inte är mindre tjej, men kanske mindre kvinnlig? =)
Herregud...jag tar verkligen åt mej av det du skriver, men inte så att jag blir sårad eller ledsen - men det du beskriver är ju liksom "jag".
Men jag får ont i magen av att läsa att den jag är gör att du känner dej dålig eller känner att du inte passar in. Jag är den jag är, du är den du är, så enkelt är det ju. Jag har aldrig tänkt in några värderingar i det.
Det finns hur mycket tankar som helst om det här, men jag har svårt att sätta ord på det, och det sku oberoende inte få plats här.
Jag gillar dig Matilda. Vi är olika som natt och dag när det gäller mycket, men det är också väldigt mycket vi tänker och är väldigt lika i. Men kom ihåg det: jag gillar dig Matilda, trots att du inte bytt en blöja förut eller drömt om barn (vilket jag ju gjort sen jag var ett barn själv ;-))
Erica: Bara så du vet så syftade jag inte speciellt på dig när jag skrev det här, som sagt så försökte jag beskriva fenomenet och hur jag känner att andra människor är. Alla människor är mångdimensionella och ingen är som jag beskriver.
Du ska heller inte känna någon skuld. Ingen kan ju skuldbeläggas för att jag känner som jag gör. Det är bara jag som måste inse att jag kanske är lika bra ändå. Alla är inte lika bra på alla saker, så är det bara. Så du behöver inte ha ont i magen!
Och jag gillar dig med, precis som du säger är vi ganska olika när det gäller mycket men samtidigt väldigt lika när det gäller annat. Och det är det som gör det så spännande att umgås med dig! =)
Jag tog det inte för att du skrev om mig personligen, men jag är ju trots allt den du beskriver. Tillsammans m många andra.
Och vad jag ville få sagt egentligen är precis det du skriver nu: att du duger gott o väl o lite till som du är. Våga inte tänka nåt annat. Jag kan va lite avis på dig - o andra som dig - också många gånger. Det finns ju liksom gott o ont i allt o så även i det här. O ang skulden så kände jag väl inte direkt skuld i att du känner som du gör, men det är klart att man tänker till. Jag vill ju inte att mitt sätt att leva ska få dig att må dåligt o på nåt sånt sätt välja bort att vilja umgås m mej. Förstår du? Nu tror jag inte det var så du menade heller, men iaf...
Som sagt: det här sku kunna diskuteras hur mycket som helst känner jag. Kanske får vi tillfälle att göra det nångång. Jag tycker sånt här är intressant, jag. Kanske för att jag i en omsvängd ordning känner igen mej i ditt "utanförskap". Samma ämne, men annan vinkling, liksom :-D
Stor kram Matilda <3
hmmm.... jaa du.
ja bakar, lägger in gurka, kokar sylt å saft, rostar egen musli, går på tupperware partyn å fyller skåpen med dyra plastburkarm har velat ha barn sen ja va 15 å har ju nu 2.. e ja mera tjej än du för de?
neee.... de handlar väl int om de.
ja hatar att städa, skjuter alltid upp de å bor i stället i misär emellanåt, drömmer dock om e prydligt städade hemmet som aldrig har tandkrämsafläckar på badrumsklinkersen eller sprättfläckar i ugnen.
ja kan känna mej avundsjuk på alla som e så chicka å snygga hela tiden, alltid piffiga me rätt accesoarer medans ja ser lite småtöntig ut helatiden.
men ja e ju tjej för de!
å ja sku också vilja va en av "dom kulturella" som sett fröken julie å kan recensera utifrån orginalet, eller arför int dom som kan diskutera samhällsfrågor i evigheter. men de e ja int...
...å vet du, ja iss int lägga energi på att försöka helelr. för ja e ju som ja e!
EN TJEJ! :D
blev kabnske lite flummigt detta.. men du hajjar :)
Äh, du modebloggar om nya kläder, lägger pussel och har ångest över dig själv. Solklara tjejgrejer alltihop.
ja, jag är också rätt så övertygad om att fasaden spricker när de kliver innanför dörren ;-) men så har de å andra sidan en karriär också, och jag gissar att åland inte är fullt av arbetsmöjligheter. kanske lättare att utveckla sin genuina sida när man slipper göra karriär vid sidan om ;-) jag tycker i alla fall att det är underbart att inte alla har fastnat i storstads-mamma träsket. sen finns det ingen anledning till att alla måste vara likadana bara för att man bor på samma ställe, du är absolut inte mindre kvinnlig för det - du är helt enkelt unik! ;-)
Ja men jag menade egentligen inte åldern så, men hur man mognar. Jag menar verkligen inte att du är omogen, men inom vissa saker mognar man olika! Och alla vill inte bli mamma och det är inget fel med det heller. Man ska va så som man är och inte göra sig till nån annan bara för att göra andra till lags. Du är bäst som du är! Och jag håller helt med om att visst F-N e du tjej! Så mycket fina kläder och skor och accessoarer som du har och har visat upp här så är du definitivt tjej!
Erica: Allt kanske har att göra med att man aldrig är nöjd? Gräset är grönare på andra sidan och egenskaper som man uppskattar hos andra men saknar själv är ju alltid eftersträvansvärt.
Åsa: Ja, så är det ju självklart, att ”ni” också kan se egenskaper hos ”såna som mig” (nu kategoriserar jag hejvilt, men jag hoppas du förstår vad jag menar) som ni vill ha.
Men du har rätt, man ska inte lägga energi på att försöka vara som någon annan. Men man kan väl få önska? ;)
Frippe: Hmmm. Pussla – typisk tjejgrej?
Nilla: Ha! Där har du nåt, tror jag. Det kan faktiskt vara så att alternativet att ”göra karriär” i stort sett inte existerar här och därav blir den genuina sidan så framträdande.
Och nej, jag är inte mindre kvinnlig för det, jag är bara annorlunda kvinnlig! =)
Jessica: Fast i så fall tror jag aldrig att jag mognar. Jag kommer aldrig bli en ”bullmamma” som är så där varm och så. Oavsett hur många barn jag får. Jag är inte en sån människa helt enkelt, så jag tror inte att det har med mognad och göra heller. Men vad vet jag? =)
Och tack för snälla orden, jag borde verkligen inte försöka vara nåt jag inte är för att göra andra till lags, men när jag vet att folk kommenterar mig och säger negativa saker om mig är det svårt att inte göra det. Jag tar åt mig alldeles för mycket av vad andra tycker tyvärr. Men bättring utlovas!
Skicka en kommentar