torsdag, november 28, 2013

Ska skaffa hörselkåpor

Alltså. Jag gillar julen. Jag kan till och med säga att jag älskar julen. Umgås med familj och vänner, dricka glögg, slå in julklappar och sedan ge dem. Och få julklappar. Och äta god mat, klä en julgran och klä upp sig på julafton. Allt det älskar jag.
Men jag gillar inte den där förbannade musiken. Det är ytterst få låtar i världen som klarar av att lyssnas på i flera års tid. Beatles och andra giganter har lyckats med det, men få andra musiker. 
De som skriver julmusik lyckas inte. Låtarna är banala, texterna är banala och klämkäckheten som genomsyrar i stort sett alla är bara irriterande. De överlever inte så länge som folk tror. De är skitdåliga. På riktigt jättedåliga. 
Och varje år ska folk envisas med att lyssna på skiten. Frivilligt. Jag som knappt ens klarar av att lyssna på radio i december. Jag förstår inte. Nej, jag förstår faktiskt inte.

Och lite triviala grejer på det

Just nu tänker jag på:

• Att smaker verkligen förfinas ju äldre man blir. När jag var typ elva år var min favoriträtt fiskbullar på burk. Inget ont om fiskbullar på burk, men det finns ju godare saker att äta.
• Att en minnesforskare i en intervju jag såg häromdagen sa att vi minns saker i ganska exakt sju sekunder om det inte är något exceptionellt. Sju sekunder, sedan glöms det bort för alltid och kan aldrig återskapas. Hur mycket folk än tror på bortträngda minnen och att framkalla minnen med hypnos.
• Att en av fördelarna med att bli vuxen är att man får äta vad och när man vill. Mackor till middag och godis före maten. Underbart! Tills man får ont i magen efteråt då, vilket jag med min krångelmage alltid får.

onsdag, november 27, 2013

Samtidigt på Åland

I Syrien pågår ett stort inbördeskrig mellan regeringstrupper och olika oppositionsgrupper. Det har pågått sedan januari 2011 och trappades upp samma år i mars. I juni i år räknade man med att 100.000 människor hade dödats varav åtminstone 11.000 ska vara barn.
Dagligen matas vi med de senaste nyheterna från landet och läget är så allvarligt att man räknar med att nästan hälften av landets befolkning kommer att behöva humanitär hjälp innan det här året är slut. Folk flyr landet för att rädda sina liv, sina barns liv, sina älskades liv. För att överleva. 6.000 människor passerar landgränsen varje dag för att få skydd i något av grannländerna. Flera stora flyktingläger, i klass med Göteborg med kranskommuner befolkningsmässigt, finns i både Libanon och Jordanien. Totalt har mer än 2 miljoner syriska flyktingar sökt skydd hos grannländerna, meddelar UNHCR, och den siffran ökar hela tiden.

Flera länder är villiga att ta emot flyktingar som inte kan stanna i sitt hemland på grund av den fruktansvärda situationen. Finland, som har en restriktiv flyktingpolitik, har sagt att man nästa år ska höja flyktingkvoten just för att kunna ta emot flyktingar från Syrien. Av de 1.050 flyktingar som tas emot nästa år reserveras platser åt 500 syrier.
Åland, som måste ansöka till Finland om att få ta emot flyktingar, har meddelat att här finns det rum. Fem familjer kan tas emot på Åland och man räknar med att kanske tjugo personer kommer att komma hit. Det är 0,02 promille av de personer som enligt UNHCR flytt till grannländerna. 20 personer av 2 miljoner, en löjligt liten mängd i förhållande till hjälpbehovet.

Åland lever i välfärd. Här finns enligt statistiken Nordens lägsta arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten är visserligen rekordhög, omkring åtta procent, men i jämförelse med både Finland och Sverige som har runt tjugo procent är den liten. Företagen går förhållandevis bra. Den ekonomiska krisen som slog hårt mot alla euroländer 2007–2008 har visserligen fått efterverkningar även här. Företag tvingas lägga ned, sparka anställda eller minska ned verksamheten och den offentliga förvaltningen behöver spara. Skatten höjs, utbudet av biblioteksböcker minskar, färre självförverkligande kurser ordnas via Medis och kanske landskapet måste vänta med att asfaltera om en gropig väg i lilla kommunen Sund.
Men det är fortfarande ett väldigt välmående område. Vi har det bra. Mat på bordet, socialt skyddsnät och få brott. Inget inbördeskrig så långt ögat kan nå.

I dag hittade jag en alldeles ny Facebookgrupp, skapad av en anonym ålänning. I skrivande stund gillar 166 personer sidan. Den heter ”Nej Tack Till 20st Syrier På Åland”.
Citat från skaparen: ”om sagt varit stor debatt om att Åland ska ha öppna armar för 20st flyktingar MEN Tanke på hur mycket vi har dragit in på allt och att vi inte änns har råd med att ploga våra egna vägar, underhålla våra egna vägar och broar mm! Vi åläningar själva kämpar för att få mat på bordet och jobbena minskar! Gilla och Dela denna grupp för att få en förändring i de hela!”

Ibland blir jag rädd för vart mänskligheten är på väg.

Upprepning

Förresten så tror jag att jag skriver inlägg likt det senaste ungefär varannan månad. Funderar uppenbarligen väldigt mycket på just det - hur folk har tid. Eller så är det bara helt enkelt är för stressad över allt jag vill och bör hinna med.

Hur hinner alla?

En vanlig dag:
Jag slutar halv fem. Handlar ofta på väg hem från jobbet och kommer hem runt fem. Börjar laga mat ganska omgående, diskar lite under tiden och äter om jag har tur vid sex, halv sju. Vid sju hamnar jag i matkoma och slöar på soffan i kanske 45 minuter. Gör sedan ett ryck som innebär att fixa matlådor, diska lite mer, tvätta, vika tvätt, byta sängkläder och allt sånt.
Sedan är klockan nio, jag slösurfar på mobilen tills ett bra program börjar på tv. Fastnar där i två timmar och sedan är det dags att tvätta ansiktet, borsta tänder och lägga mig i sängen. Läser lite bok, slösurfar lite mer eller spelar fördummande spel på mobilen. Och sedan sover jag.
När är det tänkt att jag ska hinna med en eventuell hobby, vårda vänskapsrelationer, gå på kvällspromenad och göra allt sånt som andra verkar göra? Hur hinner ni? Vad prioriteras bort?
Jag vet ju att jag inte varje dag måste göra en massa hushållsarbete, men fasen nästan i alla fall. Struntar vi i att diska till exempel kan vi inte laga mat dagen efter med de minimala köksytorna vi har. Och då blir nästa dag lidande för då måste vi diska innan vi lagar mat vilket leder till att det blir middag först vid sju och hela att göra-listan skjuts minst en halvtimme framåt.
Så jävla tråkigt liv. Att det är november och energinivån är låg gör ju att allt går lite långsammare också, så jag hinner fasen aldrig göra något roligt och spännande. Ska det verkligen vara så att vi bara kan leva på helgerna?

tisdag, november 26, 2013

Så här ska man inte börja sin dag

I går lagade jag en soppa till middag. I så stor mängd att det blev matlåda till både mig och A. Och god var den också och jag knaperstekte bacon som jag strösslade färdigt över i matlådan.
I morse stoppade jag lådan i en gammal fruktpåse, hängde den på cykelstyret och cyklade i väg. Kom kanske 200 meter innan påsen sprack i botten, matlådan dundrade i marken och soppa och bacon sprättade över hela gatan.
Så där fick jag stå på huk och med soppkladdiga händer försöka samla upp soppa, bacon, matlåda, lock och trasiga påsar från trottoaren. Så jävla geggigt. Så jävla ledsamt. Så jävla typiskt.
Och inte nog med att jag kom jag för sent till jobbet på grund av soppkladdet, jag tvingades också äta nån Felixfrysrätt till lunch i stället. Svär nog lite fortfarande.

måndag, november 25, 2013

Torpabstinens

Jag har inte varit till torpet på lite mer än en vecka. Rekordlång tid att inte vara där faktiskt. Har ju velat åka dit precis hela tiden sedan jag köpte det för en månad sedan.
Hur som helst så tror jag att abstinensen börjar bli påtaglig. I natt drömde jag att en gubbe från landskapet var på torpet och bytte ut en del av de stockar som hade blivit murkna. Det var tydligen de förra ägarna som hade fixat det, eftersom detta tydligen gjordes gratis (!). När han ändå var där så rappade han insidan av hela kåken, vilket jag tyckte var jättekonstigt med tanke på att cement och trästockar brukar betyda problem. Men det blev jättejättefint. Och nästan helt klart fixat. Så oerhört skönt att allt var målat och fixat och fint. Och så hittade landskapsmannen en gömd toalett i källaren (som vi tydligen hade på det gamla torpet) som han gav oss tillåtelse att använda trots att vi inte har något avlopp.

Av detta kan jag dra slutsatsen: Jag tror att det där torpet tar upp alldeles för mycket av min tankeverksamhet.

Vin och mat, denna ljuvliga kombination

I lördags upprepade jag och några till en av sommarens härligaste fester – tapaskväll med tillhörande vin. Reglerna är enkla. Alla deltagare lagar en liten rätt var, i den mängd att en person skulle bli helt mätt på den, och sedan delar man den på antalet deltagare. Och till sin rätt ska man också ta med en flaska vin som passar till, som sedan också delas mellan deltagarna.

Och herrejävlar vad fint det satt. Igen. Det var gudomligt gott. Någon gång bland de sista rätterna minns jag (mycket vagt dock eftersom jag vid det laget nästan hade druckit en hel flaska vin på egen hand) att jag utbrast ”Det här är livet. Vin och mat, det är så underbart”.
Och fasen, jag tror faktiskt att vinimpregnerade jag var något på spåret där. Vin och mat är ju två underbara saker var för sig och när man dessutom kombinerar dem perfekt kan det inte bli annat än en symfoni.
Några av de sju rätterna som lagades. Ser det inte gott ut?

Varm chévre med honungsvinägrett och tomatsalsa. Till ett vitt italienskt soavevin.

Het paprikasoppa med vitlöksbröd och riojavin.

Choklad- och chiliganache med passionsfrukt. Till ett portvin.

fredag, november 22, 2013

Krångliga byråkratisvenska

Sitter och läser ett beslut från förvaltningsdomstolen i dag och som ofta häpnas jag över hur omständligt och krångligt myndigheter skriver. Jag förstår ju att det är viktigt att allt ska vara korrekt och att man ska vara tydlig och så, men problemet är ju att i och med det övertydliga språket blir det ju som gammalgrekiska för de vanliga människorna som ska läsa det.

Exempel från beslutet jag läser ”... påtalat bedömas snarare utgöra agerande ...” Fyra verb i stort sett efter varandra. Bra svenska? Nja. Eller ja, den är ju korrekt men fullkomligt oläsbar.

torsdag, november 21, 2013

Punktlista

• I kväll ska jag och A till Byggreturen och titta på nya eller kompletterande köksskåp till torpet. Och kanske lyckas fynda en gammal elspis och om vi har tur ett fungerande kylskåp också. Vore underbart om vi hittade detta begagnat och slapp punga ut med massor-med-euro för nya vitvaror.
• Jag tror i mitt stilla sinne att det är typ september ännu. I morse slängde jag på mig små skor, halsduk och skinnjacka och när jag kom ut möttes jag av motvindsregn och isande vindar. Konstigt att jag känner mig halvkrasslig hela tiden när jag inte har vett att klä mig efter vädret. Typ en mössa skulle ju göra susen. Och en höstjacka åtminstone. Jäkla pucko.
• I går publicerades resultatet för högskoleprovet. Fick 1,25. Är väl inte jublande över det direkt eftersom de utbildningar jag vill gå vill alla andra också gå – och ja, då skulle jag behövt ha 1,8. Minst. Tänker ändå att jag är ganska nöjd eftersom jag inte studerat matte på 13 år och knappt studerade innan provet. Borde nog göra det igen och plugga rumpan av mig innan.
• Katten Elsa är rätt billig just nu. Hon är jättemysig och gosig och vill ligga på mig när jag sover, men när hon samtidigt vill ligga på mig och spy upp hårbollar och gammal kattmat är det inte riktigt lika mysigt. Vaknade kvart i två av att hon satt på mina ben och kräktes på täcket. Då var hon väldigt mycket A:s katt.
• Tv-spel is the shit. Jag och A spelar Borderlands 2 tillsammans och sitter uppe alldeles för sent eftersom vi inte vill sluta. Så himla rolig sysselsättning att göra tillsammans. Även om jag är rätt kass. I morgon kväll planerar vi äta något gott, dricka något glas vin och sedan spela helahalva natten tills ögonen blöder. Ser fram emot det!

onsdag, november 20, 2013

Onsdagslåten


Den här låten förflyttar mig på ett kick från en kall novemberonsdag på en lokaltidningsredaktion till en regnig förmiddagskonsert i Göteborg i slutet av augusti. Magiskt hur musik fungerar.

tisdag, november 19, 2013

Det kommer att bli fint

Det sprakar trivsamt i spisen. Det knäpper när elden slickar vedklabbarna och värmen har redan spridit sig långt i huset. Den där råkylan som har gjort att man behövt både jacka, skor och vantar på sig inomhus är långt borta. Mamma häller upp det sista kokande vattnet i en hink, fyller på med kallt vatten och rengöringsmedel. Doppar ned trasan och torkar av dörrarna från sju års gammalt damm. Sedan är det klart, säger hon.
Jag har nyss kommit ner från övervåningen. Kränger av mig gummihandskarna som varit fulla med damm och fågelbajs och slänger dem. Nu är övervåningen klar. Dammsugen och alla fågelfjädrar och allt fågelbajs är borta. Borta! Det är rent. Jag drar på mig raggsockor för att inte klampa runt med mina skor.

A stänger av den bullrande dammsugaren, rullar ihop sladden och konstaterar att hallen är klar. Ren.
Mamma och jag flyttar soffan, ställer den mot en annan vägg och lägger på trasmattorna. Det fula plastgolvet är rent och syns nästan inte längre tack vare mattorna. Det charmiga porslinet är diskat, madrasserna är skakade, alla dammiga gardiner är nedtagna för tvätt, skåpen är urtorkade, stolarna skrubbade och pappa kliver in. Utedasset är rent, meddelar han. Inga döda insekter, ingen spindelväv längre. Rent.
Vi sätter oss i soffan. Häller upp kaffe från termos, bryter loss en bit choklad från kakan och andas. Rent. Torpet är rent. Städat från topp till tå.

Det sprakar trivsamt i spisen. Och för första gången får jag känslan av hur det kommer att bli. Hur härligt och mysigt torpet kommer att bli. Varmt, rent, ombonat och fint. Det kommer att bli fint.

måndag, november 18, 2013

Klok även när jag sover

I natt har jag tydligen pratat i sömnen. Enligt mamma, som sov i vardgasrummet, hade jag pratat mycket. Hela natten. A hade också hört det. Vid fyra någon gång hade jag jätteupprört utbrustit ”Men sluta ta mig på rumpan!”
Gillar att jag säger ifrån även i mina drömmar.

fredag, november 15, 2013

Ibland är allt bara vanligt

Soffan. Filten över benen. Inte för att det är kallt, mer som en rutin. Soffan och filten hör i hop. På tv:n skrålar vadsomhelst och jag tittar inte egentligen. Slöläser Facebookflödet i mobilen samtidigt. Tittar inte ordentligt där heller. Halvligger och bara är.
Ibland är det bara så skönt när allt är helt vanligt. Vardagligt. Kravlöst. När jag inte funderar på hur jag uppfattas av andra, vad jag har för drömmar, varför jag har så svårt att bestämma mig, hur huden under hakan lägger sig som en liten pelikanpåse, om jag gjorde den där sista ändringen i artikeln på jobbet eller inte, varför jag inte har en hobby, vad jag missar ute på krogen. Inga tankar, bara helt vanligt.

torsdag, november 14, 2013

Dammsuga i stället för dålig tv

I dag var det tvärtom: Inget att se på tv så vi städade i stället.
Bra det, så det är fint när mamma och pappa kommer i helgen. Dessutom kan det ju inte se ut hur som helst när vi ska bjuda på tryffel och oxfilé för att fira torpet. Kräver ju liksom sin omgivning. Tror jag. Har typ aldrig ätit tryffel förut, men med tanke på priset hoppas jag att det inte smakar apa i alla fall.

Bra tv i stället för att dammsuga

I går skulle vi städa. Dammsuga, skura och städa toan. Blev inte riktigt så. Efter middagen fastnade vi framför SVT. Jäklar vad bra SVT är!

Först såg vi dokumentärserien Döden, döden, döden som var berörande och oerhört intressant. Om varför vi är så rädda för döden och i går om varför vi är så rädda för döda kroppar. Man fick följa med till bårhuset, på likvaka och se hur svepningen som muslimer begravs i går till. Kände mig tömd efteråt. Grät till och med lite i slutet. Det var så himla fint, vördnadsfullt och inte alls läskigt. Och tänkvärt. Vi borde tänka mer på döden.
Efter det såg vi Johan Rheborg och Henrik Schyfferts nya serie ”Alla är fotografer” som bjöd på skratt och fotonörderi. En kombo som jag verkligen gillade. Samtidigt var det intressant att höra bakgrunden och diskussionerna kring självporträttet, som gårdagens avsnitt handlade om.
Och sist och slutligen såg vi Kobra som handlade om kartor och deras betydelse i dag när vi alla har en gps i telefonen och förlitar oss på satelliter. Hur kartorna i stället kan fokusera på annat – kulturen till exempel.

Oerhört spännande tv-kväll. Om ni missade: Se på SVT Play. Klart värt att slösa en och en halv timme på. Och garanterat mycket roligare än att dammsuga.

onsdag, november 13, 2013

Spiken i ... Tvärtemot kistan?

Är sämst på ordspråk och sådana där ordstäv och grejer. Men det jag vill ha sagt är att jag fick ett mycket glädjande besked på posten i dag. Nämligen det sista pappret som krävs för att jag ska få lagfarten (=intyg på att jag äger det) på torpet. Jag fick mitt jordförvärvstillstånd!
Eftersom Åland har lite speciella regler när det gäller att äga mark måste man ha ett sådant om man inte har hembygdsrätt. Hembygdsrätten kan man ansöka om när man bott på Åland i fem år och är finsk medborgare. Är man till exempel svensk som jag kan man ansöka om dubbelt medborgarskap eller kringgå hembygdsrätten genom att söka jordförvärvstillstånd. Enkelt förklarat.

Hur som helst: Hurra! 
Innan allt är helt klart ska jag bara springa med papper en runda till, vänta på lagfarten och betala ännu lite mer för de där papprena som jag ska springa runt med. Sammanlagt kommer alla papper, skatter och avgifter gå på 2.000 euro. På riktigt. Sjukt dyrt för sisådär tio A4-ark.

Lite mer tjat om torpet

Scrollade på min egen blogg och såg bilderna på torpet virvla förbi och fick ett omedelbart ett glädjehugg i hjärtat. Det där torpet är mitt. Jag har ett torp!*
För övrigt så är köpet officiellt nu. I dagens tidning publicerade vi fastighetsaffärer som gjorts under oktober och där fanns mitt köp och mitt torp med. Funderar på att klippa ur och spara, på samma vis som föräldrar som får barn gör när det kommer i tidningen. Torpet är ju min lilla baby. Min gamla, skruttiga och halvfula baby. Men herregud så jag älskar den ändå.

*Jag vet att jag har sagt det hundra gånger nu, men fasen vad det är svårt att få in i skallen.

tisdag, november 12, 2013

Så liten att det inte syns

Behövde inte oroa mig för svarta påsar under ögonen. I alla fall inte på bylinebilden. Den är nämligen så yttepytteliten och halvsuddig att hela ögonen är som två svarta hål.
Kan ju också konstatera att det smarta draget med en snygg tröja inte heller funkade när jag kapas vid halsen.

måndag, november 11, 2013

På den goda sidan

Det här med att jag inte handlar saker till mig själv längre för ju också jävligt goda saker med sig. Som till exempel vansinniga mängder pengar på sparkontot. Om man med vansinniga menar så mycket pengar som jag hade på mitt sparkonto när jag köpte köket till mitt före detta hus.
Ett kök blir det dock inte den här gången. Den här gången blir det i stället:
• En yxa.
• En vettig skruvdragare.
• En lång stege.
• Ny brädfodring till ett fjärdedels torp plus knutar.
• Målarfärg till ett fjärdedels torp plus knutar.
• Ett loppisköksbord.
• En säng.
• Målarfärg.
• Tapeter.
• Hyra av en stor slipmaskin.
• En motorsåg eventuellt.
• Roller och penslar i mängder.
• Tapeter.
• Gipsskivor och golvplank.
Och och och och alla de övriga torphål som det finns att stoppa pengarna i. Hoppas att det räcker till hälften i alla fall.

Vill handla julklappar

Jag har tydligen tappat förmågan att handla saker till mig själv. När jag går på stan och tänker att jag ska köpa något fint, unna mig något, kommer jag nästan alltid hem tomhänt. Tar i plaggen och känner "nej den här behöver jag inte" alternativt "jag har ju redan en liknande hemma". Många kläder som finns i butik just nu är dessutom inte min stil. Tråkiga, för basic eller för glittriga är det vanligaste  felet. Vad hände med snygga enkla kläder med en vansinnigt snygg detalj eller de som är skurna på ett litet annorlunda vis? Borde bli duktig på att sy och designa själv.

Hur som helst. Eftersom jag inte kan handla till mig vill jag gärna att det ska bli jul så jag kan handla till andra. Tänker att det borde gå bättre. Men eftersom min familj, som vi firar jul med i år, de senaste typ sex åtta åren bara lottar en person vardera att köpa julklapp åt får jag knappast mitt köpsug stillat.
Har därför tänkt ut julklappar till A:s familj* i stället och ska nu ägna mig åt att fundera ut julklappar till mina gudbarn. Sedan, när det känns okej att börja med julhandlandet, tänker jag att go bananas på stan. Åh vad jag ser fram emot det!

*tillsammans med A förstås.

Bra och dåligt

Helgen har varit så inåthelvetesbra samtidigt som den har varit kackochbajs. Lite tudelat det där.
Positiva saker är att vi hade en jäkligt rolig och god sushimiddag hemma hos oss i fredags där vinet flödade och sällskapet var extraordinärt. Positivt var också att vi hängde på torpet i söndags och fick eld i spisen så att det knastrade och sprakade sådär härligt. Och att vi var på härlig farsdagsmiddag hos A:s pappa i går.

Negativt var att jag drack för mycket vin på fredagen att jag inte orkade röra mig ur soffan på hela lördagen. Att jag under fredag natt låg och mådde dåligt över att jag har så mycket obearbetat i mitt liv och därför fortfarande, 32 år gammal, inte har en bra självkänsla. Att jag tidigt på söndagsmorgonen vaknade av att A kom hem – alldeles för sent för söndagens bravader – och att vi då hamnade i djupa jobbiga diskussioner. Och att jag fortfarande på söndagen gick och drogs med ångest över allt jag tänkt på under fredags- och lördagsnatten. Trycket över bröstet: Inte att leka med. Hatar ångest.

Nu funderar jag på att leka terapi med mig själv och skriva långa jobbiga texter om saker som jag fortfarande inte har bearbetat eller fortfarande mår dåligt över. Vid fyratiden natten till lördag skrev jag en lista. Den blev lång. Får se om jag orkar dra upp skiten, men tror att det borde hjälpa. Skriva av mig har alltid varit en jäkligt bra terapi för mig.

Det är väl typiskt

När man har varit ledig i en vecka är det lätt att vända på dygnet. Det har jag gjort. Gått och lagt mig vid halv två och klivit upp vid halv elva.
I morse när klockan ringde klockan sju var jag därför som en trasa. Jag förstod inte ens att det var ett larm som ringde, så jäkla väck var jag. Kom i alla fall upp strax efter åtta, slängde i mig en macka på typ stående fot, kladdade på lite mascara, slängde upp håret i en knut och halvsprang till jobbet för att vara där vid halv nio.
Väl där möts jag av ”Du vet väl att du ska plåtas i dag? Ny krönikebild, ny gluggbild, ny bylinebild.”
Jippi! Jag kommer att få dras med bilder där jag har påsarna from hell under ögonen! Hurra!
Tur att jag i alla fall tog på mig en fin tröja. Tänker att den drar uppmärksamheten från resten av mitt sorgliga jag.

fredag, november 08, 2013

Den senaste tiden har jag:

Gått i lövhögar och kommit på att det är rätt gött med höst ändå. I alla fall innan löven förmultnat till en brun gegga.
Druckit mjölk för första gången på många många år. Tänkte testa och se om det var godare än jag kom ihåg. Det var det, men fortfarande inte gott. Smakade sötare än jag minns.
Köpt ett torp. Om någon nu skulle ha missat det.
Köpt blommor för att göra hösten lite roligare. Funkade förvånansvärt bra.
Ätit stuvade makaroner, vilket är en klassisk favoriträtt.
Köpt en till golvlampa till vardagsrummet. Nu har vi tre och precis lagom mycket ljus.
Druckit vin och ätit en god middag på krogen för att fira torpet och att en av världens mest stressiga veckor var över. Blev full på två glas.
Gjort chiliolja av de enorma mängder chili som våra outtröttliga plantor fortsätter att producera.
Och konstaterat att utbudet på aktiviteter på Åland under hösten är aningen begränsat.

torsdag, november 07, 2013

Låt mig presentera: Torpet!

Det är en himla massa torpsnack här och nu, men hallå – det är faktiskt en jävligt stor grej det här med att köpa ett hus. Jag måste få älta det tills det har gått in i skallen.
Hur som helst så efterfrågade Mirijam bevisbilder på torpet. Jag tänkte först nej eftersom torpet är ganska ... ja fult på sina ställen ännu. Men å andra sidan, om ingen längre fram vet hur det såg ut innan vi fixade det kan ingen heller säga ”Gud vad fint ni har gjort det”. Och det vill jag ju förstås att alla ska säga så jag kan slå mig lite för bröstet och känna mig duktig.
Så här kommer lite bilder.

Så här ser tomten ut. Eller ja, en del av den. Den är sammanlagt på 2.300 kvadratmeter och har en massa gamla träd och grejer överallt. En syrenhäck och bondrosor bland annat. Huset till höger är själva torpet och det till vänster är uthuset.

Här är lilla torpet. Som ni ser är det inte så himla stort, kanske 50 kvadrat på bottenvåningen på sin höjd. Den utgörs av en storstuga och ett litet sovrum, hall och trappa till övervåningen.

Så här ser storstugan ut. Merparten av den upptas av den gigantiska spisen som värmer hela kåken. Där kan ni också se en del av de möbler som kom med på köpet. Lite gamla fina stolar och en vrålful men praktisk bäddsoffa. Skåpen längst till höger är dock grymt fina. Inklusive 50-talshandtag och allt. Furuskåpet till vänster däremot ... Antingen plockar vi bort det helt eller så målar vi det.

Här är en bild från andra hållet. Här syns en av de oerhört fina schablonkatterna jag pratat om. Huuu.
I storstugan krävs mest renovering nu till en början. Vi ska måla det mörkbruna taket vitt, riva bort plastmattan och se om plankorna därunder duger som golv och tapetsera om. Katterna ska målas över! Vet dock inte om spisen ska bibehållas orange eller inte ännu.

Här är lilla sovrummet på nedervåningen. En våningssäng, en garderob och en spis är typ allt som ryms.

Här är projekt nummer två: Den oinredda delen av övervåningen. Det syns lite dåligt på bilden men här är stockarna framme både i taket och på väggarna till vänster och höger. Golvet är i dag i tre olika nivåer och lappat med diverse gamla heltäckningsmattor. Men ni får föreställa er att det så småningom ska bli ett riktigt rum här. Ett allrum typ, men sköna soffor och bord så man kan spela sällskapsspel. Och någon form av bäddsoffa här också. Så att många ryms att sova.

Och här är the master bedroom, om det nu kan kallas det när det typ bara kommer att rymmas en dubbelsäng. Här är det golv, väggar och isolering färdigt, så det här rummet kommer vi nog inte göra så mycket åt de första åren. Inte ens trots att det är tre olika tapeter i det här rummet ...

Okej, nästa hus. Uthuset. Det sitter också i hop med vedboden och utedasset, som liksom ligger bakom det. Här inne är det mest ett enda hopplock av allt möjligt. Väggarna är isolerade lite här och där med diverse frigolitbitar, lappade med olika spånskivor och ... ja, en enda röra. Ser dock potentialen att det går att få till en fin gäststuga. Nedervåningen i uthuset är snäppet bättre än övervåningen som ser ut så här:

Men det är här den största guldgruvan finns! Bland all bråte finns de där möblerna jag pratade om tidigare. Ska bli spännande att riva runt bland det en dag när det är ljust. Tror dock att vi inte släpar in något till huset ännu. Onödigt när vi ska måla tak och så ju.

Så, så där. This is it, torpet jag har köpt.
Jävlar vad jag längtar tills jag kan lägga upp nya, snyggare bilder och ni utbrister ”Gud vad fint ni har gjort det”.

Ryck upp dig människa

Att vara ledig en vecka i november är ... ja, inte lika roligt som en vecka i säg augusti. I alla fall inte när jag har få vänner som inte arbetar och heller inte har tillgång till bilen. Jag går mest och drar.
I början av veckan hade jag energi, tänkte på torpet och alla projekt här hemma som jag skulle avsluta. Samtidigt var jag trött och slutkörd efter jobbet och orkade inte riktigt göra det jag tänkt.
Och sedan har det inte blivit av. Inte någonting. Jag har diskat, vikt tvätt och lagat mat och resten av tiden har jag slösurfat, kollat på dålig tv eller spelat tv-spel. I tre dagar.
Börjar känna mig i samma tillstånd som när jag var arbetslös. Apatisk och orkeslös. Måste rycka upp mig, göra något! Kan ju i och för sig börja med att kliva upp ur sängen och lägga ifrån mig mobilen.

måndag, november 04, 2013

Hej från torpet!

Vi var till torpet i kväll. Skitvintertiden gjorde ju dock att det redan var mörkt när vi kom dit så det blev inte så jättemycket vettigt gjort direkt. Men ville ändå dit, nu när det är mitt liksom. Fick ju nycklarna först i fredags och i och med helgjobb har vi inte haft möjlighet förrän nu. Vi rotade lite bland möblerna, öppnade alla skåp och sågade sönder det rostiga låset till utedasset. Där inne var det inte särskilt trevligt. Damm, sniglar, bös, spindelväv, döda myror och annat äckelpäckel. Att låset hade rostat borde ju iofs gett en vink om att det inte använts på ett tag. Invigde det i alla fall. 

Vi försökte, eller jag rättare sagt, elda i spisen också. Med tanke på att det fanns cirka sju spjäll var det inte alldeles enkelt. Rykte mest in. Vi ställde dit lite lampor och tände lite ljus i stället.
Hittade lite gott och blandat där. Glas, fina assietter, tre helt underbara kaffekoppar, en gammal kökssoffa, en Singer-symaskin, en vävstol, utemöbler, solstolar, pinupbilder, gamla bensindunkar, en gräsklippare och en sådan där dammsugare som man drar över heltäckningsmattor. Bland annat. Kan bli spännande det där torpet.

Tyvärr upplevde vi en liten nackdel också: Läget. Vi har varit osäkra på det hela tiden i och med att det inte ligger så mycket på landet som vi helst hade velat. Det ligger liksom i ett bostadsområde, men ändå avskilt. Men nu när alla löv trillat av träden kändes det ännu mer som att det låg mitt bland villorna. Bilar körde på vägarna runt om, en man stod och hostade och folk promenerade med sina hundar ... Nåja. Vi får väl se hur det känns när vi väl börjar hänga där. Sommartid när grönskan frodas tror och hoppas jag att känslan är annorlunda.

Hur som helst, det blir nog bra. Fast först måste vi städa. Mycket! Och måla och tapetsera och ta bort plastmattan och ... Funderar på att börja i helgen redan. Om vi får eld i spisen vill säga. Annars kommer färgen aldrig torka.

Kalla mig torpare Andersson

Det var inte mer än några månader sedan som jag skrev att jag ville ha en sommarstuga, ett gammalt torp som skulle vara min fristad. Fri från stress och onödiga bekvämligheter.
Och nu, nu är det verklighet. Ja, ni läste rätt, jag har köpt ett torp!
Det är ett alldeles underbart hus från gud vet när. Registreringen hos lantmäteriet gjordes i alla fall 1924 och baserat på inredningen kan man gissa att torpet byggdes då någon gång.

Torpet är ganska litet men otroligt charmigt. Storstugan utgörs till största delen av en gigantisk gammal spis med bakugn. Har redan planer på att lära mig baka så att jag kan nyttja möjligheterna. Eller åtminstone lära mig att göra pizzadeg så att jag kan bjuda mina gäster på varm, stenugnsbakad pizza med oändliga mängder ost på.
Jag tänker också att jag ska skaffa en hammock som jag kan ligga i på sommaren. Där ska jag dricka ett gott vin, läsa bra böcker och kanske lyssna på Edith Piaf på någon gammal skraltig LP-spelare.
Och de regniga dagarna ska jag spela sällskapsspel till sent in på natten. Och skratta. Det ska jag göra mycket i mitt torp.

Jag har som ni märker redan har målat upp en färdig bild av hur det ska bli. Kanske en väl romantiserad bild till och med, men när man fantiserar behöver man faktiskt inte tänka på att det är 2.000 kvadratmeter gräsmatta att klippa, att ved måste huggas, att det inte finns vatten inomhus, att fönstren kanske drar och att utedasset troligtvis inte lockar så mycket när man vaknar mitt i natten av att man är kissnödig.
Men å andra sidan, skulle jag vara en realist hade jag nog heller aldrig köpt ett torp. Och det hade ju varit hemskt synd.


Publicerad i Ålandstidningen.

Ledig ledig ledig ledig!

Efter en vecka (inklusive helg) med vansinnigt mycket jobb, faktiskt mer än vanligt, eller ja, stressigare än vanligt i alla fall, är jag nu ledig. I en hel vecka. Planerna för veckan är stora: Åka till torpet, äta middag med vänner och ja, det var det.
Hade också planerat att sova länge och gå i morgonrock precis hela dagen i dag, men vaknade först av grannens radio, sedan av ett sms och slutligen av ett samtal från elbolaget som ville ha nycklar till torpet så att de kan sätta tillbaka elmätaren och koppla på elen. Och i och med det förstördes dagens andra plan också - att ta emot någon i morgonrock är inte så välkomnande. Så nu går jag runt i mysbyxor i stället.
Funderar på att läsa en bok. Och koka riktigt kaffe. Härliga lediga dag!

lördag, november 02, 2013

Så blev jag till

November har för mig alltid varit något av en hatmånad. Mörk, dyster och energilös är de tre ledorden.
Jag gillar fortfarande inte november, men sedan den där måndagen för ganska exakt två år sedan har november blivit något annat. Inte ”the end” som jag skrev då, snarare en början. En nystart.
För det var då, för två år sedan som saker och ting vände. Först vändes hela världen upp och ner men sen, sen såg jag ett ljus i tillvaron som vände hela livet på rätt. På helt rätt den här gången.

Jag hittade liksom mig själv där någonstans. Inte på en gång förstås. De två första veckorna efter den där måndagen då jag och mitt ex gjorde slut var jag som i ett vakuum. Satt på soffan och grät. Låg på soffan och grät tills jag somnade. Lagade mat och grät. Åt och grät. Duschade och hulkgrät. Och pratade pratade pratade pratade så mycket som jag aldrig hade gjort förut. I alla fall om saker jag aldrig tidigare hade pratat om. Mig själv och vad jag egentligen känner. Hur outgrundligt ledsen jag var, hur jag mådde, hur jag skulle orka gå vidare. Alla som bara frågade något litet fick hela mitt liv hällt över sig. Åh vad jag behövde prata.

Jag gick i terapi där jag också grät och pratade och efter bara några besök där var det som om min själ fick ett lugn över sig. ”Så ja, så ja, Matilda, allt blir bra”, var det som att mitt inre sa till mig. Och jag reste mig därifrån, starkare, lyckligare och liksom ny. Hel. Redo för resten av livet. En nystart.
Mörka, dystra, energilösa november blev början på något nytt. På något fint. På vad som visade sig vara jag. Utan allt är jättebra-mask. Bara jag. Som jag är.