fredag, augusti 31, 2007

Jag bara undrar

Hur mycket kläder ska man ha för att sluta säga ”Åh, jag har inga kläder” när man öppnar garderoben på morgonen?

torsdag, augusti 30, 2007

Suck

Det är synd om mig i dag. Varför vet jag inte riktigt. Jag bara vet att det är synd om mig.
Känner mig ledsen, håglös. Har ingen inspiration till att skriva artiklar. Ingen disciplin som får mig att trots allt skriva.

Skulle behöva en liter av jordens starkaste kaffe. Eller en riktig espresso. En god latte kanske?
Skulle behöva en låt som ger mig energi och får mig på gott humör. Skivorna jag har på jobbet är dock inget att lyssna på. Gratisprov på dåliga singlar, lokala förmågor som hemma i sitt rum spelat in en knastrig demo eller dansbandsartisten jag nyligen intervjuade.
Som att välja mellan pest eller kolera.

Så ni ser, det är synd om mig.

onsdag, augusti 29, 2007

Ett land kan säga mer än tusen ord

Har djupa funderingar i dag igen. Sitter och tänker på när det blev bestämt att jag skulle bli just så som jag är i dag. Har jag alltid varit den, eller har jag på något vis utvecklats till att bli den jag är i dag? Eller är det kanske en kombination av båda som gjort mig till den jag är?
Ni ser, otroligt djupt...

I alla fall kom jag och tänka på mellanstadiet och min klass. Vi hade i uppgift att skriva om Europas länder. Varje elev skulle välja ett land att skriva om och sedan redovisa det för resten av klassen.

Jag tror att det var "först-till-kvarn"-principen som gällde och alla slog ivrigt upp skolatlasen och bläddrade fram Europakartan. Det var ett svårt val. Skulle man välja Västtyskland, Tjeckoslovakien, Jugoslavien eller något annat land?

Tjejen som alltid ville vara bäst valde Frankrike. Fjäskade lite för fröken och stilade med konstens och kulturens land.
Tjejen som var lite konstig och gärna ville verka smart valde Andorra. Ett litet skitland som ingen visste fanns och ingen heller tyckte var särkilt intressant.
Den tuffa killen valde Spanien. Skrev om tjurfäktning och andra coola grejer.

I dag kan jag se tillbaka på valen alla gjorde då och kan konstatera att deras val av europeiska länder speglar precis hur de blev som personer. De som tar plats valde stora vräkiga gamla stormakter. De som är snälla och tystlåtna valde länder som kanske inte spelat så stor roll i världen.
Ett land som valdes i mellanstadiet betyder alltså mer än man tror. Det visade vem man skulle bli.

Och jag då? Jag valde Belgien. Ett ganska obetydande och litet land. Men man ska inte luras av ytan. Innanför Belgiens gränser finns de mäktigaste människorna i Europa. EU:s högkvarter ligger ju där.
Och den beskrivningen passar väl utmärkt in på mig? Hahahaha!

Eller så funderar jag helt enkelt för mycket.

Något litet glädjande

När man vaknar av att klockradion irriterat surrar och termometern knappt visar några plusgrader.
När löven på träden prasslar ängsligt på väg att trilla av pinn. När regnet i flera dagars tid har varit det enda vädret man har bjudits på.

När solbrännan knappt hann komma på plats innan den försvann och när nya bikinin efter sommarens slut fortfarande ligger så gott som oanvänd i garderoben.
När nya ylletröjor måste inhandlas och de härliga linnena måste stuvas undan längst bak på hyllorna.

När jobbet inte ter sig riktigt lika spännande längre och när livet på nytt hamnar i trista hjulspår och börjar gå på rutin.
Då är det inte så lätt att se det ljusa i tillvaron längre.

Men det finns glädjeämnen. Bob Hansson ger ut en roman.
Mannen som har alla de formuleringar som man själv var överlycklig om man hade ett uns av. Mannen vars dikter får mig att skratta. Mannen som förärats med att vara den enda poeten i min bokhylla. Mannen som döper sin första roman till ”Gunnar”.
Kan han vara annat än genial?

måndag, augusti 27, 2007

Ja, jag är beroende

Fluga eller inte en fluga, beroendeframkallande är det i alla fall. Ja, det är den där berömda facebooken jag pratar om.
Har i dag suttit och klickat, letat vänner, addat vänner och skrivit "hej, vad gör du nu för tiden" säkert tio gånger.

Skulle inte pojkvännen ligga på soffan och böna och be om mitt sällskap framför tv:n skulle jag högst troligen sitta och klicka och klicka långt in på natten.

Snälla Bullen hjälp mig, vad ska jag göra för att bli av med mitt beroende?

Och varför är Barbapapa skär som en gris?

Vissa dagar är det så uppenbart varför jag envisas med att i stort sett bara lyssna på P3. Som i dag på väg hem från jobbet då två programledare hade den skönaste konversationen på länge.
Återger den o-ordagrannt ur minnet:

Han: Har du tänkt på en sak? Att Barbapapa som kan förvandla sin kropp till vad som helst väljer att se ut som en stor rosa klump. Jag menar, han skulle ju kunna ha en kropp som en snygg simmare och väljer att se ut som ett päron.
Hon: Ja, och har du tänkt på att det är väldigt konstigt att alla i Barbafamiljen heter som sina intressen. Barbabok tycker om böcker och Barbastark är stark.

Han: Och sen finns det ju Barbaskön som är alldeles lurvig. Vad tycker han om?
Hon: Kanske att han är mjuk och skön att ta på?
Han: Jag tycker att det är lite snuskigt...

Hon: En annan sak som är konstigt är att Barbafamiljen är så könsstereotyp. Barbafin som bara tycker om smink och så, är självklart en tjej.
Han: Ja, de borde ju inte behöva ha något kön. Om det behövdes kunde säkert Barbapapa förvandla sig till en stor vagina.
Hon: Då skulle han heta Uppblåsbara Barbarabarba. Hihi.

Han: Vet du förresten att i Italien heter Barbaskön Barbabarba eftersom barba betyder skägg på italienska och han är ju skäggig.
Hon: Då borde ju alla heta något med skägg. Skägg-stark. Skägg-fin.
Han: Ja och då är det tur att ingen heter biff.

Okej då, min humor är lite sjuk.

Var försiktig med vad du önskar dig

Jag fick min brännboll till sist. På 30-årskalaset blev det en svettig och rolig kamp.
Men till vilket pris? Hur kunde jag drömma om brännboll?

Jag kan knappt gå i dag. Armarna värker och till och med att andas är ansträngande. Mina muskler är så medtagna och utarbetade att de knappast aldrig blir sig själva igen.

Kan bara konstatera att alla på festen var i bättre form än jag är. Då bör tilläggas att jag var yngst bland de vuxna på kalaset. Yngst och redan äldst i kroppen.
Yey, I'm fit!

fredag, augusti 24, 2007

Var får man mardrömmar ifrån?

Min katt är borta. Den här sommaren också.
I fjol var hon ute på upptäcksfärd, eller vad tusan det kan ha varit, i drygt två månader innan hon kom tillbaka skygg som få och mager som en krake.
Nu har hon varit borta i en månad utan att visa sig. Ledsamt.

Det värsta jag kan tänka mig är att hon har råkat ut för någonting. Blivit uppäten av en räv, överkörd av en lastbil eller att örnen har tagit henne. Skulle hon bo hos någon annan skulle jag inte känna mig så förfärad – då lever hon ju i alla fall.

I natt drömde jag dessutom om henne. Någon kom och var helt förfärad med ett kattben i handen. Gudruns (jo, katten heter faktiskt så) bakben hade lossnat och någon hade hittat det. Jag fick ont i hjärtat.
Vi gick på kattjakt och såg till min förfäran en man som stod och höll fast Gudrun. Mannen sprutade in tändargas i näsan på henne så att hela svalget, strupen och magen fylldes med gas.
Sedan tände han tändaren. Elden kom ut ur Gudruns mun som en drake.

Ungefär där vaknade jag. Svettig och helt förfärad. Fy fan. Var får man de där riktigt sjuka mardrömmarna ifrån? Skrämmande att min hjärna har knåpat ihop det där.
Vad är jag för ondsint människa egentligen?

onsdag, augusti 22, 2007

Mina naglar är också snygga

Både här och här kan man läsa om snygga, läckra, tjusiga naglar.
Vill därför bara berätta att jag minsann också har snygga naglar.


Så det så!

Apskit och allt annat jävligt

Skulle kunna kasta ur mig all världens svordomar just nu. JAG SKA JOBBA HELG I HELGEN! Fan.

I vanliga fall är det helt okej, men nu har min ena syster och man gemensam 30-årsfest och min andra systers lillkille fyller 1 år. Jag har ju planerat resan dit i evigheters evighet.

Varför glömde jag då bort att kolla vilka helger jag jobbar innan jag gick på semester och planerade hela livet? Apskit.
Och ingen, INGEN, kan byta helg med mig. Satans apskit.

Någon som är sugen på ett frilansvik? Jag betalar bra.


Update: Söta E! Tack! Hon hoppar in i stället för mig. En ängel ta mig tusan. Såna behövs det mer av!

Det är roligt på jobbet

Från mejlkorgen:

”Till alla muppar:

Jo hej jo

Någon har glömt en blåvit filt och någonslags nackstödsgrej i konferensrummet på våning två.
Antagligen är det kvarlevor från den där festen när P var naken i matsalen.

Grejorna finns vid min plats och hämtar ingen dem snart så säljer jag dem på Örjan Sjöströms auktionssajt.

Lev väl kära vänner

(Heja konkurrenttidningen)

/Z”


Fan vad jag har saknat min kära arbetsplats. Det finns fan ingen som den!

Så damp jag ned i verkligheten

Vaknade i Tallinn i går. Solen sken, livet lekte, jag hade semester och hade druckit en ansenlig mängd alkohol dagen innan.
I dag sitter jag på jobbet. Ödets ironi, eller?

Började med att komma för sent. Hoppas inte det ger en vink om hur det resterande året ska bli... Men å andra sidan gjorde det inte så mycket: Chefen visste inte ens att jag skulle komma i dag! Så nu har jag så kallat: Fritt arbete.
Funderar på att gå efter en kopp kaffe och socialisera mig med mina kollegor.
Auf wiederhören.

onsdag, augusti 15, 2007

Nu reser jag bort

Ajöken! Nu drar jag till Muminlandet och skryter med mina få ord på det där konstiga språket med en massa vokaler efter varandra.

Och när jag kommer tillbaka börjar jag jobba igen. Suck.

Appropå pannkakor och skor

När, eller om, jag blir gravid någongång får ingen, alltså INGEN, utan min tillåtelse klappa mig på magen. Tydligen (enligt en blogg jag halkade in på) är det vanligt att halvokändisar kommer fram och klappar och kommenterar kulan på gravida.
Fy fan.

Däremot får ni gärna säga att jag blivit en tjockis. En tunnis som jag behöver få höra det någongång också.

Jag - en bullmamma

Fyra baguetter med oliver, rosmarin och valnötter och två feta lantbröd med valnötter ligger nu i min frys. Fluffiga och fina dessutom!
Ville bara berätta att jag blivit bullmamma. Eller ja, brödmamma då. Eller ja, brödbakerska i alla fall.

Ro hit med mina bonuspoäng på vuxenskalan nu då!

tisdag, augusti 14, 2007

Och Gud sade: Du ska straffas med en invasion av gräshoppor

Precis som Moses eller vem det nu var har jag, stackars jag, blivit invaderad av gräshoppor.
Stor, gröna och vidriga gräshoppor som påminner om äckliga kackerlakor. En i förrgår och en i dag. Alldeles nyligen var han så nära mina fötter att jag nu knappt vågar lämna datorstolen.

Snälla Gud, vilka synder har jag gjort för att få gräshoppor hos mig?

måndag, augusti 13, 2007

Avundsjuk, så avundsjuk

Jäkla Way Out West. Jag vill inte läsa en enda blogg till där festivalen lovprisas, recenseras och i största allmänhet får mig att få ont i magen av avundsjuka.
JAG VILL OCKSÅ HA VARIT PÅ WAY OUT WEST.

Får trösta mig med hög musik här hemma med artisterna som var där.
Som The Hives. De har jag ju i alla fall sett live en gång i tiden. En klen tröst...

The Hives - Hate to say I told you so

Nackdelen med att inte bo i en storstad

Det finns otaliga nackdelar med att inte bo i en storstad. Kan på rak arm räkna upp ett tjugotal olika som jag under mina snart sex år här har saknat någongång.
Men i det långa loppet brukar fördelarna väga upp nackdelarna och i slutändan hamnar jag på någon slags nollpunkt.

Förutom på en enda punkt. Det finns en nackdel som är så stor och så irriterande att jag knappt står ut.
Nu tänker ni; bio på vardagskvällar, ansenliga mängder godis som man kan handla mitt i natten, goda pizzor eller något annat...
Fel fel fel, säger jag.

Nackdelen med att bo här är att jag får veta en hel massa osanna saker om mig själv hela tiden. Folk tror sig veta ALLT om mig och sprider sedan gärna osanningarna vidare.

I går fick jag höra att jag och pojkvännen separerat och att jag hade flyttat in till stan, till en egen lägenhet. Hade tydligen tyckt att det var för långt att pendla (OBS! Det är fyra ynka mil, haha) till jobbet varje dag.

Pojkvännen i sin tur var alldeles förstörd och jobbade hela tiden för att döva sorgen. Stackars, stackars pojkvännen. Han hade det inte lätt när elaka jag (den där jävla svenska flickan som tror att hon är något, menar de) hade lämnat honom.

Har god lust att gå förbi skvallertantens hus iklädd mammakläder med en kudde instoppad innanför på magen och ovanpå ett gammeldags förkläde fullt i mjöl. Då lär väl hon sätta i halsen.

Sen får vi vänta och se hur lång tid det tar innan jag får veta att jag är gravid.

söndag, augusti 12, 2007

Så här borde allt vara - hela tiden


Gårdagens känsla borde jag känna hela tiden. Livet leker, solen skiner, allt är underbart. Och jag har drygt en veckas semester kvar ännu.
Kanske allt är underbart härligt egentligen? Jag borde inte tänka så mycket...

fredag, augusti 10, 2007

Livet är till för att lära sig att leva

Känner mig som den funderare jag egentligen är. Tänker miljoner tankar som jag inte tillåtit mig att tänka på länge.
På bara några dar har jag tack vare det lärt mig en hel massa. Särskilt om sånt där som känslor, kärlek, behov, beroende, ensamhet, vänskap och om mig själv.

Jag saknar mitt gamla "hem" så mycket att det gör ont. Fortfarande gör det så ont, så ont. När jag var hem-hemma var min känsla inte lycka utan ångest. Ont-i-magen-ångest eftersom det inte längre är min vardag. Jag vill inte missa något där. Jag vill vara där precis hela tiden. Träffa min familj VARJE dag. Och det känns inte som att jag vill vara ensam ens en liten liten stund. Jag vill vara med dem hela tiden.

Älskar mina älskade systrar. Jag älskar deras barn. Jag älskar deras livskamrater. Jag vill vara en större del av deras liv än jag är i dag. Jag vill träffa dem mycket oftare än jag gör. Jag behöver dem. Är halv utan mina systrar.

Jag älskar också mina kompisar. Saknar dem så mycket att det gör ont. Ont bokstavligt talat. Kring hjärtetrakten värker det.
Jag saknar att veta allt om dem. Jag saknar att de vet allt om mig. Jag saknar att prata med dem varje dag. Jag saknar att vara en del av deras liv. Vill vara det.

Jag älskar, högt högt älskar, mina föräldrar. Förstående mamma, rara och så snälla pappa. Älskar när de berättar hur de träffades. Älskar att höra om deras barndom. Är så glada över att de är mina föräldrar. Trots deras trasiga barndomar fyllda av mobbning eller en pappa som blivit psykiskt sjuk efter att mamma dött. Trots deras kanske operfekta uppfostran av oss tre döttrar. Trots att de har sina fel och brister. Älskar dem så högt. Så mycket.
När pappa trillade ned från stegen gick mitt hjärta itu. Jag förstod att pappa inte är odödlig. En dag ska han och mamma försvinna ur mitt liv. Låt den dagen komma sent.

Har kommit fram till att de jag älskar upptar en alldeles för liten del av mitt liv. I stället har jobbet tagit för stor plats. Jobbet har varit min motor - mitt levebröd både psykiskt och fysiskt.
Men vad är ett jobb? Ett tidsfördriv. Jobbet ger mig ingen långvarig hållbar lycka. Det ger mig stimulans, bekräftelse, skratt och lärdom men ingen lycka. Jag har förstått att lycka inte kommer att komma genom jobbet.

Lycka förresten... JAG måste skapa den. Men hur gör jag det när de flesta jag älskar finns någon annanstans? Inte ens att jag sent om sider lärt mig älska mig själv kan ersätta saknaden av kärlek. Ensam är inte stark. Ensamma jag är svag svag svag svag.

Kanske jag skulle flytta hem-hem. Gör det mig lycklig? Vad gör mig lycklig egentligen?

Och stackars pojkvännen. Jag älskar ju honom. Han vill inte att jag ska vara olycklig, om det nu är det tillståndet jag är i kallas. Han vill vara med mig. Med lyckliga jag. Jag vill inte lämna honom här. Han vill inte åka någonstans.
Hans dröm är att bo här - med mig, våra barn, sina kompisar och sitt jobb. Jag har min dröm någon annanstans, på ett annat vis. Går våra drömmar att kombinera? Kan jag och han bli lyckliga? Lyckliga tillsammans.

Livet är ett 10.000-bitars pussel. Jag får det inte att gå ihop.

Rökfri i ett år

I dag är det dags att fira. För exakt ett år sedan slutade jag röka och har sedan dess inte använt någon form av nikotin - helt klart en otrolig bedrift.

I övrigt har jag semester och njuter av livet. Och nej, jag är inte less längre. Tack alla söta som bryr sig!