Livet är till för att lära sig att leva

Känner mig som den funderare jag egentligen är. Tänker miljoner tankar som jag inte tillåtit mig att tänka på länge.
På bara några dar har jag tack vare det lärt mig en hel massa. Särskilt om sånt där som känslor, kärlek, behov, beroende, ensamhet, vänskap och om mig själv.

Jag saknar mitt gamla "hem" så mycket att det gör ont. Fortfarande gör det så ont, så ont. När jag var hem-hemma var min känsla inte lycka utan ångest. Ont-i-magen-ångest eftersom det inte längre är min vardag. Jag vill inte missa något där. Jag vill vara där precis hela tiden. Träffa min familj VARJE dag. Och det känns inte som att jag vill vara ensam ens en liten liten stund. Jag vill vara med dem hela tiden.

Älskar mina älskade systrar. Jag älskar deras barn. Jag älskar deras livskamrater. Jag vill vara en större del av deras liv än jag är i dag. Jag vill träffa dem mycket oftare än jag gör. Jag behöver dem. Är halv utan mina systrar.

Jag älskar också mina kompisar. Saknar dem så mycket att det gör ont. Ont bokstavligt talat. Kring hjärtetrakten värker det.
Jag saknar att veta allt om dem. Jag saknar att de vet allt om mig. Jag saknar att prata med dem varje dag. Jag saknar att vara en del av deras liv. Vill vara det.

Jag älskar, högt högt älskar, mina föräldrar. Förstående mamma, rara och så snälla pappa. Älskar när de berättar hur de träffades. Älskar att höra om deras barndom. Är så glada över att de är mina föräldrar. Trots deras trasiga barndomar fyllda av mobbning eller en pappa som blivit psykiskt sjuk efter att mamma dött. Trots deras kanske operfekta uppfostran av oss tre döttrar. Trots att de har sina fel och brister. Älskar dem så högt. Så mycket.
När pappa trillade ned från stegen gick mitt hjärta itu. Jag förstod att pappa inte är odödlig. En dag ska han och mamma försvinna ur mitt liv. Låt den dagen komma sent.

Har kommit fram till att de jag älskar upptar en alldeles för liten del av mitt liv. I stället har jobbet tagit för stor plats. Jobbet har varit min motor - mitt levebröd både psykiskt och fysiskt.
Men vad är ett jobb? Ett tidsfördriv. Jobbet ger mig ingen långvarig hållbar lycka. Det ger mig stimulans, bekräftelse, skratt och lärdom men ingen lycka. Jag har förstått att lycka inte kommer att komma genom jobbet.

Lycka förresten... JAG måste skapa den. Men hur gör jag det när de flesta jag älskar finns någon annanstans? Inte ens att jag sent om sider lärt mig älska mig själv kan ersätta saknaden av kärlek. Ensam är inte stark. Ensamma jag är svag svag svag svag.

Kanske jag skulle flytta hem-hem. Gör det mig lycklig? Vad gör mig lycklig egentligen?

Och stackars pojkvännen. Jag älskar ju honom. Han vill inte att jag ska vara olycklig, om det nu är det tillståndet jag är i kallas. Han vill vara med mig. Med lyckliga jag. Jag vill inte lämna honom här. Han vill inte åka någonstans.
Hans dröm är att bo här - med mig, våra barn, sina kompisar och sitt jobb. Jag har min dröm någon annanstans, på ett annat vis. Går våra drömmar att kombinera? Kan jag och han bli lyckliga? Lyckliga tillsammans.

Livet är ett 10.000-bitars pussel. Jag får det inte att gå ihop.