tisdag, december 05, 2017

Felix, 10 månader

Barnet barnet, mitt älskade barn. Han är i en sån otroligt härlig tid nu. Det är som min vän sa: just den perioden barnet är i just nu är alltid den bästa. Och så är det. 
Nu är Felix världens goaste barn. Han är medveten på ett helt annat vis än tidigare. Han busar med oss, hittar på rackartyg som han vet att han inte får göra bara för att vi ska reagera. Nej är världens roligaste ord, om du frågar honom. 
Rekordsnabbt kryper han till kattmaten, till gitarrerna, till lampan och alla sladdar. Drar i blommorna så fort han kommer åt och är en skitunge i största allmänhet. Som i morse till exempel, då fick jag sitta stilla i max tio sekunder innan jag fick rusa efter honom. 

Samtidigt är han så go. Pussar medvetet med öppen mun och dregel, pratar gulligt med gosedjuren, ropar exalterat när han ser babblarna på tv:n och kommer krypande när någon av oss kommer hem. Han visar så mycket tydligare vad han vill, har olika ljud för när han vill olika saker även om det inte är i närheten av riktiga ord ännu. 
Han har för första gången också börjat leka lite mer själv, utan vår inblandning. Han älskar ett fiskespö som egentligen är en kattleksak och står och viftar med det. Roligast är det när katterna reagerar - då tjuter han av glädje. Han älskar katterna så himla mycket nu och har blivit lite bättre på att klappa dem. Vilket gör att de faktiskt ligger kvar ibland om han närmar sig. Särskilt Elsa, Gudrun är fortfarande svårflirtad. 

Han sover mycket sämre tyvärr. Vaknar en timme efter att vi lagt honom och är omöjlig att söva igen. Antar att det har att göra med utvecklingsfasen han är i nu, men det är fortfarande så tröttsamt. Hela min skiftledighet nu har inneburit typ noll till med bara Alexander på kvällarna. Och det behöver vi ju också. Få vara vuxna och göra sånt vi vill. 
Men det går väl över någon gång. Hoppas jag. 
Han äter som en häst i alla fall och det är ju gött. Ett tag var han kinkig med maten men nu slukar han typ allt. Smörgås är fortfarande favoriten. Och katrinplommonpuré. När vi tar fram den efter frukostgröten blir han så exalterad att han hoppar i stolen, ropar högljutt och skrattar på samma gång. 

Fysiskt har det inte skett så mycket stora förändringar. Han står helst, går längs möbler och kryper snabbt. Har börjat försöka stå på egen hand nu men det har bara lyckats en enda gång hittills. Har inte den balansen i fötterna ännu. 
Däremot trillar han och slår sig mycket mer sällan nu. Han är bra på att parera de få gånger han misslyckas med att sätta sig ner från stående. Alla ramlingar sker när han är trött. 
Tänk att han snart kan gå! Det känns så absurt. Han är redan tio månader gammal.
Tio månader och världens härligaste barn. 

torsdag, november 30, 2017

Bryter snart ihop

Kaos. Kaos. 
Värsta fyra jobbdagarna någonsin. Just den här veckan också. Blääää vad jag vill spy på allt. Blä vad jag bara vill ta långsemester och åka till en varm strand och bada och sola och leka med barn i sand. Dricka drinkar, äta god mat som nån annan lagat. 
Jag är så jävla fysiskt och psykiskt slut. 

söndag, november 26, 2017

Det är som ett svart svart hål. När jag fick telefonsamtalet blev jag yr och illamående. Satte mig ner på golvet och Felix kröp fram. Han förstod ingenting. Men det gör ingen. 
Jag känner att jag behöver skriva. Få tankar bort från huvudet. Även om jag inte har ord. Jag kan inte sätta ord på sorgen. 
I går behövde jag distraktion för att inte bryta ihop helt så vännerna som redan var på väg över på middag kom som planerat. Jag lagade mat och hackade och stekte och monotont gjorde dumplings för att sysselsätta mig med något. Få händerna i rörelse. Tankarna stod bara och stampade. 
Ett extremt tryck över bröstet. Som ångest. Fast sorg. Jag är så jävla jävla ledsen. 

Han finns inte mer, den människan som närmast kunde liknas vid min bror. Som hela tiden tjatade om att vi skulle komma och hälsa på och vi tog oss aldrig tid. Vi som har haft en hel uppväxt tillsammans, som jag var kär i som sexåring. Som hittade på hyss med mig, hoppade sönder min säng i hans källarrum när vi var nio tio år. Var lekledare och hittade på tjuvligan som jag och han och hans syster lekte i fem års tid. Varje gång vi sågs. 
Han som välkomnade oss till Stockholm och släpade med A på obskyra band som ingen annan än de två uppskattar. Som hörde av sig varje gång han gick ut och sa "kom och drick öl". Som var så varm och härlig och världen bästa. Min nästanbror. Han syster är som min syster. Och hon är knäckt. Vad annars? Hennes långhalm, hennes helan, hennes parhäst genom livet finns inte mer. 
Och alla andra syskon och föräldrarna. Och hans tjej och barnen. Herregud barnen. Jag gråter bara vid tanken. När lilla frågar "mamma, var är pappa" och mitt hjärta går itu.

Mina ögon är tjocka och plufsiga av alla tårar och ändå vill de inte sluta rinna. 
Älskade älskade äskade. Han finns inte mer. Han finns inte. Jag kan inte förstå. Hur kan han inte finnas mer? Hur kan han bara dö? Det är inte rättvist. Det är inte rättvist. 

onsdag, november 22, 2017

#deadline

Låg och läste berättelser från kollegor som på olika sätt blivit antastade sexuellt, fysiskt och psykiskt, hela halva natten. (Alltså, syftningsfelen... jag läste hela halva natten om detta. Ni fattar.) Illa smak i munnen, nedstämd. Glad över att jag skrev på uppropet. Jag vet kollegor, kära arbetskamrater, bekanta som varit utsatta. På jobbet. Hot och skit - inte bara från läsare/tittare/lyssnare. Hur fan kan det vara så?! Hur kan vi kvinnor inte ens vara trygga på jobbet? Skeva löner, sämre status, färre tunga jobb utdelade på oss och män som ser oss som objekt.
Hatar fan det. Hatar att det är så här 2017. Blir så arg och upprörd och ledsen och nedstämd och håglös. På samma gång.

Men kvinnokampen nu. Det här som satts igång. Känner en styrka i det. Kvinnor som vägrar vara tysta. Som berättar och sätter ner fötter. Nu får det fan vara nog. Nu får det vara nog. 

måndag, november 13, 2017

Så typiskt, så himla typiskt

Så är fem dagar tio och en halvtimmesjobb över. Strax innan 01.00 när jag skulle ringa taxi för att ta mig hem tappade jag rösten. Då hade jag nyst cirka 23 gånger och snutit mig några gånger till de senaste timmarna.
I dag vaknade jag halv tio efter för få timmars sömn (bland annat tack vare ongen som vaknade fem och var som en gummiboll när A hade lyft över honom till vår säng) och var genomförkyld. Sprängande huvudvärk, tryck i bihålor, ont i öronen, hosta, slitna halsmandlar, söndersnuten näsa och slem överallt. Termometern visade knappt 36 grader så tror den är trasig. Jag är helt under isen. 
Första riktiga sjukdomen med ett barn hemma. Tackar gud för att A orkar ta hand om oss båda. 

tisdag, november 07, 2017

Inte värre än att en helg och en soffa botar allt

Så är det fredag och jag tvingar mig pigg och åker till frisören för inbokad tid fast att jag inte har råd egentligen. Bränner för mycket pengar där men kommer hem till ett hem där mamma och pappa och en ny soffa finns på plats. En ny soffa som i deras gamla röda bäddsoffa. Redan ligger hyresvärdens fula gråa, sönderrivna av katterna, brännhålsmärkta av tidigare hyresgäster (?) och sutten så mycket i att den tappat formen-schabraket till soffa på tippen. A skickade meddelande: "jag jublade när maskinen tuggade sönder den". Den gick inte ens att ge till välgörenhet. 

Och så äter vi okej mat, jag steker köttet för lite. Har tappat hur man gör när jag nästan aldrig steker kött längre. Sen sover vi. Vaknar av grinigt barn som har vaknat sjuhundratrettiotre gånger eftersom han är förkyld och hängig. Men det känns okej när vi har sällskap. Åker på stan och handlar knallorange tröja och två muggar med svanhalsar, trots att de inte ryms i köksskåpen. Babyn sover två timmar i vagnen. 
Köper vitkål och ingefära och vitlök och chili och koriander och så åker vi hem och gör egna dumplings. Herregud vad gott! Herregud! Bland det godaste jag lagat någonsin. 

Så blir det söndag och vi lagar blomkålssoppa, vinkar hejdå, slappar på soffan och äter rester. Somnar sedan halv tio på soffan och snubblar till sängen redan då. Det blir måndag när alla andra jobbar men vi är lediga och solen skiner så vi går på långpromenad till stora Coop och handlar så mycket mat vi orkar bära och lastar barnvagnen baktung med resten. A lagar stuvade makaroner till oss sedan tillbringar vi resten av kvällen i den nya sköna soffan, hela familjen. 
Och all stress är som bortblåst. Jobbet känns så avlägset och fjärran, här i vår nya röda sköna soffa. 

onsdag, november 01, 2017

De första oroande tecknen

Jag glömmer saker. Glömmer SL-kortet i en jackficka och tömmer hela väskinnehållet i jakten. Har som tur på mig samma jacka som i går och slipper gå till buren vid rusningstid och köpa en enkelbiljett hem. 
Gör miss på jobbet. Sänder live men glömmer koppla så att sändningen syns.
Hinner inte äta. Arbetsdag som startar 5.45 och klockan 13.15 har jag ännu inte ätit lunch. Eller en vettig frukost. Sju koppar kaffe däremot med efterföljande katastrofmage. 
Tappar tålamodet och skriker i jobbchatten "jag gör det när jag hinner". Inte med caps lock, men undermeningen kommer fram, och jag får sedan gå och snacka och förklara att saker är kaos.
Bägaren rinner över och över och över. Och så lägger de på oss sjuhundrafemtiomiljoner fler grejer och tänker att det liksom ska lösa sig. DET LÖSER SIG INTE.

Herregud, jag hoppas att det är en övergående period. Herregud vad jag hoppas. En dag kvar, sedan ledigt i fem. Planerna? Ligga på soffan och göra fucking ingenting. 

tisdag, oktober 31, 2017

Felix 9 månader


Pang bom sa det så släppte det. På tio dagar gick barnet från en baby till ett barn. 
Tandlöse fick tre tänder inom tre dagar. Bakåtålaren lärde sig plötsligt åla framåt och efter någon timme fattade han att knäna ska upp för att få fart. Och efter ytterligare en dag byttes armbågarna mot händer för ännu mer fart. Bam bam bam, snabbt och hårt framåt. Helst fram till eluttag, sladdar och katternas matskålar. 
Så tog det några dagar till och så fattade han hur krypandet hängde ihop med sittandet och bytte sittande till krypande och krypande till sittande. Någon dag senare förstod han att han når längre om han tar stöd när han kryper och kunde plötsligt stå på knä mot saker.
Och ytterligare några dagar gick så byttes knän mot fötter och barnet kan plötsligt stå. Ställa sig upp och flytta sig längs med möbler. 

Det känns som att vi inte har hunnit med. Varken mentalt eller på andra vis.  Plötsligt måste allt plockas bort. Han sopar ner den astunga glaskaraffen från vardagsrumsbordet om han får chansen. Ställer sig upp mot varma ugnsluckan med trasig spärr om vi inte skriker ajajaj och snabbt som tusan rycker undan honom. Stoppar ena delen av mobilladdare i munnen när andra delen sitter i uttaget. Ja herregud, vad vi inte hade hunnit barnsäkra. Och herregud vad vi inte hade hunnit förbereda oss mentalt. Från att lägga honom på golvet och han knappt var rörlig till att en ha en virvelvind som far fram. Allt på tio dagar.

Han har knappt hunnit med heller tror jag. Sover lite oroligt, äter lite sämre, gnäller lite mer. Men är mest en solstråle förstås. Som alltid. Han är så underbar och go och härlig och vild och busig och kramig och närhetstörstande och nyfiken och envis och har världens sämsta tålamod på samma gång. Han är världens bästa. Mitt allt. A:s allt. Vårt allt.
Älskade älskade Felix, nu lika länge utanför magen som innanför. 

torsdag, oktober 26, 2017

Timehoppande sex år tillbaka

För sex år sedan ser jag statusuppdateringar från Facebook som hintar om att jag mår skit skit skit. Bilder från en skogspromenad med en vän där jag sa "jag tror inte att jag kommer att bo här så länge till" och "jag tror inte förhållandet går att rädda". 

För fem år sedan är det bilder på flyttkartonger på Instagram med texterna "Hade glömt hur rörigt det blir när man flyttar" och "Så orättvist att jag också måste rensa bort en massa skit när det var jag som bodde här först".

För fyra år sedan möts jag av bilder på nycklar och köpekontrakt och jublar "Nu äger jag ett torp!!!" Samtidigt som jag svär på Twitter över att orddelen inte är en större del av högskoleprovet. 

För tre år sedan visar Instagram bilder på soppor och hembakat bröd i en liten lägenhet i Skärmarbrink med texten "mat för två studenter".

För två år sedan är det bilder från jobbet och nån konsert och för första gången inköp till hemmet eftersom jag vågar det när vi äntligen har långtidskontrakt.

För ett år sedan är det en bild på pyttepyttekläder och texten "Vi kunde inte hålla oss längre, nu är babyns första kläder köpta" som blandas med en bild på en helt sned mage och en skärmdump på gravidappen där siffrorna som visar antalet dagar kvar gått till att vara tvåsiffriga. 

I år då? Ett litet barn som kryper omkring och dreglar och skriker och skrattar och äter och myser och leker och ja, en miljon bilder på precis samma person som gör saker som bara en förälder kan uppskatta. Ni vet. 

Tänk om jag hade vetat detta. Då för sex år sedan när jag drack alkohol för att döva ångest och grät varje dag för att jag visste att jag var tvungen att ändra hela mitt liv. Tänk om jag hade vetat hur mycket som ske och hur bra det skulle bli. Vad lycklig jag hade varit då. 

måndag, oktober 23, 2017

Nära nära

Någon gång under natten har A vaggat barnet och struntat i att lägga honom tillbaka i sin säng. Jag vet det, för jag vaknar av att ett litet huvud trycker sig mot min rygg. Tätt tätt intill. 
Jag vänder mig om och lägger armen runt den lilla kroppen, hans huvud precis i det hålrum som skapas mellan min axel och min haka. Somnar om. 

Klockan ringer och jag ligger återigen med ryggen emot den lilla personen. En omedveten rörelse jag gör under jobbdagar för att kunna koppla bort bökandet och jag har tappat nappen-gråt. Mot min rygg känner jag två små handflator som trycker. Hans andedräkt känns svagt svagt mot min nacke.
Närhet. Nära nära.

fredag, oktober 20, 2017

Får skylla mig själv. Till viss del.

Gick och lade mig för sent. Halv tolv. Snurrade och snurrade. Slumrade precis till och så vaknade barnet. Halv ett. 
Somnade om efter att ha stoppat i hans napp. 
Klockan två vaknar barnet. Jätteledsen efter mardröm. A rasar av dåligt tålamod och trots att jag är en trasa tar jag barn och vaggar sov du lilla videung. Ger välling och byter ställning och vaggar vaggar vaggar. Barnet somnar och vaknar vid varje rörelse, varje förändring. 
Halv tre ger jag över honom halvsovande till A. Tar täcket och lägger mig på soffan. Måste sova måste få sova. 

Halv fem har katterna race i hela lägenheten. Fem ringer väckarklockan.
Yr och förvirrad. Borstar tänderna och tar på vilka kläder som helst. Snubblar ner till taxin som har taxametern på väntetaxa. 
Jobbar på jobb som har orostämning och allt går i motvind.
Är på efter jobbet-möte med långa långa diskussioner. Behöver ventilera. Äter mat och dricker vin. Kanske ett glas för mycket. 

På väg hem nu. Snortrött. Slut. Och vet att klockan fem i morgon ringer klockan igen. 
Grädden på moset är messet från A: Barnet har vaknat igen och vägrar somna om. Vill spy av trötthet. 

tisdag, oktober 17, 2017

#metoo

Det jag tänker mest är hur jag och A ska uppfostra Felix att bli en feminist. Att han ska bli stark att stå emot de patriarkala strukturerna i samhället. Ansvaret. Sånt stort ansvar. Att lära honom att inte tro att det är okej. För det är inte okej. På något vis.

Jag tänker på att jag först tänkte att jag inte var en del av kampanjen. Att jag aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Men det har jag. Flera gånger. 
Den där om Jenny skrev det så bra (kan inte länka via mobilen) om att de flesta gångerna minns man knappt för att det är så normaliserat. Att jag ryckt på axlarna och liksom accepterat det. Accepterat att nån tjatade ett nej till ett ja, att bli instängd och tafsad på, att en hand läggs på ställen jag inte vill ha den när jag är mitt i en konversation med någon annan. Att gå med på något jag egentligen inte vill göra. 

Och så tänker jag på hur ledsen jag blir över att jag bara accepterade det. Att jag var så ung och osäker och kallade det min sexuella revolution. Att jag intalade mig att jag hade valt allt som skedde.
Det får aldrig bli så normaliserat igen för mig. Jag vägrar att acceptera det. 

måndag, oktober 16, 2017

Lille krypet

Det känns så sjukt att tänka att för halva Felix liv sedan var han fyra månader och ett litet knyte som mest åt bröstmjölk, jollrade i ett babygym och inte kunde vända sig från rygg till mage. 
Fyra månader är ändå inte så länge sedan, det säger ju swooosh så har fyra månader gått. 

Nu kan han förresten krypa också. Han började den här veckan ordentligt. Stått på alla fyra och vajat ett tag men nu har han nån sorts has-krypvariant för sig. Typ så som militärer på film gör när de ålar i lera under stockar. Armbåge och knä liksom. 
Fast det ändras varje dag nu. Krypstilen alltså. Han blir bättre och bättre och det går snabbare och snabbare. I går kunde vi sitta kvar i soffan och se att han var på väg till nån sladd han inte fick dra i, titta ett tag till och sedan resa oss upp. Men redan i dag fick vi resa oss direkt när vi såg det. Snart hinner vi nog inte ens reagera innan han slitit i allt han inte får. 

Vi har ju försökt plocka undan redan i förebyggande syfte, men det är fasen alltid nåt vi glömt. Särskilt sladdar tydligen. Han älskar dem. Eller egentligen allt som har med teknik att göra. Lovar att han kommer ta selfies vilken dag som helst, för han kan (högst omedvetet ännu) redan slå på kameran på min mobil. 

Lillknoddas som krupit in under fotpallen. Görnöjd. Förstås. 

lördag, oktober 14, 2017

Bilden som borde varit med två inlägg tidigare

Hittade den här bilden i min telefon häromdagen. A tyckte jag såg så himla ljuv och tillfreds och nöjd och fin ut när jag satt där och ammade. 
Och ja, det gör jag ju. Faktiskt. Fint! Och herregud vilket litet knyte Felix var. Gullgos. 

Inte den första tanden

Jaha, här har vi gått och trott att barnet fick sin första tand för bara någon dag sedan när vi hittade en liten spricka i tandköttet i nederkäken. 
I dag hittade A plötsligt en tand som hade kommit ut en bra bit i överkäken. 

Hälsningar från Föräldrarna med koll. 

fredag, oktober 13, 2017

Så slutade jag att amma

När väl amningen hade satt sig och funkade, efter sisådär tre veckor kanske, så flöt det liksom bara på. Jag helammande, vi introducerade mat vid tre månader med minismakportioner och ersatte halva mål mat med lite gröt eller lite mosad potatis vid fyra månader. 
Sakta men säkert åt han hela måltider gröt och jag ammade plötsligt mindre. Eller färre gånger kanske jag ska säga. 

Jag tänkte inte så mycket då alls, det flöt ju på så bra, men den när det blev klart att jag skulle börja jobba när Felix var sju månader ungefär behövde jag aktivt försöka sluta amma. Det skulle inte fungera att ha kvar ett kvällsmål eller morgonmål eller så eftersom jag jobbar så oregelbundna tider. Ena veckan sen kväll, andra tidig morgon. 

Jag började när det var närmare en och en halv månad kvar att trappa ner mer. Tog bort ett mål amning och ersatte med mat. Felix drack ingen välling eller ersättning då och vi visste inte riktigt hur vi skulle ersätta bröstmjölken och frågade på BVC. I och med att han redan då åt så mycket mat tyckte hon att vi kunde strunta i att ersätta med modersmjölksersättning. Mat och vatten i stället. Det kanske inte funkar för alla, men gick utmärkt för Felix. 
Vi vande honom också att dricka lite välling då och då eftersom vi tänkte att det var lättare att gå upp och fixa välling klockan fem på morgonen, då han vaknade och ammade varje morgon. 

I slutet fick han amning som "mellanmål" på eftermiddagen och som första måltid på dagen när han vaknade vid femsnåret. Då ammade han och somnade om till sju.
Sedan gick det lätt. Jag ammade bara på ett bröst i taget (gjorde det under hela amningsperioden) och ganska snart försvann mellanmålet och så var det bara det sista målet kvar. 
Jag bävade för att sluta med det. Trodde det skulle bli jättesvårt. Men när han vaknade vid fem tog jag upp honom och vaggade honom bara i famnen tills han fann ro att somna om på egen hand. Jag sov med t-shirt för att inte i onödan vifta med brösten i hans ansikte och hade som plan att A skulle vagga om han blev hysterisk hos mig. 
Men Felix fattade galoppen direkt. Vaknade vid fem två tre morgnar och sedan slutade han helt enkelt att vakna klockan fem och började sova till sju. En gång vill jag minnas att vi fick gå upp och göra välling tidigt på morgonen efter det och det kan ju förstås hända än i dag när han vaknar för tidigt. 

Trodde också att mina bröst skulle go bananas. Men i och med att jag successivt slutade så gick det förvånansvärt lätt. Jag ammade ju bara på ett bröst varannan dag. 
Det gick lätt tills det hade gått en vecka och jag satt i mitten av baksätet en hel bilresa med fläkten blåsandes rakt på mig. Kanske hade det skett ändå, jag vet inte, men jag fick mjölkstockning utav helvete då. 
Vi var på väg till torpet där det inte finns rinnande varmvatten och jag bävade för hur det skulle gå. Åkte till svärmor och lånade hennes dusch och försökte handmjölka ur brösten. Lindrade lite för stunden men dagen efter var det samma sak igen. 
Jag låg med varm vetekudde över brösten på nätterna, sov i fleeceunderställ för att behålla värmen, masserade och lånade svärmors dusch flera gånger. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle gå under. Brösten var så ömma att de inte gick att nudda. Jag kunde inte bära Felix ens eftersom det då tryckte på brösten. 

En morgon tänkte jag att jag måste tömma brösten på något vis eftersom det var ohållbart. Så jag lade Felix till brösten och lät honom amma dem tomma. Tänkte att skitsamma om all "avvänjning" går åt helvete, jag måste amma. Och herregud! Vilken befrielse! Det onda försvann som på ett kick. Brösten slutade vara knöliga ömma mjölkstinna och Felix visade inga tecken på att vilja fortsätta amma efteråt. Inte en gång. Och mjölkproduktionen kom aldrig mer igång efter det och så försvann mina bröst helt och hållet typ. 
Snipp snapp snut, så var amningen slut. 

torsdag, oktober 12, 2017

Sova eller inte sova

Slutade jobba 01.00. Kom hem tjugo över ett. Kunde inte somna. Snurrade varv på varv på varv.  Somnade till slut kanske kvart i tre. 
Kvart i fyra vaknar barnet och är jätteledsen. Jag blir klarvaken. Försöker därför få barnet att somna om, trots att det är A som normalt tar barnet när jag jobbar. Vaggar och vyssjar i en halvtimme för att få Felix att somna om. Går så där. Vaknar varje gång jag lägger ner honom och till slut möblerar jag mig själv i en halvliggande konstig ställning så somnar vi båda till slut. Han på min arm, i vår säng. Jag vaknar dock varje gång han rör på sig och ligger väldigt obekvämt. 
En timme senare skriker barnet hysteriskt men har ögonen stängda. Som att han skriker i sömnen. Går inte att trösta honom hur vi än gör. Efter kanske en kvart somnar han om igen. Jag somnar också men fortsätter vakna varje gång han rör sig. 

Halv åtta vaknar han för morgonen. A går upp och jag somnar om. Tills typ kvart i nio då A kommer in i sovrummet för att lägga ner ett sovande barn igen. Trots att han smög det tystaste han kunde. Klarvaken. 

Ja men härligt med sömn. Underbart. 
Sa jag förresten att jag är dunderförkyld också? 

tisdag, oktober 10, 2017

Fyra dagar semester och en tand

Det känns som att jag är föräldraledig igen. Fyra dagars semester mellan två långledigheter gav mig plötsligt två veckor ledigt. Sån lyx. 
I morgon ska jag dock tillbaka till jobbet igen. Känns skönt och tråkigt, ni fattar. 
Men har varit gött med ledigt. Mamma och pappa var här och vi hade jäkligt härligt. Åt gott, drack vin och unnade oss typ. En dag var vi till Bergianska trädgården och gick och gick och gick. Tror jag fotade hundra bilder minst. Det var så svårt att låta bli när solen sken och blommorna fortfarande blommade. Fick lite boost inför den här astiden som kommer nu. 

Och i dag har barnet fått sin första tand och jag har ätit dumplings och druckit cappuccino med min bästa barndomsvän. Fint liv. 
Nu sover barnet i min famn och jag ska kolla lite The walking dead tror jag. Och kanske laga en purjopaj till matlåda i morgon.
En mun med en tand! Hurra!

lördag, oktober 07, 2017

Ett litet antiklimax kanske

Först var A:s syster här, sedan mina föräldrar och i kväll skulle A med halva sin familj (de syskon på pappas sida plus pappa med sambo) gå på fotboll så jag såg så himla mycket fram emot att få vara själv hemma. Bara jag och Felix. 
Han var lite smått övertrött och jag vaggade honom i närmare en timme innan han till slut somnade vid typ halv nio. 
Jag tänkte då dricka upp en liten vinslatt, äta lite chips och kolla på nåt gött. 

Två timmar senare vaknade jag nyss på soffan. Utan vin, utan chips. Utan att ens ha valt nåt bra att titta på. Jaha. Så var den egenkvällen över då. Med vänliga hälsningar trött småbarnsmorsa. 

fredag, oktober 06, 2017

Åtta månader

Han är plötsligt ingen baby längre, lilla Felix. Han är ett litet barn. Medvetet och rörligt och med. Har åsikter, tankar och allt. Det märks så tydligt. 
Jag skulle kunna skriva en roman om honom men tiden finns inte. Gör en kort lista för att komma ihåg hur han är nu:

• Fysiskt: Han sitter hur bra som helst, i en halvtimme utan att trilla ibland, men han sätter sig inte själv. Vi måste sätta honom ner. Han kan ännu inte krypa på alla fyra men står och gungar så det är nog inte så långt borta. 

• Mat äter han precis som förut - med god aptit. Han gillar allt hittills. Pasta är favoriten tror jag, helst med butternutpumpa och grädde. Slurp säger det då. Av alla fruktpuréer vi lagat/köpt så är det katrinplommon som är bäst. Inget slår det. Så det är ju gött, då hålls ju magen igång också. 
Han klarar mer och mer bitar och kan äta limpsmörgås i ganska stora bitar. Det är för övrigt också en favorit, så det får han ibland som mellanmål. 

• Humör: Han är fortfarande en solstråle och nöjd och glad och sprallig för det mesta. Gråter väldigt sällan men har märkt att om han låtsas kan han få som han vill, så nu försöker han ibland lurgråtas. Han fejkskrattar också för att han ska fortsätta få uppmärksamhet. Lille lurarn. 
Han skrattar så otroligt härligt och smittande också, och ofta. Han älskar tittut just nu och leker det på eget initiativ och skrattar så han nästan kiknar. 
Annars gillar han leksaker som för liv. Och alla gosedjur och traktorn i trä som hans morfar gav honom. Mest på grund av de goda (?) gummihjulen. 

• Sömn: Han sover fortfarande bra. Kortare stunder på dagen nuförtiden, aldrig mer än en timme i taget, men han sover kanonbra på nätterna. Somnar efter att vi vaggat honom (ibland i en evighet känns det som) vid åttatiden typ och sover sen till sju. Vaknar enstaka gånger på nätterna ibland, oftast på grund av att han drömmer. Några gånger den senaste tiden har vi och han vaknat av att han stått på alla fyra och varit superledsen. Då verkar det som att han ställt sig så i sömnen och sedan vaknat. Hoppas innerligt att han inte blir en sömngångare! 

Annars då? Han ger pussar och kramar och kastar sig i våra famnar. Pratar oavbrutet sin gallimatias. Ropar Baba mest hela tiden men som tröst för mig verkar det betyda både mamma och pappa. M verkar vara svårare att säga helt enkelt. (Kom nu inte här och krossa mitt hopp med att säga något annat.)
I alla fall är han världens goaste och underbaraste och härligaste. Och jag är så himla himla glad över att jag får vara med och lära känna honom, få se honom utvecklas och få älska honom. Vilken ynnest! 

måndag, september 25, 2017

Lifvet

Det är så jäkla kul på jobbet nu. Vi lanserar massa nytt och jag (bland många andra) får vara med och säga hur saker och ting ska fungera och vara och se ut. Typ "vill ha den här funktionen", "vill kunna ändra storlek på den här rubriken", "vill att de ska se ut så här för användarna" och sånt. Det är så kul! Så inspirerande och utvecklande! Att få vara med och skapa funktioner på en sajt som så många besöker och använder och tycker till om. Testa nya saker, för första gången i historien, och experimentera vad som funkar. Testa vad användarna verkar tycka om. Att vara med och skapa nya beteenden hos massa massa människor i Sverige. 

Jag är så himla himla glad över mitt jobb just nu. Jag är så himla glad att jag får förtroende! 
Och som bonus efter en intensiv och utvecklande dag kommer jag hem till världens sötaste gulligaste underbaraste barn och en kille som jag fortfarande, fem år och ett barn senare, tycker är het och snygg och rolig och intressant. Yey för livet just nu!

torsdag, september 21, 2017

Bästa och sämsta med att inte amma

Det sämsta med att sluta amma är att brösten helt försvann. På riktigt alltså. 
Det bästa är att jag kan äta alla mediciner igen. Hej Treo och Kanjang!

Sen är det ganska dåligt att min kropp går hormonell bananas just nu med finnar, crazy humör, ångest av sällan skådat slag och sånt. Men antar att det liksom är omtumlande att bli bara jag igen. Klart kroppen får protestera lite. 

Barnet har för övrigt ropat mammamama och bababbababa i dag. Och jag fick en liten del på film! Härligt. Finns på Instagram. Heter tilda_a i fall nån inte följer mig redan. Låter alla följa mig, men har låst konto sedan jag bombarderar det med bilder på mitt barn. 

torsdag, september 14, 2017

Prick så här rörig är min hjärna nu

I dag var jag på jobbet i tolv timmar. Jobb och strategimöte och puuuuh. Vi har massa nytt på jobbet så det är lite utmattande. Ny sajt, nytt sätt att sända live, nya sätt att publicera. Och jag jobbar morgonpasset för första gången sedan förra sommaren. Rätt tungt måste jag säga. Men kul. I dag sände vi live nio gånger under mina åtta och en halv timme vid rodret. Action från första stund till sista. Sista timmarna av arbetstiden gick till mötet. 

Men det är härligt att komma hem. Felix är så himla glad över att jag är hemma att mitt hjärta svämmar över. I går när jag kom hem började han sprattla i varje lem och ropade och skrattade och var så till sig att han inte visste vart han skulle ta vägen. När jag sedan gick till hallen för att hänga upp jackan som jag gick in med började han gråta och tittade längtansfullt åt mitt håll. Hjärtat! Han är verkligen underbar och åååå vad jag vill gosa in mig i honom. Nästan så att jag vill väcka honom när han sover. 

En dag ska jag skriva om hur det gick när jag slutade amma. Jag har inte gjort det ordentligt och skulle själv velat ha en "så har andra gjort" när jag var mitt i det. Men det blir nog först när jag är ledig nästa gång. För nu måste jag duscha, blåsa håret, boka taxi till halv sex i morgon bitti och sedan gå och lägga mig. Leva livet. Eller inte. 

Dregelolle. Mitt hjärta. 

tisdag, september 12, 2017

Om smörgåsrån och pallade äpplen

I går var planen att ta tag i det här hemmet som blivit så åsidosatt den senaste tiden. Tre helger sova borta i rad är döden för ett välfungerande hem. Och nu väntar två helger jobb i rad. Puh. I oktober, då får vi storstäda. 
Som sagt, jag hade en plan. Det slutade med att jag sov en och en halv timme på soffan med Felix sovandes på mig. Jag satte visserligen på en tvättmaskin men det var A som fick hänga den. Och så dammsög han upp det värsta, vilket var tur eftersom vårt barn var svart efter en timme på golvet. Herregud, vi kan inte vänta en och en halv vecka mellan dammsugningarna nu med golvhasaren i huset. Det är tydligt det. 
I dag hoppas jag att jag orkar göra lite lite mer i alla fall. Skura toan är prio ett. Sedan ska jag försöka ställa barnstolen i duschen och sanera den. Det är ju fint med en gammal sliten träbarnstol med snidade detaljer, men fasen vad det är opraktiskt. Och fasen vad torkat smörgåsrån är stabilt. Särskilt med lite gröt som klister där under. 

Kommande två jobbskift, cirka två-tre veckor framöver alltså, ska jag jobba morgon. Får testa och se hur det fungerar med familjen. Hoppas bra. Jag kommer ju att börja jobba innan lillen vaknar men kommer hem vid halv fem om kollektivtrafiken fungerar optimalt. Får kanske lite färre vakna timmar med honom än när jag jobbar kvällspasset, men å andra sidan kan jag hjälpa till mer med honom. A får annars ta alla morgnar och alla nattningar.

I helgen var vi på Åland och firade mitt gudbarn som fyllde fem. Och stängde torpet för säsongen. Var sorgligt (inte kalaset utan stängningen) för precis när vi kom dit sken solen och det var sån där hög höstluft och solen var fortfarande varm och det kändes precis som första gången vi var där och tittade. Ett litet paradis i utkanten av byn, helt omgärdat av skyddande träd från grannskapet. 
För övrigt kom en granne och hälsade på sist vi var där. Första gången det skett på de fyra (eller är det fem?) år vi haft torpet. Grannarna närmast brukar mest blänga mot vår gård och en gång när pappa gick dit för att fråga något fick han bara enstaviga svar. Konstigt. Men grannen som kom förbi sist var enormt pratglad och berättade att han ibland gick in på vår tomt för att se till att allt såg okej ut. Kändes schysst. Erkände också att han under äppelåret i fjol pallade med sig några stycken. Haha! Jag sa varsågod!

Mamma och pappa är för övrigt på en långresa i USA. De har väl varit borta i tre veckor eller nåt sånt nu och är just nu i eller på väg till New Orleans. Planen är sedan att på fredag flyga till Miami, men får väl se hur det blir med det. Orkanen Irma är ju fortfarande i Florida och härjar, även om den "bara" är ett tropiskt oväder för tillfället. Men Miami drabbades ju hårt och det är enorma översvämningar nu, så tveksamt om läget är bättre på fredag. 
Sedan lurar ju stormen Juan där bakom också. Nåja, de verkar ha haft det underbart hittills, så tror inte det går någon nöd på dem om de måste hoppa Florida. 

Nu ska jag micra en kopp kaffe, som den småbarnsförälder jag är. Hepp . 

Hejdå torpet!
Födelsedagsfrukost för den här stjärnan!
På väg på kalas. Läppstift på. 
Barnet efter besök hos farmor. Ännu ett underbart hemstickat plagg från henne. 
Barnet på kalas. Vill inte dela med sig och ha allt det andra barnet har. Tänker att det är nackdel med ensambarn. Vet dock inte om det är en tillräckligt bra orsak till att försöka få ett syskon. Just nu känns ett barn helt perfekt. 

torsdag, september 07, 2017

Baba och svartsjukan

Barnet har börjat med ett nytt ord. Baba. Baba när han vill något. Baba när han är ledsen. Baba när han vill bli upplockad. Baba när han tittar på A. 

Och jag slits itu. Av stolthet och av avundsjuka. Mitt barn kommunicerar mer. Mitt barn ropar på sin pappa. Baba. Inte Mama. 

söndag, september 03, 2017

Och nu är han sju!

Det känns som att jag skriver samma sak varje månad, men fasen vad fort det går. Utvecklingen alltså. Han, vårt hjärta, är inte en liten baby längre. Han är en människa. Medveten. Rörlig. Med. 
I dag lekte han med min monchichi (ja, min. A köpte den till mig i julas) och så satte vi på ett Youtubeklipp med monchichilåten. Felix tittade intresserat på klippet och tittade sedan på monchichin och sedan på klippet igen. Så tydligt att han förstod att det var samma. Så häftigt att se!
Han förstår vissa ord också, katten, blöja  och gröt tror jag i alla fall han kan. Kanske han börjar förstå mamma och pappa också, men har inte testat om han kan.

Han är fortfarande mest glad. Ligger oftast som en säl på magen och gör illtjut och greppar tag i leksakerna och skriker aaaaarrrrrh och trycker in dem i munnen. Dreglar kopiösa mängder och med katterna i en liten lägenhet betyder det att hans händer alltid är blöta och fulla med katthår. Ibland iskalla också av att ständigt vara blöta.
Annars är han väldigt varm av sig. Precis som jag är han ett element på natten. Kokar av värme och sparkar av sig täcket med påföljden att han är jättekall på morgonen. Typiskt.
Han undersöker alla leksaker på ett vis han tidigare inte gjort. Ett tag höll han på och vända på varje grej 740 gånger innan han stoppade dem i munnen. Allt ska förstås in i munnen men han har inte en endaste tand ännu. 

Han är däremot ganska nära att börja krypa. Är lite för svag i coremusklerna (så heter väl de musklerna som stöttar mage och rygg?) för att hålla sig på knäna någon längre stund men han hasar sig fram och gör lite som simtag med benen. Fast bara bakåt än så länge. Han kasar sig bakåt och snurrar sedan 180 grader så att han kommer åt det han vill ha, så han har ju hittat en lösning på de fysiska tillkortakommandena. 
Sittandet går det sådär med. Han sitter bra med stöd och kan till och med släppa en hand och bara stötta sig med den andra. Men ganska snart faller han. Tror att vi kanske behöver öva lite mer med honom, bulla upp med kuddar och låta honom sitta för att han ska lära sig ordentligt. 

A säger att han blir mer och mer lik mig. Både till sättet och till utseendet, men jag vet inte ja. Många säger fortfarande att han är en mini-A och nu när hans ögon mörknat ännu mer ser man tydligt att de där fina bruna ögonen kommer från pappa. 
Han har dock fått min skrattgrop. Högt upp på bara ena kinden, precis som jag. Och som det verkar får han min hårväxt också: Det vill säga att det inte växer framme på huvudet innan han är typ två. Ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla. Men det är ju urgulligt så länge de är små. 
Eller ja, han skulle ju vara urgullig i det även som stor. Han är ju liksom gulligast i världen och söt i prick allt. Lille charmören. Lille spelevinken. Lilla älskade barn. Felix, hela sju månader gammal. 

onsdag, augusti 30, 2017

Same same

Det tog på riktigt två timmar innan allt kändes precis exakt som vanligt på jobbet. Jag har glömt små pyttegrejer och stavade ett namn fel men annars har jag fasen varit superbra. Med tanke på att jag inte jobbat på sju månader alltså. 
Och åh vad det var roligt att träffa alla igen och de upprepade mina kollegor så många många gånger också så jag tror det var ömsesidigt. Så kul!
Så gick vi ut och drack öl efter jobbet, precis som förr, och bartendern/ägaren? blev jätteglad över att se mig och frågade om jag fick en pojke eller flicka. Hej stammis! Tydligen. 

I dag har jag varit ledig men var in på planeringsmöte för hösten. Kändes stabilt och bra och som att det finns en bra plan. Sedan har jag matat barn, sovit med barn i soffan, lekt med barn och nattat barn. Har saknat honom faktiskt, men mest när jag åker och när jag kommer hem och han sover. Då vill jag väcka honom och gosa in mig i hans doft. Men när jag är på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom. 
Det är väl så det är, tänker jag. Folk som har barn jobbar ju liksom. 

måndag, augusti 28, 2017

Samma pirr i magen

Prick klockan sju vaknade barnet. Som en väckarklocka. Jag skulle få sovmorgon så jag orkar jobba till sena kvällen i kväll, men i stället vände sig barnet mot mig och pratade med gulliga rösten och pillade mig i ansiktet. Petade fingrar i ögat och drog i luggen. Heeeej.
A gick upp men sovmorgonen var bortblåst. Jag har nu legat i sängen i två timmar och snurrat runt i hopp om att somna om. Omöjligt. Har fjärilar i magen och är pirrig och nervös och det känns precis som första dagen i högstadiet. Enda skillnaden är att jag inte planerar ta på mig batiktröja och vita jeans, (hade visserligen varit helt inne nu) men annars prick samma.

lördag, augusti 26, 2017

Sista helgen

Klockan är mycket när vi ska upp tidigt dagen efter. Ligger på soffan i köket i tystnaden. Hör bara kylens eviga brummande. Drack ett litet glas portvin förut och en balja te nyss. Varm inombords och utanför. 
Sista helgen på sommaren. Sista dagarna innan verkligheten kallar. Den där med att bolla jobb barn förhållande vänner fritid. Rädd att jag ändrats för mycket. Rädd att jag ändras för mycket. 
Rädd helt enkelt. Över det som kommer.

Så plötsligt hörs ett hjärtligt skratt från barnvagnen. Det sovande barnet skrattar i sömnen. Allt blir nog bra. Allt blir bra. 

söndag, augusti 20, 2017

En vecka kvar

Om en vecka är min föräldraledighet slut för den här gången. Sju månader och en vecka senare ska jag återvända till jobbet. 
Chefen frågade häromdagen om jag behövde gå bredvid en dag, men jag sa nej. Jag tror inte att det blir några större problem faktiskt. Detaljer kan jag ha glömt, till exempel fingertoppskänslan för hur stor en rubrik ska vara för att få rum på en rad, men sånt kommer tillbaka snabbt tänker jag. Och sedan kanske jag får skriva om rubrikerna någon gång extra för att få till den bra. 
Men rent tekniskt ska jag nog kunna hoppa rakt in. Så mycket hinner ju inte ändras på ett halvår tänker jag. 

Det här är ett klassiskt inlägg som jag riskerar få äta upp. Men som tur är gör jag en mjukstart. Jag börjar med två dagars arbete och sedan skiftledighet i fem dagar. Rätt okej. 

fredag, augusti 18, 2017

This is the end my friend

Nu var det två dygn sedan jag ammade barnet. Det sista amningstillfället, det mellan klockan tre och fem på natten, har ersatts med att bara stoppa i nappen eller ta upp och vagga barnet lite. I morse, vid strax efter fem, lade jag ner barnet i vår säng och lade mig tätt intill och höll en arm om honom och min hand i hans hand. Så somnade han, trygg och lugn utan bröstet. 

Det är ungefär lika blandade känslor att sluta amma som att börja jobba. På ett plan jätteskönt, på ett plan sorgligt. 
Det var visserligen säkert tre veckor sedan jag ammade barnet mer frekvent och för att ge honom näring, men det har varit mysigt ändå att ha kvar det. Bandet till barnet som vi haft sedan BB. Eller sedan förlossningsrummet då han var ett litet knyte, en liten sparv, som pickade efter bröstet. Närheten, myset. 

Samtidigt minns jag hur jobbigt det har varit i perioder. Släppa allt för att barnet måste få mat från mig. Ingen annan kunde göra det. Låst vid min roll. Låst med ett bröst i barnets mun. 
Fast nu när jag tänker på det har jag svårt att relatera faktiskt. Jag känner bara värme vid tanken. Knasig hjärnan är!
Men hur som helst är det över nu. Barnet äter gröt och mat och välling och dricker vatten. Han behöver inte mjölken längre. Och tryggheten, den kan vi tydligen ge honom ändå. Min lilla skrutt. 

tisdag, augusti 15, 2017

När det blir för nära

En ung man sköts ihjäl i mitt garage. Inte långt från återvinningsrummet, där vi är flera gånger i veckan, precis på väg till tvättstugan. 
Enligt uppgifter var det med en AK-47:a. En automatkarbin. 
En man till blev träffad. Sprang från garaget i panik och föll ihop utanför vår port. Skjuten i benet enligt uppgifter. 
En elvaåring ska ha blivit vittne till det hela. Satt i bilen i garaget. Där en man sköts ihjäl. 

Klockan var tre och det är en tisdag i augusti. En helt vanlig dag med barn på dagis bredvid, semesterflanörer i den stora lekparken. Folk som går hem från busshållsplatsen med matkassar i händerna. En man sköts ihjäl i vårt garage. 
Jag och A och Felix gick där, förbi garageinfarten 30 minuter tidigare. Strosade. Kollade på barnen i plaskdammen precis bredvid och jag tänkte att Felix skulle kunna plaska där nästa sommar. Att han skulle älska det. Gladdes åt att det var så fint där nu. Nu när staden fixat upp allt här. Hur mysigt det trots allt är. 

Vi gick i idylliska villakvarter bara några kvarter bort och skojpekade på hus och sa "där kan vi bo, det är ganska litet men vi är inte så många så vi får rum". Köpte en glass, badade fötterna i en annan plaskdamm, njöt av sol och sommar. 
Så vibrerade det i telefonen. Flashar från jobbet. Man skjuten på torg. Två skjutna. Polisen jagar maskerad man i vit bil som flydde platsen. Torget, männen, polisjakt, allt hemma hos oss. Där vi nyss var. Utanför det som jag kallar mitt hem. Min trygga punkt i tillvaron. I mitt garage sköts en man ihjäl. Med en AK-47:a. 

När vi kom hem stod en helikopter mitt på vägen. Poliser överallt. Avspärrat överallt. Vårt hem omringat av polisens blåvita plastband. Oåtkomligt. Beskedet klart: "vi vet inte hur lång tid det tar, tekniker är på platsen".
Till slut fick vi komma in. Såg in i garaget där gula plastskyltar med nummer på var uppradade över hela golvet, precis som på tv. Tekniker i vita skyddskläder med zippåsar i händerna och kamera på magen. 
Då förstod vi det. En man hade skjutits ihjäl i vårt garage. I vårt hus. Här där vi bor. I vårt hem. Vid återvinningsrummet, på väg till tvättstugan. Med en AK-47:a. 

Tryggheten är rubbad. Raserad. Förstörd.  Jag vet inte hur jag ska känna mig lugn i fortsättningen. Jag vet inte. 

måndag, augusti 14, 2017

Att dela prick exakt lika

I hela mitt liv har jag alltid tänkt att jag och min framtida partner ska dela lika på föräldraledigheten. Jämställt. Sånt har hela mitt liv varit viktigt för mig. Innan jag ens visste vad jämställdhet var. Rättvisa. Samma möjligheter för alla. Som jag slogs för det i gymnasiet till exempel.
När jag blev äldre förstod jag att det kanske inte skulle gå att dela precis lika på föräldraledigheten. Att jag skulle få kompromissa. Att saker runt omkring skulle kunna göra att den ena stannade hemma längre av olika orsaker. Att det passar bättre ekonomiskt att den ena partern är hemma, till exempel.

Men vet ni. Nu föll det sig så att det passar bäst i vårt liv, ekonomiskt och allt, att vi delar prick exakt lika på föräldraledigheten. Denna sommaren har vi båda varit hemma och tanken är nog att vi ska vara det nästa sommar också, men inte lika länge. Sedan får vi typ fem månader var ensamma med Felix innan han börjar förskolan nästa höst. Enligt våra planer alltså.
Och det känns så himla himla bra att vi delar lika. Att alla drömmar och tankar nu verkligen blev verklighet. Känns viktigt. Som en bra grund för Felix också. Att verkligen cementera att vi båda är engagerade och närvarande föräldrar med samma ansvar.

Ur ett helt egoistiskt synsätt skulle jag gärna varit hemma lite lite till. Få vara hemma nu när han så mycket mer är en liten person än tidigare. När han börjar uttrycka sig och krypa och gå. Tänk att jag kanske missar det! Å andra sidan fick jag ju den lite lugnare perioden där han sov i tretimmarssjok och jag kunde kolla på serier och dricka kaffe hela dagarna. Hehe. Så lugnt lär A inte få det.

fredag, augusti 11, 2017

Planera mat, vilken skillnad

När vi nu äntligen kommit in i någon form av vardag igen efter mer eller mindre två månaders torparhäng gjorde vi en matlista med rätter vi var sugna på att laga. 16 stycken blev det och sedan skrev jag en handlingslista utifrån den när vi storhandlade. Herregud vilken bra grej det var/är!

1) Vi slipper stå i kylen och klia oss i huvudet och säga "vad ska vi äta i dag då?" Nu räcker det att kolla listan och bara peka "det där!"
2) Storhandlingen blev ovanligt billig. Kanske för att vi höll oss till den relativt slaviskt förstås. 
3) Småhandlandet har upphört. Vi har alla ingredienser till maten vi ska laga och behöver därmed inte springa (vem lurar jag, lunka i sakta mak) till affären för att handla citron/grädde/korv/whatever. Det ger också effekten att vi inte köper nåt extra och onödigt. Typ godis och chips eftersom vi egentligen är hungriga när vi kommer på att vi saknar nåt. 
4) Vi slänger mycket färre grejer som blivit gamla. Typ créme fraishe som köpts för "att det är bra att ha hemma när vi ska laga mat så vi slipper springa och handla". Eller ja, hittills har vi inte slängt nåt i alla fall. 
5) Vi äter mer varierat. Till exempel lagade jag fisk häromdagen. Det lagar jag sällan när jag står i kylen och kliar mig i huvudet. 
6) Vi äter mer regelbundet. Nu med lillknoddas är det en himla massa tänkande kring mat eftersom han ska ha frukost, lunch, middag och kvällsmat så vi har i farten fått in samma rutiner som honom. Lunchen har typ alla dagar bestått av rester från gårdagens middag. Kanon!
7) När vi ändå lagar ordentlig mat till oss lagar vi mat till Felix också. Med lite mindre kryddor och sånt då förstås. Och han äter med god aptit! Hittills har han ätit pasta med svampsås, potatis korv och pepparrotssås, fisk créme fraishe och potatis och butternutpumpa med pasta tillsammans med oss. Vissa saker, som när vi åt tortillas, är svåra att göra barnvänliga dock men mycket är bara att kasta i en kastrull, koka och puréa. Tillsätta lite extra olja och vips är det klar. 

Om vi bara orkar är detta helt klart nåt vi ska fortsätta med. 







onsdag, augusti 09, 2017

måndag, augusti 07, 2017

Härkommeralltpåengång

Jag googlar hur får man nackspärr och försöker köra trefilig väg med det. Aj aj varje gång döda vinkeln ska kollas. Håller på och slutar amma tydligen och tycker att det på något vis känns sorgligt. Jag som inte ens har njutit så himla mycket av att amma. Katten spyr blod en dag och oron över hennes mående är enormt. Min lilla diabeteskatt. 
Vi funderar på om årets torpsäsong är över eller om vi ska åka tillbaka en vända till. Åker till Ikea och handlar en leksakslåda till barnet som numera belamrar hela vårt kök och vardagsrum med prylar. A spiller ut ett helt glas rödvin över hela vardagsrumsmattan. 

Jag måste föra över pengar från sparkontot hela tiden för att vi ska kunna klara oss. Dyr sommar på Åland tydligen och så är både frysen och skafferiet helt tomt eftersom att vi inte orkat handla de gånger vi varit hemma. Så storhandlar vi också. Med matlista den här gången och ojoj vad mycket billigare det blev när det fanns en plan och fullklottrad lista. 
Ångesten över att börja jobba igen börjar komma. Minns jag ens hur man gör? Hur ska jag klara av att vara från Felix i tio och en halv timme PLUS restiden? Vet inte riktigt hur jag ska jobba ännu, men börjar i alla fall den 28 augusti. Kvällspasset troligtvis. 

En dag åkte vi in och kollade på Prideparaden. Tre gånger började jag gråta på grund av fint och starka budskap. Stolta föräldrar som gick där med raka ryggar och jag tänkte på hur viktigt det är. Att älska sina barn. 
Försöker läsa ut åtminstone en av de fyra sommarböckerna jag köpt men störs för mycket av barn som kräver uppmärksamhet och när barn äntligen sover unnar jag och A oss tv. På torpet vet jag inte vad vi unnade oss, men dåligt med läsande blev det i alla fall. 
Dricker vin på en uteservering i regnet och blir förkyld. Fast det var jag nog redan innan egentligen. Kall blev jag i alla fall. Åker kisshissar med barnvagn och svär svär svär över förbannade män som går in i hissar och kissar. Eller kvinnor. Men tror att det är övervägande män. 

Körde rally genom Willys med barnvagnen tills Felix skrattade så mycket att han fick hicka. Alla som såg oss skrattade åt oss. Han är ju sån. Glädjespridare. Och så har han blivit stor. Har blivit för stor för gymmet nästan. Bara sliter i allt och drar nästan sönder saker. 
Mitt hår har fått nåt knäpp nu när vi har dusch igen. Blir skitigt på en gång och så kliar hårbotten. På torpet, där vi gick med otvättat hår mest hela tiden, mådde håret finfint. Nu när vi har dusch och använder den frekvent så mår håret knasigt. Knasigt! Kanske duschar för varmt kom jag på. Soluppvärmda duschen var kanske perfekt för min stackars botten? Nån som har tips?

Allt detta och lite till (typ kommentera Anders Borg, men det blir för långt och argt just nu) har jag tänkt skriva den senaste tiden. Så nu är jag avskriven. Som det borde heta. 

onsdag, augusti 02, 2017

Felix ett helt halvår

Det är ofattbart att han redan funnits i ett halvt år. Att han har blivit så stor. 
Jag älskar att följa utvecklingen. Hur han kan mer och mer och rätt vad det är vänder på sig eller hänger med i konversationen. 
Varje månad är han mer och mer med. Både fysiskt och socialt. Det märks att han förstår nu på ett helt annat vis än tidigare. Säger hej, som han har gjort länge, men nu verkar det som att han förstår innebörden. Så mycket att vi i alla fall kan säga att det är hans första ord. Första ordet han säger med mening. Sedan har han sagt nåt som liknat både mamma och pappa också, men tror tyvärr inte att han fattar att det är vi. 

Fysiskt är han lite lat tycker vi. Gnäller hellre över att inte nå eller över att ligga på mage än att göra något åt saken. Han kan i alla fall vända sig runt åt bägge håll nu. Äntligen!
Han är rätt stabil när man håller honom sittandes också och faller i alla fall inte ihop som en fällkniv när man sätter honom ner. Yey! Han sitter med kuddar i barnstolen vid bordet och så i alla fall.
Tror han lär sig sitta först samtidigt som han lär sig krypa och det är nog minst en månad kvar tills dess. 
Men han är i alla fall mycket rörligare och säkrare i alla sina rörelser nu. Ligger på rygg och svänger enkelt till sidan och sträcker sig för att nå det han vill ha. Medvetna rörelser på ett helt annat vis än förut. Stoppar nappen in i munnen själv när han tappat den till exempel. 

Han är otroligt go och glad ännu, även om han har gått igenom den värsta fasen för honom hittills, med en hel del gråt och skrik som vi inte alls varit vana vid. Men enligt appen jag har ska han ha upptäckt rum och förstår därmed att människor kan lämna honom och det kan inte vara lätt att upptäcka. Särkilt inte när han inte förstår att vi bara gått till rummet bredvid och inte till Australien. 
Nu i dagarna har han blivit lite lite mer restriktiv med leendena också och ler inte åt precis alla hela tiden. Åt de flesta dock ... Och skrattar ofta så att han får hicka vilket är sjukt jobbigt eftersom han inte är så förtjust i att dricka vatten och blir arg när han hickar för länge.

Mat älskar han däremot fortfarande och vi ökar pö om pö på portionerna. Nu ammar jag ungefär tre fyra gånger på ett dygn. Ibland mer förstås. Särskilt om vi är på resande fot, då blir det mer. Och sedan tar det några dagar för brösten att ställa tillbaka sig så då måste jag amma honom för att inte sprängas. Hittills har jag inte haft nån riktigt hemsk mjölkstockning. Peppar peppar och så vidare.
Han älskar mest gröt och katrinplommonpuré. Ogillar mest jordnötssmör fortfarande, typiskt när det är med i studien. 

Herregud, jag har skrivit det här inlägget i flera flera dagar nu men har noll inspiration. Vill ju ändå skriva ner hur han är nu och vad han kan så jag minns och nu får det liksom vara tillräckligt. 
Så, nu kan jag i stället ägna mig åt att umgås med den där härliga underbara skapelsen. Låta honom nypa mig i halsen och riva med sina små små naglar på ställen där huden är som tunnast. Och få dregelbomber på mig från den leende munnen. Eller låta hans fötter trampa mig på magen medan rumpan guppar upp och ner till musik som bara han hör. 
Han är så go. Så härlig och rolig och jag fattar inte alls de som säger att "jag minns att det var en jobbig tid när barnen var i den åldern". Han är allt annat än jobbig. Han är underbar. Min skrutt. Min baby. Min spelevink. Det bästa vi har gjort. 

söndag, juli 16, 2017

Lunka på, lunka på

Det är så härligt det här när man blir dagvill. Plötsligt såg jag någon som skrev att det var söndag och jag blev helt förvånad. Söndag? Känns som tisdag. Eller fredag. Eller vilken dag som helst egentligen.
Vi gör absolut ingenting fortsättningsvis. Umgås med vänner och dricker drink och vin och äter massa god mat. En annan dag äter vi ute med A:s familj. I dag kokade vi pasta till middag alldeles för sent. Dricker alkohol de dagar vi känner för det, oavsett helg eller inte.
I dag tänkte vi åka och bada men det blåste så jäkligt att vi bara plaskade fötterna i vattenbrynet. Annars består dagarna av att ge barnet massa mat hela tiden. Han äter gröt och puréer så det står härliga till. Och sen diskar vi rätt mycket också. Det är ett evigt diskande faktiskt, eller så känns det bara så eftersom vi inte har rinnande varmvatten till diskhon utan måste koka vattenkokaren full två tre gånger. 

Jag har snart läst ut en bok också. Efter att ha tragglat med samma länge länge tog jag en paus från den och vips så kom jag i ett läsflow när jag bytte bok. Så kan det vara, även om boken man fastnat i är bra. 
Vissa dagar går vi knappt ut heller. Orkar inte carpa dagar när det finns så många och det är så mysigt att ligga på soffan med ett sovande barn på sig. Det är väl att carpa på sitt sätt kanske?
Annars lunkar det på, ni vet. Nu fick jag den visan på hjärnan också. Lunka på. Den kunde jag spela på piano när jag var typ sex. Musikaliskt geni, som ni märker. Hehe.
Nu ska jag läsa bok. Hejsvejs.

onsdag, juli 05, 2017

Det som jag vill skriva

Det är så många händelser som jag vill sätta på pränt. Plocka fram och läsa när dagarna är grå och inte består av det här fina härliga underbara som får hjärtat att slå boom bom. När jag inte hör sonens röst när han pratar gulligt med mig, så där nästan viskande och lite generat. Som att han säger att han tycker om mig men inte riktigt vågar kolla mig i ögonen. Eller när jag inte ligger vaken bredvid två som sover och andas i en rytmisk otakt med varandra. Hur något i otakt ändå kan bli rytmiskt?
Eller när jag inte hör barnet kikna av skratt när jag borrar in mitt ansikte i hans mage. När skrattet är så intensivt att han får hicka. 
De dagar jag inte ser A gå mannekäng i nya kläderna och hans leende och skratt och nöjdhet och han. Han han han. 

Jag vill skriva om allt det. På ett vis som visar hur jag mår. Hur lycklig jag känner mig. Hur bra livet känns. Hur gott torpet och ledighet gör med oss. Som visar hur lycklig jag blir av min familj. 
Min familj. Jag har en sådan nu. En egen. Skapad. 
Herregud vad jag vill skriva om den. Om bara inspirationen fanns. 

fredag, juni 30, 2017

En hel hand full med månader

En hel hand full. Fem månader gammal. Den sista tiden har bara swishat iväg och jag tror att han är tre månader fortfarande. Fem. Herregud.
Jag brukar titta på honom när han sover. Den där lilla lilla kroppen i den stora sängen. Det är något med det som får mitt hjärta att klappa extra hårt och knipa så där som det gör när kärleken liksom blir för stor.

Felix, mitt hjärta.
Han är så mycket mer med och mer aktiv nu än tidigare. Härmapar och interagerar och skrattar så han kiknar. Protesterar när saker går för långsamt eller när vi inte fattar att han vill komma upp/gå ner från stolen/lägga sig och sova. Humör och humor och det märks. Skriker illskrik när han inte får som han vill eftersom han märkt att vi reagerar på det. Spelar redan ut oss. Men det är nästan omöjligt att bli arg ändå för så fort han slutat illskrika kommer leendet från öra till öra. Kort stubin men inte alls långsint.

Han har en grej med att lägga gosekaninen eller snutten över ansiktet och så ligger han och låter som att han inte får luft innan han drar bort den. Lite läskiga tendenser om du frågar mig.
Han älskar mat. Utom förstås jordnötssmör och ägg som han ska äta varje dag i och med studien han är med i. Gröt är det bästa som finns och om det inte serveras tillräckligt snabbt sitter han och låter som Butthead. Just nu går det att stoppa i honom hur mycket som helst nästan, känns som att det inte finns något stopp. En dag testade vi det, att trycka i honom massa mat eftersom han inte visade tecken på att vara nöjd. Resulterade i lite ont i magen på kvällskvisten, så nu har vi återgått till att vi bestämmer.
Han testar rösten extremt mycket och ibland låter det som att han håller på och övar på att säga ett ord. Hej och heje låter det som han säger hela tiden och det är kanske inte så konstigt när vi hela tiden säger hej till honom.

Den fysiska utvecklingen går också framåt. Förstås.
Han kan greppa saker bra och flytta mellan händerna och i går vände han sig flera gånger medvetet från mage till rygg. Tidigare har han bara gjort det någon enstaka gång med vilje. Att vända sig från rygg till mage är inte heller långt borta, han lägger sig på sidan i alla fall men har inte knäckt koden hur man vänder sig helt.
Han sitter inte själv, annat än i barnstolen vid matbordet. Skönt att ha honom där när vi ger smakportioner i stället för att vi ska stå som märlor och få i honom jordnötssmör i babysittern. Han älskar fortfarande att stå i våra knän och varje gång man ställer honom upp skiner han upp som en sol och tittar runt som om världen plötsligt blev sååå annorlunda.

Fortfarande är han väldigt lugn och trygg och tillfreds. Oftast glad och nöjd och gillar att sitta med och titta eller ligga på golvet och jollra. Skriker och gråter visserligen mer än tidigare, men det är mer ett sätt för honom att kommunicera till oss än att han är verkligt ledsen.
Jag är så himla glad över att det var just han, just Felix som kom till oss. För han är den underbaraste bebisen i världen. (Ja jag är hemskt partisk.)

tisdag, juni 27, 2017

Raindrops keeps falling on my head

Åland Åland Åland. Vad är det för nåt du bjuder oss på? Regn och åter regn. Torpet, med sina begränsade värmekällor och begränsade former av underhållning är kallt och tråkigt. I alla fall ibland. När vi inte eldar i spisen eller roar oss med spel och filmer på datorn. 
Vi går runt i myskläder, somnar på soffan mitt på dagen och har som dagsprojekt att typ diska. Det är ett långsamt liv. 
Men det är skönt samtidigt. Inga krav finns. Inga måsten. Bara vara. 
Men det hade varit härligare att bara vara om solen sken. Det är mest det. 

torsdag, juni 22, 2017

Ett torp och ett barn

Här händer inte mycket. Vi lämnade torpet för ett och ett halvt dygn i Stockholm för BVC-besök med vaccinering och som bonus långdusch i varmvatten och tv. Så enkla grejer som blir en lyx efter några dagar på torpet. 
Felix fick godkänt, växer som han ska och sköterskan tycker att vi ska fortsätta ge honom mat när han gillar det så mycket och säger att om barnet äter bra på dagen sover det oftast bra på natten. Så i går gav vi förutom de små grötportionerna till frukost och kvällsmat även potatis till middag. Han åt med rätt god aptit och sov sen som en sten från nio-tio till klockan sex. Funkade alltså. 

Nu är vi tillbaka på torpet igen och sitter i soffan och streamar fotboll på datorn och eldar i spisen. Felix sover gött i sin säng på övervåningen och jag funderar på att tvätta håret i balja. Eller så skiter jag i det. Vem bryr sig på torpet liksom? 
Ett barn och ett torp. Två kärlekar i mitt liv. 

onsdag, juni 14, 2017

Torpet, åh torpet!

Kärleken är lika stor som alltid. Älskar torpet. Det ger mig ro och lugn och en känsla av långsamhet som jag känner att jag behöver ibland. Opretentiöst. Kravlöst. Älskar som sagt. 
Och snart kommer mamma och pappa hit med en mulltoa och glatt sällskap. Jag har laddat grillen och kylt cavan och är så himla himla urväntad. Lyssnar efter minsta lilla ljud som kan tyda på en bil som kör in på gården. Herregud, har nog aldrig längtat så mycket efter mina föräldrar. Jag ser så fram emot att de ska få hänga med Felix och se hur stor han har blivit och allt sånt. Och att Felix ska träffa mormor och morfar förstås. Funkar bägge vägar. 
Första natten för lillen. Sov som en baby.

söndag, juni 11, 2017

Semestern börjar nu!

Nu låtsas vi att det är sommar och drar två veckor till torpet på Åland. 
Peppen inför det är som den brukar: skyhög alltså. 

Logistiken dock. Herregud vad grejer det är att tänka på med två katter och en baby. Plus två vuxna och packning som inte är av denna värld. Fattar inte hur vi ska få rum i lilla bilen. Som tur är är jag en mästare på att stuva saker. Önska mig lycka till!
Och en orelaterad bild på människan i mitt liv. 

tisdag, juni 06, 2017

Ett år ett liv (eller ett barn i alla fall)

För prick ett år sedan fick vi veta att jag hade en baby i min mage. Det var någon gång i vecka sex sju kanske. 
I dag fick jag min mens. (Trots helamning?!)
Livets cykel på något vis. 

Nytt hår men samma gamla jag

Häromdagen ansträngde jag mig på morgonen och sminkade mig lite extra. Med underlagskräm som tillägg till min numera standardsminkning i form av mascara och rouge. Jäklar vad pigg jag plötsligt såg ut. A reagerade när jag kom ut ur badrummet och sa att jag sminkat mig snyggt och att ögonen plötsligt satt så högt upp. Så hängiga och trötta är mina svarta påsar under ögonen alltså. 
Jag börjar känna av den här eviga sömnbristen nu ...
I går försökte jag få mig att känna mig piggare och fräschare genom att gå till frisören. Jag behövde göra något åt mitt otroligt trista hängande halvdöda hår och satte mig i stolen och sa typ "gör vad du vill, jag vill ha förändring" och kom därifrån med extremt mycket mer välmående hår, en kort page och ett stort hål i plånboken. Frisören gjorde en intensivinpackning som håller i fyra veckor och en extremt skyddande PH booster-behandling, som är ungefär som olaplexbehandling om ni vet vad det är, och mitt hår jublade. 
Det ser så himla friskt och välmående ut plötsligt!

Synd bara att det inte går att göra samma behandling med en själv. Jag skulle så behöva en rejäl boost av välmående. Eller sömn då. Sömn skulle också funka.  Tio timmar i ett sträck helst. 

onsdag, maj 31, 2017

Mitt hjärtas fröjd i fyra månader

I dag är det på dagen fyra månader sedan han kom till oss, älskade lilla Felix. Och oj vad mycket som har hänt sedan dess. Han är en egen liten människa nu. Med humör och vilja och humor.
Oftast är han glad som en solstråle och ler mot alla och skrattar högt med ljud, ibland så att han kiknar. Stoltheten i en förälder då är omätbar nästan. Tänk att vi kan vara så roliga att vårt barn kiknar av skratt!

Det märks också att han utvecklas i en rasande takt. Han griper leksaker och skakar dem och stoppar dem till munnen. Der lyckas inte alltid, vissa leksaker är för svåra att greppa och då blir han sur. Kan riktigt se hur han försöker och försöker och sedan blir jättearg när det inte går som han vill. Dåliga tålamodet har han tyvärr fått från mig.
Kroppen överlag är mer med och styrs medvetet. Han kan bra ligga på magen och hålla upp huvudet länge länge, men det är ingen favoritställning direkt. Om det inte finns tillräckligt mycket roligt att titta på börjar han skrika och vill bli vänd på rygg. Vändningen har han gjort själv några gånger, men det har oftast varit för att han tappat balansen i händerna.

Han har mer och mer fått smaka på mat. Gröt är favoriten och det har han de senaste veckorna fått lite av varje morgon, tillsammans med de matvaror vi ska introducera till honom genom allergistudien. Nu äter han ungefär en fjärdedels portion och skulle lätt kunna äta mer om vi inte stoppade honom. Måste ju hålla koll på att magen klarar av det. Vi toppar med lite katrinplommonpuré för säkerhets skull men vill gå långsamt fram.
Sömnen är också mycket bättre. Han hade fått en slags rutin där han somnade vid nio på kvällen och sedan sov till fem-sex på morgonen, men nu är han inne i en fas och vill. inte. somna. Så nattningarna kan ta timmar och han somnar jätteövertrött först vid halv elva. I går började vi nattningen vid sju i stället, så då sommnade han vid nio till slut. Fattar inte varför han inte vill sova på kvällen när han somnar själv i vaggan på förmiddagarna utan några som helst problem. Hoppas att det går över. Snabbt.

Nu med sovproblemen är det också första gången som Felix gråter ordentligt. Han har tidigare knappt gråtit alls, om han inte gjort illa sig eller så. (Typ när jag i misstag klippte honom lite i fingret ...) Men nu gråter han och skriker och är nästan otröstlig vissa kvällar. Resten av dagarna är han dock en glad skit fortsättningsvis. Gnäller lite när han är hungrig, that's it.
I helgen hade vi med honom på stan hela dagen och han bara hängde med. Sov lite, satt i famnen och tittade och var liksom med. Klagade inte en enda gång, trots att det var supervarmt. Och trots att han hade bajsat ner hela sig själv utan att vi hade märkt det. Vår vän som var med oss var helt hänförd över hur snäll han var.

Språket utvecklas också. Nu testar han olika ljudlägen och skriker högt med jämna mellanrum. Fortfarande är det mest vokaler, men börjar mer och mer få nya ljud i stil med ggggjjjjuuuu och rrrrriiijjj och liknande. När han vill visa sin uppskattning mot mig och A, till exempel om vi myser med honom, så viskar han fram ljuden och liksom gurglar dem. Får vilket hjärta som helst att smälta. Som om han behövde göra så får att få mitt hjärta att smälta? Han har smält det för länge länge sedan. Han har smält det och tagit det och har blivit mitt hjärtas fröjd sedan länge. Mammas hjärtegull, som jag brukar sjunga för honom. Jag älskar honom så himla mycket.

tisdag, maj 30, 2017

Usch

Vaknar klockan fem med onda bröst. Nu ligger jag här i sängen och kan inte sova, trots att jag har gett barnet mat och han somnat om och sussar sött. Har en massa massa ångest som inte vill släppa. Hatar när det här händer. Hatar hur min hjärna fungerar och hur jag är. 
Ibland önskar jag att jag var på annat vis och att mina känslor inte var så här överdrivna. Att jag inte skapade massa ångest. Att jag liksom var mer hel. 
Jag borde gå och prata med någon. Jag borde verkligen det. För att få hjälp att komma ur den här negativa spiralen som jag försätter mig själv i. För att lämna hjärnspökena för evigt. För att komma bort från känslan att det är något fel på mig, att jag inte duger, att jag är konstig och mindre värd. Inte passar in. 
Jag är så less på det. Så less att känna så här. 
 

lördag, maj 27, 2017

Det är så där halvmörkt som det kan bli när dörren till sovrummet står på vid gavel. Jag smyger, trots att jag vet att det inte behövs. Vi har suttit tre meter bort och pratat, skrattat, lyssnat på musik, tittat på film. Micrat popcorn. 
Ögonen letar snabbt efter en bröstkorg som rör sig och registrerar det omedvetet i hjärnbarken. Fortfarande gör hjärnan det, dubbelkollar att han lever. Slutar den någonsin att oroa sig?

Så går blicken till det lilla näpna ansiktet. Så litet i den stora stora spjälsängen. En minimänniska. Med allt fast mycket mycket mindre än oss andra. Helt fridfullt, anletsdragen utslätade. Trygghet och ro. Drömmer plötsligt och knorrar lite. Vänder på huvudet och börjar småsnarka. Små små andetag med tjutande inandning. Mmmmmeehj. Mmmmmehj. Mmmmmehj. 

Hjärtat i min kropp kanske inte slår snabbare, men det känns plötsligt. Det bultar av liv. Av kärlek. Av alla känslor som fyller hela kroppen. Från sinnena till hjärnan och därifrån skjuts dopamin och oxytocin ut till varenda cell. Varenda cell känner samma sak. Han är mitt allt. Han är min. Han är en del av mig. Jag är inte längre bara jag. Vi är ett. Sammanbundna av den enorma kärlek som rasar och rusar i min kropp. Herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom älskar honom älskar honom älskar honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. 

onsdag, maj 24, 2017

En dag som föräldraledig

I dag har jag rensat bort en halv papperkasse med kläder som är för små för Felix. Redan. Så himla sorgligt. Vissa kläder hann vi knappt använda. Befarar att 62-kläderna går samma öde till mötes, vi har enorma mängder av dem, i stort sett bara arvegods, och har knappt hunnit använda några. 
Barn växer för fort. 

Sedan har jag skrivit en arg lapp till våra grannar som idiotiskt nog slänger brinnande fimpar ner från balkongerna så att våra (vår hyresvärds) platsrottingmöbler får stora hål i sig. Idioter. Fimpa åtminstone innan ni promt ska kasta fimparna. Eller ha en jävla askkopp på balkongen. Hur svårt ska det vara?!

Och så har jag ägnat lite tid åt appen Phonto där man kan skriva text på bilder. Oerhört roligt, konstigt nog. Hade inget att skriva, så det liksom bara blev lite ploj. Resultatet:

torsdag, maj 18, 2017

Om amning och mat – med risk för att reta upp folk

När Felix var nyfödd gick jag med i en grupp på Facebook som ska ge stöd och råd till ammande. Jag hade så ont då och ville mest bara veta att det onda skulle gå över och att allt skulle bli bra och tyckte kanske att det hjälpte att läsa om andra soom hade samma problem. Eller så hjälpte faktumet att det liksom slutade göra ont när bröstvårtorna hade vant sig vid den omilda behandlingen.
Men sedan dess har jag nästan bara blivit irriterad över saker som skrivs i gruppen. En del, som det alltid finns i sådana här stora Facebookgrupper, är så himla mycket pro amning att de beter sig som att de är med i en sekt och att amning är messias.

Någon stackars krake skriver ”Det gör så ont och bröstvårtorna blöder, barnet går inte upp i vikt som det ska och jag mår psykiskt dåligt när jag ammar” och ändå är det någon som skriver ”Bara att fortsätta kämpa! Mjölkproduktionen ökar ju mer då låter barnet suga på dina bröst. Och ge för guds skull inte flaska, inte ens tillfälligt, för då kan barnet bli tuttförvirrat (jo det är ett ord i amningsvärlden) och vägra ta bröstet sedan.”
Och jag förstår inte att det ska ammas till varje pris? Nu får de som tycker annorlunda gärna förklara.
Ersättningen i dag är ju superbra och lika näringsrik. Och jag förstår heller inte hur argumentet med att barnet inte får lika mycket närhet och tröst när det flaskmatas? Hur matar de barnet då? Man håller väl ändå sin baby i famnen och matar och vaggar och vyssjar och tröstar ändå? Det är ju inte direkt så att ett barn som flaskmatas får ligga på en steril plåtbricka utan närhet medan någon sticker in en flaska ersättning i munnen på hen.
Och om brösten blöder och man mår dåligt är det väl jättebra att kunna ge ersättning i stället för att sitta och fälla tårar medan babyn sliter i bröstet och ändå inte får i sig tillräckligt med näring?

Men sedan kanske jag inte förstår ordentligt eftersom jag heller inte älskar att amma. Det är skitpraktiskt och jag gör det gärna, men jag kan inte säga att det är det mysigaste i livet och att jag aldrig vill sluta. Det liksom bara är praktiskt och enkelt och ett sätt för barnet att få mat i magen. Det är till exempel så mycket mysigare när han ligger och myspratar med mig på soffan, då han ler och skrattar åt mig. Utan att han har en bröstvårta i munnen.
Ibland är det också jobbigt eftersom jag blir så bunden och låst. Även om mina bröst uppenbarligen klarar av att inte bli ammade på sisådär åtta timmar så är det ju inget som jag väljer att göra om jag inte är ifrån Felix.

Jag kommer inte kunna amma i evigheter heller i och med att vi nu har bestämt att jag ska gå tillbaka till jobbet i september, så amningen måste fasas ut nu så småningom.
I och med att vi är med i en allergistudie där man kollar om tidig matintroduktion (och bad med en viss olja i vattnet, men den gruppen är inte vi med i) kan påverka risken att barnet utvecklar allergier i framtiden, har Felix redan nu smakat riktig mat. Rekommendationerna är fortfarande att barn ska helammas eller matas med enbart ersättning tills de är ett halvår gamla men att de kan börja få smakportioner från fyra månaders ålder.
Nu ligger Felix alltså en månad före och jag undrar lite krasst om vi inte kan börja introducera mat lite tidigare också? De nuvarande rekommendationerna ifrågasätts också, läs här till exempel, och jag vet ju att Felix mage klarar av maten utan några större problem. Så jag tänker att det kanske är lika bra att fasa ut anmningen mot mat i stället för till bröstmjölksersättning? Är det fel tänkt?

Hur har ni andra gjort? När han ni börjat ge gröt och lite mer mat än bara att doppa fingret i potatispuré?
Det här är när det är som mysigast. :)

onsdag, maj 17, 2017

Olika perspektiv


Tvingas. Jag skulle gärna bo i en lånad lägenhet. Mycket hellre än att betala för mycket för en andrahandslägenhet på ett halvtaskigt ställe. Men ja, så är jag ju inte Blondinbella heller.



OBS! Menar inte att låta nedlåtande mot henne. Menar bara att jag är bitter över min bostadssituation. 

Vuxensaker

I och med att jag har bott utomlands (jodå, det räknas som utomlands faktiskt!) under nästan hela mitt vuxna liv känner jag mig så himla bortkommen när det gäller vuxensaker här i Sverige. Vuxensaker som 1)allt som rör försäkringskassan typ, 2)förskoleplatser och hur man ansöker om det och om man kan byta om man flyttar, 3)semesterdagar vid skiftjobb och hur det räknas när man är föräldraledig, 4)ansökan om bolån och hur tusan man ens gör – går man till ett bankkontor nuförtiden? Och var finns det bankkontor i den här stan?

Och ja, detta gör att allt blir så himla omständligt. Jag måste googla fan allt eftersom jag inte har någon aning. På Åland hade jag ju koll. Där fick vänner barn och jag förstod hur föräldrapenning räknades ut, där gick man till banken för att prata lån och ansökte till – och fick plats på – den enda förskolan i kommunen. Typ. Jag visste hur saker fungerade där. Här känner jag mig som ett barn. Ett förvirrat barn som inte vet någonting.

Jag tänker då på de som kommer hit som flykting, som inte kan språket och inte ens hört talas om försäkringskassan förut. Hur omöjligt måste det inte kännas för dem?