söndag, augusti 20, 2017

En vecka kvar

Om en vecka är min föräldraledighet slut för den här gången. Sju månader och en vecka senare ska jag återvända till jobbet. 
Chefen frågade häromdagen om jag behövde gå bredvid en dag, men jag sa nej. Jag tror inte att det blir några större problem faktiskt. Detaljer kan jag ha glömt, till exempel fingertoppskänslan för hur stor en rubrik ska vara för att få rum på en rad, men sånt kommer tillbaka snabbt tänker jag. Och sedan kanske jag får skriva om rubrikerna någon gång extra för att få till den bra. 
Men rent tekniskt ska jag nog kunna hoppa rakt in. Så mycket hinner ju inte ändras på ett halvår tänker jag. 

Det här är ett klassiskt inlägg som jag riskerar få äta upp. Men som tur är gör jag en mjukstart. Jag börjar med två dagars arbete och sedan skiftledighet i fem dagar. Rätt okej. 

fredag, augusti 18, 2017

This is the end my friend

Nu var det två dygn sedan jag ammade barnet. Det sista amningstillfället, det mellan klockan tre och fem på natten, har ersatts med att bara stoppa i nappen eller ta upp och vagga barnet lite. I morse, vid strax efter fem, lade jag ner barnet i vår säng och lade mig tätt intill och höll en arm om honom och min hand i hans hand. Så somnade han, trygg och lugn utan bröstet. 

Det är ungefär lika blandade känslor att sluta amma som att börja jobba. På ett plan jätteskönt, på ett plan sorgligt. 
Det var visserligen säkert tre veckor sedan jag ammade barnet mer frekvent och för att ge honom näring, men det har varit mysigt ändå att ha kvar det. Bandet till barnet som vi haft sedan BB. Eller sedan förlossningsrummet då han var ett litet knyte, en liten sparv, som pickade efter bröstet. Närheten, myset. 

Samtidigt minns jag hur jobbigt det har varit i perioder. Släppa allt för att barnet måste få mat från mig. Ingen annan kunde göra det. Låst vid min roll. Låst med ett bröst i barnets mun. 
Fast nu när jag tänker på det har jag svårt att relatera faktiskt. Jag känner bara värme vid tanken. Knasig hjärnan är!
Men hur som helst är det över nu. Barnet äter gröt och mat och välling och dricker vatten. Han behöver inte mjölken längre. Och tryggheten, den kan vi tydligen ge honom ändå. Min lilla skrutt. 

tisdag, augusti 15, 2017

När det blir för nära

En ung man sköts ihjäl i mitt garage. Inte långt från återvinningsrummet, där vi är flera gånger i veckan, precis på väg till tvättstugan. 
Enligt uppgifter var det med en AK-47:a. En automatkarbin. 
En man till blev träffad. Sprang från garaget i panik och föll ihop utanför vår port. Skjuten i benet enligt uppgifter. 
En elvaåring ska ha blivit vittne till det hela. Satt i bilen i garaget. Där en man sköts ihjäl. 

Klockan var tre och det är en tisdag i augusti. En helt vanlig dag med barn på dagis bredvid, semesterflanörer i den stora lekparken. Folk som går hem från busshållsplatsen med matkassar i händerna. En man sköts ihjäl i vårt garage. 
Jag och A och Felix gick där, förbi garageinfarten 30 minuter tidigare. Strosade. Kollade på barnen i plaskdammen precis bredvid och jag tänkte att Felix skulle kunna plaska där nästa sommar. Att han skulle älska det. Gladdes åt att det var så fint där nu. Nu när staden fixat upp allt här. Hur mysigt det trots allt är. 

Vi gick i idylliska villakvarter bara några kvarter bort och skojpekade på hus och sa "där kan vi bo, det är ganska litet men vi är inte så många så vi får rum". Köpte en glass, badade fötterna i en annan plaskdamm, njöt av sol och sommar. 
Så vibrerade det i telefonen. Flashar från jobbet. Man skjuten på torg. Två skjutna. Polisen jagar maskerad man i vit bil som flydde platsen. Torget, männen, polisjakt, allt hemma hos oss. Där vi nyss var. Utanför det som jag kallar mitt hem. Min trygga punkt i tillvaron. I mitt garage sköts en man ihjäl. Med en AK-47:a. 

När vi kom hem stod en helikopter mitt på vägen. Poliser överallt. Avspärrat överallt. Vårt hem omringat av polisens blåvita plastband. Oåtkomligt. Beskedet klart: "vi vet inte hur lång tid det tar, tekniker är på platsen".
Till slut fick vi komma in. Såg in i garaget där gula plastskyltar med nummer på var uppradade över hela golvet, precis som på tv. Tekniker i vita skyddskläder med zippåsar i händerna och kamera på magen. 
Då förstod vi det. En man hade skjutits ihjäl i vårt garage. I vårt hus. Här där vi bor. I vårt hem. Vid återvinningsrummet, på väg till tvättstugan. Med en AK-47:a. 

Tryggheten är rubbad. Raserad. Förstörd.  Jag vet inte hur jag ska känna mig lugn i fortsättningen. Jag vet inte. 

måndag, augusti 14, 2017

Att dela prick exakt lika

I hela mitt liv har jag alltid tänkt att jag och min framtida partner ska dela lika på föräldraledigheten. Jämställt. Sånt har hela mitt liv varit viktigt för mig. Innan jag ens visste vad jämställdhet var. Rättvisa. Samma möjligheter för alla. Som jag slogs för det i gymnasiet till exempel.
När jag blev äldre förstod jag att det kanske inte skulle gå att dela precis lika på föräldraledigheten. Att jag skulle få kompromissa. Att saker runt omkring skulle kunna göra att den ena stannade hemma längre av olika orsaker. Att det passar bättre ekonomiskt att den ena partern är hemma, till exempel.

Men vet ni. Nu föll det sig så att det passar bäst i vårt liv, ekonomiskt och allt, att vi delar prick exakt lika på föräldraledigheten. Denna sommaren har vi båda varit hemma och tanken är nog att vi ska vara det nästa sommar också, men inte lika länge. Sedan får vi typ fem månader var ensamma med Felix innan han börjar förskolan nästa höst. Enligt våra planer alltså.
Och det känns så himla himla bra att vi delar lika. Att alla drömmar och tankar nu verkligen blev verklighet. Känns viktigt. Som en bra grund för Felix också. Att verkligen cementera att vi båda är engagerade och närvarande föräldrar med samma ansvar.

Ur ett helt egoistiskt synsätt skulle jag gärna varit hemma lite lite till. Få vara hemma nu när han så mycket mer är en liten person än tidigare. När han börjar uttrycka sig och krypa och gå. Tänk att jag kanske missar det! Å andra sidan fick jag ju den lite lugnare perioden där han sov i tretimmarssjok och jag kunde kolla på serier och dricka kaffe hela dagarna. Hehe. Så lugnt lär A inte få det.

fredag, augusti 11, 2017

Planera mat, vilken skillnad

När vi nu äntligen kommit in i någon form av vardag igen efter mer eller mindre två månaders torparhäng gjorde vi en matlista med rätter vi var sugna på att laga. 16 stycken blev det och sedan skrev jag en handlingslista utifrån den när vi storhandlade. Herregud vilken bra grej det var/är!

1) Vi slipper stå i kylen och klia oss i huvudet och säga "vad ska vi äta i dag då?" Nu räcker det att kolla listan och bara peka "det där!"
2) Storhandlingen blev ovanligt billig. Kanske för att vi höll oss till den relativt slaviskt förstås. 
3) Småhandlandet har upphört. Vi har alla ingredienser till maten vi ska laga och behöver därmed inte springa (vem lurar jag, lunka i sakta mak) till affären för att handla citron/grädde/korv/whatever. Det ger också effekten att vi inte köper nåt extra och onödigt. Typ godis och chips eftersom vi egentligen är hungriga när vi kommer på att vi saknar nåt. 
4) Vi slänger mycket färre grejer som blivit gamla. Typ créme fraishe som köpts för "att det är bra att ha hemma när vi ska laga mat så vi slipper springa och handla". Eller ja, hittills har vi inte slängt nåt i alla fall. 
5) Vi äter mer varierat. Till exempel lagade jag fisk häromdagen. Det lagar jag sällan när jag står i kylen och kliar mig i huvudet. 
6) Vi äter mer regelbundet. Nu med lillknoddas är det en himla massa tänkande kring mat eftersom han ska ha frukost, lunch, middag och kvällsmat så vi har i farten fått in samma rutiner som honom. Lunchen har typ alla dagar bestått av rester från gårdagens middag. Kanon!
7) När vi ändå lagar ordentlig mat till oss lagar vi mat till Felix också. Med lite mindre kryddor och sånt då förstås. Och han äter med god aptit! Hittills har han ätit pasta med svampsås, potatis korv och pepparrotssås, fisk créme fraishe och potatis och butternutpumpa med pasta tillsammans med oss. Vissa saker, som när vi åt tortillas, är svåra att göra barnvänliga dock men mycket är bara att kasta i en kastrull, koka och puréa. Tillsätta lite extra olja och vips är det klar. 

Om vi bara orkar är detta helt klart nåt vi ska fortsätta med. 







onsdag, augusti 09, 2017

måndag, augusti 07, 2017

Härkommeralltpåengång

Jag googlar hur får man nackspärr och försöker köra trefilig väg med det. Aj aj varje gång döda vinkeln ska kollas. Håller på och slutar amma tydligen och tycker att det på något vis känns sorgligt. Jag som inte ens har njutit så himla mycket av att amma. Katten spyr blod en dag och oron över hennes mående är enormt. Min lilla diabeteskatt. 
Vi funderar på om årets torpsäsong är över eller om vi ska åka tillbaka en vända till. Åker till Ikea och handlar en leksakslåda till barnet som numera belamrar hela vårt kök och vardagsrum med prylar. A spiller ut ett helt glas rödvin över hela vardagsrumsmattan. 

Jag måste föra över pengar från sparkontot hela tiden för att vi ska kunna klara oss. Dyr sommar på Åland tydligen och så är både frysen och skafferiet helt tomt eftersom att vi inte orkat handla de gånger vi varit hemma. Så storhandlar vi också. Med matlista den här gången och ojoj vad mycket billigare det blev när det fanns en plan och fullklottrad lista. 
Ångesten över att börja jobba igen börjar komma. Minns jag ens hur man gör? Hur ska jag klara av att vara från Felix i tio och en halv timme PLUS restiden? Vet inte riktigt hur jag ska jobba ännu, men börjar i alla fall den 28 augusti. Kvällspasset troligtvis. 

En dag åkte vi in och kollade på Prideparaden. Tre gånger började jag gråta på grund av fint och starka budskap. Stolta föräldrar som gick där med raka ryggar och jag tänkte på hur viktigt det är. Att älska sina barn. 
Försöker läsa ut åtminstone en av de fyra sommarböckerna jag köpt men störs för mycket av barn som kräver uppmärksamhet och när barn äntligen sover unnar jag och A oss tv. På torpet vet jag inte vad vi unnade oss, men dåligt med läsande blev det i alla fall. 
Dricker vin på en uteservering i regnet och blir förkyld. Fast det var jag nog redan innan egentligen. Kall blev jag i alla fall. Åker kisshissar med barnvagn och svär svär svär över förbannade män som går in i hissar och kissar. Eller kvinnor. Men tror att det är övervägande män. 

Körde rally genom Willys med barnvagnen tills Felix skrattade så mycket att han fick hicka. Alla som såg oss skrattade åt oss. Han är ju sån. Glädjespridare. Och så har han blivit stor. Har blivit för stor för gymmet nästan. Bara sliter i allt och drar nästan sönder saker. 
Mitt hår har fått nåt knäpp nu när vi har dusch igen. Blir skitigt på en gång och så kliar hårbotten. På torpet, där vi gick med otvättat hår mest hela tiden, mådde håret finfint. Nu när vi har dusch och använder den frekvent så mår håret knasigt. Knasigt! Kanske duschar för varmt kom jag på. Soluppvärmda duschen var kanske perfekt för min stackars botten? Nån som har tips?

Allt detta och lite till (typ kommentera Anders Borg, men det blir för långt och argt just nu) har jag tänkt skriva den senaste tiden. Så nu är jag avskriven. Som det borde heta. 

onsdag, augusti 02, 2017

Felix ett helt halvår

Det är ofattbart att han redan funnits i ett halvt år. Att han har blivit så stor. 
Jag älskar att följa utvecklingen. Hur han kan mer och mer och rätt vad det är vänder på sig eller hänger med i konversationen. 
Varje månad är han mer och mer med. Både fysiskt och socialt. Det märks att han förstår nu på ett helt annat vis än tidigare. Säger hej, som han har gjort länge, men nu verkar det som att han förstår innebörden. Så mycket att vi i alla fall kan säga att det är hans första ord. Första ordet han säger med mening. Sedan har han sagt nåt som liknat både mamma och pappa också, men tror tyvärr inte att han fattar att det är vi. 

Fysiskt är han lite lat tycker vi. Gnäller hellre över att inte nå eller över att ligga på mage än att göra något åt saken. Han kan i alla fall vända sig runt åt bägge håll nu. Äntligen!
Han är rätt stabil när man håller honom sittandes också och faller i alla fall inte ihop som en fällkniv när man sätter honom ner. Yey! Han sitter med kuddar i barnstolen vid bordet och så i alla fall.
Tror han lär sig sitta först samtidigt som han lär sig krypa och det är nog minst en månad kvar tills dess. 
Men han är i alla fall mycket rörligare och säkrare i alla sina rörelser nu. Ligger på rygg och svänger enkelt till sidan och sträcker sig för att nå det han vill ha. Medvetna rörelser på ett helt annat vis än förut. Stoppar nappen in i munnen själv när han tappat den till exempel. 

Han är otroligt go och glad ännu, även om han har gått igenom den värsta fasen för honom hittills, med en hel del gråt och skrik som vi inte alls varit vana vid. Men enligt appen jag har ska han ha upptäckt rum och förstår därmed att människor kan lämna honom och det kan inte vara lätt att upptäcka. Särkilt inte när han inte förstår att vi bara gått till rummet bredvid och inte till Australien. 
Nu i dagarna har han blivit lite lite mer restriktiv med leendena också och ler inte åt precis alla hela tiden. Åt de flesta dock ... Och skrattar ofta så att han får hicka vilket är sjukt jobbigt eftersom han inte är så förtjust i att dricka vatten och blir arg när han hickar för länge.

Mat älskar han däremot fortfarande och vi ökar pö om pö på portionerna. Nu ammar jag ungefär tre fyra gånger på ett dygn. Ibland mer förstås. Särskilt om vi är på resande fot, då blir det mer. Och sedan tar det några dagar för brösten att ställa tillbaka sig så då måste jag amma honom för att inte sprängas. Hittills har jag inte haft nån riktigt hemsk mjölkstockning. Peppar peppar och så vidare.
Han älskar mest gröt och katrinplommonpuré. Ogillar mest jordnötssmör fortfarande, typiskt när det är med i studien. 

Herregud, jag har skrivit det här inlägget i flera flera dagar nu men har noll inspiration. Vill ju ändå skriva ner hur han är nu och vad han kan så jag minns och nu får det liksom vara tillräckligt. 
Så, nu kan jag i stället ägna mig åt att umgås med den där härliga underbara skapelsen. Låta honom nypa mig i halsen och riva med sina små små naglar på ställen där huden är som tunnast. Och få dregelbomber på mig från den leende munnen. Eller låta hans fötter trampa mig på magen medan rumpan guppar upp och ner till musik som bara han hör. 
Han är så go. Så härlig och rolig och jag fattar inte alls de som säger att "jag minns att det var en jobbig tid när barnen var i den åldern". Han är allt annat än jobbig. Han är underbar. Min skrutt. Min baby. Min spelevink. Det bästa vi har gjort. 

söndag, juli 16, 2017

Lunka på, lunka på

Det är så härligt det här när man blir dagvill. Plötsligt såg jag någon som skrev att det var söndag och jag blev helt förvånad. Söndag? Känns som tisdag. Eller fredag. Eller vilken dag som helst egentligen.
Vi gör absolut ingenting fortsättningsvis. Umgås med vänner och dricker drink och vin och äter massa god mat. En annan dag äter vi ute med A:s familj. I dag kokade vi pasta till middag alldeles för sent. Dricker alkohol de dagar vi känner för det, oavsett helg eller inte.
I dag tänkte vi åka och bada men det blåste så jäkligt att vi bara plaskade fötterna i vattenbrynet. Annars består dagarna av att ge barnet massa mat hela tiden. Han äter gröt och puréer så det står härliga till. Och sen diskar vi rätt mycket också. Det är ett evigt diskande faktiskt, eller så känns det bara så eftersom vi inte har rinnande varmvatten till diskhon utan måste koka vattenkokaren full två tre gånger. 

Jag har snart läst ut en bok också. Efter att ha tragglat med samma länge länge tog jag en paus från den och vips så kom jag i ett läsflow när jag bytte bok. Så kan det vara, även om boken man fastnat i är bra. 
Vissa dagar går vi knappt ut heller. Orkar inte carpa dagar när det finns så många och det är så mysigt att ligga på soffan med ett sovande barn på sig. Det är väl att carpa på sitt sätt kanske?
Annars lunkar det på, ni vet. Nu fick jag den visan på hjärnan också. Lunka på. Den kunde jag spela på piano när jag var typ sex. Musikaliskt geni, som ni märker. Hehe.
Nu ska jag läsa bok. Hejsvejs.

onsdag, juli 05, 2017

Det som jag vill skriva

Det är så många händelser som jag vill sätta på pränt. Plocka fram och läsa när dagarna är grå och inte består av det här fina härliga underbara som får hjärtat att slå boom bom. När jag inte hör sonens röst när han pratar gulligt med mig, så där nästan viskande och lite generat. Som att han säger att han tycker om mig men inte riktigt vågar kolla mig i ögonen. Eller när jag inte ligger vaken bredvid två som sover och andas i en rytmisk otakt med varandra. Hur något i otakt ändå kan bli rytmiskt?
Eller när jag inte hör barnet kikna av skratt när jag borrar in mitt ansikte i hans mage. När skrattet är så intensivt att han får hicka. 
De dagar jag inte ser A gå mannekäng i nya kläderna och hans leende och skratt och nöjdhet och han. Han han han. 

Jag vill skriva om allt det. På ett vis som visar hur jag mår. Hur lycklig jag känner mig. Hur bra livet känns. Hur gott torpet och ledighet gör med oss. Som visar hur lycklig jag blir av min familj. 
Min familj. Jag har en sådan nu. En egen. Skapad. 
Herregud vad jag vill skriva om den. Om bara inspirationen fanns. 

fredag, juni 30, 2017

En hel hand full med månader

En hel hand full. Fem månader gammal. Den sista tiden har bara swishat iväg och jag tror att han är tre månader fortfarande. Fem. Herregud.
Jag brukar titta på honom när han sover. Den där lilla lilla kroppen i den stora sängen. Det är något med det som får mitt hjärta att klappa extra hårt och knipa så där som det gör när kärleken liksom blir för stor.

Felix, mitt hjärta.
Han är så mycket mer med och mer aktiv nu än tidigare. Härmapar och interagerar och skrattar så han kiknar. Protesterar när saker går för långsamt eller när vi inte fattar att han vill komma upp/gå ner från stolen/lägga sig och sova. Humör och humor och det märks. Skriker illskrik när han inte får som han vill eftersom han märkt att vi reagerar på det. Spelar redan ut oss. Men det är nästan omöjligt att bli arg ändå för så fort han slutat illskrika kommer leendet från öra till öra. Kort stubin men inte alls långsint.

Han har en grej med att lägga gosekaninen eller snutten över ansiktet och så ligger han och låter som att han inte får luft innan han drar bort den. Lite läskiga tendenser om du frågar mig.
Han älskar mat. Utom förstås jordnötssmör och ägg som han ska äta varje dag i och med studien han är med i. Gröt är det bästa som finns och om det inte serveras tillräckligt snabbt sitter han och låter som Butthead. Just nu går det att stoppa i honom hur mycket som helst nästan, känns som att det inte finns något stopp. En dag testade vi det, att trycka i honom massa mat eftersom han inte visade tecken på att vara nöjd. Resulterade i lite ont i magen på kvällskvisten, så nu har vi återgått till att vi bestämmer.
Han testar rösten extremt mycket och ibland låter det som att han håller på och övar på att säga ett ord. Hej och heje låter det som han säger hela tiden och det är kanske inte så konstigt när vi hela tiden säger hej till honom.

Den fysiska utvecklingen går också framåt. Förstås.
Han kan greppa saker bra och flytta mellan händerna och i går vände han sig flera gånger medvetet från mage till rygg. Tidigare har han bara gjort det någon enstaka gång med vilje. Att vända sig från rygg till mage är inte heller långt borta, han lägger sig på sidan i alla fall men har inte knäckt koden hur man vänder sig helt.
Han sitter inte själv, annat än i barnstolen vid matbordet. Skönt att ha honom där när vi ger smakportioner i stället för att vi ska stå som märlor och få i honom jordnötssmör i babysittern. Han älskar fortfarande att stå i våra knän och varje gång man ställer honom upp skiner han upp som en sol och tittar runt som om världen plötsligt blev sååå annorlunda.

Fortfarande är han väldigt lugn och trygg och tillfreds. Oftast glad och nöjd och gillar att sitta med och titta eller ligga på golvet och jollra. Skriker och gråter visserligen mer än tidigare, men det är mer ett sätt för honom att kommunicera till oss än att han är verkligt ledsen.
Jag är så himla glad över att det var just han, just Felix som kom till oss. För han är den underbaraste bebisen i världen. (Ja jag är hemskt partisk.)

tisdag, juni 27, 2017

Raindrops keeps falling on my head

Åland Åland Åland. Vad är det för nåt du bjuder oss på? Regn och åter regn. Torpet, med sina begränsade värmekällor och begränsade former av underhållning är kallt och tråkigt. I alla fall ibland. När vi inte eldar i spisen eller roar oss med spel och filmer på datorn. 
Vi går runt i myskläder, somnar på soffan mitt på dagen och har som dagsprojekt att typ diska. Det är ett långsamt liv. 
Men det är skönt samtidigt. Inga krav finns. Inga måsten. Bara vara. 
Men det hade varit härligare att bara vara om solen sken. Det är mest det. 

torsdag, juni 22, 2017

Ett torp och ett barn

Här händer inte mycket. Vi lämnade torpet för ett och ett halvt dygn i Stockholm för BVC-besök med vaccinering och som bonus långdusch i varmvatten och tv. Så enkla grejer som blir en lyx efter några dagar på torpet. 
Felix fick godkänt, växer som han ska och sköterskan tycker att vi ska fortsätta ge honom mat när han gillar det så mycket och säger att om barnet äter bra på dagen sover det oftast bra på natten. Så i går gav vi förutom de små grötportionerna till frukost och kvällsmat även potatis till middag. Han åt med rätt god aptit och sov sen som en sten från nio-tio till klockan sex. Funkade alltså. 

Nu är vi tillbaka på torpet igen och sitter i soffan och streamar fotboll på datorn och eldar i spisen. Felix sover gött i sin säng på övervåningen och jag funderar på att tvätta håret i balja. Eller så skiter jag i det. Vem bryr sig på torpet liksom? 
Ett barn och ett torp. Två kärlekar i mitt liv. 

onsdag, juni 14, 2017

Torpet, åh torpet!

Kärleken är lika stor som alltid. Älskar torpet. Det ger mig ro och lugn och en känsla av långsamhet som jag känner att jag behöver ibland. Opretentiöst. Kravlöst. Älskar som sagt. 
Och snart kommer mamma och pappa hit med en mulltoa och glatt sällskap. Jag har laddat grillen och kylt cavan och är så himla himla urväntad. Lyssnar efter minsta lilla ljud som kan tyda på en bil som kör in på gården. Herregud, har nog aldrig längtat så mycket efter mina föräldrar. Jag ser så fram emot att de ska få hänga med Felix och se hur stor han har blivit och allt sånt. Och att Felix ska träffa mormor och morfar förstås. Funkar bägge vägar. 
Första natten för lillen. Sov som en baby.

söndag, juni 11, 2017

Semestern börjar nu!

Nu låtsas vi att det är sommar och drar två veckor till torpet på Åland. 
Peppen inför det är som den brukar: skyhög alltså. 

Logistiken dock. Herregud vad grejer det är att tänka på med två katter och en baby. Plus två vuxna och packning som inte är av denna värld. Fattar inte hur vi ska få rum i lilla bilen. Som tur är är jag en mästare på att stuva saker. Önska mig lycka till!
Och en orelaterad bild på människan i mitt liv. 

tisdag, juni 06, 2017

Ett år ett liv (eller ett barn i alla fall)

För prick ett år sedan fick vi veta att jag hade en baby i min mage. Det var någon gång i vecka sex sju kanske. 
I dag fick jag min mens. (Trots helamning?!)
Livets cykel på något vis. 

Nytt hår men samma gamla jag

Häromdagen ansträngde jag mig på morgonen och sminkade mig lite extra. Med underlagskräm som tillägg till min numera standardsminkning i form av mascara och rouge. Jäklar vad pigg jag plötsligt såg ut. A reagerade när jag kom ut ur badrummet och sa att jag sminkat mig snyggt och att ögonen plötsligt satt så högt upp. Så hängiga och trötta är mina svarta påsar under ögonen alltså. 
Jag börjar känna av den här eviga sömnbristen nu ...
I går försökte jag få mig att känna mig piggare och fräschare genom att gå till frisören. Jag behövde göra något åt mitt otroligt trista hängande halvdöda hår och satte mig i stolen och sa typ "gör vad du vill, jag vill ha förändring" och kom därifrån med extremt mycket mer välmående hår, en kort page och ett stort hål i plånboken. Frisören gjorde en intensivinpackning som håller i fyra veckor och en extremt skyddande PH booster-behandling, som är ungefär som olaplexbehandling om ni vet vad det är, och mitt hår jublade. 
Det ser så himla friskt och välmående ut plötsligt!

Synd bara att det inte går att göra samma behandling med en själv. Jag skulle så behöva en rejäl boost av välmående. Eller sömn då. Sömn skulle också funka.  Tio timmar i ett sträck helst. 

onsdag, maj 31, 2017

Mitt hjärtas fröjd i fyra månader

I dag är det på dagen fyra månader sedan han kom till oss, älskade lilla Felix. Och oj vad mycket som har hänt sedan dess. Han är en egen liten människa nu. Med humör och vilja och humor.
Oftast är han glad som en solstråle och ler mot alla och skrattar högt med ljud, ibland så att han kiknar. Stoltheten i en förälder då är omätbar nästan. Tänk att vi kan vara så roliga att vårt barn kiknar av skratt!

Det märks också att han utvecklas i en rasande takt. Han griper leksaker och skakar dem och stoppar dem till munnen. Der lyckas inte alltid, vissa leksaker är för svåra att greppa och då blir han sur. Kan riktigt se hur han försöker och försöker och sedan blir jättearg när det inte går som han vill. Dåliga tålamodet har han tyvärr fått från mig.
Kroppen överlag är mer med och styrs medvetet. Han kan bra ligga på magen och hålla upp huvudet länge länge, men det är ingen favoritställning direkt. Om det inte finns tillräckligt mycket roligt att titta på börjar han skrika och vill bli vänd på rygg. Vändningen har han gjort själv några gånger, men det har oftast varit för att han tappat balansen i händerna.

Han har mer och mer fått smaka på mat. Gröt är favoriten och det har han de senaste veckorna fått lite av varje morgon, tillsammans med de matvaror vi ska introducera till honom genom allergistudien. Nu äter han ungefär en fjärdedels portion och skulle lätt kunna äta mer om vi inte stoppade honom. Måste ju hålla koll på att magen klarar av det. Vi toppar med lite katrinplommonpuré för säkerhets skull men vill gå långsamt fram.
Sömnen är också mycket bättre. Han hade fått en slags rutin där han somnade vid nio på kvällen och sedan sov till fem-sex på morgonen, men nu är han inne i en fas och vill. inte. somna. Så nattningarna kan ta timmar och han somnar jätteövertrött först vid halv elva. I går började vi nattningen vid sju i stället, så då sommnade han vid nio till slut. Fattar inte varför han inte vill sova på kvällen när han somnar själv i vaggan på förmiddagarna utan några som helst problem. Hoppas att det går över. Snabbt.

Nu med sovproblemen är det också första gången som Felix gråter ordentligt. Han har tidigare knappt gråtit alls, om han inte gjort illa sig eller så. (Typ när jag i misstag klippte honom lite i fingret ...) Men nu gråter han och skriker och är nästan otröstlig vissa kvällar. Resten av dagarna är han dock en glad skit fortsättningsvis. Gnäller lite när han är hungrig, that's it.
I helgen hade vi med honom på stan hela dagen och han bara hängde med. Sov lite, satt i famnen och tittade och var liksom med. Klagade inte en enda gång, trots att det var supervarmt. Och trots att han hade bajsat ner hela sig själv utan att vi hade märkt det. Vår vän som var med oss var helt hänförd över hur snäll han var.

Språket utvecklas också. Nu testar han olika ljudlägen och skriker högt med jämna mellanrum. Fortfarande är det mest vokaler, men börjar mer och mer få nya ljud i stil med ggggjjjjuuuu och rrrrriiijjj och liknande. När han vill visa sin uppskattning mot mig och A, till exempel om vi myser med honom, så viskar han fram ljuden och liksom gurglar dem. Får vilket hjärta som helst att smälta. Som om han behövde göra så får att få mitt hjärta att smälta? Han har smält det för länge länge sedan. Han har smält det och tagit det och har blivit mitt hjärtas fröjd sedan länge. Mammas hjärtegull, som jag brukar sjunga för honom. Jag älskar honom så himla mycket.

tisdag, maj 30, 2017

Usch

Vaknar klockan fem med onda bröst. Nu ligger jag här i sängen och kan inte sova, trots att jag har gett barnet mat och han somnat om och sussar sött. Har en massa massa ångest som inte vill släppa. Hatar när det här händer. Hatar hur min hjärna fungerar och hur jag är. 
Ibland önskar jag att jag var på annat vis och att mina känslor inte var så här överdrivna. Att jag inte skapade massa ångest. Att jag liksom var mer hel. 
Jag borde gå och prata med någon. Jag borde verkligen det. För att få hjälp att komma ur den här negativa spiralen som jag försätter mig själv i. För att lämna hjärnspökena för evigt. För att komma bort från känslan att det är något fel på mig, att jag inte duger, att jag är konstig och mindre värd. Inte passar in. 
Jag är så less på det. Så less att känna så här. 
 

lördag, maj 27, 2017

Det är så där halvmörkt som det kan bli när dörren till sovrummet står på vid gavel. Jag smyger, trots att jag vet att det inte behövs. Vi har suttit tre meter bort och pratat, skrattat, lyssnat på musik, tittat på film. Micrat popcorn. 
Ögonen letar snabbt efter en bröstkorg som rör sig och registrerar det omedvetet i hjärnbarken. Fortfarande gör hjärnan det, dubbelkollar att han lever. Slutar den någonsin att oroa sig?

Så går blicken till det lilla näpna ansiktet. Så litet i den stora stora spjälsängen. En minimänniska. Med allt fast mycket mycket mindre än oss andra. Helt fridfullt, anletsdragen utslätade. Trygghet och ro. Drömmer plötsligt och knorrar lite. Vänder på huvudet och börjar småsnarka. Små små andetag med tjutande inandning. Mmmmmeehj. Mmmmmehj. Mmmmmehj. 

Hjärtat i min kropp kanske inte slår snabbare, men det känns plötsligt. Det bultar av liv. Av kärlek. Av alla känslor som fyller hela kroppen. Från sinnena till hjärnan och därifrån skjuts dopamin och oxytocin ut till varenda cell. Varenda cell känner samma sak. Han är mitt allt. Han är min. Han är en del av mig. Jag är inte längre bara jag. Vi är ett. Sammanbundna av den enorma kärlek som rasar och rusar i min kropp. Herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom älskar honom älskar honom älskar honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. 

onsdag, maj 24, 2017

En dag som föräldraledig

I dag har jag rensat bort en halv papperkasse med kläder som är för små för Felix. Redan. Så himla sorgligt. Vissa kläder hann vi knappt använda. Befarar att 62-kläderna går samma öde till mötes, vi har enorma mängder av dem, i stort sett bara arvegods, och har knappt hunnit använda några. 
Barn växer för fort. 

Sedan har jag skrivit en arg lapp till våra grannar som idiotiskt nog slänger brinnande fimpar ner från balkongerna så att våra (vår hyresvärds) platsrottingmöbler får stora hål i sig. Idioter. Fimpa åtminstone innan ni promt ska kasta fimparna. Eller ha en jävla askkopp på balkongen. Hur svårt ska det vara?!

Och så har jag ägnat lite tid åt appen Phonto där man kan skriva text på bilder. Oerhört roligt, konstigt nog. Hade inget att skriva, så det liksom bara blev lite ploj. Resultatet:

torsdag, maj 18, 2017

Om amning och mat – med risk för att reta upp folk

När Felix var nyfödd gick jag med i en grupp på Facebook som ska ge stöd och råd till ammande. Jag hade så ont då och ville mest bara veta att det onda skulle gå över och att allt skulle bli bra och tyckte kanske att det hjälpte att läsa om andra soom hade samma problem. Eller så hjälpte faktumet att det liksom slutade göra ont när bröstvårtorna hade vant sig vid den omilda behandlingen.
Men sedan dess har jag nästan bara blivit irriterad över saker som skrivs i gruppen. En del, som det alltid finns i sådana här stora Facebookgrupper, är så himla mycket pro amning att de beter sig som att de är med i en sekt och att amning är messias.

Någon stackars krake skriver ”Det gör så ont och bröstvårtorna blöder, barnet går inte upp i vikt som det ska och jag mår psykiskt dåligt när jag ammar” och ändå är det någon som skriver ”Bara att fortsätta kämpa! Mjölkproduktionen ökar ju mer då låter barnet suga på dina bröst. Och ge för guds skull inte flaska, inte ens tillfälligt, för då kan barnet bli tuttförvirrat (jo det är ett ord i amningsvärlden) och vägra ta bröstet sedan.”
Och jag förstår inte att det ska ammas till varje pris? Nu får de som tycker annorlunda gärna förklara.
Ersättningen i dag är ju superbra och lika näringsrik. Och jag förstår heller inte hur argumentet med att barnet inte får lika mycket närhet och tröst när det flaskmatas? Hur matar de barnet då? Man håller väl ändå sin baby i famnen och matar och vaggar och vyssjar och tröstar ändå? Det är ju inte direkt så att ett barn som flaskmatas får ligga på en steril plåtbricka utan närhet medan någon sticker in en flaska ersättning i munnen på hen.
Och om brösten blöder och man mår dåligt är det väl jättebra att kunna ge ersättning i stället för att sitta och fälla tårar medan babyn sliter i bröstet och ändå inte får i sig tillräckligt med näring?

Men sedan kanske jag inte förstår ordentligt eftersom jag heller inte älskar att amma. Det är skitpraktiskt och jag gör det gärna, men jag kan inte säga att det är det mysigaste i livet och att jag aldrig vill sluta. Det liksom bara är praktiskt och enkelt och ett sätt för barnet att få mat i magen. Det är till exempel så mycket mysigare när han ligger och myspratar med mig på soffan, då han ler och skrattar åt mig. Utan att han har en bröstvårta i munnen.
Ibland är det också jobbigt eftersom jag blir så bunden och låst. Även om mina bröst uppenbarligen klarar av att inte bli ammade på sisådär åtta timmar så är det ju inget som jag väljer att göra om jag inte är ifrån Felix.

Jag kommer inte kunna amma i evigheter heller i och med att vi nu har bestämt att jag ska gå tillbaka till jobbet i september, så amningen måste fasas ut nu så småningom.
I och med att vi är med i en allergistudie där man kollar om tidig matintroduktion (och bad med en viss olja i vattnet, men den gruppen är inte vi med i) kan påverka risken att barnet utvecklar allergier i framtiden, har Felix redan nu smakat riktig mat. Rekommendationerna är fortfarande att barn ska helammas eller matas med enbart ersättning tills de är ett halvår gamla men att de kan börja få smakportioner från fyra månaders ålder.
Nu ligger Felix alltså en månad före och jag undrar lite krasst om vi inte kan börja introducera mat lite tidigare också? De nuvarande rekommendationerna ifrågasätts också, läs här till exempel, och jag vet ju att Felix mage klarar av maten utan några större problem. Så jag tänker att det kanske är lika bra att fasa ut anmningen mot mat i stället för till bröstmjölksersättning? Är det fel tänkt?

Hur har ni andra gjort? När han ni börjat ge gröt och lite mer mat än bara att doppa fingret i potatispuré?
Det här är när det är som mysigast. :)

onsdag, maj 17, 2017

Olika perspektiv


Tvingas. Jag skulle gärna bo i en lånad lägenhet. Mycket hellre än att betala för mycket för en andrahandslägenhet på ett halvtaskigt ställe. Men ja, så är jag ju inte Blondinbella heller.



OBS! Menar inte att låta nedlåtande mot henne. Menar bara att jag är bitter över min bostadssituation. 

Vuxensaker

I och med att jag har bott utomlands (jodå, det räknas som utomlands faktiskt!) under nästan hela mitt vuxna liv känner jag mig så himla bortkommen när det gäller vuxensaker här i Sverige. Vuxensaker som 1)allt som rör försäkringskassan typ, 2)förskoleplatser och hur man ansöker om det och om man kan byta om man flyttar, 3)semesterdagar vid skiftjobb och hur det räknas när man är föräldraledig, 4)ansökan om bolån och hur tusan man ens gör – går man till ett bankkontor nuförtiden? Och var finns det bankkontor i den här stan?

Och ja, detta gör att allt blir så himla omständligt. Jag måste googla fan allt eftersom jag inte har någon aning. På Åland hade jag ju koll. Där fick vänner barn och jag förstod hur föräldrapenning räknades ut, där gick man till banken för att prata lån och ansökte till – och fick plats på – den enda förskolan i kommunen. Typ. Jag visste hur saker fungerade där. Här känner jag mig som ett barn. Ett förvirrat barn som inte vet någonting.

Jag tänker då på de som kommer hit som flykting, som inte kan språket och inte ens hört talas om försäkringskassan förut. Hur omöjligt måste det inte kännas för dem?

måndag, maj 15, 2017

I det stadiet

Dagarna bara rusar och jag är trött och hinner inte med. Det säger swooosh och jag hinner knappt tänka känns det som.
I morse stressade jag som en idiot för att gå till BVC på föräldragrupp bara för att märka att det är i morgon jag ska dit. På den nivån är det.

tisdag, maj 09, 2017

Den här återkommande längtan

Jag längtar så himla mycket efter en ny lägenhet att det gör ont i mig. Jag vill ha ett hem. Ett hem som är mitt, som är större, där jag trivs. Där jag får göra vad jag vill.
Vi har kontrakt här i ett år till och i och med att vi inte har två inkomster att stoltsera med för banken (snarare inte ens en just nu) så är vi inte så himla heta på lånemarknaden. Men så fort vi båda har jobb, då jäklar ska vi köpa lägenhet. En minitrea nånstans i söderort är planen och förhoppningen.
Hittar drömlägenheter typ varje dag i Hägersten, Gubbängen och Högdalen. Vill ha ett kök man kan sitta i eller att det är i direkt anslutning till vardagsrummet så att man kan sitta där. Vill inte behöva gå med maten genom halva lägenheten för att komma till bordet. Vill ha plats för tvättmaskin i badrummet och gärna gärna ett badkar, men det är inget krav. Och balkong eller uteplats hade varit trevligt. Eller annars att man har en bra gemensam uteplats på gården där det inte känns krystat att sätta sig. Krav som inte borde vara så svåra att uppfylla va?

Hoppas att hela suget efter ett hem kommer att kännas lite bättre till sommaren då vi kommer att tillbringa massa tid på torpet. Där får vi ju göra vad vi vill. Där trivs vi. Det känns som vårt.
Tyvärr kommer årets torpkassa vara rätt skral, men jag tänker att vi säkert kan göra lite smågrejer i alla fall. Klä om bäddsoffan, måla fönster och röja och göra i ordning i uthuset i alla fall. Kanske kanske börja riva i lilla rummet på nedervåningen, men gissar att vi inte kan låta bli att riva ut allt där och då måste vi ju köpa gips och spackel och tapeter och eventuellt golv och allt för att göra det klart. Och kanske någon typ av utdragssäng i stället för våningssängen.
Och då blir det dyrt. Pengar vi inte har råd att sätta på torpet i år. Så får försöka hålla fingrarna i styr till nästa sommar.

Däremot så har mamma och pappa köpt en mulltoalett! Så den ska vi installera. En sån som separerar kiss och bajs och som komposterar innehållet. Skönt att slippa tömma det där himla utedasset! Eller ja, det är ju min stackars pappa som har gjort det hittills, så skönt för honom att slippa kanske jag borde skriva.
Toaletten ska fortfarande vara i utedasset, men kommer förhoppningsvis vara hundra gånger fräschare. Underbart.
I framtiden ska vi bygga ett badrum i torpet, men det är cirka fem tio år i framtiden. Först ska vi försöka få ordning där inne, vilket betyder att vi ska fixa lilla rummet som sagt och göra i ordning den oinredda delen av övervåningen, byta brädfordring på hela torpet, kanske byta tak och bygga en inglasad farstukvist. Typ. Så är i alla fall planen nu.
Det kräver så mycket att bygga ett badrum eftersom vi måste bygga ut torpet och dra in både vatten och avlopp. Och avlopp måste vi gräva ut till gatan för att koppla på, så det är ett dyrt och omständligt projekt. Inget som kommer att ske nu alltså.

Nu känns det redan bättre, det här suget efter ett hem. Att bara skriva om torpet och alla planer där fick mig att glömma tanken på en lägenhet just nu. Fick visserligen ett orimiligt stort sug efter torpet nu, men det är ändå något att föredra. Jag drömmer hellre om något som finns än om något som vi inte har en chans att få just nu.

Den enda bilden på skrutten och torpet. Ett litet paket på soffan i ett iskallt torp när vi var där och hämtade sommardäcken till bilen.

lördag, maj 06, 2017

När skrutten fick sitt namn

Det var inte meningen att han skulle heta Felix. Vi hade en jättelång lista med namn och mina favoriter var de där gamla namnen. Edgar allra helst. Eller Ruben. Eller Sixten. Eller Alfons. Med på listan fanns också Albin, Hjalmar, Melker, Charlie, Kasper och så vidare. Felix hade vi också skrivit men mest lite i förbifarten och det var inget namn vi hade pratat om.

Så var förlossningen över, då den där tisdagen den 31 januari, 21 minuter över tio på kvällen. Jag fick upp ett litet kladdigt bylte på magen och kunde för första gången behålla det jag stoppade i min mun utan att kräkas upp det. Läkaren stod mellan mina ben med nål och tråd men det brydde jag mig inte om, allt som fanns var byltet på magen.
Han knorrade lite och ålade sig försiktigt uppåt mot mina bröst. Felix. Så kom det.
Det bara flashade förbi lite snabbt men jag kunde inte sluta tänka på det.
"Så har ni tänkt på något namn då?" frågade sköterskan. A svarade att vi hade en lång lista med namn men några var favoriter.
Jag tittade på A och sköterskan och sa "jag vet inte alls men jag fick en känsla, det kom ett namn till mig när han kom upp på min mage. Felix."
A testade namnet, frågade knytet om han hette det.
Vi var inte säkra.
Först två veckor senare efter att ha testat alla favoritnamnen på listan landade vi ändå där vi började. Det kändes som att han hade presenterat sig där och då i förlossningssalen. Och vilka är vi att inte lyssna på det?
Alfons fick också vara med, men som andranamn. Felix Alfons Gustafsson. Alla namn med bokstaven F, märkte vi långt efter att vi skickat in papprena till Skatteverket. Eller FAG, som hans initialer blir. Hehe. Det var inget vi heller tänkte på.

torsdag, maj 04, 2017

Den fascinerande utvecklingen

Han börjar bli så stor nu, lilla killen. Det märks både i själva kroppen och i medvetandet. Han är liksom med nu, reagerar på det vi gör och svarar oss.
På bilder tycker jag också att det syns nu. Han ser så stor ut! 
Tänk vad snabbt det går ändå, utvecklingen. Jag är så himla fascinerad av det. 
Stora killen. 

onsdag, maj 03, 2017

Mens och torp och ensamhet

Jag tänker bara korta tankar just nu. Så håll till godo.

1. För ett år sedan hade jag min senaste mens. Från den här tiden i fjol började man räkna att Felix blev till även om han först "tillverkades" två veckor senare. 
Herregud, tänkt att det var ett år sedan! För övrigt är det väldigt skönt att inte ha mens, även om jag aldrig lidit så mycket av det. Ska nog välja ett preventivmedel som minskar mensen sen när min kropp satt igång igen. 
Tar för övrigt gärna emot tips och erfarenheter från olika preventivmedel. Har ätit p-piller hela mitt liv typ och har i alla fall bestämt att jag inte vill fortsätta med det pga extremt höga hormonnivåer och risk för blodproppar i min ålder. 

2. Jag längtar vansinnigt mycket till torpet nu när våren kom. Gick på en kort promenad i går och fullkomligt fylldes med glädje när jag hörde fåglarna kvittra och när de små musöronen på träden hade slagit ut. Får ett enormt sug efter att gräva i jorden, gå lös med sekatören och dricka kaffe på kalla betongtrappen. Åh torpet! Så fort A är klar i skolan ska vi baske mig dra dit. Det har jag bestämt. 

3. Som det ser ut nu kommer jag att gå tillbaka till jobbet i höst och A vara föräldraledig med Felix. Inför det känner jag: a) enorm pepp b) enorm sorg. 
Alltså, det var inget quiz, både a och b är rätt svar. Herregud vad mycket känslor det är kring det. Längtar efter att jobba men kan inte tänka mig att inte få vara med Felix varje vaken minut. Hur gör folk? Hur klarar man det?

4. Jag är i ett ensamhets-mode just nu. Känner mig ensam alltså. Föräldragruppen som jag hade hoppats mycket på är sämst. Sämst eftersom ingen dyker upp på träffarna. Till tredje träffen var det bara jag av de som hade varit med tidigare som kom. Som tur var kom två som inte hade kunnat vara där första gångerna, så jag slapp vara ensam. Till nästa träff kom jag och en mamma till! Är liksom bara jag som går känns det som. Har alla ett sånt jävla fullt socialt liv att de inte kan komma?! Och vad är det för fel på mig då i så fall, som inte gör ett skit nu när babymassagen är slut?
En annan tjej där klickade jag dock väldigt mycket med så hoppas att hon är där nästa gång. Då ska jag byta telefonnummer med henne så kanske vi kan gå ut och gå tillsammans eller nåt. Om hon vill. (I mitt ensamhets-mode tror jag dessutom att ingen vill vara med mig.)

lördag, april 29, 2017

Felix tre månader

Jag såg nyss en bild på mig själv som höggravid och kan inte förstå att det bara är tre månader sedan. Det känns som ett helt liv sedan. Samtidigt som alldeles nyss, på det där skumma sättet som man ibland känner.

Felix har nu en egen personlighet. Han är envis och lite tjurig när han inte får som han vill, till exempel när han somnar trots att han inte vill det, men är oftast som en solstråle. Glad och nyfiken. Morgonen är fortsättningsvis den bästa tiden på dygnet och guuud vad allt är roligt och härligt då. Så himla avundsjuk på den livsinställningen. Fattar inte vem han ärvt det från, för både jag och A är monster på morgonen.
Han är också så himla snäll och ler mot allt och alla och skrattar med ljud. Han pratar massa och mer nyanserat än förut men skriker nästan aldrig, bara gnäller och gnyr när han är trött.

Han blir starkare och starkare och nacken behöver vi knappt hålla i nu, även om det är lite bobble head ibland. I övrigt har kanske inte så jättemycket hänt i den fysiska utvecklingen sedan han var två månader, annat än att hans rörelser är mer medvetna och lite mindre ryckiga än tidigare. Till exempel stoppar han lätt sina händer i munnen och ligger och smackar på dem.
Han drar sig lite framåt när vi sitter med honom i famnen men är långt ifrån så stabil att han kan sitta själv. Jag vet inte när barn brukar sitta, men det känns som långt fram ännu. Han kan i alla fall ligga på magen och resa nacken utan problem även om det inte är någon favoritposition. Man ser ju liksom inte lika mycket av världen då.

Han sträcker sig mot leksaker men kan inte greppa dem ännu. Han är i alla fall betydligt mer intresserad än tidigare och snart kan han nog leka med dem på riktigt. Stoppar vi ett gosedjur i famnen på honom sitter han och håller om det och slickar och suger på det och gnuggar det mot ansiktet i alla fall. Katterna har därmed också blivit mer spännande.
Bästa sakerna är fortfarande de som hänger ovanför huvud på honom: mobilen ovanför vaggan och de små djuren vid skötbordet. Och lampan vid skötbordet icke att förglömma, herregud vad den är rolig!

Han är väldigt lätt att ta med. Han är nästan alltid nöjd i vagnen och har heller inga problem att somna i våra famnar när vi är någonstans. Eller, han har inte problem att somna i någons famn faktiskt och verkar nöjd typ var han än hamnar.
Nöjd, det känns liksom som det ord som beskriver honom bäst. BVC-sköterskan frågar varje gång jag är där om han verkligen är så där lugn och nöjd hela tiden och han är ju det. Han är ett så himla enkelt barn att det känns som att jag aldrig kommer att våga försöka få ett barn till eftersom det aldrig kan bli lika nöjt och lugnt som Felix. Han är så himla nöjd och härlig och glad och sprider det till oss. Han får mig att känna mig som världens roligaste och härligaste människa också. Älskade gulliga barn, vad jag älskar honom.

tisdag, april 25, 2017

Saker man inte ska googla

Felix har fått sina första vaccinsprutor i dag och har sedan dess i stort sett bara sovit med undantag från när han gallskrek otröstligt i fem minuter.  
Hur som helst så tänkte jag googla lite på hur snabbt biverkningarna kan komma, eftersom jag var lite osäker på hans beteende. Det skulle jag inte ha gjort. Det enda jag hittade var anti-vaxxers som skrämde upp andra föräldrar med hittepåforskningar om mässlingsvaccin och liknande. 

Internet är en mörk plats för småbarnsföräldrar.



Saxat från 1177:
"Ett antal stora oberoende undersökningar har efteråt konstaterat att det inte finns något samband mellan vaccin mot mässling och autism eller tarmsjukdomar. Däremot kan flera av sjukdomarna som man vaccinerar mot i vaccinationsprogrammet orsaka svåra hjärnskador. Det kan undvikas genom vaccination."

måndag, april 24, 2017

Sju timmar utan barn

Jag hade ändå någon tanke om att det skulle bli långtråkigt att vara föräldraledig, men hittills har jag verkligen inte märkt av det. Kanske för att vi i början sprang på en massa läkarbesök typ varje vecka för att kolla upp lite oklara saker med skrutten* och sen efter det har jag gått på babymassage på öppna förskolan och träffat föräldragruppen. Förutom allt annat då. Vi har ju varit uppbokade varje helg den senaste tiden. En helg på Åland, en långhelg hos mamma och pappa och nu en helg med ursprungsfamiljen här i Stockholm för att fira mellansyster som fyllt 40. 

Helgen var verkligen superhärlig. Vi var bara familjen, inga respektive eller barn (förutom för mig på lördag dag då både Felix och A var med iom att jag ammar) och vi konstaterade att senaste gången vi var bara vi var när pappa fyllde 50 år. Det var snart 20 år sedan!
Jag var också första gången iväg hemifrån utan Felix. Innan har jag bara handlat ensam, åkt och hämtat bilen på verkstad och andra sådana småärenden utan att haft med mig Felix. Nu var jag ifrån honom i som mest sju timmar! 
Det var välbehövligt för min skull och fungerade bättre än jag trodde. Mina bröst överlevde det utan att sprängas sönder eller behöva pumpas, tro det eller ej. Produktionen blev dock lite knasig nu efteråt med läckande mjölk och sånt. 
Jag saknade honom lite på kvällen och hade en olustig känsla av att gå själv på stan och åka tunnelbana och dricka en drink och liksom inte ha någon med sig. Annars gick allt bra. 

Han verkade ha saknat mig lite i alla fall för när jag kom hem på kvällen och han fick syn på mig blev han själaglad. Hans små armar och ben trummade oavbrutet och hela ansiktet log när han såg mig.  Mitt hjärta smälte förstås. Det var underbart att se att han där knodden som jag älskar så enormt också har känslor för mig.
Syster, jag och cava. 
En glad skrutt!

* allt är okej. Men gillar att sjukvården tar sig tid att kolla upp sådant som kanske kan vara eller bli ett problem. 

torsdag, april 20, 2017

Tankar från soffan

Om jag fastnade i öknen eller nånstans där det inte finns rent vatten och valde att dricka min egen bröstmjölk, hur länge skulle jag klara mig då? Alltså, det blir ju som ett slutet system men till slut måste det vara för lite vätska för att skapa ny? Eller så blir näringsinnehållet för litet? Hur snabbt tar det slut? Jag tänker att jag i alla fall borde klara mig längre än de som inte har någon bröstmjölk att dricka. 

I går när jag borstade tänderna slog det mig att jag och A faktiskt tar hand om ett barn. Innan han föddes hade vi ingen aning om hur man egentligen gör, även om vi förstås tagit hand om andras barn kortare stunder. Men nu liksom kan vi. Och Felix litar blint på att vi ska ta hand om honom. Ganska cool känsla. Vi kan!

onsdag, april 12, 2017

Liten glädje är också glädje

I dag hittade jag ett par byxor till i garderoben som jag fortfarande kommer i efter att graviditeten gjort höfterna bredare. Och som bonus var det de första svarta byxorna! Underbart! 
Nu har jag tre byxor att variera mellan. Ett par fler än under graviditeten. Mycket mycket nöjd. 

(Ja, jag kommer förstås i graviditetsbyxorna också men av princip vägrar jag använda dem nu. Har man bara haft två byxor i ett halvår är man väldigt less på dem. Man som i jag i alla fall.)

tisdag, april 11, 2017

Dessutom ÄLSKAR Felix när jag gör det

Det bästa med att ha barn är att jag kan gå runt och prata strunt med mig själv och sjunga små idiotvisor med en halvkass melodi och text där jag sjunger vad jag gör just nu, utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. 
Sån jävla win!

söndag, april 09, 2017

Stockholm <3

En fruktansvärd fredag. Jag kan fortfarande inte skriva några ord som på något vis gör det vansinniga terrordådet rättvist. Jag har inga ord. Jag försöker men raderar allt. 
Som min kollega sa: "Tystnad hellre än floskler".

Men jag tänker "tänk om" som alla andra och är varm i hjärtat av den värme och gemenskap och kärlek som Stockholm visat. Folk brukar säga att stockholmare är kalla och egoistiska och bara stressar fram längs gatorna utan att bry sig om vilka medmänniskor de råkar gå in i. Folk har aldrig haft mer fel. Jag älskar den här staden och människorna i den. Och just nu känns det viktigare än någonting annat. Att älska. 

torsdag, april 06, 2017

Borde väl passa på att köpa en lott nu

Plötligt händer det. Skrutten sov sju timmar utan mat. Vaknade en gång och fick napp av A, sedan sov han ostört hela natten till klockan fem. Utropstecken!

Sen att han var ett skrikmonster som absolut inte ville ligga/sitta/bli buren/sova under hela kvällen i går försöker jag glömma.

onsdag, april 05, 2017

Barnen, krigets offer

Jag klarar inte av att se barn som far illa längre. Alltså, det är ju inget jag har mått gott av att se tidigare heller men jag har på något vis ändå klarat av det, distanserat mig från det. Det går inte alls sedan Felix kom. 
I går grät jag till tv-nyheterna efter den där vansinniga giftgasattacken i Syrien. Små barn som låg och kippade efter luft med syrgasmasker på sig. Medvetslösa efter att ha andats in gasen, spyendes blod. En man bar en liten flicka, kanske fyra år gammal, vars liv var bortom räddning. 
Och det går inte. Världen kan inte vara så här grym. Barn kan inte få lida så här mycket för att vi korkade jävla vuxna ska spela något maktspel med varandra.

Ibland tänker jag att det var fel att skapa Felix, att låta honom växa upp i en värld som verkar bli grymmare och grymmare att leva i. Må han och hans jämnåriga göra världen till en bättre plats när vi nu misslyckas så fatalt. 

tisdag, april 04, 2017

Rutiner schmutiner

Förra veckan var jag på föräldragrupp för första gången. Det var trevlig och det kändes som att jag faktiskt kan ha en del gemensamt med de andra. Förutom att vi har barn i ungefär samma ålder alltså.
Hur som helst. Det var en person där som berättade att de redan hade rutiner med sin lilla baby. Rutiner som i att ”klockan sju varje kväll lägger vi barnet i dess säng och så ska barnet sova”. Typ. Och jag blev lite överrumplad av det, för det kändes så tidigt och som att de var hundra år före i barnets utveckling än vad vi är.

Här finns det liksom inga rutiner alls. Eller ja, han somnar ju oftast på kvällen vid ungefär samma tid men det kan vara i min famn, i A:s famn, i vaggan, i nästet i sängen, i soffan. Och då har han sällan pyjamas på sig. Det får han först när A går och lägger sig och kommer med honom till mig för matning. Och han sover ju inte ensam i sin egen säng heller. Han har bara legat i den vaken en gång. Han sover i nästet mellan oss och vaknar massa gånger per natt vissa nätter. Äter flera gånger per natt och ger mig aldrig mer än fem timmars sömn i sträck.

Och jag blir så osäker och fundersam och jag vet liksom inte. Ska vi försöka skapa mer rutiner? Lägga honom i sin egen säng? Försöka få honom att inte äta var tredje timme på natten? Ha en nattningsrutin?
Jag tycker ju liksom att allt funkar ganska bra som det är nu. Han somnar lite var som helst och går att flytta när han sover utan att han vaknar varje gång, även om det också händer förstås. Han känns ju trygg och lugn och sover ofta och mycket. Visst skulle jag vilja att han sov längre stunder på nätterna och inte ville ha mat så ofta. Men han kanske behöver det för att vara mätt? Han växer massa och hans viktkurva har gått från låg till över normal sedan han föddes så det är inte så att jag inte har tillräckligt med mjölk till honom. Han har ju för tusan gått upp två kilo på två månader! Fast om vi skulle ge massa mat eller extra ersättning på kvällen skulle han kanske sova lite bättre?

Hur har ni andra gjort? När har ni skaffat rutiner? Jag behöver input.

fredag, mars 31, 2017

Felix, två hela månader

Det är nästan så att det syns när du växer. Varje vecka är du större och kan mer, är mer en liten baby än en nyföding. Kinderna blir rundare och du mer vaken. Du tittar nyfiket på det mesta, gillar mycket men har ganska dåligt tålamod, precis som din mamma. Efter en kvart vill du göra något nytt. Du älskar mobilen ovanför vaggan och de små figurerna som vi hängt ovanför skötbordet. Du pratar med dem och tittar så förundrat. Annars är du inte så intresserad av leksaker, du tittar en liten stund på gosedjuren men tycker inte att de är så spännande ännu. Ungefär lika spännande som katterna. Lite lagom sådär. 

Du gillar både din mamma och pappa och skrattar åt dem nästan så fort du får syn på dem. Skrattar med ljud till och med, det har du alldeles nyss lärt dig. Annars gillar du bokstaven A som du ropar ut när du kommunicerar. Lite som sjöfågeln åda: Aoooo. Eller som apor pratar: ah ah ah ah ah. Du försöker forma munnen för fler ljud och viskar ofta fram små läten.
Du följer oss med blicken och har gjort det länge och det märks att du börjar kunna fokusera på lite längre håll nu. 
Än så länge kan inte greppa saker med vilje men har börjat vifta åt det håll sakerna är, även om jag inte är så säker på att du förstått att dina händer är dina händer. Du har inte riktigt upptäckt dem ännu. 

Du sover överlag väldigt bra. Vaknar två gånger per natt ungefär och somnar oftast om efter bara fem minuter vid bröstet. Du äter ungefär var tredje timme, vilket gör att det är lätt att släpa med dig på olika grejer utan att vara rädd att du ska bli vrålhungrig på en gång. Du är lätt att ta med, du sover bra i vagnen och är oftast nöjd. Överlag känns du nöjd. Nöjd och glad och trygg.  
Du är helt enkelt underbar. Jag älskar dig mer hela tiden och har landat i det här att jag är din mamma och du är mitt barn.
Nu har du funnits i två månader. Två månader som har förändrat mitt liv, förändrat mig i grunden. Två av de bästa månaderna i mitt liv. 

fredag, mars 24, 2017

En grinolle i huset

De två senaste dagarna har jag känt på hur det är att ha barn ”på riktigt” (höhö) tror jag bestämt. Skrutten, som jag tydligen kallar Felix, fick magvaccin i måndags och har haft ont i magen och överlag varit extremt orolig. Han sover inte mer än fem minuter åt gången på dagarna om han inte sover på mig eller A. Han gnyr och vaknar och skriker av magont och är ledsen för att han har tappat nappen eller av någon annan oklar anledning. Tänk att många har det så här varje dag. Jag är så bortskämd.

Annars är han himla rolig, sonen. Om en vecka blir han två månader och utvecklingen sker i en rasande takt. Han har lett mot mig och A i en månad redan och pratat sedan han var fem sex veckor ungefär, men nu är han liksom mer kommunikativ med oss. Interagerar mer på något vis.
Han är dock rätt rastlös så när man försöker underhålla honom med mobil (obs! sån med leksaker som hänger ovanför huvudet, inte en sån man ringer med), att sitta i babysittern, sitta och titta i famnen eller ligga på mage så klarar han max, allra allra max alltså, en kvart. Sedan blir han skitsur. Men det kanske är så, att de inte klarar av att ta in så mycket mer intryck åt gången.

Han sover normalt sett, alltså inte nu under grinperioden, några timmar åt gången på dagen. Vi har en vagga i vardagsrummet där han sover på dagarna, och det funkar superbra! En dag kan se ut som följande: Vaknar klockan sju, vill ha mat. Jag ammar honom och försöker lägga ner honom att somna igen, men han är supervaken. Vi gosar lite i sängen, han pratar och ler. Vi går upp, sätter honom i babysittern medan jag fixar frukost. Jag brukar hinna äta en och en halv macka innan han är missnöjd. Äter klart med honom på armen och hänger sedan i soffan ett tag. Efter två timmar typ brukar han vilja äta + sova igen så då får han det. Sedan fortsätter dagarna ungefär likadant. Vaken i en timme åt gången kanske plus tiden det tar att amma innan han sover en sväng, eller en lång stund.

Oftast gråter han knappt på hela dagen. Skriker mest av frustration när han är less på den aktiviteten vi håller på med. Och om vi gör nån utflykt, alltså på något läkarbesök eller för att handla eller fika med någon, så sover han i stort sett hela tiden. Vagnen is the shit än så länge. Däremot inte superglad alla gånger när man stannar.
På kvällen brukar han ha ett långt sjok när han bara sover, så oftast får jag och A äta middag i fred och kolla på någon serie. Lyxen! Vid nio- tiotiden brukar han vakna och käka och sedan somna om, sedan gör jag mig oftast redo för sängen och går och lägger mig medan Felix fortfarande sover i vaggan. Då tar A honom tills A också går och lägger sig, normalt sett kring ett. Då kommer han med Felix i pyjamas och så ammar jag honom för natten. Någon gång när jag varit som en trasa har A gett Felix ersättning på kvällen så att jag fått sova utan att amma honom för natten. Hjärta på det!
Och sedan vaknar Felix någon gång mellan tre och fem för att äta, sedan först till morgonen igen. Vid sju då ungefär.

Ja, det här var ju säkert superintressant för alla. Nåja. Varsågod för en dag i mitt liv. (Jag har ju för fan inget annat att blogga om nu när jag är föräldraledig!)

onsdag, mars 22, 2017

Mankemanget att ha barn

Det är rätt bökigt att ha ett barn och göra andra saker samtidigt. Har märkt flera saker som jag inte någonsin hade tänkt på innan jag blev en sån med barnvagn. Som:
1) att det är supersvårt att handla mat. Att bära en matkorg samtidigt som man skjuter en vagn är knöligt. Ännu knöligare är det att dra en varukorg efter sig samtidigt som man skjuter en vagn framför sig. Har hittills inte provat att dra en stor kundvagn samtidigt men tänker att det är så gott som omöjligt. Hur gör andra som måste handla mer än fem matvaror åt gången och har en barnvagn med sig? Hjälp!

2) att förflytta sig i tunnelbanasystemet. Själva tunnelbaneåkandet går ju fint, men när man ska ut från stationerna är inte lika lätt. Balansera vagn i ryckiga rulltrappor är ingen höjdare så alternativet att leta hiss är att föredra. Tyvärr fungerar de sisådär och luktar sju gånger av tio starkt av urin. Fy fan. Och så ligger de alltid en mil bort och är svåra att hitta.

3) att prova kläder. Omaket att klä av sig alla kläder för att kränga på sig andra blir liksom hundra gånger värre när man antingen måste knöla in en barnvagn i provhytten eller ha ett grinigt barn på armen. Tror inte att det är meningen att man ska prova kläder när man släpar på ett barn samtidigt. Vilket är synd eftersom kroppen liksom förändrats och jag inte längre kan köpa kläder genom att titta på dem och se att de passar. 
Går därmed alltid tomhänt hem efter en dag på stan. Där har ni nåt att tänka på butiker!

4) att kissa i offentliga miljöer. Provrumsproblematiken all over again. Som tur är finns ju ofta handikapptoaletter där barnvagnen ryms. Är ändå bökigt och en mankemang man gärna slipper. 

5) att göra läkarbesök där du ska undersökas och inte barnet. Oftast vill mottagningarna inte ha in en barnvagn så då måste du släpa på dig själv, ett barn, skötväska, vanlig väska (om man som jag fortfarande trilskas med att inte använda skötväskan som väska), vinterjacka och halsduk mössa vantar till dig ovh barnet. Mardrömmen då är att barnet spottar ut nappen så den hamnar på golvet och du på något vis måste försöka böja dig ner med hela packningen för att plocka upp den. Ja, jag talar av egen erfarenhet. 

lördag, mars 18, 2017

Hjärtögonemoji

Lika fin i verkligheten. 

Nu ska jag och min lilla familj fira att väskan är här* med att äta potatisgratäng och vegetarisk schnitzel och melonsallad. Och dricka lite rödvin. Bra lördag. 



*skämt. Vi firar mest bara lördag. 

torsdag, mars 16, 2017

Är det detta som kallas amningshjärna?

I går blev jag uppringd av en kvinna på Astrid Lindgrens barnsjukhus som sa att vi hade remiss där för att kolla upp en grej med lillkillen (orkar inte dra detaljer nu) och undrade om vi kunde komma redan i dag eftersom de hade en avbokning. Detta var första gången vi hörde något om detta sedan läkaren på BB sa att han skulle skicka en remiss, så det kom ganska plötsligt och samtalet kom när jag stod på bussen. Förutsättningarna var alltså inte de bästa.
I alla fall. I dag kunde jag för allt i världen inte komma ihåg var vi skulle. Inte vilken avdelning och inte hur vi skulle hitta dit. Det enda jag minns var b-hissarna i gamla sjukhuset och klockan 13. 

Så jag ringde dit i dag som nån himla kocko och bara "hej jag vet inte vart jag ska med min son senare i dag, kan ni hjälpa mig?" Och så uppgav jag min sons personnummer. 
Personen i andra änden blev mycket förvirrad. "Det larmar rött här... Kan du säga personnumret en gång till, det finns nämligen inte."
Så ja. Inte nog med att jag inte visste vart jag ska, jag har tydligen glömt bort min sons personnummer också.

Herregud. Tror jag behöver sova. 

onsdag, mars 15, 2017

Detta har hänt, typ

• I natt sov barnet så himla bra. Jag ammade när jag gick och lade mig vid midnatt (jag vet, oerhört sent men fastnade och ville se ett avsnitt till av The Fall som vi börjat plöja igenom). Sedan vaknade han inte förrän halv fem då jag ammade och bytte blöja på honom. Så vaknade han en liten stund med magont vid klockan sex, men A masserade honom på magen så han pruttade och jag kunde somna om. Och sedan vaknade han först nyss, strax innan åtta! Herregud alltså vilken lyx. Han sover hur bra som helst ju, vilket gör att jag orkar på ett helt annat vis. Fyra och en halv timme ostörd sömn är underverk för mig. 
"Normalt sett" (det han gjort de flesta nätter iaf) vaknar han var tredje timme ungefär. Också helt okej faktiskt. 

• I går skulle jag hämta ut min väska (iiih!) och packade barn och mig själv och gick den dryga kilometern till affären. Väl där konstaterade jag att jag hade glömt mitt leg hemma och kunde därmed inte få ut paketet. Orkade inte gå hem och tillbaka igen så får hämta den i dag om jag hinner. 

• Förra veckan var jag med min vän och våra kids på Mall of Scandinavia typ halva dagen. Jag var därmed utanför hemmet ensam i säkert sex timmar. Och det gick jättebra! Jag ammade honom på lunchstället och gjorde därmed offentlig amning-premiär. Allt gick superbra och Felix sov nästan hela tiden. 

• I helgen var det huset fullt här hemma hos oss. Mamma och pappa kom för att fira min födelsedag och gosa med vårt barn. Sedan kom A:s syster eftersom hon skulle träffa en kompis i Stockholm och på lördagen kom min ena syster med man och ena barnet på besök.
Det var så himla mysigt att ha alla här och vi åt god mat, superkladdig tårta och drack bubbel. Jag var minst sagt helnöjd med det födelsedagsfirandet!
Och en orelaterad bild på barnet som intensivt stirrar och pratar med sin mobil, varsågoda! 

torsdag, mars 09, 2017

Jag köpte den!

Alla eniga, till och med A. Så jag köpte väskan. För gårdagens brakpris. 2.200 och sedan tio procent på det som du anonyma tipsade om. Tack! 
1.980 därmed. 
I dag kostar den återigen 3.995. Känns som jag inte kunde ha gjort ett bättre fynd.

onsdag, mars 08, 2017

Ska jag köpa nu då?

Alltså, det här vill jag ju inte se nu. 
Ni minns väskan jag halvt på skoj frågade om jag skulle köpa innan jag födde barn. Den för fyra tusen?
Nu kostar den 2.200 och det känns fortfarande vansinnigt dyrt för en väska, men ändå mer överkomligt när jag är kär i väskan. Men ändå, dyrt. Men nästan halva priset. 

Ska jag "unna" mig den? Från mina sparpengar? Jag fyller år på fredag. Och har inte handlat kläder eller nåt till mig sedan jag köpte två skjortor när jag var gravid. Jag behöver den inte och det är vansinnigt lyx för en föräldraledig. Men jag tycker att den är sjukt fin. 
Så på riktigt: Hur ska jag göra?

onsdag, mars 01, 2017

Mamma i en månad

Tiden går så sjukt fort. Felix har funnits i en månad redan och jag och A har varit föräldrar lika länge! Absurt.
Allt börjar ändå kännas naturligt nu. Vi känner oss tryggare i rollen, förstås, och har nästan hamnat i någon slags vardagslunk. Förutom de dagar då Felix av olika orsaker vägrar ligga ner ensam eller har ont i magen och gnäller hela dagen. 
Men de dagarna är få. Oftast är han en liten ängel. Vaknar ungefär var tredje timme på nätterna och vill ha mat. På dagarna kan det ibland gå ännu längre mellan matningarna. Ibland också mycket kortare förstås. 
Nu har han sin första förkylning och är lite kinkig, men med nässugens hjälp går det att lindra den. Han har inte feber utan bara hosta och snuva som tur är. Hoppas det har gått över snart. 

Amningen funkar bra igen. Får ont ibland när han river i brösten med sina klor till naglar eller när han har "snutta hela tiden"-dagar. Men den där hemska lördagen som jag skrev om löste jag med amningsnapp och det funkade superbra, så de problemen går ju att lösa. Använde nappen på ena bröstet i en dag så bröstvårtan fick återhämta sig och slutade sedan. Funkade superbra. Han åt lika bra med som utan den. 
Han tar flaska också, vilket är bra. Han har fått ersättning två eller tre gånger och jag har pumpat ur brösten några gånger också. Han verkar inte ha skillnad på hur maten kommer, så länge den kommer. Så gött!

Han växer som han ska också. Sist hade han gått upp 450 gram på en vecka och två dagar, så det känns tryggt och bra. Han är mer än ett halvt kilo större nu än när han föddes. Fortsätter han så här blir han snart en liten tjockis. Härligt! 
Förutom att äta gillar han att ligga och titta och sprattla med armar och ben. Han är väldigt vaken och pigg när han är vaken. Nyfiken. Tittar mycket och följer med blicken, trots att jag förstått att små barn inte ser så mycket. 
Favoritplatsen att hänga på är nog pappas bröstkorg. Där somnar han nästan omedelbart och det är oerhört skönt att han är så trygg med A eftersom det ger mig lite frist. Till att bara vara jag ett tag. Det är väldigt skönt det också. 

Sammanfattningsvis är Felix alltså världens bästa barn. Om någon nu tvivlade på det. Heh. 
Söt är han också. Lilla godingen. 

söndag, februari 19, 2017

En bra dag och Felix

Tänk alltså. Dagarna kan vara så olika. 
Jag orkar inte ens prata mer om gårdagen just nu, annat än säga tack för all pepp och alla råd. Tror jag grinade när jag läste vartenda ett. 
I dag är en bra dag. Och lillkillen har fått sitt namn. Till slut. 

lördag, februari 18, 2017

Trasan som en gång var jag

I dag är ingen bra dag. Jag är så jävla trött, hittar inte sömnen och vill mest bara gråta. 
Amningen har ett backslag. Ena bröstet gör så ont att amma ur att jag gråter varje gång jag måste amma ur det. Bröstvårtan är så öm att jag inte kan nudda den utan att skrika. Och nu, utan någon som helst yttre påverkan dunkar det i hela bröstet av värk. Babyn vill helst ligga och snutta på bröstet och ha mig som napp vilket gör det hela så mycket värre. Han tycks ha glömt hur gött det var med nappen. 

Provade pumpa ur bröstet för att skona bröstvårtan men fick bara mer ont av det. Kanske jag gör fel? Kände mig som sämst i världen i alla fall. Sämst som mamma, så där som man känner när man inte har sovit nåt alls typ. 
Onda bröstet har början till mjölkstockning också eftersom jag knappt kan mjölka ur eller amma det och frustrationen växer. 

Han sover inte heller. Gnyr och håller på nätterna igenom. Ibland får han vansinnig magknip och ligger och skrikbajsar.
Är allmänt onöjd. Och känslan att jag är den sämsta mamma ever förstärks.
Jag kanske inte kan helamma honom?
Som det är nu känns allting hopplöst. 
Jag hoppas att det känns bättre efter sömn. Sömn. Åh vad jag vill sova. 

Söt men också ett monster

Nattens sömn: Två timmar mellan 4 och 6.
Hade räknat med dålig sömn, men det här är ju löjligt lite. 

Mvh zombien

måndag, februari 13, 2017

Mitt hjärta går sönder

Den här babyn alltså. Jag döööör av att bara titta på honom. Han är så otroligt underbar och charmig och söt och härlig och och och och jag är så partisk att det skriker om det, men skit samma. Han är världens bästa barn.

Mage och bröst

I natt sov jag för första gången sedan mjölken runnit till ordentligt utan behå. Jag hatar att sova med behå och har egentligen bara väntat på att bröstvårtorna ska sluta vara så ömma att jag måste ha den på mig på nätterna. 
Och det gick bra. Det var dock vissa komplikationer som jag inte hade räknat med. Som när jag vid femtiden var uppe och bytte blöja på babyn. Han började skrika när han blev naken, i vanlig ordning, men min kropp reagerade superstarkt på det. På ett sätt jag inte hade förväntat mig. Båda brösten började läcka massa mjölk så fort han började skrika. Hur knasigt är inte det?! Hade ingen aning om att det kunde utlösas av barnskrik. 

Sedan vill jag bara säga att jag älskar min mage just nu. Den är så himla mjuk och go och jag vill helst att den ska vara så här för evigt. 
Det känns som att huden är supermjuk också och så putar den precis lagom mycket. Kvinnligt. 
Den är så fin och härlig. 
Och jag är så himla glad över att jag känner så. Att jag älskar magen trots att den inte är så platt som förut. 

I dag kom jag med nöd och näppe i ett par vanliga jeans också. Så gött. 
Har en gummisnodd i midjan och så sitter de tajtare än tidigare. Men ändå. Vanliga jeans! 

fredag, februari 10, 2017

Så kom han till världen, del 2

Värkarna fortsatte med samma intensitet och alla i rummet var övertygade om att barnet snart skulle födas. De satte en grej på babyns huvud så att dess hjärtfrekvens kunde mätas utan att jag skulle behöva ha CTG:n på magen. 
Jag gnydde om smärtlindring och fick tens-plattor satta fram på magen där det gjorde som mest ont. De stack och pirrade mest obehagligt och jag domderade A att höja, sänka, höja, stänga av, höja, sänka i all oändlighet tills vi konstaterade att det faktiskt var bäst att ha dem helt av. De hjälpte inte tillräckligt mycket. 
Jag började må riktigt riktigt illa och vid 13-tiden började jag spy. Allt jag fick i mig kom upp efter bara någon minut igen. Ropade "spypåse" i stort sett efter varje värk och kräktes upp de två munnar saft eller vatten jag fick i mig efter den förra. 

Personalen byttes. Nya personalen frågade om smärtlindring och jag sa "epidural om det är någon vits så här sent" och de sa att det kanske var en vits, men var samtidigt osäkra på hur mycket det skulle hjälpa så här i slutfasen. Jag hade ju bara någon centimeter kvar till krystvärkarna. 
De förslog i stället lustgas, som jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville ha. Och herregud! Himmelriket var nära. Jag klarade plötsligt av värkarna på ett helt annat vis. Det var tungt och kämpigt och det tog tid och jag spydde fortfarande oavbrutet men jag stod liksom ut.

Värkarna uppfattades stundtals lite för svaga och jag fick värkstimulerande dropp för att få fart på sakerna. Jag var tio centimeter öppen men hade en liten liten kant kvar på baksidan som babyns huvud skulle passera innan jag var fullt öppen. 
Och den där jävla kanten. Babyns huvud ville inte passera den. Det tog evigheters evigheter och jag såg att det började skymma ute och svor över att det drog ut på tiden. Hade dock så ont att jag bara kunde prata i enordsmeningar. "Lustgas", "vatten" och "spypåse" var allt jag kunde säga. 
Personalen sa åt mig att byta ställning med jämna mellanrum och jag följde villigt. Gick på toa och hade värk där, satt på huk i sängen, lutade på saccosäck, låg på rygg, låg på ena sidan och andra sidan, satt på pall och så vidare. 
Värken kontinuerlig men babyns huvud kom inte förbi. 

Till slut sa barnmorskan att kanten var passerad. Jag minns att jag skrattade av lättnad och sa "fyra timmar senare ..."
De riktiga krystvärkarna började så småningom sätta i gång. Jag hade ont ont och vred och vände och bände min kropp till den grad att jag bröt av nålen med värkstimulerande dropp som satt i handen. Personalen fick panik eftersom det sprutade blod och värkarna genast avtog i styrka. De försökte sätta nytt dropp i handen - misslyckades. Försökte sätta i armvecket - misslyckades. Försökte sätta i andra handen - misslyckades. Försökte en gång till i andra handen - misslyckades. 
Till slut fick de kalla på experthjälp som satte en supergrov nål i min handled och lindade så mycket tejp runt att jag absolut inte skulle kunna slita bort den. 
Jag minns att det var blött på båda mina händer och A sa efteråt att det sprutade blod om mig. Jag var mest irriterad eftersom jag hade kraftiga värkar samtidigt som ingen verkade bry sig om. Och dessutom nödhöll de mina händer, så jag kunde ju inte klämma någons hand för att ta mig igenom smärtan. 

Enligt journalen började krystvärkarna ordentligt vid klockan 21. Nio timmar efter att jag kom in och var supermycket öppen. Jag minns dem som i en dimma. Jag försökte trycka inåt, få kraft nedåt. Jag lät som en ko, enligt A. De höjde droppet och gav mig antibiotika eftersom vattenavgången närmade sig 18 timmar sedan. 
Här någonstans byttes personalen igen och jag var arg för att någon annan nu skulle ta över, när det gick så bra med de andra. Men glömde känslan typ på en gång och fick ett jättebra förtroende för nya barnmorskan. Hon var lugn och trygg och informerade mig om läget. 

Undersköterskan sa "nu är det inte långt kvar, snart kommer ditt barn" och jag minns glädjen. Jag tänkte mig hela förlossningen som ett maraton, men efter de många timmarna kunde jag till slut inte se målet. Det var som att efter varje uppförsbacke som jag nådde krönet på möttes jag bara av en ny uppförsbacke. Det kändes tröstlöst och jag var ganska slut. 
Krystvärkarna var superstarka och barnet kom längre och längre ned. Det skulle bara förbi blygdbenet och sedan var det ute, sa barnmorskan. 
Jag kämpade och kämpade och var så himla trött. Min ork började ta slut och A sa att det var den värsta känslan han upplevt, när jag förlorade kraften. När jag inte var superhjältestark länge. När jag gnydde "ta ut det, få ut barnet, jag orkar inte mer". 
Barnmorskan tog tag i mitt ansikte och sa åt mig att jag visst orkade. 

Efter en timme med krystvärkar förstod hon att barnet behövde hjälp. Det kom inte ut på egen hand, hur bra jag än krystade. Hon kontrollerade allt och konstaterade att barnets huvud låg snett och med ansiktet uppåt mot sidan instället för nedåt som är det normala. Det var därför den där kanten tog så lång tid att ta sig förbi, huvudets omkrets blir mycket större när inte den lilla toppiga toppen kommer först.
Barnmorskan kallade på en annan barnmorska för att rådfråga. Här fattade jag ingenting av vad de höll på med utan var mest arg för att de tvingade mig att kliva upp från pallen till sängen igen. Att göra det med ett huvud som sticker ut mellan benen är inte så skönt kan jag meddela. 
A sa för första gången att det var nära och att jag inte hade långt kvar, och hans ord gav mig styrka. Säger han det, en lekman det, då är det nära. 

På sängen igen och efter en värk kände jag att det stack till mellan benen och gnydde "aj aj aj, inte pilla, det gör ont". 
Då hade barnmorskan gjort ett litet klipp. 
Jag minns att värken kom och ena barnmorskan ropade stopp, tryck inte på mer. Och jag lydde men fattade inte varför. Var något fel? Blev extremt orolig. "Vad händer, vad händer?" frågade jag. "Titta nu så får du se när ditt barn kommer till världen svarade hon. 
Och jag tittade och såg hur ett barn sakta sakta kom ut ur mig. 
Ett skrik och sedan rakt upp på min mage. Jag kunde inte förstå. Det var över. Babyn var här. A stod med tårar i ansiktet och jag andades lugnt. 
Babyn var här! Klockan var 22.21.

Resten spelade ingen roll. Jag hade extrem vätskebrist och halsbränna, läkaren kom och sydde mig mellan benen i en hel timme och barnmorskan förklarade var de syr och sa att jag inte brustit något alls utan att det bara var klippet som skulle sys. 
En av de som var med och förlöste mig kom och visade moderkakan som jag knappt märkte av när den kom ut. A klippte navelsträngen och vi fick veta att det var en pojke. Sedan lämnades vi ensamma med det där knytet på magen. Han låg och kikade men var tyst och lugn. Och helt missformad i huvudet efter att ha fötts med huvudet på sned. 
Efter ytterligare en timme fick vi mat som jag knappt kunde få i mig efter spypärsen och sedan kom de och vägde och mätte parveln. 51 cm lång och 3.325 gram i vikt.
Han var helt perfekt och helt underbar!
Och jag hade känslan att jag aldrig aldrig aldrig igen ska föda ett barn.