fredag, november 25, 2016

Så länge tänker jag jobba

Jag fick frågan "hur länge tänker du egentligen jobba, du som jobbar natt och allt" häromdagen. Med en liten nyans av "jag tycker att du är dum i huvudet"-ton. Och okej, jag väntar ju ett barn men är ju liksom inte sjuk på något vis som skulle göra att jag inte skulle klara av att jobba. 
 
Planen nu är att sluta jobba i mitten av januari, typ två veckor innan babyn ska komma. Troligtvis har jag därmed cirka två veckor till på mig eftersom alla vet att babysar sällan kommer när de ska utan när de vill. 
Jag har inga planer på att sluta jobba mina kvällsskift heller. Tempot är relativt lugnt, jag har visserligen mycket ansvar och press, men känner mig väldigt sällan stressad. Om inte tekniken strular eller andra yttre faktorer stör förstås. Annars har jag ett bra arbetssätt och kan fördela det jag gör så att min dag blir lagom fylld. Ibland blir det korvstoppning förstås när mycket material kommer på en gång och mycket nyheter händer, men jag kan prioritera så det blir aldrig överdrivet superjobbigt. 

Dessutom är jag långledig hela tiden. När jag är ledig hinner jag både sova, vila, slappa, uträtta ärenden och allt på samma gång. Jag är ju alltid ledig fyra eller fem dagar i rad. Då får jag rejäl återhämtning.
Och så får jag sova ordentligt varje morgon i och med mitt kvällsjobb. De där vråltidiga morgnarna som jag sportade med för ett tag sedan har tack och lov slutat komma. När jag jobbar sover jag numera till ungefär halv tolv, vilket ger mig bra med sömn från klockan två på natten. Hinner ju visserligen inte göra så mycket de dagar jag jobbar, men känner verkligen att det inte är någon prioritet. Sömn och vila går före disk och tvätt och dammsugning alla gånger. 

Och än så länge har jag ju inga större krämpor som skulle sätta några käppar i hjulet. Mitt jobb är ju inte direkt fysiskt tungt. Ändras det, att jag till exempel får jätteont någonstans, får jag förstås ändra mina planer också. Hälsan, min och babyns går ju förstås först. 
Så nej, jag är inte dum i huvudet. Tackar som frågar. 

onsdag, november 23, 2016

Dagen efter

Vad skönt det är att vakna på morgonen och märka att alla ens ångesttankar som man låg med fram till klockan fem plötsligt känns så mycket bättre och helt hanterbara.
Sömn, jag älskar dig. 

tisdag, november 22, 2016

Behöver bli lite zen

Att vara gravid i sjunde månaden med första barnet samtidigt som ens sambo skriver c-uppsats och har extremt grov ångest över den. 
Rekommenderas inte. 

Jag försöker vara peppig och så till honom men har inte ork och energi i den mån jag vill. Och själv känner jag mig stressad över att han inte kan hjälpa mig med allt praktiskt som behöver fixas innan babyn kommer. Typ att bestämma när vi ska vara föräldralediga. Och sånt. 

Herregud. Vissa dagar känner jag mig så jävla jävla stressad. Kan inte barnet stanna där i magen i en månad till så vi hinner fixa allt? Så han hinner bli klar med sin uppsats. 

(PS. Kommer nog få äta upp det där med att barnet ska stanna i magen i början av februari.)

måndag, november 21, 2016

Kroppen och hur fantastisk den är egentligen

Det är ganska skönt det här livet ändå. Trots att jag vaknade halv åtta i morse. Jag somnade ju om vid tio och sov till makalösa ett! Underbart. 
Nu ligger en katt och kurrar på min mage och en baby sparkar där innanför. Hårt på katten i vanlig ordning. Pojkvännen sover bredvid och den andra katten vandrar runt i lägenheten och skriker som en marskatt trots att det är november. 

Jag borde inte klaga på min kropp egentligen. Den är rätt så magisk och fantastisk. Den gör ett barn. Eller ja, barnets celler delar ju sig på egen hand så att det växer, men det är ju min kropp som ger dem bränsle. Från ingenting i mitten av maj till en 40 centimeter lång och ett och ett halvt kilo tung parvel. En parvel med hjärna och hjärta och allt. Som rör sig på egen hand, som hickar och kissar och sväljer. Vänder på sig, har rutiner, egen vilja. Medvetande.
Det har min kropp varit med och skapat. 
Hur sjukt är inte det egentligen?

Läste i en bok om förlossningen häromdagen också och blev rätt fascinerad över hur kroppen anpassar sig, hur den vet vad den ska göra. Att jag egentligen bara behöver lyssna på min kropp och inte vara rädd så klarar jag en födsel. Och jag vet förstås att det säkert inte är så enkelt och kanske inte alltid funkar så, men det är i alla fall den inställningen jag vill gå in med. 
Är dock inte redo för det ännu. Är lite stressad över att det snart bara är två månader kvar. I dag gick jag in i vecka 30 liksom. Om ett sommarlov är jag mamma. Tio veckor. Nej, jag förstår det inte ännu.
Hänger på höger sida. I vanlig ordning. 

söndag, november 20, 2016

Frustrerad. I versaler

JAG VILL INTE VAKNA HALV ÅTTA NÄR JAG SOMNAT VID TVÅ!
Jäkla kropp. Jäkla hjärna. Jäkla kramp i vaden som väckte mig. Jäkla allt. 

Nu har jag dessutom tvingats gå upp ur sängen och äta en skål yoghurt eftersom jag höll på att dö av hunger när jag låg och försökte somna om. 
Ja. Jag är bitter. 

fredag, november 18, 2016

Sex minuter men allt var okej

I dag hade vi tid hos barnmorskan klockan tio. Det tar normalt en kvart att ta sig dit men i dag var trafiken helt galen och när bussen väl kom, tio minuter för sent, tog det cirka 35 minuter att ta sig dit. Det innebar att när vi väl kom till barnmorskan hade vi sex minuter kvar av vår tid. 
Herregud. 
Men vi hann ta blodprov för att kolla sockret, mäta magen, lyssna på hjärtat och kolla mitt blodtryck på den tiden ändå. Och allt såg så bra ut. Babyn höll sig prick på sin kurva och hjärtat slog som det skulle. Till och med mitt blodtryck, trots den extrema stressen över att inte kunna ta sig dit, var normalt. 
Jag och babyn, fucking champions! 

onsdag, november 16, 2016

Klockan är fem och jag har morgonrock

Fy fan vad skönt det är att vara ledig. Jag har till och med nästan inte kollat jobbmejlen den här ledigheten och det är enorma framsteg mot hur det har varit de senaste lediga skiften. Har haft svårt att släppa jobbet nåt extremt mycket och det är så himla osunt. Jag vet ju det, men när jag hamnat i det där ekorrhjulet så är det svårt att komma ur det. 
Men nu: extrem lathet och mycket göra ingenting. Iklädd morgonrock. 

Har som mission att bland annat bestämma föräldraledighet nu den närmsta tiden, det vill säga ta reda på om A ens får vara föräldraledig nu när han studerar och får studiebidrag från Åland. Herregud, hade inte ens tänkt på det förrän alldeles nyligen. Extrem ångest. 
Eftersom jag är den som till största delen försörjer oss blir det skralt skralt om jag ska vara hemma hela tiden. Men jag har ju knappt en halv lägenhetsinsats sparad så vi får väl ta av den. Och fortsätta att bara drömma om ett hem. 

Andra missions är att städa här hemma. Det känns så himla mycket härligare då när jag jobbar. Då vet jag att jag liksom inte behöver tänka på nåt annat än mat och jobb och sömn. Har börjat lite smått i dag och vikt lakan som legat i högar sedan i somras någon gång, plockat upp ouppackade resväskor, tvättat och rensat badrumsskåpet så vi får rum med blöjor och sånt där sen. Har också en plan att röja i min garderob så jag hittar de där kläderna som jag fortfarande kan ha. Alla små nätta linnen med relativt kort midja är liksom omöjliga just nu. Och det är alltid dem jag lyckas få tag på när jag ska klä mig på morgonen. 

Jaha. Det här inlägget blev ju mycket intressant. Varsågod. Nu ska jag städa toaletten. 

fredag, november 11, 2016

Verkar inte vara ömsesidig kärlek

Nästan varje gång katten Gudrun lägger sig på min mage går babyn där inne bananas. Sparkar hårt och buffar och vill komma nära katten. Redan en kattmänniska!
Gudrun, å sin sida,brukar bli så perplex att hon antingen slutar kurra eller reser sig och går därifrån. 

Har en känsla av att de där två kanske inte kommer att tycka riktigt lika mycket om varandra. 

torsdag, november 10, 2016

Snö, minnen, snor och Trump

På timehop häromdagen blev jag påmind om den sista helgen i huset. Huset där jag bodde med mitt ex. Vännen och jag var där ensamma och lagade massa god mat och hängde hela helgen. Någon dag senare flyttade jag därifrån. 
Det huset är för övrigt sålt nu.

Jag har världens längsta förkylning alternativt helt uppfuckade slemhinnor i näsa och mun. Snyter mig konstant och vaknar varje morgon med - förlåt för äcklig beskrivning - ett lager trögt slem i hela munnen. Blöder massa näsblod också. I går natt, efter mastodontjobbpasset med USA-valet forsade det. Trötthet och uppfuckade slemhinnor är ingen bra kombo. 

Så vann Trump presidentvalet och jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om det, men skulle mest upprepa allt alla redan har sagt. Det är någon form av sorg i mig i alla fall. Somnade mitt i rösträkningen av Florida men vaknade lämpligt nog knappt fyra timmar senare och precis när jag tog upp telefonen för att kolla klockan rasade flasharna in med beskedet att Trump blir president. 

Så kom snöovädret. 40 centimeter på ett drygt dygn. Vräkte ner. Inga bussar går, inte ens nu dag två och efter alldeles för lite sömn och snor i hela huvudet och ångest i hjärtat över valets utgång fick jag börja gårdagen med att gå till närmaste rälsburna transportmedel för att ta mig till jobbet. Tackade jobbet extra mycket för taxiförmånen hem för oss nattjobbare. 

Jag lämnade en rejäl pöl efter mig på tvärbanan när skiten smälte, kan jag meddela. Byxorna torkade efter ungefär en timme på jobbet. Vantarna var blöta ännu vid ett på natten.

Och babyn i magen är lyckligt ovetande om allt utanför och sprallig som vanligt. Känns tryggt att ha en liten glädjeboll i magen som fladdrar runt och buffas och sparkas och lever rövare. Även om den säkert också hade hoppats att hens mamma hade kunnat sova lite längre och lite mer. 

tisdag, november 08, 2016

Efter i dag ska jag inte jobba extra

Komatrött just nu och det känns lagom roligt att jag ska hoppa in och jobba extra i sisådär 14 timmar i dag. Fram till halv fyra i natt. Sedan sova några timmar och återvända till jobbet i morgon eftermiddag. Baaah. 
Jag har anmält mig frivilligt och vill verkligen jobba när USA väljer ny president, men just nu känns det inte alls skoj. 
Kan bero på att jag varken den här långledigheten eller förra fick vara långledig. Inhopp på grund av sjukdom två av fem dagar senast och nu det här valet. 
Äsch, ska sluta gnälla. Jag lovar nu mig själv att jag inte ska hoppa in nåt mer extra den närmaste tiden. Jag och min kropp, som liksom föder upp ett barn här, orkar inte det. Så.

torsdag, november 03, 2016

Nackdelen med Clinton och Trump

Herregud vad mycket det är på jobbet nu. Mindre än en vecka kvar till dagen V och det märks i min bransch. 
I dag fick jag faktiskt i mig middag under mina elva timmar på jobbet. En bedrift må jag säga. Men sen hann jag inte då mycket mer. 
Herregud vad jag längtar tills hela USA-valspektaklet är över. Men herregud vad det är spännande samtidigt.