Om man ska ha nån slags dålig metafor till det hela.
Jag har tänkt det, att om jag var någon annan så hade jag kanske varit sjukskriven. Så slut var jag.
Jag vet inte om jag ska vara stolt över det, det är jag inte men borde jag? Hur som helst så känner jag att jag kanske på något vis är starkare än vad jag tror om mig själv. Jag klankar ner mycket på mig själv. Att jag är svag och defekt och dålig på alla vis.
Men jag kan i alla fall bita ihop. För mycket ibland.
Står ut längre än jag borde.
Ibland tror jag att jag har adhd. ”Högfuntionell” adhd. Men ger liksom allt – sedan är jag slut. Kollapsar.
Fast oftast är det magen som kollapsar. Eller nån annan del av kroppen.
Hjärnan är sås men kör på. I alla fall i offentligheten.
Har också tänkt på hur mycket min familj behövt stå ut med. A som liksom gjort det mesta, fixat det mesta. Fått tillbaka en sambo som somnar så fort hon sitter still. Yiehaa vad kul jag har varit att leva med.
Jag är inte helt återställd än, verkligen inte. Men jag är bättre. Jag har mer energi. Jag har tid. Lust!
Jag minns A när jag hade jobbat på nya tjänsten i några månader och hur han liksom sken upp. Sa att jag var så mycket mer med. Närvarande.
Jag sa ”men så stor skillnad kan det ju inte vara mot förut? Jag åt ju middag med er och var här förut också”. Då svarade han ”ja, du satt här och lyssnade men kom aldrig med något motargument eller reflektion på det jag sa, utan svarade bara ’mmmm’, ’jaha’.”
Kul jag måste ha varit. Kul tjej.