tisdag, april 22, 2014

Den ljuvliga påsken

Jag var så trött innan påsken att jag trodde att jag skulle gå sönder. Det var mycket på jobbet och saker som blev lagda på hög och jag stressade upp mig hysteriskt mycket och hade klump i magen. Tappade matlust och hade känning av magkatarr och ont i hjärttrakten. De där typiska tecknen som säger MEN LUGNA NER DIG FÖR FAN MÄNNISKA.
Klarade inte riktigt av det bara. A var sjuk och jag försökte räcka till här och där men var en trasa som kände mig oälskad och ful och dålig och ja, sådär vidrig som man bara känner sig när man är trött och hängig och stressad och inte räcker till.

På vägen hemhem brast alltihopa och jag snörvlade som ett barn i flera tiotals mil. Samtidigt som jag körde på motorväg i mörker och regn. Trött som en trasa. Inte optimalt nej, vilket A också fattade och tvingade mig att sitta i passagerarsätet och snörvla, samtidigt som han gång på gång upprepade att bara för att han är trött och grinig en dag betyder det inte att han tänker lämna mig.
Jag är inte så underbar att leva med ibland.

Hur som helst så försvann den där magklumpen och bollen av ledsamhet på förmiddagen på långfredagen. Jag låg i mammas och pappas badkar med brännande vatten och lyssnade på musik. A satt en våning upp och skickade länkar om Kepler 186f som han tyckte att jag skulle läsa i badet. Men jag rakade benen i stället och hade i balsamet så där länge att det nästan blev en hårinpackning så han kom ner och läste högt om planeten för mig.

Och sedan blev påsken fullkomligt underbar. Först några mysiga timmar hos mormor, sedan bilresa till äldsta syster och öl och vin och gos med barnen och thailändsk gryta med bubbel fram på småtimmarna. Dagen efter promenad till hönsen och hoppsasteg på grusvägen och vidare till nästa syster där allt det underbara upprepade sig på ungefär samma vis fast med ytterligare några grader utomhus på termometern. Så vi grillade och gick i trosor på altanen, spelade spel och delade på alldeles för många flaskor vin. Och som avslutning besökte vi A:s syskon och syskonbarn på vägen hem.

Jag känner mig nästan lite mörbultad nu efteråt. Så där full med gött att jag har träningsvärk i hjärtat. Fan vilken fin och välbehövlig påsk det var.

torsdag, april 10, 2014

Det pirrar fortfarande

Ibland rusar det i mig. Oväntat och utan provokation. Bara ett il av kärlek. Jag känner ååååå vad jag är kär i han där. Mannen som jag delar mitt liv med. 
Det kan vara på jobbet, mitt i en mening om kommunalpolitik. Och då måste jag byta flik på datorn och gå in och skriva puss som Facebookmeddelande. Jag bara måste. Ett rus, en lycka och den går inte att hålla tillbaka. Han måste få veta. Jag måste skicka meddelanden med hjärtan, hur jävla tacky det än är. Så jävla mycket är jag kär i honom ännu.

Och de där känslorna går ju ännu mer bananas och i spinn när jag får spontanpresenter plötsligt. Eftersom han tänkte på mig och bara inte kunde låta bli. Då slår hjärtat bom bom. Någon tänkte på mig och den någon är den där jag tänker på.
Den här underbara kavajen fick jag i dag. Älskar den. Älskar den som köpte den till mig.

onsdag, april 09, 2014

Bara en vanlig onsdag

Jag tror att det märks att jag har jobbat kväll måndag och tisdag. Jag och A hade tydligen en del pratande att ta igen efter i stort sett noll umgänge på två dagar. I kväll avhandlade vi därför de enkla ämnena:
• Hur ska man göra för att bäst visa sin aversion mot Sverigedemokraterna? Är det bäst att protestera, aktivt ta avstånd genom att lämna arbetsplatsen eller att möta dem och ställa dem till svars inför alla åhörare? Vad ger liksom bäst effekt = vad får färst människor att rösta på dem.
• Vad är meningen med livet?
• Finns andar och vad är de i så fall? Och kan de hoppa in i människor så att de blir besatta eller är det helt enkelt det mänskliga psyket som ballar ur och liksom blir besatt på egen hand?
• Hur ska man tolka det som står i Bibeln? Var gamla testamentet någonsin menat att tas bokstavligt (alltså borde man hämnas öga för öga till exempel) eller var det menat som någon form av etisk guidning, i stil med sedelärande fabler?
• Finns det vatten på Saturnus måne Enceladus? Och i så fall, finns det någon form av liv där?

Ni vet, sådana där enkla samtalsämnen som man avklarar en vanlig sketen onsdag i april.

måndag, april 07, 2014

De här krämporna

Ibland börjar jag tvivla på att allt på riktigt står rätt till i min kropp. Yrsel, blödande tandkött, ömmande brännande hud, muskelvärk på konstiga ställen, huvudvärk och ont i bröstkorgen. Kanske är en slump att jag drabbas av allt på samma gång, men nog fan börjar jag undra. 
What's up kroppen?

Två saker som gör mig arg

Träffade en kille på krogen i lördags som jag känt så där på bekantvis sedan innan jag började på tidningen. Men nu vägrade han prata med mig för att jag var journalist och han hatar journalister. Sånt gör mig så jävla förbannad. Som att journalister skulle vara på något särskilt sätt. Och som om jag är en helt annan person på grund av det jag jobbar med.

Och så blir jag så jävla förbannad på alla som länkar till artiklar från fria tider, utan att veta vad det är för sida. Utan att veta vad de har för agenda och är allt annat än opartiska i sin rapportering. Bara blint sprider rasistisk propaganda vidare, utan källkritik.

fredag, april 04, 2014

Apropå åsikter

Apropå det där inlägget om att jag saknar åsikter. På lunchen i dag pratade vi om just det och konstaterade att det egentligen är ganska tröttsamt att folk hela tiden ska tycka något. Och ja, det är det ju. Folk tycker så jävla mycket hela tiden.
Kanske ska vara glad över att jag inte har så jävla mycket åsikter egentligen?

Storyn bakom bilden

Jag älskar den här bilden på mig och A. Den är från i går när vi låg på soffan, kollade på Arrested Development och smälte pizzan vi ätit till middag. Den är så härlig och naturlig och vi skrattar så där ärligt och gött.
Sanningen är att jag faktiskt ligger och petar tänderna på bilden. Eftersom jag var så lat så tog jag mobilen som spegel och grävde med tandpetaren för att få ut det där som fastnat. Och A tyckte att det var jätteroligt att jag låg där och gapade framför en kamera och slängde sig över mig och tryckte av. Och voila – en underbar bild.

torsdag, april 03, 2014

Avtrubbad på åsikter

När jag var ung, alltså mellan 18 och 20, så var jag oerhört svartvit. Jag var väldigt bestämd i mina åsikter, argumenterade hårt för dem och kämpade extremt mycket mot orättvisor. I synnerhet om orättvisorna drabbade mig. Som när skolmaten var slut när vår klass, som åt sist, knappt blev mätta. Då skrev jag insändare till tidningen. Eller när dataläraren hjälpte de hon tyckte bäst om innan oss andra, trots att vi hade bett om hjälp först. Fick henne att införa någon slags turordningslista på tavlan.

Sedan märkte jag att världen var mer grådaskig och förstod att alla strider kanske inte ens var värda att ta. Och finslipade liksom hela den här åsiktsbiten till att bli ”normal”. Engagerade mig i saker som var viktigt men kunde ändå förstå andras argument.
Men sedan hände något. Jag tror att det helt enkelt var när jag började på tidningen. Jag var så rädd för att verka partiskt att jag över huvud taget inte vågade tycka något. Inte ens i de viktigaste frågorna vågade jag stå upp. Jaha, du är rasist och har puckade åsikter men det är bäst att jag håller käften så att ingen tror att jag tar ställning nu som den oberoende journalisten jag är. Och dessutom kan ju tidningen stämplas när jag som representant för min arbetsplats tycker något. Något sånt måste jag ha tänkt. Kocko.

I dag är det förstås bättre även om det inte är bra. Jag tycker saker och i de frågor som jag verkligen brinner för (jämställdhet till exempel) sticker jag inte under stol med vad jag tycker. Men i andra frågor har jag fortfarande svårt att tycka något. Om någon frågar mig vad jag tycker om ett regeringsförslag till exempel måste jag verkligen sätta mig ned och fundera vad jag tycker. Noggrant alltså.
Åsikter kommer liksom inte naturligt längre. Och det är jättekonstigt. Och jättetråkigt. Jag vill liksom inte vara en jämngrå massa, en utan åsikter, utan engagemang. För så känner jag mig inte.

onsdag, april 02, 2014

Punkt på punkt

• Jag drömmer väldigt mycket för tillfället. Livligt och verkligt och konstigt. Att A hånglade med en annan och var en douche med det, att jag röker, att jorden ska gå under, att ja ... allt. I natt drömde jag en massa formuleringar som jag skulle använda mig av i en kommande bok. Jättekonstigt.
• Vilket för mig in på nästa punkt, jag har ett enormt sug efter att skriva just nu. Kommer på mig själv att hitta på små berättelser och anekdoter i huvudet. Har bara inte satt mig ned vid datorn ännu.
• Apropå dator så funderar jag på att köpa en ny. En bärbar. Jag är så less på det gamla tröskverket som jag har nu. Den fungerar ju visserligen, men behöver uppdateras för att jag till exempel ska kunna göra en säkerhetskopia av min telefon. Itunes är för gammalt och för att ha nya versionen av Itunes måste jag ha ett nyare operativsystem. Så antingen får jag formatera om datorn och skaffa nytt operativsystem eller så får jag köpa en ny.
• Den här soffan som vi var sugna på att köpa, det blir nog inget med den. Inte just den, inte just nu. Ska försöka måla om vardagsrummet dock och också sätta ordentlig fart i torpet. Förhoppningsvis redan i helgen.
• Och apropå torpet så såg vi tulpanknoppar där när vi var där i söndags! Hurra! Jag älskar tulpaner. Gud vad jag ser fram emot att se hur trädgården ser ut i full blom. Minns en bondros från i höstas i alla fall.

tisdag, april 01, 2014

Var är alla färgglada kläder?

Varje inredningstidning och katalog och butik som säljer heminredning formligen översvämmas med färg och mönster. Färggranna och mönstrade kuddar, köksprylar, ljusstakar, mattor och soffor. Färg och mönster och allt annat än minimalistiskt och stelt. Eller ja, i alla fall som ett komplement till det minimalistiska och stela.

Men går du in i vilken klädaffär som helst, tittar i en katalog eller tidning som visar kläder så möts du av något helt annat. Grått, vitt, svart. Eventuellt lite enfärgat vinrött och lite blått. Någon vågar sig på svartvitt-mönstrat. Men sedan tar det slut.
Vad hände med alla färggranna kläder? Varför finns det inga sådana längre? Och om det finns, finns det bara mjuka pasteller och lite lätt mönstrade saker. Inget stormönstrat i färg. Bara basic och tråkigt och nej, det har jag redan hela garderoben full med. Jag vill ha färg! Och mönster och lite liv även på mig. Inte bara i mitt hem.

Skärmdump från hm.com.
Alltså svart är ju fint och så, men något annat borde ju finnas?

I know the feeling

Eftersom jag ska på läkarbesök i eftermiddag behövde jag ha bilen i dag. Därför fick A ta min cykel till jobbet i stället.
En inte så angenäm upplevelse för honom, tydligen. Fick nämligen det här sms efter att han cyklat de tre kilometerna till jobbet:

”Känns som jag svalt en manet. I lungorna”

måndag, mars 31, 2014

Vänner

Hur får man nya vänner i vuxen ålder? Alltså sådana som man hänger med på riktigt, inte bara känner halvt och flyktigt och liksom går på samma fester som eller jobbar ihop med. Hur tar man det ett steg längre?
Jag tror att jag har glömt bort hur man gör.

Ens egna problem vs världsproblemen

Det rustas i Ryssland och ett krig i Europa, med start i Ukraina, är inte alltför långt borta.
Nordkorea och Sydkorea skjuter på varandra och Nordkoreas maktgalna diktator hotar med kärnvapenkrig.
Och så kommer FN:s klimatrapport som kortfattat konstaterar att jordens ände inte är alltför långt bort.

Det här med att jag själv är lite orolig över att jag inte har en hobby ter sig rätt litet i sammanhanget.

söndag, mars 30, 2014

Bara en sak jag vill säga i dag

Åh vad jag längtar tills torpet är beboeligt och det är tillräckligt varmt så att man kan vistas där!

onsdag, mars 26, 2014

Skillnaden i dag

Varför jag undrar vad jag gjorde förut när jag i stort sett lever samma liv i dag handlar om att jag och mitt ex i stort sett aldrig gjorde något tillsammans. Som förtydligande.
I dag umgås jag och gör saker med A hela tiden, varje dag. Men då, när jag inte hade någon att umgås med, vad gjorde jag? Försökte överleva, tror jag är svaret.

De förlorade åren

Mellan 20 och 30 ska ju vara en persons period av att leva livet. Eller ja, det brukar sägas så i alla fall.
För mig är de åren inte den perioden. Allt är som ett i ett töcken. Jag minns inte vad jag har gjort, vad jag har tänkt, vad jag har varit. Visst kan jag utkristallisera vissa händelser – de olika flyttarna jag har gjort, resor utomlands (som var typ två ...), jobb och utbildning och så där men annars nej. Vem var jag? Hur var min vardag?

Jag tror inte att det i huvudsak handlar om att jag är glömsk, även om det säkert är en orsak. Främst handlar det nog om att jag egentligen inte mått så bra. Så lång tid utan att må riktigt hundra. Jag menar inte att jag varit olycklig hela tiden, jag kan minnas stunder när hela jag varit uppfylld av lycka. En kväll när jag cyklade hem med vin i kroppen, när jag stirrat på havet medan solen gått ner, när jag skrattat så mycket att jag kiknat. Jag minns de stunderna också. Men vardagen, vad hände då? Jag hade ingen hobby, precis som nu. Jag kollade inte på tv-serier i särskilt stor utsträckning, mitt sociala liv var inte större än nu. Vad gjorde jag? Vad gjorde jag av min tid?

Och så kan jag ångra mig. Ångra att jag inte tidigare förstod att jag inte kunde gå runt och må så där. Att jag inte förstod att jag inte skulle kunna ändra de saker som var dåliga i förhållandet. Att jag inte förstod att jag inte trivdes här, på Åland. Att jag bara lät tiden gå.
Och nu, nu har tio år gått. Och de får jag aldrig tillbaka.

tisdag, mars 25, 2014

Artiklar man minns

Ibland börjar vi prata om extra minnesvärda saker som har gjorts på det här jobbet. Sådana där saker som man minns oavsett hur många år det har gått. Som när en sommarreporter åkte ut till Ålands (och faktiskt hela Finlands) minsta kommun Sottunga för att se om tesen ”Det finns fler kor än människor på Sottunga” stämde. Och kom tillbaka med ett reportage i Hunter S Thompson-anda.
Eller när en annan sommarvikarie för många många år sedan gjorde ett personporträtt med en man som inte riktigt ville bjuda på sig själv, oavsett hur mycket hon försökte. En underbar text:

Jag undrar vad som gör den allvarsamme XX glad.
Det blir tyst i flera minuter. XX fäster blicken ut genom fönstret en lång stund.
Finns det någonting som du tycker är kul? Som får dig att skratta?
Fortsatt tystnad. Det regnar ute.
Kanske du gillar att gå ut och dansa till exempel?
Tystnaden kvarstår. Blicken är fortfarande stadigt fäst mot den grådaskiga himlen på andra sidan glasrutan.
Hm. Är du en sådan typ som gillar att skoja och ha kul och sånt?
– Tycker du det verkar som det? säger XX till slut och drar faktiskt på mungiporna.

söndag, mars 23, 2014

Skriva!

Klockan tio över tio var Twin Peaks-avsnittet slut. Ja vi håller på att se om den underbara serien. Jag har inte sett den sedan jag var typ tio och har därför glömt typ allt. Vem som mördade Laura Palmer till exempel. Fan om ni avslöjar!
Hur som helst så var jag då, klockan tio över tio redo för sängen. Har jobbat hela helgen inklusive övertid och är fysiskt och psykiskt utpumpad. Men glad och full av inspiration samtidigt. Har nämligen till största delen bevakat Mariehamns litteraturdagar. 

Tänk er, tre dagars intensivt prat om att skriva. Om att hitta inspiration, om böcker och ord och om att avslöja och hitta på och bli kär i sina karaktärer och och och allt sånt där härligt författarnörderi. 
Och barndomsdrömmen gör sig påmind igen. Hur jag satt vid skrivmaskinen och knackade in små berättelser som blev presenter till mamma och pappa och systrar eller till den som kunde råka vara på besök. Hur jag bara ville skriva. Hur jag bara skrev.

Om jag bara skulle hitta den där oberättade berättelsen. Då, då skulle jag skriva igen. Långt. Utan direktcitat och slagkraftig ingress. Nåt annat liksom.

onsdag, mars 19, 2014

19 mars

För ett tag sedan laddade jag ner appen Timehop till min mobil. Måste säga att det var ett väldigt smart drag, för jäklar vad roligt det är att titta på bilder och läsa vad man skrev för ett, två, tre eller fyra år sedan. Det som slår mig är 1) att jag skrev väldigt väldigt mycket mer på Facebook för tre år sedan än jag gör i dag, 2) att jag var väldigt flitig på Twitter för två år sedan och 3) att jag var roligare förr. Vad hände?

Hur som helst. Nu till den roliga slumpen som jag upptäckte i dag. I morse tog jag nämligen på mig mina svalörhängen som jag inte har på mig särskilt ofta och nu inte haft på evighetersevighet. Och som av en slump hade jag dem på mig för exakt två år sedan också. Se på fan.

Jag kan också berätta att jag för ett år sedan var på väg till Sverige för att sova en natt i Stockholm innan jag skulle hoppa på flyget till Lissabon. Åååå vad jag hade önskat att jag kunde timewarpat mig tillbaks dit.

Tillfälligt (?) glasögonorm

Under en längre tid har jag haft lite problem med min syn. På kvällen, efter en hel dag framför datorn och mobilen, har jag haft svårt att fokusera på både långt och nära håll och har haft en grumlig syn som inte gått att gnugga bort. I dag var jag äntligen till optikern för att kolla upp det.
Jäklar vilken bra optiker det var. Hon var noggrann och utredde allt tänkbart. Kollade förstås hur bra jag såg med de olika ögonen, hur bra de arbetade tillsammans, djupseendet, eventuella brytningsfel, hur bra jag såg kontraster och så vidare. Höll på i säkert 45 minuter och gjorde olika tester.

Det hon konstaterade var att jag har ett litet brytningsfel på mina ögon. 0,25 i ”styrka” och det är så litet att jag knappt märker det och inte behöver korrigera det. Däremot hade jag inget vanligt synfel. Eventuellt ett pyttelitet där också (+0,25) men fortfarande inget som gör att jag behöver glasögon.
Trots det fick jag låna ett par glasögon med styrka +1 som jag ska testa i några veckor. Mina ögon verkar nämligen typ låsa sig när jag längre tider sitter och stirrar på något på nära håll. Typ som när jag surfar på mobilen eller läser en bok. Därför ska jag ha glasögonen när jag gör just det, för att testa om det där grumliga försvinner. Som avlastning för ögonen liksom. Jag ska också testa om det hjälper när jag sitter vid datorn, där jag fokuserar på något en armlängd bort.

Efter några veckors test ska jag komma tillbaka och säga hur det känns. Hjälper det inte så hjälper det inte, men hon tyckte att det var värt att testa.

Och ja, så här ser låneglasögonen ut. Jag vet inte jag, men jag tycker att jag ser ut som en lärare. Inte för att bågarna egentligen har något fel, men det är inte den modellen jag skulle ha valt själv.
Det positiva med att jag hur det än går inte behöver starka glasögon är att jag kan köpa ”mackglasögon”, som optikern kallade de. De finns ju i alla möjliga olika modeller och former för typ inga pengar alls.