måndag, september 17, 2018

Vill skydda honom från allt ont

I området där vi bor finns ett kriminellt gäng. De är rätt aktiva och aggressiva och är i krig med ett annat rivaliserande gäng. Bland annat har det lett till att en person sköts i vårt garage. En tisdag klockan tre på eftermiddagen. Jag, A och liten Felix i barnvagn gick precis utanför garageporten klockan 14.45. 
Den händelsen var en av flera som skett de senaste åren. 

Eftersom området fått ganska dåligt rykte efter allt detta har Stockholms stad tillsammans med frivilligorganisationer försökt få ett trevligare gemytligare område. Fryshuset är här, de pumpar barnen i skolan med information om hur man ska hålla sig utanför gäng, det görs undersökningar bland boende, man ordnar utställningar med bilder från området genom tiderna och enkäter skickas till nyblivna föräldrar där man frågar hur de anser att det är bäst att skapa en uppväxt helt utan våld. 

De gör även insatser rent fysiskt. Så att unga inte kan klaga på att det finns för lite att göra, ni vet. Det har skapats stadsodlingar, man har börjat visa film i det gamla folkets hus, man har byggt ett utegym osv. Men den allra största insatsen är ett kulturhus. 
Där ryms ungdomsverksamhet av olika slag; dans, karate, fritidsgård, Fryshuset, den öppna förskolan har flyttat dit och ett bibliotek har äntligen öppnat. 
I går var det öppet hus och invigning av verksamheterna. 

Vi gick dit en sväng. Mest för att kolla in stället men också för att hälsa på de som driver öppna förskolan, nu när Felix inte längre går där. Det var fint och ljust och öppet och en extremt härlig stämning. Det är bara att hoppas att det fortsätter vara så, att det blir en ny mötesplats för alla boende. 
Men det är en helt annan händelse som färgar hela upplevelsen av detta härliga. Den lilla pojken med pistolen. 

Han var kanske sex år. Hade tuff frisyr och likadan attityd. Kom in till öppna förskolans del och ägde stället. Trodde han. Gick runt med sin pistol och sköt ut i luften. 
Felix var sjukt intresserad av deras rutschkana och var där och åkte. Klättrade upp och åkte ner. Pojken ville också åka, trots att han egentligen var för stor. Han ställde sig bredvid Felix som precis skulle klättra upp, riktade pistolen rakt mot honom, låtsades ladda den och höll den sedan tjugo centimeter framför hans ansikte. Pang. 

Och jag fattar att det är ett barn. Och jag fattar att det inte finns konsekvenstänkande. Och jag fattar allt det. Men jag blir ändå så jävla jävla jävla arg. Och rädd och ledsen. 
Gängkriminalitet och riktiga pistoler som riktas mot andra. Små pojkar och leksakspistoler som riktas mot andra. Mot mitt barn. Mot den som får mina beskyddarinstinkter att vråla. Den som skulle få mig att gå genom eld för hans skull. 
Det blev så verkligt. Han kan få en riktig pistol riktad mot sig. I synnerhet så som området är nu. 

Förlåt, men jag förstår inte hur föräldrarna tänker. Hur kan barnet få leka med pistoler i offentliga miljöer? Ett knappt stenkast från platsen där en ung man sköts ihjäl för drygt ett år sedan. I det hus som byggts för oss invånare, som byggts för att skapa trygghet och trivsel. 
Jag förstår faktiskt inte. 

söndag, september 16, 2018

För sju år sedan

Varje gång den höstiga luften kommer på riktigt kommer allt tillbaka. En känsla av dåligt mående. 
Jag ser det på timehop också. Undermeningen i inlägg på Facebook. Mycket vin, mycket jobb, mycket allt annat än den jag levde med.
Jag minns hur jävla jobbigt det var att veta att tio år skulle vara över. Att veta att mitt liv alldeles snart skulle förändras. Jag var livrädd. Trodde att jag skulle bli ensam. Ensam utan vänner, ensam utan kärlek. Grät hos terapeut och ältade.

Trots att den där jobbiga känslan påminner mig varje höst vet jag ju att det blev bra. Att det bara var något att genomlida för att komma ut stärkt och faktiskt till ett bättre liv.

onsdag, september 12, 2018

Det är ju självklart nu i dagsljus. Med en natts sömn bakom sig. Klart jag ska prata med honom om saker känns jobbiga även framöver. 
Men å andra sidan känns det inte som en lika stor deal längre. Han har inte rätt att uttala sig. Jag har hoppat in som chef tre dagar medan han har jobbat. Visst, det kanske inte var mina mest briljanta dagar, vad vet jag, men det är ju knappt någon tid alls. 

Och som jag skrev i natt. Jag orkar inte tänka på det. Det ska fan inte få gräva sig in i mig. Jag tänker inte gå runt och må dåligt över nån skitgrej. Så. Nu var det bestämt. 

Jag orkar fan inte.

Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar fan inte.

Det kanske var ett skämt

”Den sämsta chefen jag nånsin haft”. Han sa det efter ex antal öl efter ett jobbskift. Han syftade på mig. 
Det högg till. Jag vet inte om det var allvar. Han skrattade och kollade på mig. 
Men varför säger man så om man inte menar det? Varför skämtar man om det om det inte ligger nån sanning i det? Jag fattar inte. 

Vi har inte riktigt den skämtsamma relationen heller. Inte på det sättet. Vi kan gå och handla lunch tillsammans men klickar liksom inte. Något skaver. Har alltid känslan att han inte gillar mig. 

Jag kommer ha ångest över orden länge. Länge länge. 

Det är känsligt det där. Jag har varit chef förut. Jag har fått kritik förut. Då var jag ung. Naiv. Oerfaren. Ville gärna pleasa. Hade magsår och inflammation i käklederna, så allvarligt att jag fick bettskena. Jag mådde piss. 

Nu är det inte samma sak. Jag är äldre. Mer trygg. Men fortfarande känslig. Känslig över kritik av mig som chef. Jag pallar inte detta. Jag orkar inte att en av mina kollegor tycker så där. Jag orkar inte. 

Det kanske var ett skämt. Det kanske inte var det. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer ha ångest över det  framöver. Och om bara några veckor ska jag hoppa in igen. Fy fan. Hur i helvete ska jag palla det. Hur i helvete ska det gå? Just nu vill jag bara gråta. 

tisdag, september 04, 2018

Vad händer då?

Felix skolas in på förskola. Älskar det. En vecka sedan första dagen i dag och han hade så bråttom att han knappt sa hej då till A. Underbart!

Jag jobbar igen. Det är kul. Hoppar in som chef. Är självkritisk så det känns bara okej. Inte superbra. Men okej är ju godkänt. Godkänt duger när man hoppar in. 

Vi har flackat och flängt så mycket att vi är trötta på att åka bil. Hit och dit och snortidiga morgnar för att hinna med tåg, buss, båt. Men det har varit kalas och familjemys och torpet och bröllop och och och. Roliga grejer. Värt det ändå. 

Så är det val snart och jag jobbar kväll och natt. Älskar att jobba val. Hoppas att jag inte blir lika besviken som under USA-valet. Skönt på nåt vis också att den här valrörelsen snart är över. Det har varit rätt mycket om man jobbar med nyheter. 

På torpet fixade vi nästan helt klart det lilla rummet. Det blev cirka 135 miljoner gånger bättre än innan. Trots att det krävde att vi rev en hel jävla skorsten, släpade ut en 250 kilo tung gammal spis och fick anlita både elektriker och sotare. 

Jag har börjat kolla lägenheter lite mer på allvar igen. Bara A får ett jobb nu så ska vi ansöka om lån. Håll gärna tummar åt oss. På alla plan. Det känns som att det är dags att få den här boendefrågan löst en gång för alla nu. 










Lite bilder från torpet som bonus. 


Så här såg rummet ut när vi började. Mycket skillnad. 

lördag, juli 14, 2018

Felix, snart ett och ett halvt

Okej. Mest för att komma ihåg. 
Vi var på ett och ett halvårskontroll häromdagen och Felix verkar utvecklas precis som han ska. Väger inte riktigt elva kilo och är 82,5 cm lång. 
Han är så himla rolig just nu. Fattar typ allt vi säger åt honom och pratar massa. En del fattar vi, annat inte. Han kan massa ord: mamma, pappa, mjau, gröt, na-a som betyder napp, ka som är nån form av allmänt ord för mat, nane eller baba som är banan, titta, där, oj och nanna som han säger när han vill ha det vi äter eller någon annan mat som han ser och ssst som är ordet för ost. Han härmar oss också. Häromdagen sa han ”liten hund” när han såg en liten hund. Vi blev helt chockade för vi visste inte att han kunde skillnad på stor och liten. Han har trott att alla djur säger mjau men nu har vi lärt honom voff voff. Så nu brukar han peka på allt och säga ”voff voff där”. Vi får se om han löser gåtan snart. 

BVC-sköterskan var också imponerad av hans finmotorik och det är vi med. Han är superduktig på att äta till exempel och får in allt i munnen med både sked och gaffel. Just nu verkar han vara i en period där han vill vara stor och vill inte ha haklapp och inte sitta i sin stol utan på de vanliga stolarna. Han vill också helst dricka ur vanligt glas och fixar det galant. 
Han leker helst med bilar eller egentligen allt med hjul. Hans docksulky som vi köpt till honom är en succé. Och dragdjuren. Annars bråkar han gärna med katterna, inte ens när de tröttnar och markerar genom att bita slutar han. Såå mycket vill han vara med dem.

Överlag är han snäll även om han försöker trotsa oss rätt ofta. Det funkar inte att säga till honom alls, trots att vi provat med både arg, snäll, bestämd och förklarande röst. Längtar tills han får lite konsekvenstänk. 
Han är generös och delar med sig hela tiden. Han älskar andra människor och sitter och pekar och pratar och vinkar till alla. På bussen brukar han göra succé bland äldre kvinnor. Han gillar just dem lite mer än alla andra, men charmar även andra. 

Han sover bra också. Somnar ganska lätt nuförtiden. I vår säng när vi ligger bredvid. Det är omöjligt att få honom att somna ensam i sin säng. Än så länge i alla fall. Oftast somnar han vid halv åtta - åtta och sover till sju. Sedan sover han två timmar efter lunchen ungefär. Om vi inte är på flygande fläng och han blir trött av alla intryck, då sover han även en stund på eftermiddagen. 

Till hösten ska han börja förskolan och jag tror att det kommer att gå galant. Han tar för sig så mycket och är bara lite blyg. Gissar dock att han kommer bonda med personalen mycket mer än med de andra barnen. Ska bli spännande och skrämmande på samma gång. 
Vår lilla baby blir stor! Så konstigt och så naturligt.

torsdag, juli 05, 2018

Tänkte på bisatsen ”A på bra humör” och hur den egentligen skulle kunna tolkas. Fick vibbar från någon som styrs av sin partner och mår efter den personens mående. 
Herregud alltså, så är det inte. Jag menade bara att alla var vid gott mod i familjen. Barnet, A och jag.

Och så var det evigheter kvar

Ibland tycker man att allt är härligt. Relativt utsövd, har haft försmak på semestern med två veckor ledigt och barnet är glatt, A på bra humör och livet liksom flyter på. 
Så jobbar jag första dagen efter semestern. Taxibolaget har strul med bokningar så får vänta en halvtimme extra vid jobbet. Kommer hem och möts av en tvättmaskin som glömts hängas. I säng vid halv tre. 
Precis när jag ska somna väcker barnet sig själv med hostningar. Kan inte somna om. Han slänger sig som en ål. Gnyr gnäller skriker. Sparkar mig i midjan, på axeln, i ansiktet. Lägger sig på mitt huvud, över min bröstkorg. Dunkar sitt huvud stenhårt i mitt så att tårarna kommer på mig. 
Efter två timmars ryckig osammanhängande och mörbultad sömn går A upp med barnet. Halv sex somnar jag. För natten. 
Klockan tio vaknade jag och kan omöjligt somna om. 

Fy fan vad jag längtar till semestern. Och så är det en heeel månad kvar. Blä. 

tisdag, juni 19, 2018

Uppdatering

Klart det gick bra. Det gick asbra till och med. Så är det när man jobbar med briljanta människor. 

måndag, juni 18, 2018

Inhopp

”Det är kris. Ingen kan hoppa in och han ska på konferens. Redaktionschefen tyckte att jag skulle fråga dig. Kan du hoppa in som nyhetsredaktör?”
Jag läste sms:et. Stängde ner det igen. Utan att svara. 

För tio år sedan var jag chef. Jag var ung och oerfaren och duktig. Jag slet och slet och slet. Gjorde sådant som ingen av de andra två gjorde. Styrde upp. Jobbade sent när stora nyheter kom. Ryckte in, hoppade in, fattade beslut. Ibland var jag bra. Oftast inte. Känslan av otillräcklighet och överarbetning satte sig på humöret. Bitch, kallade en kollega mig när jag hade fräst en gång för mycket. Ständigt hungrig för jag tog mig inte tid att äta utan stressade i stället. Och jag stressad utan mat i magen är inte att leka med. 

Jag höll på att bli utmattad. Slutkörd. Deprimerad. Varningsklockorna ringde och ringde allt högre och på en trettioårsfest bröt jag ihop bredvid en kollega som frågade hur jag mådde. Egentligen. Bestämde där och då att nej. Det är inte värt det. Om jag inte får rejält mycket mer i lön och blir ordentligt uppskattad. 
Chefredaktören sa nej och jag sa nej till mer jobb som chef. Jag grät ganska mycket då. Kände mig misslyckad och dålig och hade ångest. En kollega hade sagt elaka ord om mig som jag fått höra. Jag var inte omtyckt av alla. Hur skulle jag tackla det, när det varit hela mitt allt hela mitt liv. Kameleont och socialt skillad. Medlare. Tyckte ingenting för att inte stöta mig. Såg bara mitt värde i andras värdering av mig. Och nu kände jag mig värdelös och illa omtyckt. 

Jag vet inte hur jag kom ur det. Jag minns att jag åkte till Egypten på charter och sov i en vecka men resten är blurrigt. Lika blurrigt som hela den perioden som chef. Det året. 
Men jag kom tillbaka. Hittade någon form av mig själv igen. Och sa till mig själv: Aldrig mer chef. Eller i alla fall inte på tio år. Det höll nästan. Jag hoppade in flera gånger och en hel sommar, men det var bara lattjo då. Då hade jag träffat A och var nykär och hade åtta nio tio år på jobbet. Rutinerad och en tryggare person.

Jag öppnade sms:et igen. Tänkte att okej, så kan det väl vara igen. Lattjo och skoj. Jag är rutinerad och tryggare. Fast att arbetsplatsen bara är tre och ett halvt år gammal. ”Bara”. Jag kan nog ta en dag som nyhetsredaktör. Ett inhopp. 
Och det har ju dessutom gått tio år sedan jag sa det där med att inte vara chef på tio år. 37 i stället för 27. 
Det ska nog gå bra i morgon också. Som alla andra dagar gör. 

fredag, juni 08, 2018

Beskedet

Jag hann knappt komma in till jobbet i dag innan ”du ska på samtal med redaktionschefen nu” och sätta sig ner och han ba ”vi river av plåstret på en gång”. 

Cliffhanger. 

Jag fick jobbet. Jag fick det!
Det var snälla ord och ”jag har tyckt att du varit bra sedan du började här” och och och. Jag minns inte längre. Jag blev glad. Glad glad glad. Själaglad. 
Men så kan jag ändå inte känna superglädje. Så många av mina briljanta kollegor, och då menar jag verkligen briljanta, fick inte jobb. De förlorar inte sina jobb men blir inte fast anställda av tidningen. De är fortfarande i bemanningsföretaget där jag och många andra har varit i många år, men har ingen fast position. Mer vikarie än i dag. Mer osäkert. Och det suger. De är så värda det. 

Så glädjen blandas med ledsamhet. Och smolk i bägaren och allt. Så himla jobbiga känslor. Jag vill samtidigt skrika ut glädje och eufori men kan inte. För något skaver. 
Men tillåter mig det här och nu i alla fall. Jag fick jobb som det jag jobbar som! Jag fick min plats. Min stol. Den är min. Fast anställd av Sveriges största tidning. Det är ändå värt eufori. Det är det. 


måndag, juni 04, 2018

Det här med lycka

Häromdagen kom bästisen med familj och hängde på torpet. Vi blev lite nostalgiska, som vi lätt blir, och började prata om tidigare förhållanden och hur vi mått genom åren och så. 
Jag kom då på att jag under cirka hela mitt liv, alltså under hela tiden med mitt ex, ständigt önskade att jag var lycklig. Varje gång jag råkade kolla på klockan 22.22 eller varje gång en stjärna föll önskade jag det. Lycka. 

Det känns så hemskt i dag. Att jag under hela mitt vuxna liv, fram tills att jag blev 30 och singel önskat att jag skulle få vara lycklig. Tänk vad många år av ledsamhet. 
Nu var jag förstås lycklig stundtals även förr, men liksom inte riktigt på djupet. Innerst inne. 
Så blir jag sur på mig själv som inte gjorde något åt det tidigare. Men så förlåter jag mig själv och tänker att jag inte var mogen, inte redo. Och då är det svårt att förändra sitt liv. 

Just nu känner jag i alla fall fullständig lycka. Jag sitter i en solstol på torpet, dricker kaffe med A i stolen bredvid. Lillis sover i vagnen i skuggan och katterna ligger och njuter i gräset. Inte en tanke på jobbiga saker. Inte en tanke på att jag precis har fått söka om mitt jobb och inte har en susning om jag får det. Allt blir nog bra till slut ändå. Allt är bra. 


torsdag, maj 24, 2018

Jag trodde det var kemiskt

Det var länge sedan nu, men nu är den här igen. Ångesten. Sitter med en oförklarlig ångest tryckande över bröstet och tänker destruktiva tankar som gör det värre och värre och värre. 
Tänker att jag är dålig på jobbet. Tänker på saker jag sagt, andra har sagt. Tänker att jag är fem kilo tyngre nu än innan jag fick barn och att kläderna stramar och är för korta för små. Tänker att jag har dåligt tålamod med mitt barn och att jag säkert är en dålig mamma som spelar spel på mobilen när han leker ensam på golvet. Tänker på misstag jag har gjort. Tänker att jag är dålig. Dålig på jobbet. Dålig som vän. Dålig som mamma. Och ful. Och ensam. 

Jag trodde först att det var kemiskt, att två öl på AW klockan halv två på natten ställde till det för mig, men känslan finns kvar i dag. Ingen alkohol kan göra att den är så ihärdig. Det är nåt annat.
Jag är mest sugen på att gråta och ligga på soffan och älta skit. Gnussa in de där destruktiva tankarna riktigt ordentligt. De där om att jag är mindre värd och så. 
Så jävla osunt. 
Quick fix önskas. Hur i helvete blir jag av med skiten? Hatar ångest. 

Bild från briljanta Nyanser av nonsens. Hänger i vårt sovrum. 

fredag, maj 18, 2018

Barn torp sol och sånt








Herregud vad härligt vi har haft det. Har så mycket känts som semester. Åååh vad jag längtar efter riktiga sommaren nu. Älskade älskade torp, vad du gör gott med mig. 

lördag, maj 12, 2018

Jag blev ju frisk. Till slut.

Det är sommar och jag går i t-shirt till jobbet. Till och med vinden är ljummen. Har bara anklar och Barcelonaskorna. Messar med samma gäng om resa dit igen. Träffar en vän och picknickar bland vitsippor och någon som kastar sig i vattnet en bit bort. Barnet har keps och ny knallgul tunn kofta som är köpt på vad H&M kallar tjejavdelningen och jag blir upprörd och arg och köper ändå. Så där som jag är mest. Arg men agerar tvärtemot. Ibland vill jag slå nåt hårt i huvudet på mg själv. 

Jag röker massa och plötsligt slutar jag. Kämpar med nikotindjävulen men det funkar. Hostan från förkylningen hängde kvar i evigheter och först nu när ciggen är borta försvann den. Jag borde lyssna på min kropp, men även där gör jag tvärtemot.
Tjafsar massa med A. Så där gnälligt och offentligt att jag tänker att andra tänker att vi borde göra slut om de hör oss. Men det borde vi inte. 

På jobbet är jag briljant en dag och katastrof en dag. Slarvar och hastar och gör snyggaste bilderna och fulaste. Skrattar högt och högljutt och flamsar och tramsar. Kommer nya kollegorna närmare. 
Bäst är ändå att komma hem mitt i natten och barnet ligger halvtomhalvt på min sida av sängen och det där trygga lugna värnlösa ansiktet får mig att rasa ihop till en hög av kärlek. Hans snarkningar och små fniss i sömnen och hårda sparkar i sidan. Allt. Allt med honom älskar jag. 
På måndag åker vi till torpet. Så han får springa benen av sig i det höga gräset. Mamma pappa mormor åker i morgon. Jag ser fram emot det. Det är nog kallt och allt, men ändå lite som semester. Fint på något vis. 

torsdag, april 19, 2018

Jag är bara krämpor

Tredje dagen däckad i dag och jag har på riktigt inte varit så här sjuk på evigheter. Positivt är att Niagarafallen börjat i min näsa, för det är iaf bättre med slem än med bara vrålont i halsen. Har på riktigt inte kunnat prata pga ont i två dagar. I dag har jag iaf kraxat lite. 
Tror dessutom jag har fått nåt knas i öronen. Känns som att det rinner blod i dem (det gör det inte, har tvingat A att kolla) och det värker konstant. Så nu har min självdiagnos gått från halsfluss till öroninflammation. Dessutom har jag sjukt ont i mellangärdet av allt hostande. Det är ju ingen diagnos, men ja. Jag är bara krämpor nu.
När ska jag bli frisk, kroppen? Kan du skynda på för i morgon ska det vara 18 grader varmt och jag skulle gärna gärna vilja sticka ut min svettiga kropp utanför den här lägenheten. 

måndag, april 16, 2018

Inte så muntert

Jag är sjuk och så trött och känner allt allt är fel. Hostar ihjäl mig och sov hela dagen i dag men känner att mer är fel. Får mens när jag typ egentligen borde ha ägglossning och googlar mig till en miljon fel. Sköldkörteln. Som min syster, moster, kusin har fel med? Tidigt klimakterie och så får jag akut känsla av att vara gammal och känner press om Felix kanske inte ska få något syskon och om vi ens vill det och att jag måste bestämma mig nu för att jag plötsligt är i klimakteriet?
Ni fattar. Är i alla fall orolig. Jag har alltid en sjukt regelbunden cykel och tror nu att jag har cellförändringar eftersom en miljon människor runt mig har det eller har haft det. 

Och nya tjänsten då. Stabilt som fan ibland, skakigt som fan ibland. Mycket jobb just nu. Har haft nya människor att jobba med typ hela tiden och till på det lär jag upp en sommarvikarie. Så är så uppe i varv när jag kommer hem mitt i natten att jag inte kan somna. 
Har typ börjat röka igen också. Känner mig sämst. Mår apdåligt av det och är övertygad om att det är därför jag blivit sjuk nu. Vet att jag förgiftar kroppen och att jag inte klarar det. Ändå sitter nikotindjävulen på axeln och viskar rök rök rök i örat. Och dåligt samvete av det och ond spiral neråt. 

Och som grädde på moset sker en stor omorganisation på jobbet och jag och flera av mina närmsta kollegor måste söka om våra jobb. Och vi vet inte ens om de tjänster vi sitter på kommer att finnas med i nya organisationen. Allt känns så osäkert och det värsta är att vi inte kan påverka nånting just nu. Bara vänta. Och hoppas att den kompetensen vi har är tillräcklig och behövs sen. 
Vi kommer inte förlora våra jobb totalt, så det är ju inte så att jag blir utan lön (vad de säger nu), men om jag inte får min tjänst hamnar jag som vikarie och därmed alltså kommer att sitta på föräldravik eller vik för sådana som är tjänstlediga eller utlånade till olika projekt osv. Tre månader här, ett halvår där ... Nya arbetsuppgifter, nya kollegor, nya tider så fort man flyttas. Inte så drömmigt direkt. 

Ja fan, det är inte så muntert nu alltså. Hoppas att det går över. Hoppas att jag blir mig själv snart igen. Kanske febern bara behöver släppa så känns allt bättre igen. Håll tummarna. 


tisdag, april 10, 2018

Nönnö, graat och tack

Det är en sån spännande tid nu. I Felix liv alltså. Det går så fort nu, han utvecklas från vecka till vecka. Framförallt så går han ju nu, helt obehindrat och alltid, han kryper bara om han behöver komma under nåt. Men även mentalt händer det grejer. Det är så tydligt nu att han förstår oss och han svarar och agerar på det. Säger vi att han ska ta ut nappen och ge den till oss så gör han det. Sen vill han visserligen ha den tillbaka, eftersom det är det bästa han vet här i världen, och står och ropar nönnö nönnö nönnö och gnäller och surar tills vi lyckas få honom på andra tankar. Typ genom att distrahera honom. Vet inte om det är nån bra metod egentligen, men det är helt klart det som funkar bäst när han skriker och protesterar mot att vi säger nej. 

När vi börjar laga mat eller sätter på vattenkokaren brukar han hämta en tallrik ur skåpet och kommer med den till oss. Om han når ställer han den på diskbänken också och huh:ar som han gör när han vill ha nåt. Roligast är när han vill ha gröt och han ropar graaat graat. Så himla himla gulligt. 
Ordförrådet ökar hela tiden också. Han försöker säga katt men det är svårt. Tack tack säger han dock varje gång han ger oss något, vilket är typ jämt. Han är hemskt generös och kommer med leksaker och skedar och diverse grejer han hittar hela tiden. 

Det märks så tydligt att han är äldre också. Han klarar leka med sådana här vanliga leksaker som stapeltorn och plocklådor och lyckas liksom med dem. Han har liksom mer styrsel i sina lemmar på något vis. Kan stapla klossar, klappa händer, äta själv. Ni fattar. 
Det här med att äta själv är också ganska nytt. Vi har knappt låtit honom få testa att äta själv innan, har liksom bara blivit så, men rätt vad det var för nån vecka sedan ville han ha skeden och nu är han proffs. Skopar upp mat och för skeden in i munnen. Det var som att han plötsligt blev redo och bara kunde det. Så som en del barn är med att gå. 
Visserligen hamnar en hel del på golvet och i haklappen, men han äter ju i alla fall sig mätt på en hand, utan problem. Eller ja, mätt och mätt, han verkar ju ha en omättlig aptit och vill smaka på allt vi äter och säger aldrig aldrig att han är nöjd. Han vill alltid ha mer. Vi får liksom chansa nuförtiden. Äter han för mycket får han ont i magen på nätterna märkte vi den dagen han åt typ hela dagen, så vi måste begränsa honom. Lite i alla fall. 
Det bästa är annars att han nu äter precis som vi. Samma mat. Vi brukar dock laga mat till honom skilt ibland eftersom han är så osynkad med våra mattider. När klockan är elva och han behöver lunch är liksom inte vi sugna. Men oftast gör vi matlådor av våra rester som han kan äta. Hittills äter han allt. Yey! Peppar peppar och allt man säger. 

Annars då? Han växer, tror vi. 10,7 kilo vägde han när vi vägde honom hemma på vågen. Han verkar dock inte vara 80 centimeter riktigt, i alla fall såg det inte ut så när han stod bredvid måttstocken på öppna förskolan i dag. En del kläder i storlek 80 börjar dock bli i minsta laget nu, framförallt överdelar. Han verkar ha långa armar tycker jag. Där och kring magen växer han ur allt först. Byxor däremot, där kan han ibland ha storlek 74 ännu. 
Oavsett storlek är han helt perfekt. Förstås. Och nästan alltid glad och go och sprallig och busig och påhittig. Skrattar så han kiknar när vi busar med honom, trotsar oss när vi säger nej och kommer och spontant kastar sig i våra famnar för att kramas. Ibland får vi också pussar utan att vi ber om det! Åh, kan han inte för alltid alltid vara sån här? 


onsdag, mars 28, 2018

Barcelona förresten

Det var helt ljuvligt i Barcelona. Underbar lägenhet som vi hyrde via jobbet och underbara människor. Vi (jag iaf) störde oss inte på varandra en enda gång och det funkade så bra att resa ihop. Kanonresa!
Och jag saknade förstår Felix, och A, men det var överkomligt. Jag grät till exempel bara en gång och det var när A sa till Felix att han pratade med mamma och berättade för mig att Felix då förväntansfullt hade vänt sig förväntansfullt mot dörren och ”huh?”-at. 
Herregud vad det gjorde ont att veta att han letade efter mig. <3
Jag hade visserligen lite alkohol i blodet då också, så blev väldigt emotionell. 

I alla fall: resan får fem plus av fem möjliga. Enda minuset var de feta skavsåren jag drog på mig första dagen. Åtgärdades dock med ett inköp av svindyra svinsköna nya skor. Lite win-win på det ändå. 

Vill nån ha tips på härliga ställen är det bara att hojta. Åt sån himla himla god mat. Tapas och pinxos ftw!