lördag, maj 27, 2017

Det är så där halvmörkt som det kan bli när dörren till sovrummet står på vid gavel. Jag smyger, trots att jag vet att det inte behövs. Vi har suttit tre meter bort och pratat, skrattat, lyssnat på musik, tittat på film. Micrat popcorn. 
Ögonen letar snabbt efter en bröstkorg som rör sig och registrerar det omedvetet i hjärnbarken. Fortfarande gör hjärnan det, dubbelkollar att han lever. Slutar den någonsin att oroa sig?

Så går blicken till det lilla näpna ansiktet. Så litet i den stora stora spjälsängen. En minimänniska. Med allt fast mycket mycket mindre än oss andra. Helt fridfullt, anletsdragen utslätade. Trygghet och ro. Drömmer plötsligt och knorrar lite. Vänder på huvudet och börjar småsnarka. Små små andetag med tjutande inandning. Mmmmmeehj. Mmmmmehj. Mmmmmehj. 

Hjärtat i min kropp kanske inte slår snabbare, men det känns plötsligt. Det bultar av liv. Av kärlek. Av alla känslor som fyller hela kroppen. Från sinnena till hjärnan och därifrån skjuts dopamin och oxytocin ut till varenda cell. Varenda cell känner samma sak. Han är mitt allt. Han är min. Han är en del av mig. Jag är inte längre bara jag. Vi är ett. Sammanbundna av den enorma kärlek som rasar och rusar i min kropp. Herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom älskar honom älskar honom älskar honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. 

onsdag, maj 24, 2017

En dag som föräldraledig

I dag har jag rensat bort en halv papperkasse med kläder som är för små för Felix. Redan. Så himla sorgligt. Vissa kläder hann vi knappt använda. Befarar att 62-kläderna går samma öde till mötes, vi har enorma mängder av dem, i stort sett bara arvegods, och har knappt hunnit använda några. 
Barn växer för fort. 

Sedan har jag skrivit en arg lapp till våra grannar som idiotiskt nog slänger brinnande fimpar ner från balkongerna så att våra (vår hyresvärds) platsrottingmöbler får stora hål i sig. Idioter. Fimpa åtminstone innan ni promt ska kasta fimparna. Eller ha en jävla askkopp på balkongen. Hur svårt ska det vara?!

Och så har jag ägnat lite tid åt appen Phonto där man kan skriva text på bilder. Oerhört roligt, konstigt nog. Hade inget att skriva, så det liksom bara blev lite ploj. Resultatet:

torsdag, maj 18, 2017

Om amning och mat – med risk för att reta upp folk

När Felix var nyfödd gick jag med i en grupp på Facebook som ska ge stöd och råd till ammande. Jag hade så ont då och ville mest bara veta att det onda skulle gå över och att allt skulle bli bra och tyckte kanske att det hjälpte att läsa om andra soom hade samma problem. Eller så hjälpte faktumet att det liksom slutade göra ont när bröstvårtorna hade vant sig vid den omilda behandlingen.
Men sedan dess har jag nästan bara blivit irriterad över saker som skrivs i gruppen. En del, som det alltid finns i sådana här stora Facebookgrupper, är så himla mycket pro amning att de beter sig som att de är med i en sekt och att amning är messias.

Någon stackars krake skriver ”Det gör så ont och bröstvårtorna blöder, barnet går inte upp i vikt som det ska och jag mår psykiskt dåligt när jag ammar” och ändå är det någon som skriver ”Bara att fortsätta kämpa! Mjölkproduktionen ökar ju mer då låter barnet suga på dina bröst. Och ge för guds skull inte flaska, inte ens tillfälligt, för då kan barnet bli tuttförvirrat (jo det är ett ord i amningsvärlden) och vägra ta bröstet sedan.”
Och jag förstår inte att det ska ammas till varje pris? Nu får de som tycker annorlunda gärna förklara.
Ersättningen i dag är ju superbra och lika näringsrik. Och jag förstår heller inte hur argumentet med att barnet inte får lika mycket närhet och tröst när det flaskmatas? Hur matar de barnet då? Man håller väl ändå sin baby i famnen och matar och vaggar och vyssjar och tröstar ändå? Det är ju inte direkt så att ett barn som flaskmatas får ligga på en steril plåtbricka utan närhet medan någon sticker in en flaska ersättning i munnen på hen.
Och om brösten blöder och man mår dåligt är det väl jättebra att kunna ge ersättning i stället för att sitta och fälla tårar medan babyn sliter i bröstet och ändå inte får i sig tillräckligt med näring?

Men sedan kanske jag inte förstår ordentligt eftersom jag heller inte älskar att amma. Det är skitpraktiskt och jag gör det gärna, men jag kan inte säga att det är det mysigaste i livet och att jag aldrig vill sluta. Det liksom bara är praktiskt och enkelt och ett sätt för barnet att få mat i magen. Det är till exempel så mycket mysigare när han ligger och myspratar med mig på soffan, då han ler och skrattar åt mig. Utan att han har en bröstvårta i munnen.
Ibland är det också jobbigt eftersom jag blir så bunden och låst. Även om mina bröst uppenbarligen klarar av att inte bli ammade på sisådär åtta timmar så är det ju inget som jag väljer att göra om jag inte är ifrån Felix.

Jag kommer inte kunna amma i evigheter heller i och med att vi nu har bestämt att jag ska gå tillbaka till jobbet i september, så amningen måste fasas ut nu så småningom.
I och med att vi är med i en allergistudie där man kollar om tidig matintroduktion (och bad med en viss olja i vattnet, men den gruppen är inte vi med i) kan påverka risken att barnet utvecklar allergier i framtiden, har Felix redan nu smakat riktig mat. Rekommendationerna är fortfarande att barn ska helammas eller matas med enbart ersättning tills de är ett halvår gamla men att de kan börja få smakportioner från fyra månaders ålder.
Nu ligger Felix alltså en månad före och jag undrar lite krasst om vi inte kan börja introducera mat lite tidigare också? De nuvarande rekommendationerna ifrågasätts också, läs här till exempel, och jag vet ju att Felix mage klarar av maten utan några större problem. Så jag tänker att det kanske är lika bra att fasa ut anmningen mot mat i stället för till bröstmjölksersättning? Är det fel tänkt?

Hur har ni andra gjort? När han ni börjat ge gröt och lite mer mat än bara att doppa fingret i potatispuré?
Det här är när det är som mysigast. :)

onsdag, maj 17, 2017

Olika perspektiv


Tvingas. Jag skulle gärna bo i en lånad lägenhet. Mycket hellre än att betala för mycket för en andrahandslägenhet på ett halvtaskigt ställe. Men ja, så är jag ju inte Blondinbella heller.



OBS! Menar inte att låta nedlåtande mot henne. Menar bara att jag är bitter över min bostadssituation. 

Vuxensaker

I och med att jag har bott utomlands (jodå, det räknas som utomlands faktiskt!) under nästan hela mitt vuxna liv känner jag mig så himla bortkommen när det gäller vuxensaker här i Sverige. Vuxensaker som 1)allt som rör försäkringskassan typ, 2)förskoleplatser och hur man ansöker om det och om man kan byta om man flyttar, 3)semesterdagar vid skiftjobb och hur det räknas när man är föräldraledig, 4)ansökan om bolån och hur tusan man ens gör – går man till ett bankkontor nuförtiden? Och var finns det bankkontor i den här stan?

Och ja, detta gör att allt blir så himla omständligt. Jag måste googla fan allt eftersom jag inte har någon aning. På Åland hade jag ju koll. Där fick vänner barn och jag förstod hur föräldrapenning räknades ut, där gick man till banken för att prata lån och ansökte till – och fick plats på – den enda förskolan i kommunen. Typ. Jag visste hur saker fungerade där. Här känner jag mig som ett barn. Ett förvirrat barn som inte vet någonting.

Jag tänker då på de som kommer hit som flykting, som inte kan språket och inte ens hört talas om försäkringskassan förut. Hur omöjligt måste det inte kännas för dem?

måndag, maj 15, 2017

I det stadiet

Dagarna bara rusar och jag är trött och hinner inte med. Det säger swooosh och jag hinner knappt tänka känns det som.
I morse stressade jag som en idiot för att gå till BVC på föräldragrupp bara för att märka att det är i morgon jag ska dit. På den nivån är det.

tisdag, maj 09, 2017

Den här återkommande längtan

Jag längtar så himla mycket efter en ny lägenhet att det gör ont i mig. Jag vill ha ett hem. Ett hem som är mitt, som är större, där jag trivs. Där jag får göra vad jag vill.
Vi har kontrakt här i ett år till och i och med att vi inte har två inkomster att stoltsera med för banken (snarare inte ens en just nu) så är vi inte så himla heta på lånemarknaden. Men så fort vi båda har jobb, då jäklar ska vi köpa lägenhet. En minitrea nånstans i söderort är planen och förhoppningen.
Hittar drömlägenheter typ varje dag i Hägersten, Gubbängen och Högdalen. Vill ha ett kök man kan sitta i eller att det är i direkt anslutning till vardagsrummet så att man kan sitta där. Vill inte behöva gå med maten genom halva lägenheten för att komma till bordet. Vill ha plats för tvättmaskin i badrummet och gärna gärna ett badkar, men det är inget krav. Och balkong eller uteplats hade varit trevligt. Eller annars att man har en bra gemensam uteplats på gården där det inte känns krystat att sätta sig. Krav som inte borde vara så svåra att uppfylla va?

Hoppas att hela suget efter ett hem kommer att kännas lite bättre till sommaren då vi kommer att tillbringa massa tid på torpet. Där får vi ju göra vad vi vill. Där trivs vi. Det känns som vårt.
Tyvärr kommer årets torpkassa vara rätt skral, men jag tänker att vi säkert kan göra lite smågrejer i alla fall. Klä om bäddsoffan, måla fönster och röja och göra i ordning i uthuset i alla fall. Kanske kanske börja riva i lilla rummet på nedervåningen, men gissar att vi inte kan låta bli att riva ut allt där och då måste vi ju köpa gips och spackel och tapeter och eventuellt golv och allt för att göra det klart. Och kanske någon typ av utdragssäng i stället för våningssängen.
Och då blir det dyrt. Pengar vi inte har råd att sätta på torpet i år. Så får försöka hålla fingrarna i styr till nästa sommar.

Däremot så har mamma och pappa köpt en mulltoalett! Så den ska vi installera. En sån som separerar kiss och bajs och som komposterar innehållet. Skönt att slippa tömma det där himla utedasset! Eller ja, det är ju min stackars pappa som har gjort det hittills, så skönt för honom att slippa kanske jag borde skriva.
Toaletten ska fortfarande vara i utedasset, men kommer förhoppningsvis vara hundra gånger fräschare. Underbart.
I framtiden ska vi bygga ett badrum i torpet, men det är cirka fem tio år i framtiden. Först ska vi försöka få ordning där inne, vilket betyder att vi ska fixa lilla rummet som sagt och göra i ordning den oinredda delen av övervåningen, byta brädfordring på hela torpet, kanske byta tak och bygga en inglasad farstukvist. Typ. Så är i alla fall planen nu.
Det kräver så mycket att bygga ett badrum eftersom vi måste bygga ut torpet och dra in både vatten och avlopp. Och avlopp måste vi gräva ut till gatan för att koppla på, så det är ett dyrt och omständligt projekt. Inget som kommer att ske nu alltså.

Nu känns det redan bättre, det här suget efter ett hem. Att bara skriva om torpet och alla planer där fick mig att glömma tanken på en lägenhet just nu. Fick visserligen ett orimiligt stort sug efter torpet nu, men det är ändå något att föredra. Jag drömmer hellre om något som finns än om något som vi inte har en chans att få just nu.

Den enda bilden på skrutten och torpet. Ett litet paket på soffan i ett iskallt torp när vi var där och hämtade sommardäcken till bilen.

lördag, maj 06, 2017

När skrutten fick sitt namn

Det var inte meningen att han skulle heta Felix. Vi hade en jättelång lista med namn och mina favoriter var de där gamla namnen. Edgar allra helst. Eller Ruben. Eller Sixten. Eller Alfons. Med på listan fanns också Albin, Hjalmar, Melker, Charlie, Kasper och så vidare. Felix hade vi också skrivit men mest lite i förbifarten och det var inget namn vi hade pratat om.

Så var förlossningen över, då den där tisdagen den 31 januari, 21 minuter över tio på kvällen. Jag fick upp ett litet kladdigt bylte på magen och kunde för första gången behålla det jag stoppade i min mun utan att kräkas upp det. Läkaren stod mellan mina ben med nål och tråd men det brydde jag mig inte om, allt som fanns var byltet på magen.
Han knorrade lite och ålade sig försiktigt uppåt mot mina bröst. Felix. Så kom det.
Det bara flashade förbi lite snabbt men jag kunde inte sluta tänka på det.
"Så har ni tänkt på något namn då?" frågade sköterskan. A svarade att vi hade en lång lista med namn men några var favoriter.
Jag tittade på A och sköterskan och sa "jag vet inte alls men jag fick en känsla, det kom ett namn till mig när han kom upp på min mage. Felix."
A testade namnet, frågade knytet om han hette det.
Vi var inte säkra.
Först två veckor senare efter att ha testat alla favoritnamnen på listan landade vi ändå där vi började. Det kändes som att han hade presenterat sig där och då i förlossningssalen. Och vilka är vi att inte lyssna på det?
Alfons fick också vara med, men som andranamn. Felix Alfons Gustafsson. Alla namn med bokstaven F, märkte vi långt efter att vi skickat in papprena till Skatteverket. Eller FAG, som hans initialer blir. Hehe. Det var inget vi heller tänkte på.

torsdag, maj 04, 2017

Den fascinerande utvecklingen

Han börjar bli så stor nu, lilla killen. Det märks både i själva kroppen och i medvetandet. Han är liksom med nu, reagerar på det vi gör och svarar oss.
På bilder tycker jag också att det syns nu. Han ser så stor ut! 
Tänk vad snabbt det går ändå, utvecklingen. Jag är så himla fascinerad av det. 
Stora killen. 

onsdag, maj 03, 2017

Mens och torp och ensamhet

Jag tänker bara korta tankar just nu. Så håll till godo.

1. För ett år sedan hade jag min senaste mens. Från den här tiden i fjol började man räkna att Felix blev till även om han först "tillverkades" två veckor senare. 
Herregud, tänkt att det var ett år sedan! För övrigt är det väldigt skönt att inte ha mens, även om jag aldrig lidit så mycket av det. Ska nog välja ett preventivmedel som minskar mensen sen när min kropp satt igång igen. 
Tar för övrigt gärna emot tips och erfarenheter från olika preventivmedel. Har ätit p-piller hela mitt liv typ och har i alla fall bestämt att jag inte vill fortsätta med det pga extremt höga hormonnivåer och risk för blodproppar i min ålder. 

2. Jag längtar vansinnigt mycket till torpet nu när våren kom. Gick på en kort promenad i går och fullkomligt fylldes med glädje när jag hörde fåglarna kvittra och när de små musöronen på träden hade slagit ut. Får ett enormt sug efter att gräva i jorden, gå lös med sekatören och dricka kaffe på kalla betongtrappen. Åh torpet! Så fort A är klar i skolan ska vi baske mig dra dit. Det har jag bestämt. 

3. Som det ser ut nu kommer jag att gå tillbaka till jobbet i höst och A vara föräldraledig med Felix. Inför det känner jag: a) enorm pepp b) enorm sorg. 
Alltså, det var inget quiz, både a och b är rätt svar. Herregud vad mycket känslor det är kring det. Längtar efter att jobba men kan inte tänka mig att inte få vara med Felix varje vaken minut. Hur gör folk? Hur klarar man det?

4. Jag är i ett ensamhets-mode just nu. Känner mig ensam alltså. Föräldragruppen som jag hade hoppats mycket på är sämst. Sämst eftersom ingen dyker upp på träffarna. Till tredje träffen var det bara jag av de som hade varit med tidigare som kom. Som tur var kom två som inte hade kunnat vara där första gångerna, så jag slapp vara ensam. Till nästa träff kom jag och en mamma till! Är liksom bara jag som går känns det som. Har alla ett sånt jävla fullt socialt liv att de inte kan komma?! Och vad är det för fel på mig då i så fall, som inte gör ett skit nu när babymassagen är slut?
En annan tjej där klickade jag dock väldigt mycket med så hoppas att hon är där nästa gång. Då ska jag byta telefonnummer med henne så kanske vi kan gå ut och gå tillsammans eller nåt. Om hon vill. (I mitt ensamhets-mode tror jag dessutom att ingen vill vara med mig.)

lördag, april 29, 2017

Felix tre månader

Jag såg nyss en bild på mig själv som höggravid och kan inte förstå att det bara är tre månader sedan. Det känns som ett helt liv sedan. Samtidigt som alldeles nyss, på det där skumma sättet som man ibland känner.

Felix har nu en egen personlighet. Han är envis och lite tjurig när han inte får som han vill, till exempel när han somnar trots att han inte vill det, men är oftast som en solstråle. Glad och nyfiken. Morgonen är fortsättningsvis den bästa tiden på dygnet och guuud vad allt är roligt och härligt då. Så himla avundsjuk på den livsinställningen. Fattar inte vem han ärvt det från, för både jag och A är monster på morgonen.
Han är också så himla snäll och ler mot allt och alla och skrattar med ljud. Han pratar massa och mer nyanserat än förut men skriker nästan aldrig, bara gnäller och gnyr när han är trött.

Han blir starkare och starkare och nacken behöver vi knappt hålla i nu, även om det är lite bobble head ibland. I övrigt har kanske inte så jättemycket hänt i den fysiska utvecklingen sedan han var två månader, annat än att hans rörelser är mer medvetna och lite mindre ryckiga än tidigare. Till exempel stoppar han lätt sina händer i munnen och ligger och smackar på dem.
Han drar sig lite framåt när vi sitter med honom i famnen men är långt ifrån så stabil att han kan sitta själv. Jag vet inte när barn brukar sitta, men det känns som långt fram ännu. Han kan i alla fall ligga på magen och resa nacken utan problem även om det inte är någon favoritposition. Man ser ju liksom inte lika mycket av världen då.

Han sträcker sig mot leksaker men kan inte greppa dem ännu. Han är i alla fall betydligt mer intresserad än tidigare och snart kan han nog leka med dem på riktigt. Stoppar vi ett gosedjur i famnen på honom sitter han och håller om det och slickar och suger på det och gnuggar det mot ansiktet i alla fall. Katterna har därmed också blivit mer spännande.
Bästa sakerna är fortfarande de som hänger ovanför huvud på honom: mobilen ovanför vaggan och de små djuren vid skötbordet. Och lampan vid skötbordet icke att förglömma, herregud vad den är rolig!

Han är väldigt lätt att ta med. Han är nästan alltid nöjd i vagnen och har heller inga problem att somna i våra famnar när vi är någonstans. Eller, han har inte problem att somna i någons famn faktiskt och verkar nöjd typ var han än hamnar.
Nöjd, det känns liksom som det ord som beskriver honom bäst. BVC-sköterskan frågar varje gång jag är där om han verkligen är så där lugn och nöjd hela tiden och han är ju det. Han är ett så himla enkelt barn att det känns som att jag aldrig kommer att våga försöka få ett barn till eftersom det aldrig kan bli lika nöjt och lugnt som Felix. Han är så himla nöjd och härlig och glad och sprider det till oss. Han får mig att känna mig som världens roligaste och härligaste människa också. Älskade gulliga barn, vad jag älskar honom.

tisdag, april 25, 2017

Saker man inte ska googla

Felix har fått sina första vaccinsprutor i dag och har sedan dess i stort sett bara sovit med undantag från när han gallskrek otröstligt i fem minuter.  
Hur som helst så tänkte jag googla lite på hur snabbt biverkningarna kan komma, eftersom jag var lite osäker på hans beteende. Det skulle jag inte ha gjort. Det enda jag hittade var anti-vaxxers som skrämde upp andra föräldrar med hittepåforskningar om mässlingsvaccin och liknande. 

Internet är en mörk plats för småbarnsföräldrar.



Saxat från 1177:
"Ett antal stora oberoende undersökningar har efteråt konstaterat att det inte finns något samband mellan vaccin mot mässling och autism eller tarmsjukdomar. Däremot kan flera av sjukdomarna som man vaccinerar mot i vaccinationsprogrammet orsaka svåra hjärnskador. Det kan undvikas genom vaccination."

måndag, april 24, 2017

Sju timmar utan barn

Jag hade ändå någon tanke om att det skulle bli långtråkigt att vara föräldraledig, men hittills har jag verkligen inte märkt av det. Kanske för att vi i början sprang på en massa läkarbesök typ varje vecka för att kolla upp lite oklara saker med skrutten* och sen efter det har jag gått på babymassage på öppna förskolan och träffat föräldragruppen. Förutom allt annat då. Vi har ju varit uppbokade varje helg den senaste tiden. En helg på Åland, en långhelg hos mamma och pappa och nu en helg med ursprungsfamiljen här i Stockholm för att fira mellansyster som fyllt 40. 

Helgen var verkligen superhärlig. Vi var bara familjen, inga respektive eller barn (förutom för mig på lördag dag då både Felix och A var med iom att jag ammar) och vi konstaterade att senaste gången vi var bara vi var när pappa fyllde 50 år. Det var snart 20 år sedan!
Jag var också första gången iväg hemifrån utan Felix. Innan har jag bara handlat ensam, åkt och hämtat bilen på verkstad och andra sådana småärenden utan att haft med mig Felix. Nu var jag ifrån honom i som mest sju timmar! 
Det var välbehövligt för min skull och fungerade bättre än jag trodde. Mina bröst överlevde det utan att sprängas sönder eller behöva pumpas, tro det eller ej. Produktionen blev dock lite knasig nu efteråt med läckande mjölk och sånt. 
Jag saknade honom lite på kvällen och hade en olustig känsla av att gå själv på stan och åka tunnelbana och dricka en drink och liksom inte ha någon med sig. Annars gick allt bra. 

Han verkade ha saknat mig lite i alla fall för när jag kom hem på kvällen och han fick syn på mig blev han själaglad. Hans små armar och ben trummade oavbrutet och hela ansiktet log när han såg mig.  Mitt hjärta smälte förstås. Det var underbart att se att han där knodden som jag älskar så enormt också har känslor för mig.
Syster, jag och cava. 
En glad skrutt!

* allt är okej. Men gillar att sjukvården tar sig tid att kolla upp sådant som kanske kan vara eller bli ett problem. 

torsdag, april 20, 2017

Tankar från soffan

Om jag fastnade i öknen eller nånstans där det inte finns rent vatten och valde att dricka min egen bröstmjölk, hur länge skulle jag klara mig då? Alltså, det blir ju som ett slutet system men till slut måste det vara för lite vätska för att skapa ny? Eller så blir näringsinnehållet för litet? Hur snabbt tar det slut? Jag tänker att jag i alla fall borde klara mig längre än de som inte har någon bröstmjölk att dricka. 

I går när jag borstade tänderna slog det mig att jag och A faktiskt tar hand om ett barn. Innan han föddes hade vi ingen aning om hur man egentligen gör, även om vi förstås tagit hand om andras barn kortare stunder. Men nu liksom kan vi. Och Felix litar blint på att vi ska ta hand om honom. Ganska cool känsla. Vi kan!

onsdag, april 12, 2017

Liten glädje är också glädje

I dag hittade jag ett par byxor till i garderoben som jag fortfarande kommer i efter att graviditeten gjort höfterna bredare. Och som bonus var det de första svarta byxorna! Underbart! 
Nu har jag tre byxor att variera mellan. Ett par fler än under graviditeten. Mycket mycket nöjd. 

(Ja, jag kommer förstås i graviditetsbyxorna också men av princip vägrar jag använda dem nu. Har man bara haft två byxor i ett halvår är man väldigt less på dem. Man som i jag i alla fall.)

tisdag, april 11, 2017

Dessutom ÄLSKAR Felix när jag gör det

Det bästa med att ha barn är att jag kan gå runt och prata strunt med mig själv och sjunga små idiotvisor med en halvkass melodi och text där jag sjunger vad jag gör just nu, utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. 
Sån jävla win!

söndag, april 09, 2017

Stockholm <3

En fruktansvärd fredag. Jag kan fortfarande inte skriva några ord som på något vis gör det vansinniga terrordådet rättvist. Jag har inga ord. Jag försöker men raderar allt. 
Som min kollega sa: "Tystnad hellre än floskler".

Men jag tänker "tänk om" som alla andra och är varm i hjärtat av den värme och gemenskap och kärlek som Stockholm visat. Folk brukar säga att stockholmare är kalla och egoistiska och bara stressar fram längs gatorna utan att bry sig om vilka medmänniskor de råkar gå in i. Folk har aldrig haft mer fel. Jag älskar den här staden och människorna i den. Och just nu känns det viktigare än någonting annat. Att älska. 

torsdag, april 06, 2017

Borde väl passa på att köpa en lott nu

Plötligt händer det. Skrutten sov sju timmar utan mat. Vaknade en gång och fick napp av A, sedan sov han ostört hela natten till klockan fem. Utropstecken!

Sen att han var ett skrikmonster som absolut inte ville ligga/sitta/bli buren/sova under hela kvällen i går försöker jag glömma.

onsdag, april 05, 2017

Barnen, krigets offer

Jag klarar inte av att se barn som far illa längre. Alltså, det är ju inget jag har mått gott av att se tidigare heller men jag har på något vis ändå klarat av det, distanserat mig från det. Det går inte alls sedan Felix kom. 
I går grät jag till tv-nyheterna efter den där vansinniga giftgasattacken i Syrien. Små barn som låg och kippade efter luft med syrgasmasker på sig. Medvetslösa efter att ha andats in gasen, spyendes blod. En man bar en liten flicka, kanske fyra år gammal, vars liv var bortom räddning. 
Och det går inte. Världen kan inte vara så här grym. Barn kan inte få lida så här mycket för att vi korkade jävla vuxna ska spela något maktspel med varandra.

Ibland tänker jag att det var fel att skapa Felix, att låta honom växa upp i en värld som verkar bli grymmare och grymmare att leva i. Må han och hans jämnåriga göra världen till en bättre plats när vi nu misslyckas så fatalt. 

tisdag, april 04, 2017

Rutiner schmutiner

Förra veckan var jag på föräldragrupp för första gången. Det var trevlig och det kändes som att jag faktiskt kan ha en del gemensamt med de andra. Förutom att vi har barn i ungefär samma ålder alltså.
Hur som helst. Det var en person där som berättade att de redan hade rutiner med sin lilla baby. Rutiner som i att ”klockan sju varje kväll lägger vi barnet i dess säng och så ska barnet sova”. Typ. Och jag blev lite överrumplad av det, för det kändes så tidigt och som att de var hundra år före i barnets utveckling än vad vi är.

Här finns det liksom inga rutiner alls. Eller ja, han somnar ju oftast på kvällen vid ungefär samma tid men det kan vara i min famn, i A:s famn, i vaggan, i nästet i sängen, i soffan. Och då har han sällan pyjamas på sig. Det får han först när A går och lägger sig och kommer med honom till mig för matning. Och han sover ju inte ensam i sin egen säng heller. Han har bara legat i den vaken en gång. Han sover i nästet mellan oss och vaknar massa gånger per natt vissa nätter. Äter flera gånger per natt och ger mig aldrig mer än fem timmars sömn i sträck.

Och jag blir så osäker och fundersam och jag vet liksom inte. Ska vi försöka skapa mer rutiner? Lägga honom i sin egen säng? Försöka få honom att inte äta var tredje timme på natten? Ha en nattningsrutin?
Jag tycker ju liksom att allt funkar ganska bra som det är nu. Han somnar lite var som helst och går att flytta när han sover utan att han vaknar varje gång, även om det också händer förstås. Han känns ju trygg och lugn och sover ofta och mycket. Visst skulle jag vilja att han sov längre stunder på nätterna och inte ville ha mat så ofta. Men han kanske behöver det för att vara mätt? Han växer massa och hans viktkurva har gått från låg till över normal sedan han föddes så det är inte så att jag inte har tillräckligt med mjölk till honom. Han har ju för tusan gått upp två kilo på två månader! Fast om vi skulle ge massa mat eller extra ersättning på kvällen skulle han kanske sova lite bättre?

Hur har ni andra gjort? När har ni skaffat rutiner? Jag behöver input.