måndag, april 04, 2022

Det är klart det inte är riktigt så illa

Jag är bara trött. Och då blir det lätt att det känns som att hela livet rasar samman. 
Så illa är det inte. Men ibland känns det som att allt, precis exakt allt, är fel. Det blir bättre. Säkert redan i morgon. 

Hej gnällbloggen

Allt här är bara misär. Men det är tydligen då jag behöver skriva. 
Nu är hela livet kris. Jag vet inte vad det är. Ifrågasätter allt. Bråkar bråkar bråkar med A. Mängden tårar de senaste dagarna: enorma. Pluffiga fluffiga ögon. Röda sådana. 
Jag är så trött på allt. Less på allt. Blääääää. 

Herregud vad jag behöver semester. Håller jag på att bli utbränd, eller vad det heter nuförtiden? Orkar ingenting. Sur arg tvär trött så inåt helvete. Trött trött trött. Somna nio på soffan som en sten. Blir aldrig pigg heller. 
Inget känns kul. Ingenting. 

Det känns som att nåt snart brakar. Jag eller vårt förhållande. Nåt av det. Livet kanske? Livet brakar. 
Herregud vad livet kunde vara mer kul. 
Fet jävla tandinflammation som grädde på moset. Krig i Ukraina. Värre än någonsin på klinatfronten. Nästan inga  vänner i Stockholm. Det är ju liksom ingen skillnad nu mot mitt i brinnande pandemin. Vem fan skulle komma hem till oss liksom? Vi känner ju ingen här. Usch. 
I dag slog det mig att jag fan inte ska ha nån jävla 40-årsfest i efterskott i alla fall. För vem fan skulle jag bjuda? 

Och A är på hundra intervjuer men får inget jobb. Fakking fakking helvete. Rubbad balans i förhållandet igen. Det är en del i hela bråket tror jag. 
Jag vet inte. Kanske vi bara går varandra på nerverna? Eller jag honom iaf. Jag är inte så kul att leva med liksom. Allt i mitt liv är tröttma. Och sur pga trött. 
Usch. Fy fan. 

Sa jag att jag har mens och att det regnar också?



torsdag, mars 10, 2022

Döden dö

Kan inte döden bara ge sig nu? I dag dog min faster. Sjuk, men ändå plötsligt. Det gick snabbt. Men pappa hann inte dit. Lillebror pappa. Jag gråter för honom. För hans skull. 

Jag hade ingen tät nära relation. Men ändå. Hon var alltid där. Pappas sista familj. Ursprungsfamilj. 

Massa tankar på mormor kom upp. Hon betydde så mycket för mig. Mer än vad jag trodde på något vis. Även om jag vet att hon var massor mycket. Men det var ännu mer. 
I dag fyllde jag år. Första gången utan att mormor hör av sig. Det kändes också. Det känns. 

Jag tånker också på min egen dödlighet. När jag är trött och ledsen rusar dödsångest i kroppen. Att behöva lämna alla. Alla jag älskar. Jag såg en film nyss där kvinnan ropade ”jag vill inte dö” när hon fått dödsbesked. Jag känner så. Jag vill inte dö. Jag vill inte att andra ska dö. Kan vi inte leva leva leva. Alla jag älskar. Jag vill inte att det bara ska vara minnen kvar. Jag vill skapa minnen. 

I nyhetsflödena dör de också. Krig. Barn unga vuxna. Gravid kvinna på bår. Blodig. Skynken på gatorna över kroppar. Massgrav. Bilderna snurrar i huvudet även efter jobbet. 
En pojke trillar ner för ett litet berg på skolgården och dör. Ett litet barn trillar ner från ett fönster i våningshuset och dör. En ensam pojke utan föräldrar flyr kriget gråtande. Går över gränsen till grannlandet i hopp och skydd och hjälp. Ensam kvar. Döden kanske tog de andra. 

Jag klarar inte mer död nu. Kan inte döden dö. 

torsdag, december 23, 2021

Jul hemma

I går kväll brakade min mage ihop. Det var droppen. 
Men det var liksom på något vis skönt. Slippa tänka ”nu kan vi åka – nej, men nu kan vi nog åka – nej” och så vidare. Nu är det liksom kört. 
Så nu blir det jul hemma. Slappt och lugnt. Så åker vi på juldagen. Det blir bra. 
Allt blir bra. 

onsdag, december 22, 2021

Svårt att inte bli besviken

Jaha. Det verkar bli jul hemma. Ungen blir aldrig frisk. Aldrig. 
Och jag och A känner oss halvdana. Vad annat kan man göra när man aldrig får vila och magsjukevirus härjar fritt här hemma. Väntar bara på att vi ska spy också. Det hade varit kanon. 

Äsch orkar inte skriva egentligen. Det här året är bara ett jävla jävla skitår. 

söndag, december 19, 2021

Vill bara gråta

Mormor sjuk. Operation i munnen. Mormor dog. 
Barnet fick vattkoppor. 
A fick ryggont. Jag fick konstig yrselattack. 
Barnet fick magsjuka. 

Julen inställd? 
I alla fall kan vi inte åka i morgon då vi har o-ombokningsbara tågbiljetter. 
Har bränt 1000 kr på biljetthelveten vi inte nyttjar. Måste betala 1500 för när vi väl kan åka sen. 

Vad är det för jävla skitmånad? 
Grädde på moset är väl att jag och A också blir magsjuka nu bara. Vilket mys. 

Vill bara gråta. Jävla helvetes fan helvete. 

fredag, december 03, 2021

19.02

Då kom messet. Mamma orkade inte ringa. 
Jag är i chock. Så väntat men ändå i chock. 

Bara en lång väntan

Jag tror att telefonen ska ringa hela tiden nu. Mormor är inte kontaktbar längre. De vakar över henne dygnet runt. Så att hon inte ska behöva dö ensam. 
Utan få dö som hon vill. Hemma. Med familjen. 

Mormor mormor. Tack för allt. Tack för att du alltid funnits där, i mitt liv. Så oerhört mycket du har betytt för mig. Det är svårt att sätta ord på. 
Mormor mormor. Jag älskar dig. 

måndag, november 29, 2021

Palliativ vård

Jag orkar inte skriva allt. Mormor är på väg att dö. 
I morgon flyttas hon från sjukhuset tillbaka hem. För palliativ vård. 
Det är så oändligt sorgligt men egentligen samtidigt ändå väntat. Hon är 90 år. 

Jag var där för en vecka sedan. En av hennes bättre dagar. Hon skrattade till och med. Kramade mig hårt. ”Krama den lille där hemma”.
Jag frågade om jag fick ta hennes efternamn. Det fick jag. 
Det ska jag. 

Älskade älskade mormor. 

torsdag, november 11, 2021

Grädde på moset osv

Ja det är november. Det är skit. 
Jag är fattigare än någonsin förr pga en miljon räkningar och skitutgifter som är astråkiga att betala. Vatten på torpet, el för ett halvår i lägenheten, besiktning (så småningom fakking verkstadsfaktura och ombesiktning också), försäkringar av alla de slag, bilskatt, el på torpet för ett halvår och en hel drös andra tråkiga utgifter som liksom bara är måsten. 
Min lugg är ful och konstig och håret ger mig cockerspaniel-öron vid sidan av huvudet och jag ser för jämnan ut som Robert Wells plus en gloria av friss som inte vill lägga sig. 
Så ja, jag känner mig ful. 
Fattig och ful i november. Det hade varit en bättre rubrik på inlägget. 

Men för att återgå till rubriken: Som grädde på moset fick jag en ”tänk på hur du agerar på jobbet” i dag (obs inte så hårt egentligen men det är så min hjärna har gjort det) och nu känner jag dessutom att jag har en jävligt dålig personlighet eftersom jag blev arg när tekniken strulade i brinnande nyhetsläge. 

Fattig, ful och en allmänt oskön människa som fan ingen kan tycka om. Japp. Den spiralen neråt håller jag på att snurra ner mig längs. 
Sa jag att det är november?

Jahopp. Så här kul är jag just nu. 

söndag, november 07, 2021

Tio år senare

I dag påminde Facebook mig om att det var tio år sedan jag flyttade från mitt ex, huset, hunden, merparten av vännerna och startade det nya livet. Utan bitterheten. Utan samma ångest (men med ny). Utan ett uruselt förhållande med en man jag inte älskade. Som inte älskade mig. 

Tio år. Ett liv. 
Herregud vad mycket mycket mycket bättre mitt liv är nu. 

Tack. Tack till mig själv som till slut tog klivet. Tack till mitt ex som var med i beslutet. Tack för att det blev så bra. 

tisdag, oktober 19, 2021

Sämst på kriser

Jag är sämst på att hantera kriser. Sämst. 
Ångesten river i mitt bröst. Allt för att vi råkade borra i en elledning i lägenheten. 
Jag orkar knappt ens prata om det, så ont gör det i bröstkorgen. 

Mitt logiska jag känner ju att det inte är hela världen. Framförallt inte nu när vi styrt upp allt. Har pratat med hyresvärden och servicejourer och hyresvärden igen osv osv och med försäkringsbolaget och hyresvärden igen. 
Ni fattar. 
Det enda som ännu inte är gjort är att ringa en elfirma som ska komma hit och laga det. Hyresvärden hade sagt att vi kunde styra upp det själva. 
Hittills har vi fått igång elen i resten av lägenheten utom i vardagsrummet men jordfelsbrytaren slår av då och då nu med. Varje gång den gör det river det i bröstet. 

Hur kan jag vara så dålig på att hantera att jordfelsbrytaren slår ifrån? Det är ju liksom inte hela världen. 
Men jag är så fragile. Så känslig. Klarar ingenting. Inte en enda motgång. 

Dessutom är jag bakis. Har ätit dåligt och i allmänt dåligt skick. Då finns ingen logik kvar i mig. Allt är ångestkaos. 

Jag vet ju att allt är lugnt. Hemförsäkringen täcker. Nån kommer och fixar saken i morgon. Förhoppningsvis. Det väsentliga funkar. Vi har kyl frys och lampa på toan. En spis som funkar. 
Det kommer att lösa sig. Det kommer att lösa sig. Det kommer att lösa sig. Det kommer att lösa sig. Det kommer att lösa sig. 

Mantra. Går det in i mig då? Fattar jag det då?
Kan den logiska delen få lite lite plats? Tack. Tack hjärnan. 

torsdag, september 02, 2021

Jag tror ju inte på horoskop men

Läste ett himla astro över hösten och har väl aldrig blivit så glad över ett astråkigt horoskop. 
”Ingenting händer på jobbfronten, allt står still. Det ger dig mer tid till familjen och dig själv.”
Jubel och klang kände  jag. Herregud vad skönt om det har ett uns av sanning i sig. 

Jag är så less på att byta tjänst varje år. Klättra. Bli chef. I ett år har jag haft den tjänst jag har nu och den var inget jag sökte eller ens ville, min dåvarande tjänst bara omvandlades och vips så blev jag chef och högst ansvarig på helgerna. 
Kul visst, men också utmattande. Särskilt när det har varit en enda stor vikariesväng och jag inte har kunnat lassa över så mycket på mina kollegor eftersom de helt enkelt inte har kunnat eftersom de är vikarier och nya. Pust. 

Snart ändras det dock. En tjänst petas in mellan min och nyhetscheferna så att jag blir av med en del av mina arbetsuppgifter (de som lades på mig då för ett år sedan) och jag kan få fokusera på MITT jobb. Det jag ska göra. Det jag vill göra. Det jag tycker är roligast. 
Min tidigare chef var superarg på mig för att jag inte hade sökt den tjänsten. Hen sa att jag verkligen skulle söka, verkligen skulle ha den. Verkligen skulle passa. Att den var menad för mig. 
Smickrande men jag vill inte. Jag vill inte vara chef. Inte för så många iaf. Jag är fortfarande chef men har bara två under mig. Lagom. Och jag har massa ansvar och betydelse för företaget. Massa inflytande. Många lyssnar på mig. Det är nog. Det är det jag känner att jag vill ha det. Lugnt, skönt. Fokusera på mig själv. 

När (om) magen blir bra igen så ska jag ta hand om mig på fler plan. Röra på mig. Skaffa gymkort kanske? På riktigt. Eller jogga. Yoga? Bli stark. Metalt och fysiskt. 
Jag ska ägna tid åt min familj. Mysa. Gosa. Kramas. Orka. Inte vara en trasa när jag kommer hem från jobbet. 
Så även om jag inte tror på horoskop hoppas jag innerligt att hösten blir som det stod där. Att ingenting händer. Herregud så skönt. 

lördag, augusti 21, 2021

Magen och hur jävligt det är när den krånglar

I slutet av min semester pajade magen. Kräktes en gång sedan kom resten av gångerna andra vägen. 
Sedan dess, alltså i en och en halv vecka, har magen varit knas. Mer eller mindre knas förstås, men alltid knas. 
Ursäkta detaljer men jag måste liksom rusa till toan för att inte bajsa ner mig när det sätter igång. Det bubblar och spelar fan. Gör ont på olika platser och kniper och vrider och  allt fan. 
Vissa dagar är magen bra. Inget konstigt alls. Nästa dag är den helt förstörd. 

Finns ingen logik i när den reagerar heller. Säger bara poff och så gör det ont. Ibland innan jag har ätit och druckit nåt alls. Ingen gemensam nämnare som gluten, fett, laktos. 

Och fy fan vad det är skit. Jag vill laga mat. Jag vill äta mat. Jag vill ha goda grejer. Dricka kaffe. Dricka en drink. Äta pizza. Chips. Godis. Maaaat. 
I dag är en riktig skitdag. Magmässigt alltså. Knas redan innan frukost och sedan upp och ner hela tiden. Dum som jag var drack jag en halv kopp kaffe och sedan dess har jag suttit på toa merparten av tiden. Jiho. Kul. 

Jag har inte kollat upp det. Jag vet. Jag ska. Det är bara att det blivit bättre varje gång jag tänkt boka tid - och då har jag i min enfald tänkt att det är över. 
På måndag ringer jag vårdcentralen. För så här orkar jag inte ha det längre. Magen alltså. Så himla mycket av ens mående den styr. 

fredag, juni 11, 2021

Det är klart att det blev bättre

Jag sov. Jag åt. Jag ungicks med min kille och mitt barn. 
Sedan kom solen och jag var ledig och hade egentid. Och så klippte jag mig och färgade hår och ögonbryn och blev snyggare igen. Hittade sommarkläder i garderoben som jag glömt bort. 
Köpte en ny bikini och svindyr väska. Gick på promenad i grönskan. Bokade in dejt med vän. Drack en drink. Köpte rosévin. Målade naglarna och tog på örhängen trots att jag inte skulle någonstans. 
Och så sov jag lite till. Det blev bättre. Det blir bra. 

måndag, juni 07, 2021

Trött och allt är fel

Om jag listar alla jävla as-tankar jag har just nu kanske min hjärna kan släppa det? Okej. En fanihelvetesjävlaskitlista. 

Jag är dålig på jobbet. Blä. Skithelg och skitgrejer och tjafs med chef och bla bla bla. Sämst. Kollegor som muttrar, känns det som. Ingen pondus. Inga idéer. Ingeet är kul. 

Jag är ful. Glåmig. Grått hår. Har gått upp fyra kilo på ett år kanske. Inte mycket alls och gnäller inte över vikten men kläderna sitter fult och ovant. Finnar. Svarta påsar under ögonen. 

Jag har inga vänner. Jag har ju det förstås, men faaan vad ensam jag känner mig ibland. Och fler och fler lämnar Stockholm och jag känner att jag saknar ett sammanhang. En vänskapskrets. Andra vänner med barn. Någon som hör av sig och vill ses. Någon som har grillkväll och vi är bjudna. 
Nån kollega som är nära. Ni fattar. Är jag så jävla hemsk att vara med? Pallar inte att se alla jävla lyckliga bilder på Instagram på folk som umgås. 

Jag är sämst mamma. Hämtar och lämnar för sällan. Blir arg på mitt barn. Har inget tålamod. 

Jag är bara trött och världens tråkigaste sällskap. Somnar på soffan när A vill ha en kväll med mig. Orkar inte ligga. Kan inte föra intressanta diskussioner med A och lyssnar dåligt när han berättar något. Sämsta partnern nånsin. 

Orkar inte göra nåt hemma. Bestiga berg att laga mat. Har slutat baka bröd pga orkar inte. Och dessa grejer gillade jag förut. Jag vara liksom gjorde det. Hade tankar idéer planer. Nu är jag tom. Köper hem massa mat men har ingen inspiration till nåt. 

Alla mina kläder är fula. Jag klär mig fult. Orkar inte bry mig. Förr hade jag en stil. Nu går jag runt i jeans och t-shirt och håret i en knöl på huvudet. Orkar aldrig göra mig till. Örhängen, målade naglar, fina underkläder kanske. Sånt finns inte längre. 

Äsch. Jag behöver kanske bara semester. Några nätter god sömn. Näring? Träning? Bad?
Nåt. 
För så här orkar jag inte gå runt och känna. Herregud vad det dränerar mig. 


fredag, juni 04, 2021

När ska jag bli en sån som har mitt shit together?

Gå och lägga sig i tid. Yoga. Cykla till jobbet. Äta bra mat. Ha fina kläder. När ska jag bli sån?
Varför är jag en jävla slacker? Utan styrsel. Med pizza till middag och hamburgare till lunch. En kropp som aldrig rör på sig. Jag blir ju liksom aldrig vuxen och med. När ska jag få mitt shit together?

tisdag, maj 18, 2021

Vänder det nu?

Jag ropar inte hej. Jag lovar. Men en liten pyttedel av mig har fått en strimma av hopp. 
Kämpandet kanske tar slut. Till slut. 

1. A fick ett jobb. Prövotid två månader så vill inte ropa ännu, men det verkar som att det går bra för honom. Jobb. 80 procent men stabil lön. 
Vi har levt på en lön i evigheters evigheter. Ungefär. Innan dess en lön plus minimiersättning för föräldraledigt. Innan dess en lön plus studiepenning. Ja ni fattar. 2014 var senast vi hade två löner. 
Vi kanske kan köpa en lägenhet någon gång. Jag kan se det. I horisonten. 

2. Pandemin. Den finns kvar. Den försvinner inte. Men det finns en ljusning. Vaccin. Smittan minskar. Färre dör. Det ljusnar. Det blir bättre. Sakta men säkert. 

3. Det är vår. Sol. Krispig grönska. Uteservering och långpromenad. Lite känsla av vanligt liv igen. Värme. 

Jag ropar inte hej ännu. Jag vågar inte ropar hej. Men någonstans i mig finns känslan. Det vänder nu. Det kanske vänder nu. 

onsdag, januari 27, 2021

Snart 40

Det känns så surrealistiskt att jag om en och en halv månad ungefär fyller 40. 40 år är ju jättemycket, jättegammalt. Jag är så himla barnslig ju. Känner att jag inte alls kan fylla den siffran. De åren. 
Jag fattar ju att jag inte är som när jag var tjugo, herregud vad mycket klokare jag känner mig nu än då. Tryggare, säkrare. Men ändå så långt ifrån kunnig, kompetent och likso koll på saker och ting. Dras fortfarande med ångest, har svårt att handskas med motgångar, ältar för mycket. Har svårt att hitta balans. Jobbar för mycket. Är för trött. Ja, ni fattar. Inte riktigt my things together. Inte på det viset som jag tror man ska ha när man är 40. 

Det är så lustigt det där. Samma sak kände jag som 29. Att jag inte hade uppfyllt samhällets förväntningar på vad som skulle ha uppnåtts som 30. Inga barn, ingen livsplan osv. Inte levt livet tillräckligt, bara varit i ett långt och i huvudsak dåligt förhållande där jag tappade mer och mer och mer av mig själv. 
Men det redde ju upp sig. Jag hittade tillbaka till mig själv, hittade bästa A, flyttade, pluggade, fick drömjobb, fick världens bästa Felix. Life goes on. Jag var 30+ och i det. 

Men nu då, nu är det nästa steg. Vara i 40-årsåldern. Så ovant. Så konstigt. Så ... inte redo. Jag är 37. Eller 32. Inte mer. Jag äger ingen lägenhet, har en skruttig gammal bil. Ja ni vet. 
Okej, jag har gjort nån form av karriär kanske. Har ett bra jobb, okej betalt. Barn, snart man. Men ja. Förväntas inte mer?

Äsch jag vet inte. En siffra är bara en siffra. Jag är väl som jag är. 39 eller 40. Barnslig och ångest och allt med på köpet, även om jag är 40. 

onsdag, december 02, 2020

Skriva av sig ångest

Jag kläckte ett korkat skämt i går på jobbet. På andras bekostnad. Iom att mycket går i skrift nu när nästan alla jobbar hemma så blev det misstolkat. Ett feltolkat skämt som aldrig borde ha sagts från första början. 
Herregud. Skrev direkt att det inte var meningen som något illa att jag var tramsig pga nyhetsläget och bad om ursäkt. Sa att det var onödigt och allt. 
Alla förstod. Sa att det var okej och visste att det inte var menat så osv. Men jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa att jag var så jävla korkad och sa en sån plump grej som folk kan ta illa vid sig av. 
Jag har sån jävla ångest. 

Gick och lade mig vid åtta i går i hopp om att sömn skulle få det att kännas bättre men har i stället vaknat flera gånger under natten och tänkt på det. Är vaken nu, klockan fyra på morgonen, och kan inte släppa det. 
Alla inblandade har sagt att de mest ville påpeka hur det kunde ha tolkats för andra som inte vet hur jag/vi egentligen är på jobbet. För varken jag eller nån annan är så. 
De har också sagt att jag inte ska tänka mer på det. Att man får skämta osv. Men det är som att deras ord inte går in. 
Jag har liksom hamnat i en loop av ångest som jag bara inte kan ta mig ur. Där jag bara känner mig som världens sämsta människa. Och att alla är arga och får en annan bild av mig och bla bla bla.
Jag vet inte ens vad som händer där inne. 

Så nu skriver jag. I hopp om att skriva av mig ångesten. I hopp om att deras ord om att det är okej och att jag ska släppa det ska gå in. ”Neeej tänk inte mer på det”. Utagerat. Över. Inget att älta. Klumpigt skrivet. Bad om ursäkt. 
Hjärtan tillbaka. 
Är det över? Hatar de mig inte? Det är klart att de inte hatar mig. 

Alla kan göra misstag. Skriver jag orden kanske jag kan känna dem också. Alla kan göra misstag. Alla kan trampa i klaveret. Jag sa förlåt. De har gått vidare. 
Jag borde gå vidare. Terapiar här och nu.
”Tänk inte mer på det”. Jag ska försöka. 

Hatar min hjärna. Hatar min ångest. Hatar min klantighet. 
Äsch. Man ska inte börja meningar med ”hatar min” för då spinner det vidare neråt. 
Jag menade inget illa. Jag ville bara vara lustig. Dåligt skämt. Plumpt. Korkat. Det kunde misstolkas. Jag sa förlåt. De sa okej, vi vet att det inte var menat så. Men säger till för säkerhets skull så ingen annan tolkar det så.

Kan jag spinna spiralen uppåt nu? Kan jag spinna ut mig ur mina tankar? Kan jag snälla bara få släppa det. Älskade hjärna. Du funkar så bra på så många vis, kan du inte bara ta in vad andra säger? Släpp det. Släpp det. Det är okej. Utagerat. Tänk inte på det mer nu. Tänk inte på det mer.