tisdag, juni 25, 2019

Snart en vecka in på semestern

Det är härligt. Jag är trött fortfarande. Barnet är vaken sent och vaknar tidigt och sover asmycket på dagen. Borde kanske ha justerat det men orkar inte ta tag i det. Han är annars väldigt go. Går runt på tomten och skrotar. Hjälper till och är en liten solstråle. Mamma och pappa är överlyckliga över att ha honom här och njuter av barnbarnshäng. 
Vi äter gott men gör inte så jättemycket. Vi röjer på tomten och så, men har inget storprojekt på gång. Skönt för en trött själ. 

Vi har troligtvis fått en lägenhet. I går fick vi okej från hyresvärden. Vi ska dit och titta på onsdag nästa vecka. Då har vi hängt på torpet i två veckor. Då vill vi nog duscha ordentligt och så. Obs! Vi har dusch på torpet, men det är en utedusch. 
Och vattna blommorna. Om de lever. Tveksamt. 
Hur som helst. Lägenhet! Det är så jävla gött. Jag är så jävla glad men orkar inte hjula. Dessutom vågar jag inte riktigt förrän kontraktet är skrivet. 
Utvecklar mer med detaljer framöver. Nu har jag ju semester. 

tisdag, juni 18, 2019

1-2-3-4

En dag kvar. Sen semester. 
Är inhoppande ”chef” på jobbet och det är frågetecken och mög och tyck och ja ni vet. 
En dag kvar. En dag kvar. 

Klockan är halv tre och jag har inte ens kommit till sängen ännu. Sitter på toa och kissade klart för ungefär en halvtimme sedan men kommer liksom inte för mig att komma härifrån. Status på mig just nu. 

I morgon blir det ingen sovmorgon. Vi ska till banken. Förväntar mig ingenting men känns skönt att iaf veta var vi står. Vad krävs för att vi ska få lån i den klass vi vill ha? 
Sen jobba hela dagen. Sen upp ännu tidigare på onsdag, till frisören och sen hem och packa och sen dra iväg till Åland med sista färjan. Trött onge och trött mamma lär det vara då. Jeje, vi har semester sen. 
Jag ska dricka vin. Läsa en bok om jag orkar. Äta mycket mat. Slarvar så med maten nu och känner mig tanig och smal. Klen. 

Och så ska jag gå runt på torpets gård och titta på blommor och sånt annat terapiaktigt. Herregud vad jag behöver semester. Herregud vad jag behöver en mikropaus från lägenhetsångest och jobb. Ledig. 
En dag kvar, två halva nätter. Sedan är jag både snygg i håret och ledig. Det är ju en morot för att orka. 

fredag, juni 14, 2019

Positiv

Min kille är rent generellt mer negativ än vad jag är. Jag är den som oftast ser allt ganska glatt medan han är den som ser problem och så. 
Men när det händer negativa saker är han den som är mycket mer peppig än jag. Han målar inte allt i nattsvart utan ser möjligheter. 
”Det här kanske var sparken i arslet vi behövde?” säger han och tröstar mig.

Han får dessutom mig upp ur den djupa brunnen bara genom att få mig att bryta de negativa tankarna. ”Tänk så här i stället”, osv. 
Herregud vad jag älskar honom för detta. 


Och om det inte framgick är jag därmed lite mer försiktigt positiv nu. Vi har faktiskt blivit erbjudna två lägenheter genom vänner och bekanta där det kanske kan bli något. Lite beroende på inflyttningsdatum och hyresvärdar, men jag är försiktigt positiv. 
Och på tisdag ska vi ha möte med banken för att se om vi kan få nåt lån. 
Och en man ringde nyss till A för en liten check-up för ett jobb han har sökt. Han sökte det i går, så det känns ju som att det bådar gott. Obs! Tar inte ut nåt i förskott. Vågar inte det alls ännu. Jobbet är dock inte inom det han utbildat sig inom utan ett helt vanligt ”knegarjobb”. Men ett jobb är ett jobb! 

Kan ni fortsätta hålla tummarna? ❤️

onsdag, juni 12, 2019

Deppigt

Jag tog bort varenda öppen sida i internetappen som innehöll någon typ av grej som jag vill ha. Bort med länkar på klänningar till sommarens bröllop, bort med ny säng till Lillis. Bort bort bort. 
Vi kan inte köpa nånting. Vi har inte råd med ett skit och så ska vi ju packa ihop alltihop. Och när vi ändå inte har nånstans att ta vägen med allt så är det ju jävligt onödigt att ha saker över huvud taget. 

Det enda jag vill ha är tak över huvudet. Och mat på bordet. Ska det vara EN FUCKING OMÖJLIGHET?!

Jag är så himla deppig nu. Fy fan vad allt suger. 
Ibland önskar jag så att jag trodde på gud så jag kunde be om att allt skulle lösa sig. Så jag liksom kunde göra något mer konkret än att hoppas. 
Kan inte snälla Stockholms bostadskö lösa problemet åt oss? Kan inte 17 personer tacka nej så vi kan få en lägenhet? Kära gode gud, kan du hjälpa mig med det?

När ska mitt liv bli en dans på rosor?

Jag orkar inte. Blä. 
Min kille får inget jobb hur mycket han än söker. Alla vill ha nån med mer erfarenhet och minst 250 personer söker alla tjänster. 
Han får ingen ersättning från a-kassa eftersom han aldrig jobbat i landet. Kan få från Åland, men då måste han söka jobb där ju. 

Vi har precis blivit uppsagda från vår lägenhet. Eller ja, vår hyresvärd har blivit uppsagd så vi måste flytta. Inom tre månader. 
Vi kan nog inte få ett tillräckligt stort lån för en bostad i områden vi vill bo i eftersom det bara är jag som har en inkomst. Och vi har inte tillräckligt mycket sparat för att täcka hela handpenningen utan skulle behöva låna till det, och vi vet inte om vi får låna till det utan någon form av säkerhet? Jag vet inte ens hur mycket lån jag kan få som ensamsökande. Min kille har ju son sagt ingen inkomst. 
Extra kul att vi brände 35000 på bilhelvetet för några månader sedan ...

Så ja. Vi måste hitta en ny andra handslägenhet. Hur vi nu ska orka ge oss in i den härvan igen. Blä. 
Eller hitta en via bostadskön. Där lyckas vi tillsammans samlat så många år att vi kan komma på plats 18 på lägenheter i typ Fisksätra. Och där vill vi helst inte bo. För det blir jättelångt till förskola och jobb och allt. Men vi kan ju inte vara kinkiga. Förstås. Så jag har ställt mig i kö på tre bostäder nu. Men alla har i flyttning först den 1 september så får vi inte nån av dem vet jag inte hur vi ska få nån annan och kunna hinna flytta innan vi måste vara borta härifrån. 
Och katterna. De vill ju fan ingen ha i sin andra handslägenhet ... 

Jag är bara så less. Kan inte livet bli bra för oss också någon gång? Varför kan vi aldrig få ett hem och två inkomster, som normala människor har. Varför ska det alltid vara så här? När ska vi få nån lycka?
Jag är så less på att ingenting bara kan gå vår väg. Kan det inte vända snart?


måndag, juni 10, 2019

Nu går solen upp.

Det var mest det jag ville skriva. Godnatt. 

torsdag, juni 06, 2019

Förskolekutym

Lillongen började i april på en ny förskoleavdelning. Det var ingen big deal, de båda avdelningarna samarbetar och hänger en del tillsammans. Lillis accepterade det hur lätt som helst. 
Men vi föräldrar fick ingen riktig introduktion till den nya avdelningen, vilket jag upplever att jag saknat. Jag kan till exempel inte alla namn på pedagogerna ännu (!) och vi fick ingen genomgång över deras rutiner, även om jag antar att de är samma som på den förra avdelningen. Allt blev liksom lite halvt upplever jag. Jag har liksom ingen riktig relation till pedagogerna ännu, och vet inte om de vet vad jag heter heller till exempel. 

Nåja. Nästa vecka är det avslutning. Fika och firande. Ska vi då ha med nån liten present som tack för terminen till pedagogerna? Är det kutym, trots att vi inte har nån större relation med dem ännu och trots att han bara gått där i två månader ungefär? Jag är så himla dålig på sånt här. 
Vi hade en liten julklapp till de gamla pedagogerna i julas, men de kände vi liksom bättre och då hade ongen haft en hel termin tillsammans med dem.
Kan ingen bara säga hur vi borde göra?

Hälsningar ängslig mamma 

måndag, maj 06, 2019

Sluta kommentera vikten

Vad är det som gör att kvinnor över 50 tror att det är okej att kommentera andra personers vikt? Har de inte lärt sig nånting under sina levnadsår?
Jag fick återigen höra att jag var smal, att det ser ut som att jag har gått ner i vikt och jadajada. Och jag blir så trött. 

Jag trodde folk hade blivit klokare. Hade slutat kommentera hur andra personer ser ut. Hade slutat döma andras kroppar. Jag har faktiskt blivit förskonad rätt mycket den senaste tiden, så trodde att folk kanske hade lärt sig. Till slut. Men nej. 
Hur svårt kan det vara? Det är aldrig okej att kommentera någon annans kropp utan att ha blivit ombedd om att göra det. Eller om det är någon supernära vän som man på något sätt är orolig för, eller den typen av undantagsfall. 
Annars: Aldrig. 

torsdag, april 25, 2019

På jobbet och sånt

Jag håller på att gå en chefskurs. Jag sitter ju som chef då och då och kände att jag ville bli lite bättre rustad så att det inte ska bli som sist. Nära på utbränd och ledsna kollegor, det vill säga. 
Har gått den två dagar nu och det känns bra. Det är konkret och handfast. Och så får vi ha lite rollspel där vi övar oss på jobbiga samtal och sånt. Och lite tips och knep hur vi ska göra. Det är ju bara att skrapa på ytan men det känns ändå bra. 
Älskar mitt jobb att jag får chansen att göra sådant här. 

Annars håller de på att försöka hitta en lösning för att jag ska kunna få jobba morgon. En period eller då och då i alla fall. Vi får se hur de löser det. 
Det känns också skönt. En av mina höga chefer, hen jag tog upp detta med, är så himla bra och konkret. Och vill att saker ska lösas så att jag både kan utvecklas på jobbet och ha ett fungerande liv vid sidan om det. Är inte alltid så i den här branschen direkt. Känner mig hemskt priviligerad!

onsdag, april 03, 2019

Lite ålderspanik

Ibland slår det mig att jag är gammal. Alltså, inte så att jag känner mig gammal, men att jag levt länge. De som föddes samma år som jag tog studenten är nu 19 år, lika gammal som jag var när jag tog studenten. 
De har liksom levt ett helt liv under den tiden. 

Så tänker jag: vad fan har jag gjort? Ingenting. Är ju i stort sett samma vilsna själ nu som jag var då. Bara lite mer arbetserfarenhet och sånt. Annars samma människa. Så konstigt att man känner så. Blir man aldrig äldre? 

måndag, april 01, 2019

Efter mycket om och men

Bilen är redo att hämtas nu. Några tusenlappar till + ett nytt bilbatteri på några tusen till så kan vi lägga hela den här skiten bakom oss. Fy fan vad skönt det ska bli. 
I morgon hämtar vi den, sen behöver vi inte bry oss nåt mer. 
Ska lämna in den på verkstad för vindrutebyte på Åland nu i vår och så använder vi den i sommar så säljer jag skiten i höst. Vad vi nu kan tänkas få för den. Typ inget, men vi slipper ständiga utgifter i alla fall. 

Annars har det varit en skön helg. Lekt lite i lekpark med ongen, handlat nya gympaskor till honom, druckit finvin eftersom vi inte hade nåt annat hemma och så. Lugnt och skönt, även om bilen fortfarande ger mig lite ångest. Men snart är det över. Snart snart snart. 

onsdag, mars 27, 2019

Bilen jobbet öron näsa hals

I dag betalade jag de där jävla pengarna. Mådde ändå rätt bra efteråt, trots gigantiska summan. Liksom check på den ångestklunpen. Nu ska vi bara hämta den också. 

På jobbet hade jag PU-samtal och min chef som är så himla go sa massa snälla saker och lyssnade på mig och litade på mig och allt. Ville att jag skulle uppfylla alla mina mål typ nu och sa att han såg mig som ”jag när jag inte är här” och gav mig ansvar och ja. Det var gött iaf. 

Annars har jag vansinnesont i hals och öron. Har säkert halsfluss som jag borde behandla. Strålar liksom från mandlarna upp till öronen.  Men varje gång jag tror att jag har halsfluss säger de alltid att det är nån virusinfektion och att jag får vänta ut skiten. Så jag brukar aldrig gå till vårdcentralen längre. Nu gör det dock så jävla ont att jag borde kolla upp det. Eller vila ordentligt. Men ska på konferens i morgon så då försvinner liksom en ledig dag på det. 
Ja ja. Det löser sig. Det med. 


fredag, mars 22, 2019

Failar som vuxen

Det är inte pengarna som är värst. Eller ja, det är kanske lika illa båda två, men det som känns värst är den här känslan av att vara en misslyckad person. Faila som vuxen. Och jag är så trött på den här känslan nu. Vill liksom styra upp livet och leva som en 38-åring bör leva. 1. Ha ett eget hem. 2. Ha två stabila inkomster i hushållet. 3. Kanske ha fler barn? 4. Serva sin bil och ta hand om den, bry sig liksom. 5. Ha en stimulerande fritid där jag typ gör något. 6. Kunna åka utomlands. 7. Jobba rimliga tider. 

Lyckas fan inte med nåt av ovanstående.
Är så less på det här. Utan två jobb kommer vi aldrig kunna spara till en lägenhet heller, och får mycket mindre i lån. Och att slänga 35000 i sjön på grund av dumhet känns inte direkt jihooo med tanke på det. 
Ibland tänker jag på hur mycket lättare det hade varit om vi stannat på Åland. Där båda hade jobb, vi hade stor central lägenhet, familj nära och lite av en stimulerande fritid. Sen att vi båda var olyckliga och ville förverkliga oss själva är ju sånt man får bortse ifrån då. Jag skulle aldrig få ett lika roligt och utmanande jobb på Åland. A skulle aldrig ha kunnat plugga det han har gjort om vi bodde på Åland. 
Och sen älskar vi ju Stockholm. Jag kan inte tänka mig bo någon annanstans just nu. 

Men det hade ju underlättat om solen ville skina lite på oss också och ge oss lite flyt så vi kunde börja leva livet här ordentligt. Utan halvdana andrahandskontrakt och arbetslöshet. Lite sådana saker. Då hade man inte känt sig lika jävla värdelös som vuxen. 


torsdag, mars 21, 2019

Ångesten

Det river i mitt bröst. Eller trycker snarare. Jag har inte haft så här mycket ångest sedan vi bodde i Hornstull och skulle flytta därifrån om tre veckor utan något nytt boende, jag var arbetslös och fick reda på att jag inte skulle få någon a-kassa eftersom jag bytt land. 
Det var en rolig tid. Inte. 

Jag sov tre timmar i natt och trots att det var min tur att gå upp med Lillis fick A göra det. 
Jag kom dock på en plan som kanske löser det där pengabekymret. Eller ja, löser och löser, pengarna ska ju fortfarande betalas. Men det kanske inte påverkar sparbudgeten så mycket, för jag säljer i stället alla mina fonder från banken på Åland. Surt men nödvändigt. 

I motse fick vi dock ett litet glädjande besked. Summan var ”bara” 35000 och det känns i alla fall lite liye bättre. 15000 mindre liksom. 
Ångesten finns dock kvar ännu. Tror inte den kommer att släppa förrän hela den här soppan är utredd. 
Då kanske jag kan se tillbaka på den med samma ”nostalgi” som Hornstulltiden. 

Har för övrigt spelat Timbuktus Det löser sig flera gånger i dag. Jag behöver höra det. Att det löser sig. Nog. Tillslut. 

onsdag, mars 20, 2019

Det ordnar sig. Hoppas jag.

Okej. Vi har gjort en sån jävla korkad grej att både jag och A har gått runt med ångest sedan eftermiddagen. Det är så jävla korkat. Dumt. Onödigt. Idiotiskt. Och dyrt. 
Orkar inte dra detaljerna nu, det rör upp ångesten för mycket, men det rör bilen och kommer kosta kanske 50 000 kr. 

50 000!!!

Fy fan. Fy fan fy fan fy fan. Där rök en stor del av lägenhetsbesparingarna. 
Jag har velat skjuta mig själv för att jag är så korkad. Fy fan. 

Men okej. Det kommer ordna sig. Det är bara materiella saker. Vi mår alla bra. Vi har en underbar son och jag och A älskar varandra fortfarande. Det känns som en bra grund. Nu får vi bara bita i det sura äpplet och betala jävligt mycket pengar för vår dumhet. 
Alla gör ju fel och fattar dumma beslut ibland. Det är bara synd att just vårt fel skulle kosta så jävla mycket. 


måndag, februari 11, 2019

The handmaids tale

Sist på bollen, men kollar på The Handmaids tale nu. Så jävla mörk och bra och jobbig. Gråter varje avsnitt på grund av olika anledningar. 
Dystopier har ju den effekten. 

Men den har en annan effekt också. Jag ifrågasätter mina beslut. Framförallt jobbet. Att jag jobbar kväll så mycket. Förlorar så mycket av tiden med barnet. Tanken på att förlora honom gör det. Jag vill bara vara med honom hela tiden. Krama honom. Vara nära honom. 
Jag älskar honom så mycket att jag nästan går sönder. Och flera kvällar i rad kan jag inte vara med honom. Knappt se honom. Inte få prata med honom. 
Jag vill inte ha det så. Samtidigt älskar jag mitt jobb. Älskar mina kollegor. Men är det värt det?

Jag ifrågasätter mina beslut. Kanske jag måste fatta ett nytt. 

* hade skrivit Handmale tidigare /Trött. Hahahahaha!

lördag, februari 02, 2019

Felix, två år

Timehop. Kastad tillbaka till ett litet litet pyre på min bröstkorg. Sår i huvudet efter att de där elektroderna lossnat en gång så därför en vit liten babymössa på huvudet. Plirande blick. 
Jag känner igen den i dag. Du är ju densamma, fast större. Stor. Lika gullig och oemotståndlig nu som då. 

Jaf tycker att du är så smart. Pratar hela tiden och vi förstår nästan allt. Och fattar vi inte, som tidigare i dag, så visar du oss vad du säger. Krokodil, med händerna som ett gap. Dammsuga och dra med oss till städskåpet. 
Ibland återberättar du saker vi nyligen gjort. Med detaljer. Och drar slutsatser och associerar. Smart. 

Du älskar människor också. Pratar med och pekar på och vinkar till de flesta. Du älskar din mormor och morfar och faster och farmor. Säkert fler, men det är de du träffar oftast. Och pedagogerna, i synnerhet en av dem, på förskolan. En dag sprang du fram till henne och gav en stor kram när du kom dit. 

Just nu älskar du siffror. Du har precis lärt dig ordningsföljden 1 till 10. Fast du kan inte räkna ännu. Men försöker. Du räknar precis allt. Hela tiden. Det bästa är när du får leka med kalkylatorn i min telefon. Eller med Bolibompa-appen. Du älskar Draken. Och drakdansen. Mormor och morfar hade köpt Draken som gosedjur på födelsedagen och sedan dess har du sovit med den. 

Du är väldigt snäll. Delar med dig av leksaker på förskolan och till och med av frukt och bär, som är det bästa du vet, om vi frågar om vi får smaka. 
Du älskar mat fortfarande. Korv och makaroner är inte helt otippat en favorit. Och ris. Och tomat. Men du äter nästan allt vi ställer framför dig. Älskar det!
Kakor och bullar är ingen favorit, men du skulle kunna äta sylt med sked om du fick. Godis har du än så länge inte ens smakat. Müslin med choklad var i alla fall ingen höjdare. 

Det är då svårt att försöka sätta ord på dig, på vem du är. Jag vill berätta allt. Om hur du kommer och kramas när vi kommer hem, hur du ropar på katterna att de ska komma och leka med dig, hur du skriker ”bus” till mormor när du vill att hon ska jaga dig. Hur du kurar in dig i våra armhålor när vi läser saga (helst Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf) för dig när det är läggdags. Jag vill berätta allt men det går inte. 
Du är ju liksom en helt egen person nu. Men egen vilja, egna tankar, egna känslor. Det ryms inte i ett blogginlägg. 
Men jag kan säga att jag alltid alltid alltid kommer att älska dig. Mer än livet självt. Mitt älskade barn. Min Felix. Herregud vad du är underbar! 












fredag, januari 18, 2019

Vakta tungan

Barnet snappar upp allt vi säger just nu. Kallar bajset äckligt, efter att A råkade säga det en gång när han bytte blöja. Kallar även mat han inte gillar (vilket i och för sig inte är mycket) för äckligt. 
På förskola i går berättade en pedagog att han kallade sig själv för ”bajsonge” när hon bytte blöja på honom

I morse var katten Elsa extra jobbig och Felix ropade då ”Elsa fuck off”. 

Tror vi får börja se över vad vi säger när han är närvarande. Fan också. 

onsdag, januari 02, 2019

I dag

Nu har jag nattat mitt barn i två och en halv timme. A försökte byta av mig men Felix är så mammig nu att bara jag duger om jag är hemma. Nu har han precis rullat intill mig och lagt sin arm om min hals och verkar börja andas tungt, så hoppas att han somnar nu. 

I dag är första lediga dagen av fem. Är oväntat pigg med tanke på att jag varit ”chef” och allt det här skiftet. Tror det kan bero på att A lät mig sova till halv tolv. Så skönt. Åtta och en halv timmes sömn, nästan i streck. Vakande förstås av Lillis i morse. Som alla dagar. Lite tortyrvarning på att alltid alltid alltid få sömnen avbruten. Småbarnsföräldrars lott. 

Annars har jag inte gjort särskilt mycket. Tvättat, stekt ett berg pannkakor och druckit kaffe på soffan. Och pratat i telefon med båda mamma och min ena syster. 
I morgon ska vi fylla på de ekande tomma skåpen och sånt där annat tråk. Om bilen startar. Vi har inte rört den på några veckor och sist hade den väldigt lite batteri. Kanske får ta en roadtrip nånstans, bara för att. 

Jag oroar mig för övrigt väldigt mycket för torpet. Det var tidernas värsta storm i natt och när jag tittar på bilder från alla vänner och bekanta så får jag ont i magen. Nedfallna träd överallt. Trasiga takplåtar, elstolpar som ligger ner, skyltar som flugit iväg. Ja ni fattar. Och runt torpet finns det många träd och en himla massa saker som kan flyga all världens väg. A:s pappa ska kolla till det i morgon. Hoppas på det bästa. 

fredag, december 28, 2018

En enda stor klagomur

När allt är härligt skriver jag tydligen inte. När allt är förjävligt däremot. 
Som under julen. Stress och megaförkylning innan, Lillis med 40 graders feber och jag åt tabletter varje dag för att orka jobba. 
Sen kräks han två dagar före julafton. A får ont i magen på julafton och spyr inte men kan inte äta eller göra något. Svärmor får vansinnesont i knät och kan knappt röra sig. Småsyskonen bråkar med mamman. 
Felix är en klängapa på mig och jag kan inte ens gå och kissa utan skrik och panik. Så på annandagen får jag kräksjukan och ligger och hulkar på toan tills inget finns kvar. I dag åt jag första varma målet mat sedan dess. 

Jag har knappt varit utanför dörren sedan jag kom hem från jobbet natten till julafton. Fy fan alltså. 
Julen 2018 kan gå och dra nåt gammalt över sig. 
Nu har A precis slängt varenda liten rest av julmaten. Bara tanken på den får oss att må illa. 
Och jag ska duscha. Och sanera badrum. Och tvätta. 
I morgon ska jag jobba igen. Det blir nog bra. Till slut.