torsdag, september 03, 2020

Ett halvår till fyrtio

Den här våren och sommaren har varit en tid av funderande. A som förlorade det nyfådda jobbet i coronakrisen. Omorganisation på jobbet. Inte få resa någonstans. Inte kunna resa någonstans. Ingen bil. Ingen familj nära. Inget stort socialt nätverk. Ensamhet. 
Det i kombination med åldern, antar jag, har fått oss att fundera över våra livsval. Lägenhet i Stockholm är inte så jävla jippi egentligen. Inte när man måste sitta inne pga snorigt barn och diverse andra orsaker den här våren. Vi längtar ut. Till gräs. Till att fysiskt kunna röra på oss naturligt genom att typ kratta. Ni fattar. 
Frisk luft. En egen plätt. 

Den drömmen är ouppnåelig här. Sex miljoner för ett radhus i ytterkanterna. Om ens det räcker. Det går inte med en lön. 
Och Alexander verkar ha svårt att hitta jobb här. Stockholm värst drabbat av arbetslösheten i coronakrisen. Så vad ska vi göra?
Jag har ju typ mitt drömjobb här. Tjänar tillräckligt för att överleva. Utvecklas. Har kul. Trivs. Även om det är slitigt och tungt periodvis. 

Om jag inte hade det jobbet jag har skulle vi flytta. Vi har ingenting här. Så känns det i alla fall. Bästa vännen i Stockholm meddelade nyss att hon ska flytta härifrån. Alexanders bästa vän har inte bott i Stockholm sedan pandemin började iom att han kan jobba på distans. Alexanders syster har varit borta från stan hela sommaren. 
Allt här har varit vi i familjen. Lilla trion. Och den är ju kvar oavsett var vi befinner oss. 

Men vart skulle vi flytta? Min hemstad? Alexanders hemstad? Till staden där Alexanders äldre syskon bor? Till torpet? Till en annan helt ny stad?
Jag älskar ju Stockholm samtidigt. Och har ett jobb som jag aldrig någonsin kan få någon annanstans. 
Men är mitt jobb allt som håller oss kvar här? Är det allt? Det är ju inte direkt så att vi har möjlighet att utnyttja allt staden har att erbjuda när vi inte har någon barnvakt. 

Och snart är jag fyrtio. Herregud. Borde man inte ha ett eget hem då? Alltså bara en lägenhet som man äger eller har förstahandskontrakt på?
Ibland är jag så less på det här att jag vill gråta. Och flytta till torpet typ. Leva superlitet och billigt. Men samtidigt vill jag verkligen inte bo på Åland. Det ger mig ångest vid tanken på att flytta tillbaka. 
Äsch. Kan någon gud eller nåt bara fixa så att allt blir bra? Tack på förhand. 

måndag, augusti 17, 2020

Jag vill inte göra det till ett problem

Felix stammar just nu väldigt väldigt mycket. Han har ett enormt ordförråd och är klipsk och kan prata hur bra som helst, men när han ska berätta något så stammar han. Mycket. 
Det gick lite över under sommaren, han blev mycket bättre plötsligt, men nu igen har det kommit tillbaka och blivit nästan värre. Nyss när han skulle berätta en sak stammade han på nästan alla ord. 

Och jag lider så med honom för jag märker hur frustrerad han är över att han inte får fram det han vill säga. Och hur ivrig han är och vill berätta allt men liksom hakar upp sig. Han verkar inte lida särskilt mycket egentligen, bryr sig inte så mycket, men ett äldre barn gjorde narr av honom häromdagen och mitt hjärta går sönder om det är så det ska vara. Att han blir retad och inte vågar prata sen. 
Han är ju världens roligaste och goaste och har så många underbara funderingar och jag vill inte gå miste om det för att han blir hämmad av stamningen. 

Åh, jag vill inte göra en grej av det här, för det är det inte egentligen, men jag är ändå lite lite orolig. Vill skydda honom mot allt ont och så ni vet. 
Kan inte någon bara säga att det blir bra? Att det bara är så här det är ibland (vilket jag vet eftersom det är vanligt i hans ålder att stamma) och att vi kommer kolla tillbaka på den här tiden sen och knappt minnas att han stammat. Kan någon göra det?

måndag, juli 06, 2020

Huset

Häromdagen fick jag upp minne på Facebook från typ elva år sedan, eller vad det var. Den visade en bild på huset. Första sommaren. När vi precis hade flyttat in och lagt lite tillfälliga plattor på framsidan och planterat några blommor i krukor. Det såg fint ut. Som ett hem. 
Såg bilder där inifrån. Från köket som jag älskade så. Luckorna. Jättebordet. Vedspisen. 

Och allt jag kände var ”jaha”. Jag kände ingen ångest över att jag inte bor där. Att det aldrig blev som det var tänkt - att jag skulle bo där resten av mitt liv. Jag kände ingenting. Kanske en liten känsla av nostalgi, som man känner över nån random lägenhet man bott i någon gång. 

Jag fattar att det måste ha varit länge länge sedan jag kände sorg över huset, det var ju nio år sedan jag bodde där, men jag har inte reflekterat över det förrän nu. Huset är bara en plats där jag har bott. Inte så mycket mer än så. 
Oerhört befriande faktiskt. 

torsdag, juni 25, 2020

Och hjärtat mitt

Förra tisdagen, den 16 juni, slutade Gudrun att andas. Hon låg i min famn hos veterinären och var så lugn och go. Det är så sorgligt att jag knappt orkar tänka på det. Hon skulle fylla 18 år i höst. Hon har varit min sedan hon var åtta veckor. Levt med mig. Tröstat mig. Funnits där. För mig. Med mig. Genom flyttar och livsförändringar. Hon hon hon. Med hela tiden. 

Veterinären sa att det var i rätt tid. Det är mellan två och tre år sedan hon fick diagnosen med njursvikt och diabetes, och det är ungefär vad katterna kan klara. 
Dessutom märkte hon att Gudrun hade något fel på sina lungor och misstänkte en tumör. Det kan ju förklara den senaste tidens snabba försämring. 
”Det är sällan vi får in katter som är så här gamla”, sa hon. Så hon hade ju levt ett bra liv. Ett långt liv. Och herregud vad jag har älskat henne under den tiden. Under hennes liv. 
Hon har stundtals varit min enda trygga punkt. Min tröst. Herregud att en katt kan betyda så mycket. Det känns ofattbart. 

Felix fick se henne efteråt. För att han skulle förstå. Vi hade förberett honom också. Berättat att hon var sjuk och inte skulle leva så länge till och även om det är svårt det här med döden så förstod han. Ibland i alla fall. Han säger ”Gudrun är död i dag” men säger samtidigt att när hon är frisk igen kan hon få komma hem. Herregud vad ont det gör i hjärtat då. 
Vi begravde henne i skogen utanför mamma och pappa. I en liten pappkista och så lade vi massa blommor på. Felix sjöng Blinka lilla stjärna för henne med sin späda lilla röst och då tror jag att det brast för allihopa.

Nu gråter jag floder förstås. Det är ledsamt. Även om jag vet att det var rätt. Att hon inte mådde bra i slutet. Att hon bara låg och gömde sig i ett hörn i lägenheten. Knappt åt. Knappt gjorde någonting. Började kissa inne. Fick nedsatt hörsel och gick runt och jamade ett avgrundsjam med jämna mellanrum. 
Hon var sjuk och trött och led. Att ha kvar henne hade bara varit egoistiskt. Men det gör ändå ont. 
Min älskade Gudrun. Min älskade katt. Jag kommer att sakna dig. Tack tack tack för allt. 

Det är inte så kul

Det är inte kul på jobbet just nu. Fakking omorganisation och folk som är besvikna och ledsna och kaos och som vill sluta och så skriver branschtidningar om det och så tisslas det och tasslas det och och och. Jag orkar inte. 
Möten hit och dit och folk som inte känns som sig själva. Av oro troligtvis. Ovisshet för vissa. Hatar min bransch ibland. Hatar användandet av LAS. Hatar personalpolitiken där folk behandlas som slit och släng. Och vikarietjosan och så lära upp nya och så ba hejdå och ja ni fattar. 

Det är bara så jävla deppigt. Och halva redaktionen sitter hemma och jobbar och hälften är på plats och det går liksom inte kommunicera på samma vis genom ett himla chattprogram. Äsch det är bara rörigt. 

Vi fick inte ens en sommarfest heller. Pga corona. Vi är för många för att träffas. 
”Varje avdelning får ordna sin egen” skickade de ut två dagar innan merparten av mitt team skulle gå på semester. Jo men tjena. Nästa gång vi ses allihopa är den 20 augusti. Några ynka dagar innan den nya organisationen ska vara på plats där folk inte ens ska jobba ihop längre. Jag vet inte ens vad som händer med teamet. Jag är kvar. Min chef byter stol. En kollega jobbar kvar. Sedan har jag inte en susning. 

Äsch jag vet inte. Det har samtidigt varit kul att jobba i veckan, har hoppat in som ”chef” och det har varit kul och jag har känt mig rätt utvilad efter två veckors ledighet. Men den är liksom den där vageln som ligger och stör över hela redaktionen. 
Jag längtar nästan tills det här är över. Tills folk i alla fall vet var de hamnar i nya organisationen. Det blir kanske bra. Till slut. Hoppas jag. 

torsdag, maj 21, 2020

Ingen lägenhet just nu i alla fall

Precis när en lägenhet började bli nåbar så - tada - genomför jobbet det största sparpaketet under mina fem år där. Eller ja, det var ett gigantiskt precis när jag började som vikarie 2015, men det berördes inte jag av personligen. Jag uppfattade bara en jobbig stämning och att det var någon som slutade i stort sett varje dag. 

Hur som helst. 50 tjänster ska försvinna. Vi vet exakt noll just nu annat än att facket och ledningen sitter i långa möten flera gånger i veckan. 50 tjänster av cirka 300. Var sjätte. 
”LAS-listan kommer att behöva användas” har de sagt och ja... drar man 50 anställda bakifrån ryker jag. Facket säger att man har som mål att inte gå på LAS-listan, att man hoppas lösa det med att folk ”frivilligt” säger upp sig och får till exempel nån form av avgångsvederlag. Extremt dåliga tider att säga upp sig dock, när hela Sveriges ekonomi (hela världens till och med) står och svajar. Finns det ens jobb att byta till liksom?

Men trots allt är jag ganska lugn. Jag orkar inte oroa mig. Det går liksom inte. Det blir för mycket när vi ändå tänker på corona varje dag och oroar sig för framtiden och att ens nära ska bli sjuka osv osv. 
Hur det än blir så blir det bra. 
Vi kan flytta lätt om jag blir av med jobbet. A har inget jobb, Felix inte så fast förankrad här. Vi äger inte lägenheten. Vi kan flytta till torpet, ta sparpengarna till att gräva ut till avloppsledningen och bygga ett badrum. Även om vi måste stödlåna för att ha råd kommer vår månadskostnad bli löjligt liten. I dag betalar jag ränta och amorteringar på cirka 1 700 kronor i månaden för torpet. Tänk dig den hyran! Behöver ju knappt jobba för att ha råd med den. Haha. Fattar att vi måste ha mat och bil och värme och och och, men det blir ändå bara en spottstyver i jämförelse med vad vi betalar här. 

Och om vi inte vill till torpet kan vi flytta till en annan stad där någon av oss får jobb. Vi kan säkert bo några månader hos mamma och pappa om hela världen skulle vändas upp och ner. 
Jag är inte orolig. Inte ur den synvinkeln i alla fall. 
Sen är jag orolig för att oavsett om jag får stanna eller inte på jobbet så kommer det inte bli kul där. Huuur ska stressen vara med färre människor? Den är ju redan galen. Men det orkar jag knappt tänka på ännu. Jag vet ju som sagt inte om jag behöver bry mig om det, jag kanske inte är kvar till hösten. 

Nåja. Nu är jag långledig. Fem dagar från i går. I går unnade jag och A oss en utelunch med vin innan vi hämtade Felix på förskolan. Herregud vad det var behövligt. Man får kanske inte göra sådant när man har barnet på förskolan men vi har inte haft barnvakt eller ens varit ensamma annat än några timmar på kvällen när Felix somnat sedan i januari. Ingen avlastning på något sätt och vis. Ens för nån timme alltså. 
Så jag skiter i att man inte får göra det. Det är inte så att vi utnyttjar förskolan direkt. Han är knappt där nu. Bara vissa dagar för att han ska få mer stimulans än den vi kan ge honom. Lekkamrater i samma ålder är extremt underskattat. 

Nåja. Nu ska jag gå upp och göra frukost. Felix har redan druckit yoghurt i soffan och tittat på morgon-tv, men resten av familjen måste utfodras. I synnerhet jag. Vrålhungrig nu. 

lördag, maj 02, 2020

Resultatet

För er som undrar. Jag vann på lottot. 89 kronor. Inte riktigt 70 000 men många bäckar små osv. Hehe. 

fredag, maj 01, 2020

70 000 tack!

Just nu borde man köpa lägenhet. Vi har tittat så länge nu och drömt så länge. Priserna i krisen är så låga att vi plötsligt skulle ha råd med något större bättre närmare. I går såg jag en tvåa på 56 kvadrat (borde ha en trea i drömvärlden) på bra adress för oss och den kostade inte ens två miljoner. Gjorde en snabbkoll på SBAB om jag skulle kunna låna till den trots A:s arbetslöshet och så. Och det fick jag absolut om jag bara hade 70 000 mer än det jag har nu att lägga i insats. 70 000 är ju ingenting i förhållande till de 300 000 vi tidigare ska ha varit tvungna att ha.

Tyvärr är ju 70 000 fortfarande mycket pengar att spara ihop. Oerhört mycket. Men det gav mig ändå nån form av hopp. Och särskilt när jag kollade vad vi skulle betala i månaden med lån och amorteringar om vi köpte den lägenheten med de där extra 70 000 i månaden. Ynka 5 000 kronor i månaden. Mer än hälften av det vi betalar i dag. 
Herregud vilken skillnad det skulle bli i vardagsekonomin. 

Så jag köpte mig en rad på kvällens eurojackpott. 25 kronor. Kan ni hålla tummarna att jag vinner 70 000?

torsdag, april 23, 2020

Och annat jag roar mig med

Herregud vad jag bakar bröd. Jag har ju gjort det sedan i höstas och det är ju inte mindre nu direkt. Gjorde en surdeg på rågmjöl för kanske en månad sedan nu och gjorde sen en vetesurdeg och håller på att testa mig fram i surdegsbakandet. Herregud vad det är svårt ibland. I dag till exempel blev brödet undergräddat trots att det var i ugnen så länge som det skulle. 
Trist. 
Men som tur var bakade jag två bröd i dag. Och det andra, som jag bakade i gjutjärnsgryta, ser i alla fall ut att smaka bra. Det blev i alla fall snyggt! 






Felix och jag planterade små frön för ett tag sedan också. Basilika, mynta och tomater och de har alla växt till sig bra. Och i dag planterade jag om dem så att de kan få plats att växa. I synnerhet tomaterna behöver det om det ska bli några tomater. 
Är ganska fine med att ha en sommar i Stockholm, om det nu blir så, och är så nöjd med lite växtligheter som vi kan ha på balkongen. 



Jätten i mitten är en kastanj som pappa och Felix planterade när jag fyllde år. Den tog sig och har nu blivit ett litet träd. Om vi kommer till Åland någongång ska vi plantera den där. 

Två cyklar och en barnsits

Jag är fortfarande uttorkad om händerna. Har inte åkt kollektivtrafik på en och en halv månad. Har inte gjort någonting egentligen på hur länge som helst. 
Det som känns bra är ändå att jag inte behöver ha något dåligt samvete över det heller. Ingen gör någonting. 
Är ändå glad över att vi har Felix. Han får en att komma ut, att komma upp, att känna glädje. För honom innebär ju bara det här att pappa igen är hemma hela tiden och att han måste tvätta händerna precis hela tiden. Och att han inte kan åka till Åland eller till mormor och morfar. Men annars som vanligt. Glass i solen, lek i lekpark och skratt och bus. Så skönt att ha någon sådan i sin närhet. 

Har annars förlikat mig med att det kanske inte blir någonting av någonting i sommar. Inget Åland och ingen bil. Har därför köpt två cyklar och en barnsits till oss. De väntas levereras när som helst. Barnsitsen kan vi hämta i dag redan, cyklarna väntar vi ändå på. Kan vi inte komma iväg någonstans, kan vi ju i alla fall upptäcka Stockholm. På riktigt. 
Ser ändå fram emot det. Jag gillar ju Stockholm men saknar att jag inte vet var alla godbitar finns ännu. Jag vill hitta stränder och lekplatser och naturstigar. Upptäcka staden. Har bott här i fem år men vet ingenting. Knas. 

Tänk vad konstigt 2020 ändå blev. Vilket år att leva. Vilken omtumlande tid. Och så mycket känslor.
Men jag är vid gott mod. Vi kämpar liksom på. Vad annat kan man göra?

torsdag, april 02, 2020

Det är som en sorgeprocess det här

Vi pratade om det på jobbet redan tidigt i coronakrisen. Att det fanns olika stadier i hur man kände inför den. Förnekelse, ilska, rädsla, ångest, hysteri, frustration, handlingskraft, ledsenhet. Lite som en sorgeprocess. Man måste ta sig igenom allt innan man kommer till det sista stadiet: Acceptans. 
Jag tror jag var i ilska/sorg nånstans sist jag skrev. Det kändes så jävla typiskt liksom. Vi har liksom gått och väntat på att A:s jobbsituation ska lösa sig. Den löser sig - tada! Jag känner lättnad glädje och lycka. Äntligen har det löst sig. Och en vecka senare dras mattan undan igen. 
Det är nästan som att det hade varit bättre om han inte fick ett jobb från början. Om ni fattar. Fallet blev liksom så mycket hårdare nu. 

Men jag tänker rationellt nu. 1) vi klarar oss bra på en lön för det har vi gjort redan i hundra år. 2) vi hade inga inplanerade resor som vi måste ställa in. 3) vi hade inga inbokade konserter eller liknande som vi sett fram emot och som nu ställs in. 4) vi har marginellt med pengar placerade på börsen. 5) vi lever ju så gott som ensamma ändå.
Ja alltså, det låter ledsamt allt jag skriver men det känns inte så. Vi påverkas alltså minimalt av krisen.
Och det ger mig ett lugn. För oss blir allt nästan som vanligt. Jag skulle bara önska att vi hade bilen här, så vi lättare kunde ta oss vart vi vill. Och så skulle det vara härligt om vi kunde åka till Åland (utan att bli stoppad av gränspolisen) nångång i början av maj. Men det där får vi se då.
Jag gör som Löfven sa i Aktuellt: Räkna med månader, inte veckor. 
I sinom tid tar detta slut. Det också. 

söndag, mars 22, 2020

Jag skäms lite nu

Alltså förlåt för gnäll. Jag vet att människors liv är viktigast. Jag menar verkligen inte att jag inte kan sätta mina egna små grejer åt sidan för andra människors hälsa. Jag hoppas ni förstår det. 
Jag behöver bara skriva av mig min frustration och ledsenhet. 

Jag orkar inte ens tänka på skiten

Okej: här är skiten. 
A kan inte stanna på nya jobbet pga corona. Jag orkar inte ens tänka på detta egentligen pga blir så jävla jävla ledsen och arg och besviken och NÄR FAN SKA DET VÄNDA FÖR OSS?
Jag får inte åka kollektivtrafik pga corona och är därmed inte utomhus någonting de dagar jag jobbar, vilket i sin tur leder till att jag är slö och seg och deppig och och och. ja jag vet att jag kan gå ut ändå, men hinner liksom inte. 
Vi kan inte hämta avställda bilen så jag slipper åka kollektivt för att hämta/lämna på förskolan eftersom vi parkerat den på torpet. På Åland. Och varenda jävla färja till Åland är inställd, i minst en månad. På grund av corona. Och vi kan ju glömma torpet den närmsta tiden. Så deppigt. 
Det är så jävla mycket på jobbet pga corona. Mer än hälften jobbar hemifrån och skriver i vårt kommunikationssystem hela tiden och det plingar och stressar och jag blir avbruten i det jag gör hela tiden eftersom jag måste ta hand om allt som hemmajobbarna lämnar och så blir arbetsbördan sjuk för oss som är där ändå eftersom det liksom ändå går snabbare att skriva/göra saker själv än att skriva till någon som sitter hemma och förklara vad man vill ha gjort. 

Felix blev hemskickad från förskolan i fredags pga att corona infört nollsymtom på förskolan och hans näsa rinner lite. Så vi måste vabba ett friskt barn eftersom ingen av oss kan jobba hemifrån. Och jag fattar att detta är bra och allt, och jag vill också skydda äldre och riskgrupper, men just nu blir det bara sten på bördan och ännu en grej som gör det jobbigt. A har liksom bara två veckor kvar på jobbet och vill ju vara där så mycket som möjligt och jag kan helst inte vabba pga jättemånga andra vabbar/är hemma med små symtom/ yadayada orsaker. 
Jag har haft huvudvärk i en vecka nu. Är så jävla trött och slut och behöver semester. Komma bort och andas. Men vart fan ska jag åka? Jag kan inte ens cykla till Nackareservatet och sätta mig i skogen eftersom jag inte har en cykel. Jag kan inte åka kollektivtrafik pga ovan. Har ingen bil, kan inte hälsa på mina föräldrar pga onödigt att dra dit ev smitta även om de inte är i riskgrupp, kan inte tanka batterierna på Åland. SÅ VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ FÖR ATT FÅ VILA ANDAS BLI PIGG? Sitta och ruttna i två rum och kök. Med ett piggt barn som är lite snorigt och som jag knappt vågar gå till lekparken med för tänk om nån annan förälder är där och ser att han snorar och blir rädd att han ska smitta deras barn. Eller ja, tänk om han faktiskt smittar nåt annat barn och sätter dess föräldrar i samma sits som vi. 

Och så tror jag att jag kanske är i nåt himla förklimakterie och så blir jag ledsen för det för jag vet inte om jag är klar med barn. Vi har inte bestämt det ännu. Men när ska vi ens kunna försöka få barn när 1) jag jobbar hela tiden eller behöver återhämta mig från jobbet för att orka jobba sen 2) A aldrig får ett fast jobb så det känns tryggt 3) vi bor på 48 kvm och knappt ryms två vuxna och ett barn. Och katter. 
Ja katterna ja. De är ännu ett helvete. Elsa är överviktig som fan - skriker efter mat dygnet runt, hetsäter när hon äter och spyr upp maten igen. Gärna i sängen, soffan, på mattor osv. Och ändå går hon inte ner i vikt. 
Gudrun är så gammal så gammal. Håller på med nån jamningsritual varje dag och kissar så där mycket nu igen och jag vet att hon inte har långt kvar och blir ledsen och får ångest bara vid tanken på att behöva avsluta hennes liv. Och jag ville ju att vi skulle göra det på Åland så vi kunde begrava henne på torpet så hon skulle få vila där i grönskan. Inte kremeras med en bunt andra katter. Usch, förlåt för detaljer men det är så de gör. Men Åland är utom räckhåll ju. 

Kul för er som läst hela vägen hit. Välkomna till mitt jävla helvete. 
I morgon känns det bättre igen. Hoppas jag. Nån gång måste det ju vända. Eller?

onsdag, mars 18, 2020

Det är ångest oro tristess och stress

Vår chefredaktör säger att vi är samhällsbärare. Och det är vi väl på ett sätt. Finns inte media får ingen info.
Halva redaktionen är evakuerad. Bara vi ”viktigaste” är kvar på plats. I torktumlaren. 
Vi får inte åka kollektivtrafik och helst inte vistas på platser med mycket folk. Vi ska liksom skyddas för att kunna göra vårt jobb. 
Jag tror aldrig jag har varit så trött som jag är just nu. Eller ja, nu har jag varit ledig inte dagar och börjar känna mig som mig själv igen. Litegrann. Det har varit galet mycket på jobbet. 

Äsch. Jag orkar inte skriva allt nu. Annat än att jag är trött och känner oro i omgångar och lite rädsla och ångest och känner liksom inte igen mig själv. Har velat bunkra lite, och jag är inte en sån som har katastroftankar normalt sett. Är orolig för min mormor. Hon är 89 snart. 
Och orolig för att förskolorna ska stänga och hur vi ska lösa allt med jobben då. 

I dag var jag och barnet ute och blåste såpbubblor och för första gången på länge kändes det normalt. En mormor/farmor med en tvåochetthalvtåring stannade och lekte. Barnen skrattade. Jagade bubblor. Solen sken fåglar kvittrade och på buskar börjar knopparna komma. Så himla härligt. 
Utan Felix hade det här varit så mycket jobbigare. Att liksom bara vara i en stressig torktumlare där allt handlar om ett dödligt virus utan att ha en solstråle som kramar en och skrattar och säger att jag är hans bästa vän, herregud så jobbigt det hade varit. 








söndag, januari 05, 2020

DYI: klä om en stol

Häromdagen möblerade vi om i vardagsrummet och hängde upp nya vita gardiner som vi tänkt köpa länge me aldrig fått ändan ur att köpa. 
Hur som helst. Det gav någon form av mersmak att göra mer i hemmet. Vi har hängt upp tavlor som stått här och där och flyttat lampor och grejat. Så i går fick jag idéen att ta tag i köksstolarna och fixa dem. De har sjungit på sista versen ett bra tag men har - återigen - bara inte fått ändan ur. 

Kollade upp tyger på nätet och sen drog jag till tygaffären i dag. Tyvärr fanns inte exakt det tyg vi kollat in, men hittade ett liknande. Ett storblommigt i olika nyanser av rött, orange och grönt på svart botten. Lite grövre tyg, som ett klassiskt möbeltyg. 
Slog till och köpte nytt två centimeter tjockt skumgummi eftersom det gamla var helt nedsuttet. Och så där smuligt som riktigt gammalt skumgummi blir. 






Så här ruggiga var stolarna innan. 



Så jag började med att pilla bort de gamla stiften och dra av tyg och skumgummi. Tog sin lilla tid, men gick lätt med en tång. 

Klippte till skumgummit. 


Klippte till tyget. Och började stämpla fast. Sträckte tyget en aning, men inte för mycket. Behöver ju inte vara superspänt tycker jag. 


Och efter x antal stämplar med häftpistolen så var det plötsligt klart.
Så gjorde jag samma sak med de övriga tre. Tog kanske tre timmar totalt. På fyra stolar. Inklusive kaffepaus. Så snabbt och enkelt ändå!








Och så jäkla bra det blev! Oerhört nöjd. Oerhört. 

onsdag, januari 01, 2020

Jag önskar bara en sak. Eller två. Eller tre.

2019 går inte till historien på något vis. 2019 var året då vi tvingades flytta från vår lägenhet sedan fyra år. 2019 var året då vi levde på en inkomst. Hela året. 
2019 var året då jag bytte kvällsjobb mot dagjobb och plötsligt fick ett mer normalt liv. Om det kan klassas som normalt att somna klockan nio för att orka gå upp så tidigt som jag måste göra med dagjobbet. 
2019 var året då jag fick en ny tjänst med mer ansvar, även om jag i praktiken inte har börjat ännu. 
2019 var året då barnet blev ännu mer en egen person med utvecklat språk och tankar och funderingar. 
2019 var året då jag plötsligt började baka bröd. 
2019 var året då jag träffade vänner rekordlite. I alla fall känns det så. 

2020 då. Då önskar jag att jag ska vara lite mindre trött och ha mer ork. Jag tänker ta ut alla mina semesterdagar till exempel. Vila. Sova. Mmmm. 
Jag önskar att vi får två inkomster. Jag önskar att vi i och med det får lånet till en lägenhet och kan flytta in i nåt som vi kan kalla vårt hem. Ååååh vad jag längtar efter det. Herregud vad mitt allmänna tillstånd skulle vara bättre då. Ångesten som bortblåst. Tänker jag. Jag har ju annars en förmåga att hitta nya saker att ha ångest över. 
Jag önskar att jag läser mer. Att jag umgås mer med vänner. Att jag använder tandtråd mer. Att jag spelar mer sällskapsspel, för fy tusan vad jag gillar det. 
Jag önskar att allt flyter fint på jobbet. Jag önskar att vi får några veckor på torpet med sol och bad och njut.

Åh vad jag önskar att 2020 blir ett bra år. Ett år fullt av kärlek och glädje. Nu ska det bli så. Vi säger det va?

tisdag, november 19, 2019

Så var november snart slut

I början av den här skiftledigheten tänkte jag skriva massa skit. Att jag var trött, att jag och A tjafsar hela tiden, att jag har dåligt tålamod med barnet, att jag fick ångesttryck över bröstet en dag på jobbet, att jag har ryggvärk, att jag inte orkar göra någonting för att det bara är mörkt och grått och blääää. 
Men så kom mensen och allt blev lite ljusare i livet igen. 

Har inte tyckt att jag har varit så påverkad av min menscykel, men det blir mer och mer med åren. Plötsligt får jag mensvärk och finnar och humörsvängningar.  Jag som varit rätt förskonad från allt. 

I dag är det den 19 november och snart är det bara en månad mörker kvar, sedan ljusnar det igen. Grådasket kanske kan bytas till snö också med lite tur. 
Retroaktiv löneförhöjning sedan april den 25 november och det är ju glatt inför julen. Har julklappstankar redan och tänker billigt men bra. Felix får en grej från oss. A får kanske några stycken små, jag har precis köpt en vinterjacka till honom. 
Vi ska åka till mamma och pappa men iom våra knasiga jobbtider kommer vi inte fira julafton ihop. Så himla himla konstigt. Men det blir nog bra. Ändå. 

Efter den där mensen kom så blev jag inte bara sinnesmässigt gladare, jag orkade göra saker också. Har bakat massa bröd och i går fick jag för mig att gå ut och springa. För första gången sedan Felix kom, så vitt jag kan komma ihåg. Det var sjuuuukt tungt men ändå skönt. Fick så himla ont i lungorna. Trots att jag inte rökt mer än nåt enstaka bloss på någon fest sedan april. Sån dålig form. 
Nåja. Nu ska jag laga kikärtsbiffar. Sånt orkar jag aldrig laga när jag jobbar så lika bra att passa på i dag, sista lediga dagen den här veckan. 

onsdag, oktober 30, 2019

Tröttheten tröttheten

Det börjar ta ut sin rätt nu. Det här kämpandet. Att jobba hårt och försörja familjen och försöka vara en bra mamma och vän och ha koll på allt och fixa och betala och planera. Fy fan vad jag är trött på allt det. Trött på att ta om hand. Jag vill bli omhändertagen. 
Trött på att vara den starka och kämpa på. Jag orkar fan inte mycket mer. 

Det är extra mycket känslor just nu eftersom jag vaknat fem två dagar i rad och inte kunnat somna om. I dag har jag dessutom varit in till jobbet för ett projekt som jag är med i under vintern och sedan lunchat med en vän. I går storhandlade vi och jag bakade bröd till veckan och lagade gomiddag. I måndags träffade jag en annan vän. 
Flacka och flänga och vara duktig och och och. Nä, jag orkar inte mer just nu. Vill sova. Men kan inte somna. 

Ska sluta gnälla. Folk har det värre. Vi har hem och råd med mat och det viktigaste. Ibland kan vi till och med unna oss grejer. Och så har vi världens goaste barn. Det är inte illa. 
Bara jag får sova lite också så kommer nog allt kännas bra igen. Sömn, fy fan vad det är härligt. 

tisdag, oktober 22, 2019

Sånt som händer

Jag sökte en ny tjänst på jobbet, som egentligen bara är en liten twist på den tjänsten jag har nu. Lite mer ansvar på pappret, men i själva verket ungefär samma ansvar som jag alltid tagit. 
Hur som helst så fick jag den. Dagtjänsten. Min kvällstjänst, som jag hade bytt till en dag med min kollega för att testa, är därmed borta. Min kväll, min kära kära kväll. 
Men det känns bra ändå. Det känns rätt. Kvällsgänget, vi som har varit i urminnes tider (typ ett och ett halvt år, vilket motsvarar eoner i min bransch) är ändå inte det samma längre. En har slutat, en annan är tjänstledig, en tredje har bytt skift. Ni fattar. 

Så ja. Nu har jag snart ett nytt jobb på pappret och någon tusenlapp mer i lön. Känns skönt. Särskilt eftersom den här lägenheten är ungefär lika mycket dyrare än vår förra, så jag hamnar på plus minus noll med lite tur. 
Redaktionscheferna skickade blommor som grattis till jobbet också. Så himla gullig gest. De kom med blommogram! Har bara fått det en gång i mitt liv tidigare. Så lyxigt det kändes. 

Annars händer inte ett skit. Jag fortsätter baka bröd, men är annars lat. Känns som att jag behöver d-vitamin eller järn eller folsyra eller nåt som gör mig pigg igen. 

Okej. Så mycket spännande hade jag att skriva tydligen. Varsågoda. 

söndag, september 22, 2019

Energin

Jag vet inte om det är hösten eller om det är dagjobbandet, men jäklar vad energi jag plötsligt har fått. Jag gör matlistor och lagar matlådor, bakar bröd och äppelpaj. Styr upp grejer i största allmänhet. 
Full av energi. Full av inspiration. Trots att vi inte har så himla mycket pengar att röra oss med framöver så har jag nån form av tillförsikt att allt kommer att gå bra. Att saker löser sig. Att det känns positivt allting. 
Om jag bara skulle bli av med den här hemska förkylningen skulle allt kännas så himla himla härligt. 

Nu ska jag marinera kycklingklubbor. Och sen baka ut brödet som står på jäsning. 
Funderar på att för första gången i mitt liv försöka mig på att göra surdegsbröd. Jag som aldrig bakar. Eller ja, jag som aldrig bakade. Med brödet jag bakar nu har jag bakat två gånger på en vecka. Vetetusan vad som flugit i mig. I morgon ska jag köpa rågmjöl och banne mig fixa en surdeg. Oerhört spännande!


Förra omgången bak. Snyggaste brödet någonsin!



Gårdagens äppel- och päronpaj med vispad vaniljgrädde.