måndag, april 24, 2017

Sju timmar utan barn

Jag hade ändå någon tanke om att det skulle bli långtråkigt att vara föräldraledig, men hittills har jag verkligen inte märkt av det. Kanske för att vi i början sprang på en massa läkarbesök typ varje vecka för att kolla upp lite oklara saker med skrutten* och sen efter det har jag gått på babymassage på öppna förskolan och träffat föräldragruppen. Förutom allt annat då. Vi har ju varit uppbokade varje helg den senaste tiden. En helg på Åland, en långhelg hos mamma och pappa och nu en helg med ursprungsfamiljen här i Stockholm för att fira mellansyster som fyllt 40. 

Helgen var verkligen superhärlig. Vi var bara familjen, inga respektive eller barn (förutom för mig på lördag dag då både Felix och A var med iom att jag ammar) och vi konstaterade att senaste gången vi var bara vi var när pappa fyllde 50 år. Det var snart 20 år sedan!
Jag var också första gången iväg hemifrån utan Felix. Innan har jag bara handlat ensam, åkt och hämtat bilen på verkstad och andra sådana småärenden utan att haft med mig Felix. Nu var jag ifrån honom i som mest sju timmar! 
Det var välbehövligt för min skull och fungerade bättre än jag trodde. Mina bröst överlevde det utan att sprängas sönder eller behöva pumpas, tro det eller ej. Produktionen blev dock lite knasig nu efteråt med läckande mjölk och sånt. 
Jag saknade honom lite på kvällen och hade en olustig känsla av att gå själv på stan och åka tunnelbana och dricka en drink och liksom inte ha någon med sig. Annars gick allt bra. 

Han verkade ha saknat mig lite i alla fall för när jag kom hem på kvällen och han fick syn på mig blev han själaglad. Hans små armar och ben trummade oavbrutet och hela ansiktet log när han såg mig.  Mitt hjärta smälte förstås. Det var underbart att se att han där knodden som jag älskar så enormt också har känslor för mig.
Syster, jag och cava. 
En glad skrutt!

* allt är okej. Men gillar att sjukvården tar sig tid att kolla upp sådant som kanske kan vara eller bli ett problem. 

torsdag, april 20, 2017

Tankar från soffan

Om jag fastnade i öknen eller nånstans där det inte finns rent vatten och valde att dricka min egen bröstmjölk, hur länge skulle jag klara mig då? Alltså, det blir ju som ett slutet system men till slut måste det vara för lite vätska för att skapa ny? Eller så blir näringsinnehållet för litet? Hur snabbt tar det slut? Jag tänker att jag i alla fall borde klara mig längre än de som inte har någon bröstmjölk att dricka. 

I går när jag borstade tänderna slog det mig att jag och A faktiskt tar hand om ett barn. Innan han föddes hade vi ingen aning om hur man egentligen gör, även om vi förstås tagit hand om andras barn kortare stunder. Men nu liksom kan vi. Och Felix litar blint på att vi ska ta hand om honom. Ganska cool känsla. Vi kan!

onsdag, april 12, 2017

Liten glädje är också glädje

I dag hittade jag ett par byxor till i garderoben som jag fortfarande kommer i efter att graviditeten gjort höfterna bredare. Och som bonus var det de första svarta byxorna! Underbart! 
Nu har jag tre byxor att variera mellan. Ett par fler än under graviditeten. Mycket mycket nöjd. 

(Ja, jag kommer förstås i graviditetsbyxorna också men av princip vägrar jag använda dem nu. Har man bara haft två byxor i ett halvår är man väldigt less på dem. Man som i jag i alla fall.)

tisdag, april 11, 2017

Dessutom ÄLSKAR Felix när jag gör det

Det bästa med att ha barn är att jag kan gå runt och prata strunt med mig själv och sjunga små idiotvisor med en halvkass melodi och text där jag sjunger vad jag gör just nu, utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. 
Sån jävla win!

söndag, april 09, 2017

Stockholm <3

En fruktansvärd fredag. Jag kan fortfarande inte skriva några ord som på något vis gör det vansinniga terrordådet rättvist. Jag har inga ord. Jag försöker men raderar allt. 
Som min kollega sa: "Tystnad hellre än floskler".

Men jag tänker "tänk om" som alla andra och är varm i hjärtat av den värme och gemenskap och kärlek som Stockholm visat. Folk brukar säga att stockholmare är kalla och egoistiska och bara stressar fram längs gatorna utan att bry sig om vilka medmänniskor de råkar gå in i. Folk har aldrig haft mer fel. Jag älskar den här staden och människorna i den. Och just nu känns det viktigare än någonting annat. Att älska. 

torsdag, april 06, 2017

Borde väl passa på att köpa en lott nu

Plötligt händer det. Skrutten sov sju timmar utan mat. Vaknade en gång och fick napp av A, sedan sov han ostört hela natten till klockan fem. Utropstecken!

Sen att han var ett skrikmonster som absolut inte ville ligga/sitta/bli buren/sova under hela kvällen i går försöker jag glömma.

onsdag, april 05, 2017

Barnen, krigets offer

Jag klarar inte av att se barn som far illa längre. Alltså, det är ju inget jag har mått gott av att se tidigare heller men jag har på något vis ändå klarat av det, distanserat mig från det. Det går inte alls sedan Felix kom. 
I går grät jag till tv-nyheterna efter den där vansinniga giftgasattacken i Syrien. Små barn som låg och kippade efter luft med syrgasmasker på sig. Medvetslösa efter att ha andats in gasen, spyendes blod. En man bar en liten flicka, kanske fyra år gammal, vars liv var bortom räddning. 
Och det går inte. Världen kan inte vara så här grym. Barn kan inte få lida så här mycket för att vi korkade jävla vuxna ska spela något maktspel med varandra.

Ibland tänker jag att det var fel att skapa Felix, att låta honom växa upp i en värld som verkar bli grymmare och grymmare att leva i. Må han och hans jämnåriga göra världen till en bättre plats när vi nu misslyckas så fatalt. 

tisdag, april 04, 2017

Rutiner schmutiner

Förra veckan var jag på föräldragrupp för första gången. Det var trevlig och det kändes som att jag faktiskt kan ha en del gemensamt med de andra. Förutom att vi har barn i ungefär samma ålder alltså.
Hur som helst. Det var en person där som berättade att de redan hade rutiner med sin lilla baby. Rutiner som i att ”klockan sju varje kväll lägger vi barnet i dess säng och så ska barnet sova”. Typ. Och jag blev lite överrumplad av det, för det kändes så tidigt och som att de var hundra år före i barnets utveckling än vad vi är.

Här finns det liksom inga rutiner alls. Eller ja, han somnar ju oftast på kvällen vid ungefär samma tid men det kan vara i min famn, i A:s famn, i vaggan, i nästet i sängen, i soffan. Och då har han sällan pyjamas på sig. Det får han först när A går och lägger sig och kommer med honom till mig för matning. Och han sover ju inte ensam i sin egen säng heller. Han har bara legat i den vaken en gång. Han sover i nästet mellan oss och vaknar massa gånger per natt vissa nätter. Äter flera gånger per natt och ger mig aldrig mer än fem timmars sömn i sträck.

Och jag blir så osäker och fundersam och jag vet liksom inte. Ska vi försöka skapa mer rutiner? Lägga honom i sin egen säng? Försöka få honom att inte äta var tredje timme på natten? Ha en nattningsrutin?
Jag tycker ju liksom att allt funkar ganska bra som det är nu. Han somnar lite var som helst och går att flytta när han sover utan att han vaknar varje gång, även om det också händer förstås. Han känns ju trygg och lugn och sover ofta och mycket. Visst skulle jag vilja att han sov längre stunder på nätterna och inte ville ha mat så ofta. Men han kanske behöver det för att vara mätt? Han växer massa och hans viktkurva har gått från låg till över normal sedan han föddes så det är inte så att jag inte har tillräckligt med mjölk till honom. Han har ju för tusan gått upp två kilo på två månader! Fast om vi skulle ge massa mat eller extra ersättning på kvällen skulle han kanske sova lite bättre?

Hur har ni andra gjort? När har ni skaffat rutiner? Jag behöver input.

fredag, mars 31, 2017

Felix, två hela månader

Det är nästan så att det syns när du växer. Varje vecka är du större och kan mer, är mer en liten baby än en nyföding. Kinderna blir rundare och du mer vaken. Du tittar nyfiket på det mesta, gillar mycket men har ganska dåligt tålamod, precis som din mamma. Efter en kvart vill du göra något nytt. Du älskar mobilen ovanför vaggan och de små figurerna som vi hängt ovanför skötbordet. Du pratar med dem och tittar så förundrat. Annars är du inte så intresserad av leksaker, du tittar en liten stund på gosedjuren men tycker inte att de är så spännande ännu. Ungefär lika spännande som katterna. Lite lagom sådär. 

Du gillar både din mamma och pappa och skrattar åt dem nästan så fort du får syn på dem. Skrattar med ljud till och med, det har du alldeles nyss lärt dig. Annars gillar du bokstaven A som du ropar ut när du kommunicerar. Lite som sjöfågeln åda: Aoooo. Eller som apor pratar: ah ah ah ah ah. Du försöker forma munnen för fler ljud och viskar ofta fram små läten.
Du följer oss med blicken och har gjort det länge och det märks att du börjar kunna fokusera på lite längre håll nu. 
Än så länge kan inte greppa saker med vilje men har börjat vifta åt det håll sakerna är, även om jag inte är så säker på att du förstått att dina händer är dina händer. Du har inte riktigt upptäckt dem ännu. 

Du sover överlag väldigt bra. Vaknar två gånger per natt ungefär och somnar oftast om efter bara fem minuter vid bröstet. Du äter ungefär var tredje timme, vilket gör att det är lätt att släpa med dig på olika grejer utan att vara rädd att du ska bli vrålhungrig på en gång. Du är lätt att ta med, du sover bra i vagnen och är oftast nöjd. Överlag känns du nöjd. Nöjd och glad och trygg.  
Du är helt enkelt underbar. Jag älskar dig mer hela tiden och har landat i det här att jag är din mamma och du är mitt barn.
Nu har du funnits i två månader. Två månader som har förändrat mitt liv, förändrat mig i grunden. Två av de bästa månaderna i mitt liv. 

fredag, mars 24, 2017

En grinolle i huset

De två senaste dagarna har jag känt på hur det är att ha barn ”på riktigt” (höhö) tror jag bestämt. Skrutten, som jag tydligen kallar Felix, fick magvaccin i måndags och har haft ont i magen och överlag varit extremt orolig. Han sover inte mer än fem minuter åt gången på dagarna om han inte sover på mig eller A. Han gnyr och vaknar och skriker av magont och är ledsen för att han har tappat nappen eller av någon annan oklar anledning. Tänk att många har det så här varje dag. Jag är så bortskämd.

Annars är han himla rolig, sonen. Om en vecka blir han två månader och utvecklingen sker i en rasande takt. Han har lett mot mig och A i en månad redan och pratat sedan han var fem sex veckor ungefär, men nu är han liksom mer kommunikativ med oss. Interagerar mer på något vis.
Han är dock rätt rastlös så när man försöker underhålla honom med mobil (obs! sån med leksaker som hänger ovanför huvudet, inte en sån man ringer med), att sitta i babysittern, sitta och titta i famnen eller ligga på mage så klarar han max, allra allra max alltså, en kvart. Sedan blir han skitsur. Men det kanske är så, att de inte klarar av att ta in så mycket mer intryck åt gången.

Han sover normalt sett, alltså inte nu under grinperioden, några timmar åt gången på dagen. Vi har en vagga i vardagsrummet där han sover på dagarna, och det funkar superbra! En dag kan se ut som följande: Vaknar klockan sju, vill ha mat. Jag ammar honom och försöker lägga ner honom att somna igen, men han är supervaken. Vi gosar lite i sängen, han pratar och ler. Vi går upp, sätter honom i babysittern medan jag fixar frukost. Jag brukar hinna äta en och en halv macka innan han är missnöjd. Äter klart med honom på armen och hänger sedan i soffan ett tag. Efter två timmar typ brukar han vilja äta + sova igen så då får han det. Sedan fortsätter dagarna ungefär likadant. Vaken i en timme åt gången kanske plus tiden det tar att amma innan han sover en sväng, eller en lång stund.

Oftast gråter han knappt på hela dagen. Skriker mest av frustration när han är less på den aktiviteten vi håller på med. Och om vi gör nån utflykt, alltså på något läkarbesök eller för att handla eller fika med någon, så sover han i stort sett hela tiden. Vagnen is the shit än så länge. Däremot inte superglad alla gånger när man stannar.
På kvällen brukar han ha ett långt sjok när han bara sover, så oftast får jag och A äta middag i fred och kolla på någon serie. Lyxen! Vid nio- tiotiden brukar han vakna och käka och sedan somna om, sedan gör jag mig oftast redo för sängen och går och lägger mig medan Felix fortfarande sover i vaggan. Då tar A honom tills A också går och lägger sig, normalt sett kring ett. Då kommer han med Felix i pyjamas och så ammar jag honom för natten. Någon gång när jag varit som en trasa har A gett Felix ersättning på kvällen så att jag fått sova utan att amma honom för natten. Hjärta på det!
Och sedan vaknar Felix någon gång mellan tre och fem för att äta, sedan först till morgonen igen. Vid sju då ungefär.

Ja, det här var ju säkert superintressant för alla. Nåja. Varsågod för en dag i mitt liv. (Jag har ju för fan inget annat att blogga om nu när jag är föräldraledig!)

onsdag, mars 22, 2017

Mankemanget att ha barn

Det är rätt bökigt att ha ett barn och göra andra saker samtidigt. Har märkt flera saker som jag inte någonsin hade tänkt på innan jag blev en sån med barnvagn. Som:
1) att det är supersvårt att handla mat. Att bära en matkorg samtidigt som man skjuter en vagn är knöligt. Ännu knöligare är det att dra en varukorg efter sig samtidigt som man skjuter en vagn framför sig. Har hittills inte provat att dra en stor kundvagn samtidigt men tänker att det är så gott som omöjligt. Hur gör andra som måste handla mer än fem matvaror åt gången och har en barnvagn med sig? Hjälp!

2) att förflytta sig i tunnelbanasystemet. Själva tunnelbaneåkandet går ju fint, men när man ska ut från stationerna är inte lika lätt. Balansera vagn i ryckiga rulltrappor är ingen höjdare så alternativet att leta hiss är att föredra. Tyvärr fungerar de sisådär och luktar sju gånger av tio starkt av urin. Fy fan. Och så ligger de alltid en mil bort och är svåra att hitta.

3) att prova kläder. Omaket att klä av sig alla kläder för att kränga på sig andra blir liksom hundra gånger värre när man antingen måste knöla in en barnvagn i provhytten eller ha ett grinigt barn på armen. Tror inte att det är meningen att man ska prova kläder när man släpar på ett barn samtidigt. Vilket är synd eftersom kroppen liksom förändrats och jag inte längre kan köpa kläder genom att titta på dem och se att de passar. 
Går därmed alltid tomhänt hem efter en dag på stan. Där har ni nåt att tänka på butiker!

4) att kissa i offentliga miljöer. Provrumsproblematiken all over again. Som tur är finns ju ofta handikapptoaletter där barnvagnen ryms. Är ändå bökigt och en mankemang man gärna slipper. 

5) att göra läkarbesök där du ska undersökas och inte barnet. Oftast vill mottagningarna inte ha in en barnvagn så då måste du släpa på dig själv, ett barn, skötväska, vanlig väska (om man som jag fortfarande trilskas med att inte använda skötväskan som väska), vinterjacka och halsduk mössa vantar till dig ovh barnet. Mardrömmen då är att barnet spottar ut nappen så den hamnar på golvet och du på något vis måste försöka böja dig ner med hela packningen för att plocka upp den. Ja, jag talar av egen erfarenhet. 

lördag, mars 18, 2017

Hjärtögonemoji

Lika fin i verkligheten. 

Nu ska jag och min lilla familj fira att väskan är här* med att äta potatisgratäng och vegetarisk schnitzel och melonsallad. Och dricka lite rödvin. Bra lördag. 



*skämt. Vi firar mest bara lördag. 

torsdag, mars 16, 2017

Är det detta som kallas amningshjärna?

I går blev jag uppringd av en kvinna på Astrid Lindgrens barnsjukhus som sa att vi hade remiss där för att kolla upp en grej med lillkillen (orkar inte dra detaljer nu) och undrade om vi kunde komma redan i dag eftersom de hade en avbokning. Detta var första gången vi hörde något om detta sedan läkaren på BB sa att han skulle skicka en remiss, så det kom ganska plötsligt och samtalet kom när jag stod på bussen. Förutsättningarna var alltså inte de bästa.
I alla fall. I dag kunde jag för allt i världen inte komma ihåg var vi skulle. Inte vilken avdelning och inte hur vi skulle hitta dit. Det enda jag minns var b-hissarna i gamla sjukhuset och klockan 13. 

Så jag ringde dit i dag som nån himla kocko och bara "hej jag vet inte vart jag ska med min son senare i dag, kan ni hjälpa mig?" Och så uppgav jag min sons personnummer. 
Personen i andra änden blev mycket förvirrad. "Det larmar rött här... Kan du säga personnumret en gång till, det finns nämligen inte."
Så ja. Inte nog med att jag inte visste vart jag ska, jag har tydligen glömt bort min sons personnummer också.

Herregud. Tror jag behöver sova. 

onsdag, mars 15, 2017

Detta har hänt, typ

• I natt sov barnet så himla bra. Jag ammade när jag gick och lade mig vid midnatt (jag vet, oerhört sent men fastnade och ville se ett avsnitt till av The Fall som vi börjat plöja igenom). Sedan vaknade han inte förrän halv fem då jag ammade och bytte blöja på honom. Så vaknade han en liten stund med magont vid klockan sex, men A masserade honom på magen så han pruttade och jag kunde somna om. Och sedan vaknade han först nyss, strax innan åtta! Herregud alltså vilken lyx. Han sover hur bra som helst ju, vilket gör att jag orkar på ett helt annat vis. Fyra och en halv timme ostörd sömn är underverk för mig. 
"Normalt sett" (det han gjort de flesta nätter iaf) vaknar han var tredje timme ungefär. Också helt okej faktiskt. 

• I går skulle jag hämta ut min väska (iiih!) och packade barn och mig själv och gick den dryga kilometern till affären. Väl där konstaterade jag att jag hade glömt mitt leg hemma och kunde därmed inte få ut paketet. Orkade inte gå hem och tillbaka igen så får hämta den i dag om jag hinner. 

• Förra veckan var jag med min vän och våra kids på Mall of Scandinavia typ halva dagen. Jag var därmed utanför hemmet ensam i säkert sex timmar. Och det gick jättebra! Jag ammade honom på lunchstället och gjorde därmed offentlig amning-premiär. Allt gick superbra och Felix sov nästan hela tiden. 

• I helgen var det huset fullt här hemma hos oss. Mamma och pappa kom för att fira min födelsedag och gosa med vårt barn. Sedan kom A:s syster eftersom hon skulle träffa en kompis i Stockholm och på lördagen kom min ena syster med man och ena barnet på besök.
Det var så himla mysigt att ha alla här och vi åt god mat, superkladdig tårta och drack bubbel. Jag var minst sagt helnöjd med det födelsedagsfirandet!
Och en orelaterad bild på barnet som intensivt stirrar och pratar med sin mobil, varsågoda! 

torsdag, mars 09, 2017

Jag köpte den!

Alla eniga, till och med A. Så jag köpte väskan. För gårdagens brakpris. 2.200 och sedan tio procent på det som du anonyma tipsade om. Tack! 
1.980 därmed. 
I dag kostar den återigen 3.995. Känns som jag inte kunde ha gjort ett bättre fynd.

onsdag, mars 08, 2017

Ska jag köpa nu då?

Alltså, det här vill jag ju inte se nu. 
Ni minns väskan jag halvt på skoj frågade om jag skulle köpa innan jag födde barn. Den för fyra tusen?
Nu kostar den 2.200 och det känns fortfarande vansinnigt dyrt för en väska, men ändå mer överkomligt när jag är kär i väskan. Men ändå, dyrt. Men nästan halva priset. 

Ska jag "unna" mig den? Från mina sparpengar? Jag fyller år på fredag. Och har inte handlat kläder eller nåt till mig sedan jag köpte två skjortor när jag var gravid. Jag behöver den inte och det är vansinnigt lyx för en föräldraledig. Men jag tycker att den är sjukt fin. 
Så på riktigt: Hur ska jag göra?

onsdag, mars 01, 2017

Mamma i en månad

Tiden går så sjukt fort. Felix har funnits i en månad redan och jag och A har varit föräldrar lika länge! Absurt.
Allt börjar ändå kännas naturligt nu. Vi känner oss tryggare i rollen, förstås, och har nästan hamnat i någon slags vardagslunk. Förutom de dagar då Felix av olika orsaker vägrar ligga ner ensam eller har ont i magen och gnäller hela dagen. 
Men de dagarna är få. Oftast är han en liten ängel. Vaknar ungefär var tredje timme på nätterna och vill ha mat. På dagarna kan det ibland gå ännu längre mellan matningarna. Ibland också mycket kortare förstås. 
Nu har han sin första förkylning och är lite kinkig, men med nässugens hjälp går det att lindra den. Han har inte feber utan bara hosta och snuva som tur är. Hoppas det har gått över snart. 

Amningen funkar bra igen. Får ont ibland när han river i brösten med sina klor till naglar eller när han har "snutta hela tiden"-dagar. Men den där hemska lördagen som jag skrev om löste jag med amningsnapp och det funkade superbra, så de problemen går ju att lösa. Använde nappen på ena bröstet i en dag så bröstvårtan fick återhämta sig och slutade sedan. Funkade superbra. Han åt lika bra med som utan den. 
Han tar flaska också, vilket är bra. Han har fått ersättning två eller tre gånger och jag har pumpat ur brösten några gånger också. Han verkar inte ha skillnad på hur maten kommer, så länge den kommer. Så gött!

Han växer som han ska också. Sist hade han gått upp 450 gram på en vecka och två dagar, så det känns tryggt och bra. Han är mer än ett halvt kilo större nu än när han föddes. Fortsätter han så här blir han snart en liten tjockis. Härligt! 
Förutom att äta gillar han att ligga och titta och sprattla med armar och ben. Han är väldigt vaken och pigg när han är vaken. Nyfiken. Tittar mycket och följer med blicken, trots att jag förstått att små barn inte ser så mycket. 
Favoritplatsen att hänga på är nog pappas bröstkorg. Där somnar han nästan omedelbart och det är oerhört skönt att han är så trygg med A eftersom det ger mig lite frist. Till att bara vara jag ett tag. Det är väldigt skönt det också. 

Sammanfattningsvis är Felix alltså världens bästa barn. Om någon nu tvivlade på det. Heh. 
Söt är han också. Lilla godingen. 

söndag, februari 19, 2017

En bra dag och Felix

Tänk alltså. Dagarna kan vara så olika. 
Jag orkar inte ens prata mer om gårdagen just nu, annat än säga tack för all pepp och alla råd. Tror jag grinade när jag läste vartenda ett. 
I dag är en bra dag. Och lillkillen har fått sitt namn. Till slut. 

lördag, februari 18, 2017

Trasan som en gång var jag

I dag är ingen bra dag. Jag är så jävla trött, hittar inte sömnen och vill mest bara gråta. 
Amningen har ett backslag. Ena bröstet gör så ont att amma ur att jag gråter varje gång jag måste amma ur det. Bröstvårtan är så öm att jag inte kan nudda den utan att skrika. Och nu, utan någon som helst yttre påverkan dunkar det i hela bröstet av värk. Babyn vill helst ligga och snutta på bröstet och ha mig som napp vilket gör det hela så mycket värre. Han tycks ha glömt hur gött det var med nappen. 

Provade pumpa ur bröstet för att skona bröstvårtan men fick bara mer ont av det. Kanske jag gör fel? Kände mig som sämst i världen i alla fall. Sämst som mamma, så där som man känner när man inte har sovit nåt alls typ. 
Onda bröstet har början till mjölkstockning också eftersom jag knappt kan mjölka ur eller amma det och frustrationen växer. 

Han sover inte heller. Gnyr och håller på nätterna igenom. Ibland får han vansinnig magknip och ligger och skrikbajsar.
Är allmänt onöjd. Och känslan att jag är den sämsta mamma ever förstärks.
Jag kanske inte kan helamma honom?
Som det är nu känns allting hopplöst. 
Jag hoppas att det känns bättre efter sömn. Sömn. Åh vad jag vill sova. 

Söt men också ett monster

Nattens sömn: Två timmar mellan 4 och 6.
Hade räknat med dålig sömn, men det här är ju löjligt lite. 

Mvh zombien