söndag, februari 19, 2017

En bra dag och Felix

Tänk alltså. Dagarna kan vara så olika. 
Jag orkar inte ens prata mer om gårdagen just nu, annat än säga tack för all pepp och alla råd. Tror jag grinade när jag läste vartenda ett. 
I dag är en bra dag. Och lillkillen har fått sitt namn. Till slut. 

lördag, februari 18, 2017

Trasan som en gång var jag

I dag är ingen bra dag. Jag är så jävla trött, hittar inte sömnen och vill mest bara gråta. 
Amningen har ett backslag. Ena bröstet gör så ont att amma ur att jag gråter varje gång jag måste amma ur det. Bröstvårtan är så öm att jag inte kan nudda den utan att skrika. Och nu, utan någon som helst yttre påverkan dunkar det i hela bröstet av värk. Babyn vill helst ligga och snutta på bröstet och ha mig som napp vilket gör det hela så mycket värre. Han tycks ha glömt hur gött det var med nappen. 

Provade pumpa ur bröstet för att skona bröstvårtan men fick bara mer ont av det. Kanske jag gör fel? Kände mig som sämst i världen i alla fall. Sämst som mamma, så där som man känner när man inte har sovit nåt alls typ. 
Onda bröstet har början till mjölkstockning också eftersom jag knappt kan mjölka ur eller amma det och frustrationen växer. 

Han sover inte heller. Gnyr och håller på nätterna igenom. Ibland får han vansinnig magknip och ligger och skrikbajsar.
Är allmänt onöjd. Och känslan att jag är den sämsta mamma ever förstärks.
Jag kanske inte kan helamma honom?
Som det är nu känns allting hopplöst. 
Jag hoppas att det känns bättre efter sömn. Sömn. Åh vad jag vill sova. 

Söt men också ett monster

Nattens sömn: Två timmar mellan 4 och 6.
Hade räknat med dålig sömn, men det här är ju löjligt lite. 

Mvh zombien

måndag, februari 13, 2017

Mitt hjärta går sönder

Den här babyn alltså. Jag döööör av att bara titta på honom. Han är så otroligt underbar och charmig och söt och härlig och och och och jag är så partisk att det skriker om det, men skit samma. Han är världens bästa barn.

Mage och bröst

I natt sov jag för första gången sedan mjölken runnit till ordentligt utan behå. Jag hatar att sova med behå och har egentligen bara väntat på att bröstvårtorna ska sluta vara så ömma att jag måste ha den på mig på nätterna. 
Och det gick bra. Det var dock vissa komplikationer som jag inte hade räknat med. Som när jag vid femtiden var uppe och bytte blöja på babyn. Han började skrika när han blev naken, i vanlig ordning, men min kropp reagerade superstarkt på det. På ett sätt jag inte hade förväntat mig. Båda brösten började läcka massa mjölk så fort han började skrika. Hur knasigt är inte det?! Hade ingen aning om att det kunde utlösas av barnskrik. 

Sedan vill jag bara säga att jag älskar min mage just nu. Den är så himla mjuk och go och jag vill helst att den ska vara så här för evigt. 
Det känns som att huden är supermjuk också och så putar den precis lagom mycket. Kvinnligt. 
Den är så fin och härlig. 
Och jag är så himla glad över att jag känner så. Att jag älskar magen trots att den inte är så platt som förut. 

I dag kom jag med nöd och näppe i ett par vanliga jeans också. Så gött. 
Har en gummisnodd i midjan och så sitter de tajtare än tidigare. Men ändå. Vanliga jeans! 

fredag, februari 10, 2017

Så kom han till världen, del 2

Värkarna fortsatte med samma intensitet och alla i rummet var övertygade om att barnet snart skulle födas. De satte en grej på babyns huvud så att dess hjärtfrekvens kunde mätas utan att jag skulle behöva ha CTG:n på magen. 
Jag gnydde om smärtlindring och fick tens-plattor satta fram på magen där det gjorde som mest ont. De stack och pirrade mest obehagligt och jag domderade A att höja, sänka, höja, stänga av, höja, sänka i all oändlighet tills vi konstaterade att det faktiskt var bäst att ha dem helt av. De hjälpte inte tillräckligt mycket. 
Jag började må riktigt riktigt illa och vid 13-tiden började jag spy. Allt jag fick i mig kom upp efter bara någon minut igen. Ropade "spypåse" i stort sett efter varje värk och kräktes upp de två munnar saft eller vatten jag fick i mig efter den förra. 

Personalen byttes. Nya personalen frågade om smärtlindring och jag sa "epidural om det är någon vits så här sent" och de sa att det kanske var en vits, men var samtidigt osäkra på hur mycket det skulle hjälpa så här i slutfasen. Jag hade ju bara någon centimeter kvar till krystvärkarna. 
De förslog i stället lustgas, som jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville ha. Och herregud! Himmelriket var nära. Jag klarade plötsligt av värkarna på ett helt annat vis. Det var tungt och kämpigt och det tog tid och jag spydde fortfarande oavbrutet men jag stod liksom ut.

Värkarna uppfattades stundtals lite för svaga och jag fick värkstimulerande dropp för att få fart på sakerna. Jag var tio centimeter öppen men hade en liten liten kant kvar på baksidan som babyns huvud skulle passera innan jag var fullt öppen. 
Och den där jävla kanten. Babyns huvud ville inte passera den. Det tog evigheters evigheter och jag såg att det började skymma ute och svor över att det drog ut på tiden. Hade dock så ont att jag bara kunde prata i enordsmeningar. "Lustgas", "vatten" och "spypåse" var allt jag kunde säga. 
Personalen sa åt mig att byta ställning med jämna mellanrum och jag följde villigt. Gick på toa och hade värk där, satt på huk i sängen, lutade på saccosäck, låg på rygg, låg på ena sidan och andra sidan, satt på pall och så vidare. 
Värken kontinuerlig men babyns huvud kom inte förbi. 

Till slut sa barnmorskan att kanten var passerad. Jag minns att jag skrattade av lättnad och sa "fyra timmar senare ..."
De riktiga krystvärkarna började så småningom sätta i gång. Jag hade ont ont och vred och vände och bände min kropp till den grad att jag bröt av nålen med värkstimulerande dropp som satt i handen. Personalen fick panik eftersom det sprutade blod och värkarna genast avtog i styrka. De försökte sätta nytt dropp i handen - misslyckades. Försökte sätta i armvecket - misslyckades. Försökte sätta i andra handen - misslyckades. Försökte en gång till i andra handen - misslyckades. 
Till slut fick de kalla på experthjälp som satte en supergrov nål i min handled och lindade så mycket tejp runt att jag absolut inte skulle kunna slita bort den. 
Jag minns att det var blött på båda mina händer och A sa efteråt att det sprutade blod om mig. Jag var mest irriterad eftersom jag hade kraftiga värkar samtidigt som ingen verkade bry sig om. Och dessutom nödhöll de mina händer, så jag kunde ju inte klämma någons hand för att ta mig igenom smärtan. 

Enligt journalen började krystvärkarna ordentligt vid klockan 21. Nio timmar efter att jag kom in och var supermycket öppen. Jag minns dem som i en dimma. Jag försökte trycka inåt, få kraft nedåt. Jag lät som en ko, enligt A. De höjde droppet och gav mig antibiotika eftersom vattenavgången närmade sig 18 timmar sedan. 
Här någonstans byttes personalen igen och jag var arg för att någon annan nu skulle ta över, när det gick så bra med de andra. Men glömde känslan typ på en gång och fick ett jättebra förtroende för nya barnmorskan. Hon var lugn och trygg och informerade mig om läget. 

Undersköterskan sa "nu är det inte långt kvar, snart kommer ditt barn" och jag minns glädjen. Jag tänkte mig hela förlossningen som ett maraton, men efter de många timmarna kunde jag till slut inte se målet. Det var som att efter varje uppförsbacke som jag nådde krönet på möttes jag bara av en ny uppförsbacke. Det kändes tröstlöst och jag var ganska slut. 
Krystvärkarna var superstarka och barnet kom längre och längre ned. Det skulle bara förbi blygdbenet och sedan var det ute, sa barnmorskan. 
Jag kämpade och kämpade och var så himla trött. Min ork började ta slut och A sa att det var den värsta känslan han upplevt, när jag förlorade kraften. När jag inte var superhjältestark länge. När jag gnydde "ta ut det, få ut barnet, jag orkar inte mer". 
Barnmorskan tog tag i mitt ansikte och sa åt mig att jag visst orkade. 

Efter en timme med krystvärkar förstod hon att barnet behövde hjälp. Det kom inte ut på egen hand, hur bra jag än krystade. Hon kontrollerade allt och konstaterade att barnets huvud låg snett och med ansiktet uppåt mot sidan instället för nedåt som är det normala. Det var därför den där kanten tog så lång tid att ta sig förbi, huvudets omkrets blir mycket större när inte den lilla toppiga toppen kommer först.
Barnmorskan kallade på en annan barnmorska för att rådfråga. Här fattade jag ingenting av vad de höll på med utan var mest arg för att de tvingade mig att kliva upp från pallen till sängen igen. Att göra det med ett huvud som sticker ut mellan benen är inte så skönt kan jag meddela. 
A sa för första gången att det var nära och att jag inte hade långt kvar, och hans ord gav mig styrka. Säger han det, en lekman det, då är det nära. 

På sängen igen och efter en värk kände jag att det stack till mellan benen och gnydde "aj aj aj, inte pilla, det gör ont". 
Då hade barnmorskan gjort ett litet klipp. 
Jag minns att värken kom och ena barnmorskan ropade stopp, tryck inte på mer. Och jag lydde men fattade inte varför. Var något fel? Blev extremt orolig. "Vad händer, vad händer?" frågade jag. "Titta nu så får du se när ditt barn kommer till världen svarade hon. 
Och jag tittade och såg hur ett barn sakta sakta kom ut ur mig. 
Ett skrik och sedan rakt upp på min mage. Jag kunde inte förstå. Det var över. Babyn var här. A stod med tårar i ansiktet och jag andades lugnt. 
Babyn var här! Klockan var 22.21.

Resten spelade ingen roll. Jag hade extrem vätskebrist och halsbränna, läkaren kom och sydde mig mellan benen i en hel timme och barnmorskan förklarade var de syr och sa att jag inte brustit något alls utan att det bara var klippet som skulle sys. 
En av de som var med och förlöste mig kom och visade moderkakan som jag knappt märkte av när den kom ut. A klippte navelsträngen och vi fick veta att det var en pojke. Sedan lämnades vi ensamma med det där knytet på magen. Han låg och kikade men var tyst och lugn. Och helt missformad i huvudet efter att ha fötts med huvudet på sned. 
Efter ytterligare en timme fick vi mat som jag knappt kunde få i mig efter spypärsen och sedan kom de och vägde och mätte parveln. 51 cm lång och 3.325 gram i vikt.
Han var helt perfekt och helt underbar!
Och jag hade känslan att jag aldrig aldrig aldrig igen ska föda ett barn. 

torsdag, februari 09, 2017

Fantastiska kroppen

OBS! Detta är inte menat som nåt skryt eller så, bara en hyllning till min lekamen som bär upp hela mig. Tolka det rätt, please. 

Det har gått nio dagar nu. Nio dagar sedan babyn krystades ut genom mitt kön och kom till världen. 
Det var en pärs för kroppen. Förstås. Jag hade träningsvärk i flera dagar efteråt och musklerna (?) i vänster arm var så mörbultade att jag i flera dagar var bortdomnad längst ut på fingerspetsarna. 
Könet var svullet och ömt och sytt med massa stygn och jag kunde inte ens känna var vaginan slutade och var min anal började. Det var bara ett stort svullet berg där mellan benen. 
Magen var fortfarande stor, ungefär så stor som när jag berättade för alla om graviditeten, alltså vecka 20-stor. 

Nu, nio dagar senare, är min kropp så gott som återhämtad. Jag känner skillnad på sakerna mellan benen och även om jag är öm och ibland får så ont att jag måste ta en värktablett så känns det liksom okej. Jag har återigen hittat musklerna där nere och kan nu i alla fall göra svaga svaga knipövningar.
Träningsvärken är borta och kroppen känns ganska stark igen, inte helt sönderanvänd, och magen, den som för nio dagar sedan var en rejäl kula är nästan helt platt. Helt otroligt!
Första dagarna kändes det tydligt att magmusklerna var delade och en mjuk påse hängde i mitten av magen, men nu känns det redan som att musklerna flyttat ihop och påsen liksom förintats. Knappt någon lös hud alls, bara en helt vanlig mage. Som förut. 

Jag kan inte låta bli att bli hänförd. Min kropp alltså, vilken extrem återhämtningsförmåga den har. Vilken otrolig tillgång den är. Vad glad jag är att den har burit ett barn, fött det till världen och återhämtat sig rekordsnabbt. 
Jag tror aldrig jag har varit så imponerad av min egen kropp. Jag tror till och med att jag älskar den. Älskar min kropp, för den är fantastisk!
Och en bonusbild på den där parveln som min kropp varit med och tillverkat. Han älskar jag mer än kroppen faktiskt. 

onsdag, februari 08, 2017

Stenar som lossnar

Babyn var ett monster i natt. Om han inte låg med ett av mina bröst i munnen, tätt intill min kropp, var det skrik och panik. Pågick från cirka 23.00 till 06.00. Däremellan var det max tiominuterssömn några gånger. Var som en trasa fram tills han äntligen somnade i sitt nest och sov till 9. Sedan ammade jag igen och så sov han - och vi - fram till 12. Är dock lite zombievarning på mig fortfarande. 

Liggammar mest hela tiden nu, tack alla för tips! Och det funkar så himla bra. Han får superbra grepp och bröstvårtorna är nästan inte såriga alls. Hurra! Är dock fortfarande lite skraj över att jag somnar och han ligger halvt om halvt på sidan. Rygg är ju det bästa sättet för att undvika plötslig spädbarnsdöd. Och det är min värsta mardröm. Jag är fortfarande orolig över att han ska sluta andas. 

Hur som helst, det jag skulle skriva var att BVC-sköterskan var på besök i dag och gav honom mer än godkänt. Han har gått upp 200 gram sedan vi lämnade BB i fredags, vilket hon sa var kanonbra. Han är nästan vid sin födelsevikt nu och därför behöver jag inte oroa mig så mycket för amningen sa hon. Han får mat. Mycket mat. 
Och så sa hon att vi kunde testa trösta med napp nu på natten om han krånglade så här mycket som i natt. Hon sa att jag måste vila bröstvårtorna och inte amma oftare än med en timmes mellanrum. Och max amma tio min på ena bröstet, tio på andra och kanske upprepa en gång om det behövdes. 
Kändes så himla skönt. 

Hennes ord var som bomull i mitt oroliga hjärta. Han växer, jag har mjölk som räcker till honom, jag behöver inte nödamma honom nätterna igenom på grund av oro att han är hungrig och amningen är så pass etablerad att vi kan börja trösta med napp. Det känns som att jag vunnit högsta vinst på lotto!
Barnet mår bra! Är mätt och nöjt. 

Nu ska jag sova, så jag orkar natten. 

tisdag, februari 07, 2017

Så kom han till världen, del 1

A fyllde år. Jag lagade hemmagjord pizza med chevre och färska fikon och en gigantisk efterrätt med lemon curd-kräm med färska bär och maränger. Vi skrattade och myste framför The Wire och gick och lade oss först sent. 
I sängen spelade jag Backpacker på mobilen ett litet tag tills jag gick upp för att kissa en sista gång. Kom tillbaka till sängen och böjde mig ned för att sätta i mobilladdaren och när jag reste mig upp började det plötsligt rinna ur mig. Ingen flod men heller ingen liten ynka flytning. Det rann längs benen och blev blött på golvet.
"På riktigt, jag tror att vattnet gick", var allt jag fick fram innan jag tryckte toapapper mot mitt kön och gick tillbaka till toan. Klockan var kvart i två. 

A googlade "vad gör man när vattnet går". Vi hade inte räknat med det. Vattnet går ju sällan. Förlossningen skulle ju börja med värkar hemma, långa utdragna. Jag skulle sitta i duschen och smärtlindra mig själv med varmt vatten och vi skulle få vänta evigheter på att få åka in till förlossningen på riktigt. Det var det scenariet vi hade målat upp. 
Han ringde förlossningen som ville veta om vattnet var missfärgat och om babyn rörde på sig. Vi fick 45 minuter på oss att känna babyns rörelser, sedan skulle vi ringa igen. Ännu inte en enda värk och babyn var prickstill. 
Kände till slut av rörelser och förlossningen meddelade att vi skulle komma in halv nio på morgonen för kontroll. Så länge jag inte hade väldiga värkar skulle vi stanna hemma. 
Vi packade BB-väskan och gick och lade oss. 

Klockan fyra vaknade jag (om jag nu hade lyckats somna, jag minns inte exakt) av första värken. Värkarna kom med en kvarts mellanrum och jag slumrade lite mellan dem. De eskalerade dock rätt snabbt och vid sjutiden gjorde de ont ont. Jag åt en snabb frukost och satte mig i duschen. Kunde vid det här laget fortfarande hantera livet mellan värkarna. I bilen på väg till SÖS ökade de ännu mer i intensitet. Kom med kanske fyra minuters mellanrum och varje gatubrunn som vi körde över gav en enorm smärta. 

På förlossningen var de lugna. Klockade värkarna, som otroligt nog lugnade sig lite. Fem till sju minuters mellanrum och barnmorskan sa "det här kommer ta ett tag - åk hem igen. Ni får tid i morgon klockan 11 igen, men jag tror att ni kommer att komma in tidigare." Hon ville inte kolla hur öppen jag var eftersom infektionsrisken var så stor när vattnet hade gått.
Jag skulle ha stått på mig mer. Sagt att förlossningsarbetet faktiskt hade satt i gång, för jag kände ju det. Men jag har aldrig fött barn och hur ska jag veta bättre än en barnmorska?
Vi hade en mardrömsresa hem i bilen och jag kunde knappt röra mig mellan värkarna och ta mig upp i lägenheten igen. Klockan var ungefär 10.30. 

A värmde mat till oss och jag kunde inte äta. Åt en liten liten bit pizza från gårdagen medan A gick i duschen. Värkarna bara ökade och ökade och jag hade laddat ner en värkapp för att klocka dem. Visade att de kom med två minuters mellanrum och pågick i cirka en minut åt gången. Skrek åt A att han fick bli klar i duschen och ringa förlossningen igen och säga att vi kommer in. Klockan var 11.20.
Han ringde och fick besked: "Vi har inte rum för er. Alla förlossningssalar är fulla just nu. Kan ni vänta hemma i några timmar till?"
Jag var vansinnig och A sa bestämt nej. Folket på SÖS ringde runt till andra sjukhus för att se var vi skulle få plats. Södertälje var beskedet. 
Jag ville inte dit. Sa nej till A, sa att vi skulle vänta, men han tog tag i mig och sa "du kan inte vänta, vi måste åka dit". 

Jag minns knappt resan dit. Jag djupandades genom varje värk och lyckades på något vis ta mig igenom dem. Lyckades också gå från bilen in till sjukhuset och där blev det fart på personalen. De ringde på personal från förlossningen, de kom med rullstol och snabbt var jag i ett förlossningsrum och hade fått av mig kläderna. De försökte sätta dit en CTG på min mage för att kolla att babyn mådde bra, och mäta värkarna, men det gjorde så ont att de helt enkelt fick strunta i det.
Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen åtta centimeter. Klockan var 12.

måndag, februari 06, 2017

Tårar och mjölk

I går hade jag min baby blues, eller vad det kallas. Värsta dagen hittills efter mardrömsnatt med ledsen baby som aldrig var nöjd hur mycket jag än matade och bytte bajsblöjor. I går grät jag hela dagen och sedan sov jag mest hela tiden. Orkade därför med natten bättre. Han var nöjdare också och så var A ganska pigg och tog något eller några blöjbyten så jag fick vila lite lite till. 
Han längtar tills jag kan pumpa ut mjölk så han kan avlasta mig med nattmatningen. Hjärta på det! 

I natt var bättre som sagt och jag tror att det beror på att babyn är mättare, mjölken har verkligen runnit till nu. Så mycket att det rinner ur ena bröstet när jag matar ur det andra! Och det var bara vid ett tillfälle som han inte var nöjd förrän han fick sova på mig. Vet att man inte ska sova med babyn i sängen för risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad ska man göra? Jag var extremt orolig men lyckades ändå somna med honom på min arm, tryckt mot min kropp. Efter en timme kanske kunde jag flytta honom till babynestet.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här, så nu slutar jag.  

lördag, februari 04, 2017

En jävla novis

Herregud, tror aldrig jag har googlat så mycket som de senaste dagarna. Och då googlade jag rätt mycket under graviditeten också. 
Men nu när vi måste ta hand om ett helt nytt liv är det rätt mycket man undrar över. Vi stannade ju två dagar på BB och fick massa råd och hjälp och tips, men det uppkommer ju nya saker hela tiden. Och jag gillar inte att vara till besvär och hålla på och ringa BB och fråga. 
Jag är ju så himla ovan med allt. Har googlat om amning tio gånger, men det är ändå så svårt. 
Och så en portion oro på det. Vaknar (när jag äntligen lyckats få somna) och känner om han andas. Vågade inte somna första tiden ifall A inte var vaken. Så himla osunt. 
Nu undrar jag om han får tillräckligt med mat, om jag bör väcka honom för att mata honom, om hans ögonvitor är gulare än i går, om han sover för mycket. 
Och så den egna knasiga kroppen då där allt känns främmande och skrämmande. Och hormoner och sömnbrist och känslor överallt. 

Jag är så ny på det här. Så ovan. Men om några dagar hoppas jag att allt känns lite mer stabilt. Hoppas. 

Due date

Ligger på soffan och kollar på babyn. I dag skulle han ha kommit. Nu är han fyra dagar och världens bästa. 

torsdag, februari 02, 2017

Känslan just nu

Jag sover som skit men mår så jävla bra. Han, han som var där inne i min mage, är  så oerhört härlig. Underbar. Magisk. Alla positiva adjektiv med förstärkningsadverb framför. 
Och jag mår efter omständigheterna också bra. Är sydd i hela underlivet typ men har knappt alls ont. Trots att de klippetiklipp i snippan när jag hade haft krystvärkar i en timme och tjugo minuter och de märkte att min ork började ta slut. Herregud alltså. Minns att jag ynkligt klämde fram "ta ut babyn, få ut den" där någon gång. 
A sa att jag slutade vara så där superhjältestark där ett tag. Jag minns barnmorskan som tog tag i mitt huvud och tittade mig i ögonen och sa "du klarar visst det här, du är superstark".
Och när jag har hunnit smälta allt lite nu måste jag säga att jag var superstark. Och jag klarade det. Jag gjorde det! Min kropp är fantastisk. 

Det blir bara fragment nu, jag orkar inte tänka hela långa tankar. 
Men känslan jag har är i alla fall en enorm enorm lycka. Och ja, att jag aldrig vill göra om det förstås. 

onsdag, februari 01, 2017

Jag är världens sötaste förstås

Hej! Här är jag! Utanför magen den här gången. 
När mamma har sovit lite mer än fem timmar på två dygn återkommer vi med mer. 

lördag, januari 28, 2017

En ynka vecka

Om babyn gör som fem procent av alla barn i magen och kommer på exakt det datum barnmorskan satt på en, då är jag mamma om en vecka. 

*den där skrikande emojin*

fredag, januari 27, 2017

Annat jag funderar på

Någon i mitt Facebookflöde delade en länk på topplistan dyraste bostäder i Skellefteå och ingressen gjorde en stor grej av att flera hus under 2016 sålts för över fyra miljoner. När jag läser det undrar jag varför i helvete jag bor här?!? För fyra miljoner får du knappt en trea i säg Liljeholmen. 

Två dagar efter varandra kommer vansinniga besked från USA och från Ryssland som har som uppgift att göra det jävligare för kvinnor. USA stoppar allt bistånd till organisationer som är för fri abort och Ryssland tillåter hustrumisshandel utan att den som slår får en rättegång. Det ger bara böter eller ett väldigt lindrigt fängelsestraff.
När jag läser det undrar jag varför världen plötsligt går bakåt? Vad fan hände?

torsdag, januari 26, 2017

"Borde hamna i Guiness rekordbok"

Dag ett på föräldraledigheten var dra sig i sängen, gosa med katterna, laga god mat och liksom vara hemma och njuta. Fram till klockan fyra fem ungefär. Då får jag ett mess från schemaläggaren på jobbet. Det innehöll ord som akut och kris och hjälp och "om du mår bra och känner att du orkar ..."
Så dag två på föräldraledigheten steg jag upp klockan fem på morgonen och tog taxi till jobbet. Jodå. 
Alla skrattade åt det absurda i att jag var tillbaka. "Men vad gör du här?" "Jag har ju hört att folk tar kortare och kortare föräldraledighet, men en dag måste vara rekord!"

Men det gick bra. Har dock fått sota för det sedan dess. Att vara sen kväll-jobbare normalt sett och sedan hoppa in som tidig morgon-jobbare gav mig cirka fyra och en halv timmes sömn som inte gick att sova igen efter att jag slutat jobbet. Kände mig helt slut i går också, så efter en inbokad lunch med en vän försökte jag desperat ta igen sömnbristen på soffan. Sov kanske fyra gånger innan jag däckade för natten vid halv tolv. 
Tänker att detta är en perfekt uppvärmning för den troliga kommande sömnlösheten som babyn i magen kommer att föra med sig.

Annars: intet nytt under solen. Babyn ger fortfarande inga tecken på att den planerar komma ut de närmsta dagarna. Skönt, då hinner jag kanske sova lite mer innan det är dags. 

måndag, januari 23, 2017

Föräldraledig och vecka 39

Inte nästa helg, men helgen efter det ska babyn komma har barnmorskorna räknat ut. Så knasigt. Är i vecka 39 nu. 
I går skruvade vi äntligen ihop spjälsängen och jag bäddade den med molnlakan. Blev nästan sugen på att själv krypa ner. Blev så himla verkligt nu, när en barnsäng står här och väntar. Mer verkligt än vagnen i hallen faktiskt. 

I dag är också första föräldralediga dagen, jag skulle annars gå på jobb 14.30. Känns skönt att slippa faktiskt, så trött som jag känner mig. Sömnen är ju inte vad den borde vara. 
Vet dock ännu inte om försäkringskassan godkänner mig som boende och arbetande i Sverige, kollade förra veckan och stod fortfarande att det var under utredning. Herregud, snart två månader sedan jag skickade in arbetsavtal och papper på att jag inte tillhör finska motsvarigheten. Hur lång tid ska det ta?
Oavsett tänker jag nog inte lyfta några pengar för de här enstaka dagarna den här månaden, men känns ju skönt att i alla fall ha fått klartecken innan babyn kommer.

I går gick vi också en profylaxkurs online som jag använde en del av mitt friskvårdsbidrag från jobbet till. Det var ganska lärorikt. Inte själva andandet, det fattade varken jag eller A så mycket av, men hur vi ska tänka och peppa oss var nyttigt. Till exempel sätta ord på det vi är oroliga för och sedan arbeta fram en strategi för hur vi ska handskas med det. Var nyttigt att höra den andres tankar. Märkte att vi inte riktigt pratat igenom allt inför förlossningen tidigare. 

I morgon ska vi till barnmorskan igen, det sista besöket innan due date. Har dock ett inbokat den 6 februari och tror nog att vi kommer sitta där då också, trots att babyn är planerad den 4:e. 
Känns inte lika mycket längre som att den kommer att komma tidigare, som jag skrev förut. Magen har sjunkit och babyn fixerat sig men de där värsta värsta förvärkarna eller sammandragningarna har lugnat sig lite. Så känns som att det är ett tag kvar ännu.
A lekte konstnär på kanonkulan häromdagen. Den ser sprickfärdig ut. 

lördag, januari 21, 2017

Gääääsp

Mitt liv är så enormt tråkigt just nu att jag inte ens har något att skriva om. Jag sover middag, äter, kollar på tv och lyssnar på radio. Ungefär. 
Har tusen tankar på vad jag vill göra, men varje grej känns som ett stort projekt och då orkar jag inte genomföra det. Jag är så himla otymplig och trött att en fika på stan är typ det jag orkar göra just nu. 

Gjorde det med en vän i onsdags och när jag var på väg dit bävade jag redan för vägen hem, att jag skulle vara så trött och slut att det skulle kännas jobbigt att åka tunnelbana och buss. Det gick bra förstås, gudarna var med mig och jag hade cirka noll väntetid. 
Men ändå att jag känner de känslorna? Ganska galet. Tror aldrig jag har varit så trött som jag är nu.
I går storhandlade jag och A. Däckade på soffan ungefär direkt när all mat plockats in. Och häromdagen somnade jag efter att jag diskat. 

The joy.

tisdag, januari 17, 2017

Sista dagen

I morgon, eller i dag egentligen, gör jag min sista dag på jobbet. Sedan är jag skiftledig till söndag och går på föräldraledighet på måndag. Sen vet jag inte när jag kommer tillbaka. 
Så himla delade känslor i alla fall. Glad och förväntansfull över vad som ska komma, skrämd för att livet kommer att ändras totalt, ledsen för att jag inte ska träffa mina kollegor på länge, rädd för att jag inte ska få återgå till mitt skift och mina arbetsuppgifter när jag är tillbaka från föräldraledigheten. Och nöjd över att få vila ordentligt. 

Så himla många känslor på en och samma gång.