onsdag, december 12, 2018

Ett töcken

Jag har öppnat bloggappen så många gånger men kommer mig liksom inte för att skriva. Det händer liksom inget. Allt är som ett töcken. Grått och snorigt. Jag är sjuk för trehundrafjärde gången typ. Eller ja, förkyld. Inte så sjuk att jag är hemma från jobbet. De värsta dagarna lyckades jag ju förstås tajma in på ledigheten. 
Men börjar tro att nåt är fel på riktigt. Är så himla himla trött hela tiden. Så trött att jag sover två timmar på soffan varje ledig dag. Minst. Skulle nästan behöva kolla upp det. Har letat upp folsyra-tabletter och d-vitamin som jag försöker pilla i mig i alla fall. Det första har jag ju haft brist på och det andra kan ju inte skada när solen fucking aldrig lyser. 

På nätterna, när jag kommit hem från jobbet, ligger jag och googlar sjukdomar och tror att jag har dem. Kol, lungcancer, ME och så vidare. Det är ju peppigt. Men det är på den nivån livet är just nu. 
Längtar till julen men är sur över att jag inte tog någon extra dag ledig. Med tanke på hur jag mår nu skulle det behövas. I stället ska jag hoppa in som chef två skift. Så dumt. 
Hoppas den här orkeslösheten och apatin gått över tills dess.


onsdag, november 14, 2018

Min hjärna är splittrad och rörig och jag behöver skriva för att få bort det. Strukturera allt. 

Skitdag på jobbet i dag. I utvärderingsmejlet gav jag ett plus. Det är inte ens godkänt. Men annars gillar jag det, att jobba. Gillar mitt gäng, mitt jobb. 
Det jag inte gillar är att inte träffa mitt barn. Hur gör folk? Alla pappor (tror att det bara finns två andra mammor och de har äldre barn)  som jobbar kväll med mig? Skulle jobbet inte vara så intensivt och utmanande hela tiden skulle jag inte göra annat ön längta ihjäl mig efter Lillis. 

Han slog ut en tand häromdagen. *skrikemoji* Det var så jäkla läskigt. Blod och tårar och snyft. Sitt ansikte inborrat i mig som om han ville säga ”ta bort det onda”. Herregud! A ringde 1177 och vi blev kopplade till akuttandläkare som lugnade oss. När jag hade nattat honom sen och han var lugn och nöjd och nästan helt oberörd bröt jag ihop. Hulkade på soffan. Chocken släppte.
Men Lillis bryr sig noll. Han åt morgongröten dagen därpå som om inget hade hänt. Pillade lite i munnen, säkert för att det kändes lite konstigt, men verkade inte ha ont alls. Och så är det fortfarande. Han är helt oberörd. 
Tandläkaren som vi träffade dagen efter var också cool. Sa att det typ redan hade läkt, att det inte fanns kvar några tandrester, att inga andra tänder var skadade och konstaterade att han skulle få ha en glugg där tills den riktiga tanden kommit. Om sisådär fem år. 
Han är för övrigt skitgullig i gluggen. 

På fredag ska vi på begravning. A:s farfar har gått bort och det känns inte alls roligt. Men bra ändå att få säga hejdå. Jag gillade honom. Han gillade mig. 
Har tänkt väldigt mycket på min kusin som gick bort för snart ett år sedan också. Döden är väldigt närvarande. Tänker på mitt ohälsosamma leverne och tänker tankar om att jag dör så Lillis inte har en mamma. Fy fan, jag vill aldrig dö. För hans skull. Så att jag kan vara där för honom. Alltid alltid alltid. 

Döden och hösten är ju liksom på något vis sammankopplat också. Hatar hösten. I mer än en veckas tid har det varit regndimma. Minns inte ens hur ljuset ser ut, känns det som. Kan det inte bara bli december och jul och snö och sånt så det blir lite trevligare. 
Julen ska vi för övrigt fira här. Med merparten A:s familj. I vår lilla tvåa. Det blir säkert härligt. Har dock ångest över all stress jag kommer känna, även om de fixar massa mat. Blir ju alltid mycket ändå. Städa, diska, planera, handla julklappar och och och. Ska försöka vara chill. Får se hur det går. 

Häromdagen var det sju år sedan jag och mitt ex separerade, påminde Timehop mig om. Sju år! Det är ju så jävla jävla länge sen. Vi var liksom tillsammans i tio år, och snart har jag och A kommit upp i samma. Sju år i vår. Är det då krisåret inträffar eller? Tror folk brukar säga det. Jag hoppas dock på en smooth tillvaro. Tänker att A har jobb och vi plötsligt har massa pengar att röra oss med. Och att vi fått beviljat lån och kan köpa oss en lägenhet. Fan vad jag längtar. Ska inte bli nån himla kris här inte. Så det så. 

Nu ska jag gosa in mig hos mitt sovande barn. 


torsdag, oktober 18, 2018

En egen person

I går dansade mitt barn framför barnsånger på tv. Som alltid. Han älskar att dansa. Det är typ det bästa i hela världen. 
Han var så jävla gullig när han stod där i bar överkropp, eftersom han snart skulle gå och bada, och gjorde rörelser till små grodorna. Mitt hjärta smälte. Förstås. 
Jag tog upp mobilen för att filma lite, för att föreviga den där urgulliga dansen. 
Han såg inte att jag filmade honom, eftersom han stod med ryggen emot och klippet blev superdupergulligt. Förutom de sista två sekunderna, när han vände sig om mot mig och såg att jag filmade och liksom fick ett uttryck över ansiktet att han skämdes. Att han skämdes för att jag hade filmat hans ivriga dans. 


Vi stängde av tv:n precis efter det och han gick och badade så jag tänkte inte på det då. Jag såg inte hans blick. Men när jag skulle visa A klippet senare på kvällen och jag fick syn på det där mikrolilla ögonblicket på slutet gick mitt hjärta sönder. 
Herregud. Jag fick mitt barn att skämmas för sin dans. För att det filmades. Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det. 
Det var som ett uppvaknande. Jag kan inte göra hur jag vill längre med att filma och fota. Han är en egen individ nu. Med känslor och egen vilja. 
Och jag kan inte med mitt agerande vara orsaken till att han inte vågar dansa som han vill i framtiden. Att vara orsaken till att han skäms för sig själv. Att han hämmas. Jag vill att han är precis den härliga underbara goa unge som han är. 

torsdag, oktober 04, 2018

Varsågoda, Felixskryt

Mitt barn mitt barn. Herregud vad han är i en härlig tid just nu. Han är så rolig och full av bus. Pratar oavbrutet och fler och fler ord förstår vi också. Bygger små meningar, ”titta mera” eller nåt annat ord som följs av mera. Allt ska vara mer och han vill aldrig sluta med det han håller på med. Äta, bada, leka, ni fattar. 

Det går så himla bra på förskolan också. Han målar typ varje dag om vi får tro teckningarna som ligger i hans låda var och varannan dag. Han gråter inte längre när vi lämnar utan tar glatt någon av pedagogernas hand och vinkar hejdå till oss. Hur chill som helst. 
En av pedagogerna berättade att han är så himla duktig och stor att hon skulle gissat att han var mer än två år gammal. Äter så bra och ordentligt och sitter still vid matbordet (inte hemma!) och är kavat i största allmänhet. Blir så himla glad att höra sånt. Mammastolt liksom. Herregud vad jag blir mallig. Mitt barn mitt barn. 

Det allra härligaste berättade dock en annan pedagog. Hon berättade att Felix verkar ha fått en riktig vän. Den av de tolv små pyrena som han helst leker med. Han brukar nämligen ta kompisens hand och dra med hit och dit när han vill leka. Tar handen och går till sandlådan eller för att titta på arbetsfordonen utanför staketet. 
Mitt hjärta svämmar över av gull. Tänk två små småttingar hand i hand på förskolegården!!! 
När vi gick från förskolan i dag vinkade han också specifikt hejdå till kompisen. Hejdå till de två pedagogerna som var i samma rum och hejdå till kompisen. De två satt också och lekte med tågbanan när jag kom och hämtade. Herregud, mitt barn har fått sin första vän! Hjärtegull!

onsdag, oktober 03, 2018

Så ömtålig att jag inte ens kunde prata om det

Jag var inhoppande chef förra jobbskiftet. De där jobbiga tankarna halv tre på natten berodde på det. På att jag sa nej till en sak en reporter ville, att jag hade en dålig magkänsla och hela stämningen på jobbet var skit. Mitt fel mitt fel mitt fel ropade det i mitt huvud. 
Ibland önskar jag att jag också var en sådan där stark kvinna som många andra vars bloggar jag läser och instagramflöden jag följer. Stark. Bra. Duktig på riktigt. 
Själv känner jag mig som en liten lort. 

Tänkte rätt mycket på det min kollega sa på skämt eller inte på skämt. Kände press och stress och kände mig så jävla dålig. Jag vågade liksom inte ens prata om det, inte sätta ord på det för då skulle jag gått sönder. Liten lort. 
Cheferna var i alla fall nöjda. Redaktionschefen skickade himla fint mess när jag skulle gå av. Försöker tänka på det. 

Fast ja, det gick ju bra. Vi hade nyheter. Vi skapade nyheter. Min ena kollega skällde på mig när jag nämnde att jag hade en känsla att det inte gått så bra. ”Sluta var så hård mot dig själv!” 
Fingret på exakt rätt punkt. Det är precis sån jag är. 
Jag har tänkt på det rätt mycket den senaste tiden. Att jag liksom kan översläta förlåta acceptera typ alla andras fel och brister och tillkortakommanden men så fort det kommer till mina egna känner jag mig bara så jävla sämst. Hur slutar man med det? Hur förlåter man sina egna brister? Ibland är jag säker på att jag behöver gå i terapi igen för att reda upp den här röran i min skalle. 

lördag, september 29, 2018

Hatar min hjärna

Klockan två på natten ska man inte tänka på dåliga saker. Man som i jag i alla fall. 
Herregud vad jag ältar skit. Fy fan. 

fredag, september 28, 2018

Natten

Det regnar ute och stora tunga droppar slår mot fönstret. Allt som syns är det lilla som blir upplyst av telefonens sken. 
Bredvid ligger Lillis. Jag minns inte ens senast han sov i sin egen säng. Tänker att vi måste få honom att göra det igen. Men det var först förkylning sen tandvärk sen förkylning sen nån form av nattskräck eller mardrömmar och ja, sådär är det. Nu sover han där. Mittemellan oss. 

Han sparkar av täcket i sömnen, som alltid. Upp med benen rakt upp i luften och sparka tills täcket är borta. Han pratar lite för sig själv också. Lägger en varm fot på min mage. 

I dag pratade jag med en kollega med större barn. Hon berättade att hon ångrade att hon jobbade natt. Skift. Var borta så mycket under barnets första fem år. 
Jag tänker samma sak. När jag jobbar och han är på förskolan ses vi bara när han kommer upp i sängen och ger mig en dreglig blöt hejdåpuss och vinkar till mig innan A går med honom till förskolan. Jag har tvingat dem till det, att alltid säga hejdå innan de går. Annars skulle jag inte se honom på hela dagen. 

Förutom nu. Jag ser honom nu. På natten. Andas in hans doft och hör de tunga andetagen. Kryper närmare och gosar in mig i hans värme. Den naturliga kaminen. 
Kanske han inte behöver sova i sin egen säng. Kanske han kan få sova här. Mellan oss. För alltid alltid alltid. 

tisdag, september 25, 2018

Tillfredsställelsen i att spara

I och med att jag från den 1 september bytt arbetsgivare (fast anställd i huvudbolaget i stället för i bemanningsföretaget) och de har olika lönesystemen fick jag dubbel lön den här månaden. ”Dubbel” kanske jag borde skriva, med tanke på att jag fick cirka trippel skatt. 
Hur som helst var det en underbart välkommen sak. Inte för att jag är fattigare än vanligt, men för att jag nu direkt kunde sätta över massa pengar på mitt sparkonto. 

Jag har den senaste tiden blivit besatt i att spara pengar för att i framtiden kunna köpa en lägenhet. Det är massa massa tusen kvar för att ha en insats till en tremiljonerslägenhet, som vi lär behöva punga ut med för att få en trea i ett någorlunda härligt område. 
Jag har blivit så besatt att jag flera gånger i månaden går och kollar på sparkontot och flera gånger i månaden går in i min lilla fondportfölj och kollar hur det lilla sparandet mår. Och det är så tillfredsställande att ha möjlighet att spara lite. Ha en buffert. Trots att vi bara har en inkomst i det här hemmet. 
Längtar så tills vi har två inkomster igen. Då ska jag mysa ännu mer med mitt sparande. 

fredag, september 21, 2018

Beslutet jag inte vill fatta

Året var 2002. Jag hade bott på Åland i knappt ett år då grannens kelsjuka katt fick kattungar. Tre stycken gosiga gulliga vilda ursöta små saker. En av dem var helsvart och jag har av någon anledning alltid fastnat för de där svarta ulliga små sakerna. Så även den här gången. 

Hon var liten och söt och hade orangea stänk i pälsen och en tass fram med fläckar i beiget och en tass bak med fläckar i beige. Trampdynorna under var också spräckliga på samma vis. Rosa där det var beige och svart där det var svart. Hon älskade värme och låg ofta tryckt mot ett element. När hon inte sprang som en galning längs grannarnas korridor. 
Jag föll pladask. 

Mitt ex var emot det. Han hade aldrig haft katt, aldrig velat ha katt, men jag övertalade honom. Och så blev hon min. Min Gudrun. Hösten 2002.
Det var 16 år sedan. Sedan dess har hon varit med mig. Flyttat runt och bort och rymt hemifrån och bråkat med grannkatter och gått med på promenad och hängt vid biografen för att få kel. Och alltid landat på min mage med ett envist kurrande. Skördetröska. 

Nu är hon gammal. Hon fick diabetes och vi ger henne specialkost. Så fick hon njursvikt och den specialkosten funkar tvärsemot diabetesmaten och veterinären sa att det liksom inte fanns så mycket val snart. Att vi får ge henne flera dyra sprutor om dagen för att hon ska hålla sig pigg eller annars fatta ett annat beslut. Det där beslutet jag inte ens vill tänka på. Inte ens vill skriva. Det går liksom inte. Att hon inte ska vara i mitt liv längre. Det går inte att tänka på. 

Så många tårar jag fällt ner i hennes päls. Så många nätter jag skedat med henne för att få tröst. Så många gånger hon kommit dit, in i min famn, för att hon märkt att jag behövt henne. Så mycket kärlek hon har gett mig. Hon är min baby. Min katt. Min lilla älskling. Min Gudrun. 

Hon har mått okej rätt länge. Vi trodde att hon skulle försvinna redan för två år sedan, men diabetesmaten funkade och njurproblemen verkade vara okej. Gick upp lite i vikt igen. Varit leksugen till och med. Gosat och myst och känts som vanligt nästan. Kissat mycket förstås, men har ändå varit pigg.
Men nu börjar det vända igen. Nu känns det som att vi kommit till vägs ände. Nu har hon igen börjat kissa inne. På hallmattan. Precis som sist, när alla sjukdomar uppdagades. Och det är nog som veterinären sa, att kissandet inne är hennes enda sätt att kommunicera. Säga ”hej matte, nu gör jag nåt jag aldrig gjort förut för att du ska fatta att det inte känns okej”.

Det känns inte okej för min älskade Gudrun. Hon mår inte bra igen. Och efter 16 år som min trogna vapendragare kanske jag snart måste fatta beslutet jag inte vill fatta. 

måndag, september 17, 2018

Vill skydda honom från allt ont

I området där vi bor finns ett kriminellt gäng. De är rätt aktiva och aggressiva och är i krig med ett annat rivaliserande gäng. Bland annat har det lett till att en person sköts i vårt garage. En tisdag klockan tre på eftermiddagen. Jag, A och liten Felix i barnvagn gick precis utanför garageporten klockan 14.45. 
Den händelsen var en av flera som skett de senaste åren. 

Eftersom området fått ganska dåligt rykte efter allt detta har Stockholms stad tillsammans med frivilligorganisationer försökt få ett trevligare gemytligare område. Fryshuset är här, de pumpar barnen i skolan med information om hur man ska hålla sig utanför gäng, det görs undersökningar bland boende, man ordnar utställningar med bilder från området genom tiderna och enkäter skickas till nyblivna föräldrar där man frågar hur de anser att det är bäst att skapa en uppväxt helt utan våld. 

De gör även insatser rent fysiskt. Så att unga inte kan klaga på att det finns för lite att göra, ni vet. Det har skapats stadsodlingar, man har börjat visa film i det gamla folkets hus, man har byggt ett utegym osv. Men den allra största insatsen är ett kulturhus. 
Där ryms ungdomsverksamhet av olika slag; dans, karate, fritidsgård, Fryshuset, den öppna förskolan har flyttat dit och ett bibliotek har äntligen öppnat. 
I går var det öppet hus och invigning av verksamheterna. 

Vi gick dit en sväng. Mest för att kolla in stället men också för att hälsa på de som driver öppna förskolan, nu när Felix inte längre går där. Det var fint och ljust och öppet och en extremt härlig stämning. Det är bara att hoppas att det fortsätter vara så, att det blir en ny mötesplats för alla boende. 
Men det är en helt annan händelse som färgar hela upplevelsen av detta härliga. Den lilla pojken med pistolen. 

Han var kanske sex år. Hade tuff frisyr och likadan attityd. Kom in till öppna förskolans del och ägde stället. Trodde han. Gick runt med sin pistol och sköt ut i luften. 
Felix var sjukt intresserad av deras rutschkana och var där och åkte. Klättrade upp och åkte ner. Pojken ville också åka, trots att han egentligen var för stor. Han ställde sig bredvid Felix som precis skulle klättra upp, riktade pistolen rakt mot honom, låtsades ladda den och höll den sedan tjugo centimeter framför hans ansikte. Pang. 

Och jag fattar att det är ett barn. Och jag fattar att det inte finns konsekvenstänkande. Och jag fattar allt det. Men jag blir ändå så jävla jävla jävla arg. Och rädd och ledsen. 
Gängkriminalitet och riktiga pistoler som riktas mot andra. Små pojkar och leksakspistoler som riktas mot andra. Mot mitt barn. Mot den som får mina beskyddarinstinkter att vråla. Den som skulle få mig att gå genom eld för hans skull. 
Det blev så verkligt. Han kan få en riktig pistol riktad mot sig. I synnerhet så som området är nu. 

Förlåt, men jag förstår inte hur föräldrarna tänker. Hur kan barnet få leka med pistoler i offentliga miljöer? Ett knappt stenkast från platsen där en ung man sköts ihjäl för drygt ett år sedan. I det hus som byggts för oss invånare, som byggts för att skapa trygghet och trivsel. 
Jag förstår faktiskt inte. 

söndag, september 16, 2018

För sju år sedan

Varje gång den höstiga luften kommer på riktigt kommer allt tillbaka. En känsla av dåligt mående. 
Jag ser det på timehop också. Undermeningen i inlägg på Facebook. Mycket vin, mycket jobb, mycket allt annat än den jag levde med.
Jag minns hur jävla jobbigt det var att veta att tio år skulle vara över. Att veta att mitt liv alldeles snart skulle förändras. Jag var livrädd. Trodde att jag skulle bli ensam. Ensam utan vänner, ensam utan kärlek. Grät hos terapeut och ältade.

Trots att den där jobbiga känslan påminner mig varje höst vet jag ju att det blev bra. Att det bara var något att genomlida för att komma ut stärkt och faktiskt till ett bättre liv.

onsdag, september 12, 2018

Det är ju självklart nu i dagsljus. Med en natts sömn bakom sig. Klart jag ska prata med honom om saker känns jobbiga även framöver. 
Men å andra sidan känns det inte som en lika stor deal längre. Han har inte rätt att uttala sig. Jag har hoppat in som chef tre dagar medan han har jobbat. Visst, det kanske inte var mina mest briljanta dagar, vad vet jag, men det är ju knappt någon tid alls. 

Och som jag skrev i natt. Jag orkar inte tänka på det. Det ska fan inte få gräva sig in i mig. Jag tänker inte gå runt och må dåligt över nån skitgrej. Så. Nu var det bestämt. 

Jag orkar fan inte.

Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar fan inte.

Det kanske var ett skämt

”Den sämsta chefen jag nånsin haft”. Han sa det efter ex antal öl efter ett jobbskift. Han syftade på mig. 
Det högg till. Jag vet inte om det var allvar. Han skrattade och kollade på mig. 
Men varför säger man så om man inte menar det? Varför skämtar man om det om det inte ligger nån sanning i det? Jag fattar inte. 

Vi har inte riktigt den skämtsamma relationen heller. Inte på det sättet. Vi kan gå och handla lunch tillsammans men klickar liksom inte. Något skaver. Har alltid känslan att han inte gillar mig. 

Jag kommer ha ångest över orden länge. Länge länge. 

Det är känsligt det där. Jag har varit chef förut. Jag har fått kritik förut. Då var jag ung. Naiv. Oerfaren. Ville gärna pleasa. Hade magsår och inflammation i käklederna, så allvarligt att jag fick bettskena. Jag mådde piss. 

Nu är det inte samma sak. Jag är äldre. Mer trygg. Men fortfarande känslig. Känslig över kritik av mig som chef. Jag pallar inte detta. Jag orkar inte att en av mina kollegor tycker så där. Jag orkar inte. 

Det kanske var ett skämt. Det kanske inte var det. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer ha ångest över det  framöver. Och om bara några veckor ska jag hoppa in igen. Fy fan. Hur i helvete ska jag palla det. Hur i helvete ska det gå? Just nu vill jag bara gråta. 

tisdag, september 04, 2018

Vad händer då?

Felix skolas in på förskola. Älskar det. En vecka sedan första dagen i dag och han hade så bråttom att han knappt sa hej då till A. Underbart!

Jag jobbar igen. Det är kul. Hoppar in som chef. Är självkritisk så det känns bara okej. Inte superbra. Men okej är ju godkänt. Godkänt duger när man hoppar in. 

Vi har flackat och flängt så mycket att vi är trötta på att åka bil. Hit och dit och snortidiga morgnar för att hinna med tåg, buss, båt. Men det har varit kalas och familjemys och torpet och bröllop och och och. Roliga grejer. Värt det ändå. 

Så är det val snart och jag jobbar kväll och natt. Älskar att jobba val. Hoppas att jag inte blir lika besviken som under USA-valet. Skönt på nåt vis också att den här valrörelsen snart är över. Det har varit rätt mycket om man jobbar med nyheter. 

På torpet fixade vi nästan helt klart det lilla rummet. Det blev cirka 135 miljoner gånger bättre än innan. Trots att det krävde att vi rev en hel jävla skorsten, släpade ut en 250 kilo tung gammal spis och fick anlita både elektriker och sotare. 

Jag har börjat kolla lägenheter lite mer på allvar igen. Bara A får ett jobb nu så ska vi ansöka om lån. Håll gärna tummar åt oss. På alla plan. Det känns som att det är dags att få den här boendefrågan löst en gång för alla nu. 










Lite bilder från torpet som bonus. 


Så här såg rummet ut när vi började. Mycket skillnad. 

lördag, juli 14, 2018

Felix, snart ett och ett halvt

Okej. Mest för att komma ihåg. 
Vi var på ett och ett halvårskontroll häromdagen och Felix verkar utvecklas precis som han ska. Väger inte riktigt elva kilo och är 82,5 cm lång. 
Han är så himla rolig just nu. Fattar typ allt vi säger åt honom och pratar massa. En del fattar vi, annat inte. Han kan massa ord: mamma, pappa, mjau, gröt, na-a som betyder napp, ka som är nån form av allmänt ord för mat, nane eller baba som är banan, titta, där, oj och nanna som han säger när han vill ha det vi äter eller någon annan mat som han ser och ssst som är ordet för ost. Han härmar oss också. Häromdagen sa han ”liten hund” när han såg en liten hund. Vi blev helt chockade för vi visste inte att han kunde skillnad på stor och liten. Han har trott att alla djur säger mjau men nu har vi lärt honom voff voff. Så nu brukar han peka på allt och säga ”voff voff där”. Vi får se om han löser gåtan snart. 

BVC-sköterskan var också imponerad av hans finmotorik och det är vi med. Han är superduktig på att äta till exempel och får in allt i munnen med både sked och gaffel. Just nu verkar han vara i en period där han vill vara stor och vill inte ha haklapp och inte sitta i sin stol utan på de vanliga stolarna. Han vill också helst dricka ur vanligt glas och fixar det galant. 
Han leker helst med bilar eller egentligen allt med hjul. Hans docksulky som vi köpt till honom är en succé. Och dragdjuren. Annars bråkar han gärna med katterna, inte ens när de tröttnar och markerar genom att bita slutar han. Såå mycket vill han vara med dem.

Överlag är han snäll även om han försöker trotsa oss rätt ofta. Det funkar inte att säga till honom alls, trots att vi provat med både arg, snäll, bestämd och förklarande röst. Längtar tills han får lite konsekvenstänk. 
Han är generös och delar med sig hela tiden. Han älskar andra människor och sitter och pekar och pratar och vinkar till alla. På bussen brukar han göra succé bland äldre kvinnor. Han gillar just dem lite mer än alla andra, men charmar även andra. 

Han sover bra också. Somnar ganska lätt nuförtiden. I vår säng när vi ligger bredvid. Det är omöjligt att få honom att somna ensam i sin säng. Än så länge i alla fall. Oftast somnar han vid halv åtta - åtta och sover till sju. Sedan sover han två timmar efter lunchen ungefär. Om vi inte är på flygande fläng och han blir trött av alla intryck, då sover han även en stund på eftermiddagen. 

Till hösten ska han börja förskolan och jag tror att det kommer att gå galant. Han tar för sig så mycket och är bara lite blyg. Gissar dock att han kommer bonda med personalen mycket mer än med de andra barnen. Ska bli spännande och skrämmande på samma gång. 
Vår lilla baby blir stor! Så konstigt och så naturligt.

torsdag, juli 05, 2018

Tänkte på bisatsen ”A på bra humör” och hur den egentligen skulle kunna tolkas. Fick vibbar från någon som styrs av sin partner och mår efter den personens mående. 
Herregud alltså, så är det inte. Jag menade bara att alla var vid gott mod i familjen. Barnet, A och jag.

Och så var det evigheter kvar

Ibland tycker man att allt är härligt. Relativt utsövd, har haft försmak på semestern med två veckor ledigt och barnet är glatt, A på bra humör och livet liksom flyter på. 
Så jobbar jag första dagen efter semestern. Taxibolaget har strul med bokningar så får vänta en halvtimme extra vid jobbet. Kommer hem och möts av en tvättmaskin som glömts hängas. I säng vid halv tre. 
Precis när jag ska somna väcker barnet sig själv med hostningar. Kan inte somna om. Han slänger sig som en ål. Gnyr gnäller skriker. Sparkar mig i midjan, på axeln, i ansiktet. Lägger sig på mitt huvud, över min bröstkorg. Dunkar sitt huvud stenhårt i mitt så att tårarna kommer på mig. 
Efter två timmars ryckig osammanhängande och mörbultad sömn går A upp med barnet. Halv sex somnar jag. För natten. 
Klockan tio vaknade jag och kan omöjligt somna om. 

Fy fan vad jag längtar till semestern. Och så är det en heeel månad kvar. Blä. 

tisdag, juni 19, 2018

Uppdatering

Klart det gick bra. Det gick asbra till och med. Så är det när man jobbar med briljanta människor. 

måndag, juni 18, 2018

Inhopp

”Det är kris. Ingen kan hoppa in och han ska på konferens. Redaktionschefen tyckte att jag skulle fråga dig. Kan du hoppa in som nyhetsredaktör?”
Jag läste sms:et. Stängde ner det igen. Utan att svara. 

För tio år sedan var jag chef. Jag var ung och oerfaren och duktig. Jag slet och slet och slet. Gjorde sådant som ingen av de andra två gjorde. Styrde upp. Jobbade sent när stora nyheter kom. Ryckte in, hoppade in, fattade beslut. Ibland var jag bra. Oftast inte. Känslan av otillräcklighet och överarbetning satte sig på humöret. Bitch, kallade en kollega mig när jag hade fräst en gång för mycket. Ständigt hungrig för jag tog mig inte tid att äta utan stressade i stället. Och jag stressad utan mat i magen är inte att leka med. 

Jag höll på att bli utmattad. Slutkörd. Deprimerad. Varningsklockorna ringde och ringde allt högre och på en trettioårsfest bröt jag ihop bredvid en kollega som frågade hur jag mådde. Egentligen. Bestämde där och då att nej. Det är inte värt det. Om jag inte får rejält mycket mer i lön och blir ordentligt uppskattad. 
Chefredaktören sa nej och jag sa nej till mer jobb som chef. Jag grät ganska mycket då. Kände mig misslyckad och dålig och hade ångest. En kollega hade sagt elaka ord om mig som jag fått höra. Jag var inte omtyckt av alla. Hur skulle jag tackla det, när det varit hela mitt allt hela mitt liv. Kameleont och socialt skillad. Medlare. Tyckte ingenting för att inte stöta mig. Såg bara mitt värde i andras värdering av mig. Och nu kände jag mig värdelös och illa omtyckt. 

Jag vet inte hur jag kom ur det. Jag minns att jag åkte till Egypten på charter och sov i en vecka men resten är blurrigt. Lika blurrigt som hela den perioden som chef. Det året. 
Men jag kom tillbaka. Hittade någon form av mig själv igen. Och sa till mig själv: Aldrig mer chef. Eller i alla fall inte på tio år. Det höll nästan. Jag hoppade in flera gånger och en hel sommar, men det var bara lattjo då. Då hade jag träffat A och var nykär och hade åtta nio tio år på jobbet. Rutinerad och en tryggare person.

Jag öppnade sms:et igen. Tänkte att okej, så kan det väl vara igen. Lattjo och skoj. Jag är rutinerad och tryggare. Fast att arbetsplatsen bara är tre och ett halvt år gammal. ”Bara”. Jag kan nog ta en dag som nyhetsredaktör. Ett inhopp. 
Och det har ju dessutom gått tio år sedan jag sa det där med att inte vara chef på tio år. 37 i stället för 27. 
Det ska nog gå bra i morgon också. Som alla andra dagar gör.