måndag, februari 11, 2019

The handmaids tale

Sist på bollen, men kollar på The Handmaids tale nu. Så jävla mörk och bra och jobbig. Gråter varje avsnitt på grund av olika anledningar. 
Dystopier har ju den effekten. 

Men den har en annan effekt också. Jag ifrågasätter mina beslut. Framförallt jobbet. Att jag jobbar kväll så mycket. Förlorar så mycket av tiden med barnet. Tanken på att förlora honom gör det. Jag vill bara vara med honom hela tiden. Krama honom. Vara nära honom. 
Jag älskar honom så mycket att jag nästan går sönder. Och flera kvällar i rad kan jag inte vara med honom. Knappt se honom. Inte få prata med honom. 
Jag vill inte ha det så. Samtidigt älskar jag mitt jobb. Älskar mina kollegor. Men är det värt det?

Jag ifrågasätter mina beslut. Kanske jag måste fatta ett nytt. 

* hade skrivit Handmale tidigare /Trött. Hahahahaha!

lördag, februari 02, 2019

Felix, två år

Timehop. Kastad tillbaka till ett litet litet pyre på min bröstkorg. Sår i huvudet efter att de där elektroderna lossnat en gång så därför en vit liten babymössa på huvudet. Plirande blick. 
Jag känner igen den i dag. Du är ju densamma, fast större. Stor. Lika gullig och oemotståndlig nu som då. 

Jaf tycker att du är så smart. Pratar hela tiden och vi förstår nästan allt. Och fattar vi inte, som tidigare i dag, så visar du oss vad du säger. Krokodil, med händerna som ett gap. Dammsuga och dra med oss till städskåpet. 
Ibland återberättar du saker vi nyligen gjort. Med detaljer. Och drar slutsatser och associerar. Smart. 

Du älskar människor också. Pratar med och pekar på och vinkar till de flesta. Du älskar din mormor och morfar och faster och farmor. Säkert fler, men det är de du träffar oftast. Och pedagogerna, i synnerhet en av dem, på förskolan. En dag sprang du fram till henne och gav en stor kram när du kom dit. 

Just nu älskar du siffror. Du har precis lärt dig ordningsföljden 1 till 10. Fast du kan inte räkna ännu. Men försöker. Du räknar precis allt. Hela tiden. Det bästa är när du får leka med kalkylatorn i min telefon. Eller med Bolibompa-appen. Du älskar Draken. Och drakdansen. Mormor och morfar hade köpt Draken som gosedjur på födelsedagen och sedan dess har du sovit med den. 

Du är väldigt snäll. Delar med dig av leksaker på förskolan och till och med av frukt och bär, som är det bästa du vet, om vi frågar om vi får smaka. 
Du älskar mat fortfarande. Korv och makaroner är inte helt otippat en favorit. Och ris. Och tomat. Men du äter nästan allt vi ställer framför dig. Älskar det!
Kakor och bullar är ingen favorit, men du skulle kunna äta sylt med sked om du fick. Godis har du än så länge inte ens smakat. Müslin med choklad var i alla fall ingen höjdare. 

Det är då svårt att försöka sätta ord på dig, på vem du är. Jag vill berätta allt. Om hur du kommer och kramas när vi kommer hem, hur du ropar på katterna att de ska komma och leka med dig, hur du skriker ”bus” till mormor när du vill att hon ska jaga dig. Hur du kurar in dig i våra armhålor när vi läser saga (helst Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf) för dig när det är läggdags. Jag vill berätta allt men det går inte. 
Du är ju liksom en helt egen person nu. Men egen vilja, egna tankar, egna känslor. Det ryms inte i ett blogginlägg. 
Men jag kan säga att jag alltid alltid alltid kommer att älska dig. Mer än livet självt. Mitt älskade barn. Min Felix. Herregud vad du är underbar! 












fredag, januari 18, 2019

Vakta tungan

Barnet snappar upp allt vi säger just nu. Kallar bajset äckligt, efter att A råkade säga det en gång när han bytte blöja. Kallar även mat han inte gillar (vilket i och för sig inte är mycket) för äckligt. 
På förskola i går berättade en pedagog att han kallade sig själv för ”bajsonge” när hon bytte blöja på honom

I morse var katten Elsa extra jobbig och Felix ropade då ”Elsa fuck off”. 

Tror vi får börja se över vad vi säger när han är närvarande. Fan också. 

onsdag, januari 02, 2019

I dag

Nu har jag nattat mitt barn i två och en halv timme. A försökte byta av mig men Felix är så mammig nu att bara jag duger om jag är hemma. Nu har han precis rullat intill mig och lagt sin arm om min hals och verkar börja andas tungt, så hoppas att han somnar nu. 

I dag är första lediga dagen av fem. Är oväntat pigg med tanke på att jag varit ”chef” och allt det här skiftet. Tror det kan bero på att A lät mig sova till halv tolv. Så skönt. Åtta och en halv timmes sömn, nästan i streck. Vakande förstås av Lillis i morse. Som alla dagar. Lite tortyrvarning på att alltid alltid alltid få sömnen avbruten. Småbarnsföräldrars lott. 

Annars har jag inte gjort särskilt mycket. Tvättat, stekt ett berg pannkakor och druckit kaffe på soffan. Och pratat i telefon med båda mamma och min ena syster. 
I morgon ska vi fylla på de ekande tomma skåpen och sånt där annat tråk. Om bilen startar. Vi har inte rört den på några veckor och sist hade den väldigt lite batteri. Kanske får ta en roadtrip nånstans, bara för att. 

Jag oroar mig för övrigt väldigt mycket för torpet. Det var tidernas värsta storm i natt och när jag tittar på bilder från alla vänner och bekanta så får jag ont i magen. Nedfallna träd överallt. Trasiga takplåtar, elstolpar som ligger ner, skyltar som flugit iväg. Ja ni fattar. Och runt torpet finns det många träd och en himla massa saker som kan flyga all världens väg. A:s pappa ska kolla till det i morgon. Hoppas på det bästa. 

fredag, december 28, 2018

En enda stor klagomur

När allt är härligt skriver jag tydligen inte. När allt är förjävligt däremot. 
Som under julen. Stress och megaförkylning innan, Lillis med 40 graders feber och jag åt tabletter varje dag för att orka jobba. 
Sen kräks han två dagar före julafton. A får ont i magen på julafton och spyr inte men kan inte äta eller göra något. Svärmor får vansinnesont i knät och kan knappt röra sig. Småsyskonen bråkar med mamman. 
Felix är en klängapa på mig och jag kan inte ens gå och kissa utan skrik och panik. Så på annandagen får jag kräksjukan och ligger och hulkar på toan tills inget finns kvar. I dag åt jag första varma målet mat sedan dess. 

Jag har knappt varit utanför dörren sedan jag kom hem från jobbet natten till julafton. Fy fan alltså. 
Julen 2018 kan gå och dra nåt gammalt över sig. 
Nu har A precis slängt varenda liten rest av julmaten. Bara tanken på den får oss att må illa. 
Och jag ska duscha. Och sanera badrum. Och tvätta. 
I morgon ska jag jobba igen. Det blir nog bra. Till slut. 

onsdag, december 12, 2018

Ett töcken

Jag har öppnat bloggappen så många gånger men kommer mig liksom inte för att skriva. Det händer liksom inget. Allt är som ett töcken. Grått och snorigt. Jag är sjuk för trehundrafjärde gången typ. Eller ja, förkyld. Inte så sjuk att jag är hemma från jobbet. De värsta dagarna lyckades jag ju förstås tajma in på ledigheten. 
Men börjar tro att nåt är fel på riktigt. Är så himla himla trött hela tiden. Så trött att jag sover två timmar på soffan varje ledig dag. Minst. Skulle nästan behöva kolla upp det. Har letat upp folsyra-tabletter och d-vitamin som jag försöker pilla i mig i alla fall. Det första har jag ju haft brist på och det andra kan ju inte skada när solen fucking aldrig lyser. 

På nätterna, när jag kommit hem från jobbet, ligger jag och googlar sjukdomar och tror att jag har dem. Kol, lungcancer, ME och så vidare. Det är ju peppigt. Men det är på den nivån livet är just nu. 
Längtar till julen men är sur över att jag inte tog någon extra dag ledig. Med tanke på hur jag mår nu skulle det behövas. I stället ska jag hoppa in som chef två skift. Så dumt. 
Hoppas den här orkeslösheten och apatin gått över tills dess.


onsdag, november 14, 2018

Min hjärna är splittrad och rörig och jag behöver skriva för att få bort det. Strukturera allt. 

Skitdag på jobbet i dag. I utvärderingsmejlet gav jag ett plus. Det är inte ens godkänt. Men annars gillar jag det, att jobba. Gillar mitt gäng, mitt jobb. 
Det jag inte gillar är att inte träffa mitt barn. Hur gör folk? Alla pappor (tror att det bara finns två andra mammor och de har äldre barn)  som jobbar kväll med mig? Skulle jobbet inte vara så intensivt och utmanande hela tiden skulle jag inte göra annat ön längta ihjäl mig efter Lillis. 

Han slog ut en tand häromdagen. *skrikemoji* Det var så jäkla läskigt. Blod och tårar och snyft. Sitt ansikte inborrat i mig som om han ville säga ”ta bort det onda”. Herregud! A ringde 1177 och vi blev kopplade till akuttandläkare som lugnade oss. När jag hade nattat honom sen och han var lugn och nöjd och nästan helt oberörd bröt jag ihop. Hulkade på soffan. Chocken släppte.
Men Lillis bryr sig noll. Han åt morgongröten dagen därpå som om inget hade hänt. Pillade lite i munnen, säkert för att det kändes lite konstigt, men verkade inte ha ont alls. Och så är det fortfarande. Han är helt oberörd. 
Tandläkaren som vi träffade dagen efter var också cool. Sa att det typ redan hade läkt, att det inte fanns kvar några tandrester, att inga andra tänder var skadade och konstaterade att han skulle få ha en glugg där tills den riktiga tanden kommit. Om sisådär fem år. 
Han är för övrigt skitgullig i gluggen. 

På fredag ska vi på begravning. A:s farfar har gått bort och det känns inte alls roligt. Men bra ändå att få säga hejdå. Jag gillade honom. Han gillade mig. 
Har tänkt väldigt mycket på min kusin som gick bort för snart ett år sedan också. Döden är väldigt närvarande. Tänker på mitt ohälsosamma leverne och tänker tankar om att jag dör så Lillis inte har en mamma. Fy fan, jag vill aldrig dö. För hans skull. Så att jag kan vara där för honom. Alltid alltid alltid. 

Döden och hösten är ju liksom på något vis sammankopplat också. Hatar hösten. I mer än en veckas tid har det varit regndimma. Minns inte ens hur ljuset ser ut, känns det som. Kan det inte bara bli december och jul och snö och sånt så det blir lite trevligare. 
Julen ska vi för övrigt fira här. Med merparten A:s familj. I vår lilla tvåa. Det blir säkert härligt. Har dock ångest över all stress jag kommer känna, även om de fixar massa mat. Blir ju alltid mycket ändå. Städa, diska, planera, handla julklappar och och och. Ska försöka vara chill. Får se hur det går. 

Häromdagen var det sju år sedan jag och mitt ex separerade, påminde Timehop mig om. Sju år! Det är ju så jävla jävla länge sen. Vi var liksom tillsammans i tio år, och snart har jag och A kommit upp i samma. Sju år i vår. Är det då krisåret inträffar eller? Tror folk brukar säga det. Jag hoppas dock på en smooth tillvaro. Tänker att A har jobb och vi plötsligt har massa pengar att röra oss med. Och att vi fått beviljat lån och kan köpa oss en lägenhet. Fan vad jag längtar. Ska inte bli nån himla kris här inte. Så det så. 

Nu ska jag gosa in mig hos mitt sovande barn. 


torsdag, oktober 18, 2018

En egen person

I går dansade mitt barn framför barnsånger på tv. Som alltid. Han älskar att dansa. Det är typ det bästa i hela världen. 
Han var så jävla gullig när han stod där i bar överkropp, eftersom han snart skulle gå och bada, och gjorde rörelser till små grodorna. Mitt hjärta smälte. Förstås. 
Jag tog upp mobilen för att filma lite, för att föreviga den där urgulliga dansen. 
Han såg inte att jag filmade honom, eftersom han stod med ryggen emot och klippet blev superdupergulligt. Förutom de sista två sekunderna, när han vände sig om mot mig och såg att jag filmade och liksom fick ett uttryck över ansiktet att han skämdes. Att han skämdes för att jag hade filmat hans ivriga dans. 


Vi stängde av tv:n precis efter det och han gick och badade så jag tänkte inte på det då. Jag såg inte hans blick. Men när jag skulle visa A klippet senare på kvällen och jag fick syn på det där mikrolilla ögonblicket på slutet gick mitt hjärta sönder. 
Herregud. Jag fick mitt barn att skämmas för sin dans. För att det filmades. Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det. 
Det var som ett uppvaknande. Jag kan inte göra hur jag vill längre med att filma och fota. Han är en egen individ nu. Med känslor och egen vilja. 
Och jag kan inte med mitt agerande vara orsaken till att han inte vågar dansa som han vill i framtiden. Att vara orsaken till att han skäms för sig själv. Att han hämmas. Jag vill att han är precis den härliga underbara goa unge som han är. 

torsdag, oktober 04, 2018

Varsågoda, Felixskryt

Mitt barn mitt barn. Herregud vad han är i en härlig tid just nu. Han är så rolig och full av bus. Pratar oavbrutet och fler och fler ord förstår vi också. Bygger små meningar, ”titta mera” eller nåt annat ord som följs av mera. Allt ska vara mer och han vill aldrig sluta med det han håller på med. Äta, bada, leka, ni fattar. 

Det går så himla bra på förskolan också. Han målar typ varje dag om vi får tro teckningarna som ligger i hans låda var och varannan dag. Han gråter inte längre när vi lämnar utan tar glatt någon av pedagogernas hand och vinkar hejdå till oss. Hur chill som helst. 
En av pedagogerna berättade att han är så himla duktig och stor att hon skulle gissat att han var mer än två år gammal. Äter så bra och ordentligt och sitter still vid matbordet (inte hemma!) och är kavat i största allmänhet. Blir så himla glad att höra sånt. Mammastolt liksom. Herregud vad jag blir mallig. Mitt barn mitt barn. 

Det allra härligaste berättade dock en annan pedagog. Hon berättade att Felix verkar ha fått en riktig vän. Den av de tolv små pyrena som han helst leker med. Han brukar nämligen ta kompisens hand och dra med hit och dit när han vill leka. Tar handen och går till sandlådan eller för att titta på arbetsfordonen utanför staketet. 
Mitt hjärta svämmar över av gull. Tänk två små småttingar hand i hand på förskolegården!!! 
När vi gick från förskolan i dag vinkade han också specifikt hejdå till kompisen. Hejdå till de två pedagogerna som var i samma rum och hejdå till kompisen. De två satt också och lekte med tågbanan när jag kom och hämtade. Herregud, mitt barn har fått sin första vän! Hjärtegull!

onsdag, oktober 03, 2018

Så ömtålig att jag inte ens kunde prata om det

Jag var inhoppande chef förra jobbskiftet. De där jobbiga tankarna halv tre på natten berodde på det. På att jag sa nej till en sak en reporter ville, att jag hade en dålig magkänsla och hela stämningen på jobbet var skit. Mitt fel mitt fel mitt fel ropade det i mitt huvud. 
Ibland önskar jag att jag också var en sådan där stark kvinna som många andra vars bloggar jag läser och instagramflöden jag följer. Stark. Bra. Duktig på riktigt. 
Själv känner jag mig som en liten lort. 

Tänkte rätt mycket på det min kollega sa på skämt eller inte på skämt. Kände press och stress och kände mig så jävla dålig. Jag vågade liksom inte ens prata om det, inte sätta ord på det för då skulle jag gått sönder. Liten lort. 
Cheferna var i alla fall nöjda. Redaktionschefen skickade himla fint mess när jag skulle gå av. Försöker tänka på det. 

Fast ja, det gick ju bra. Vi hade nyheter. Vi skapade nyheter. Min ena kollega skällde på mig när jag nämnde att jag hade en känsla att det inte gått så bra. ”Sluta var så hård mot dig själv!” 
Fingret på exakt rätt punkt. Det är precis sån jag är. 
Jag har tänkt på det rätt mycket den senaste tiden. Att jag liksom kan översläta förlåta acceptera typ alla andras fel och brister och tillkortakommanden men så fort det kommer till mina egna känner jag mig bara så jävla sämst. Hur slutar man med det? Hur förlåter man sina egna brister? Ibland är jag säker på att jag behöver gå i terapi igen för att reda upp den här röran i min skalle. 

lördag, september 29, 2018

Hatar min hjärna

Klockan två på natten ska man inte tänka på dåliga saker. Man som i jag i alla fall. 
Herregud vad jag ältar skit. Fy fan. 

fredag, september 28, 2018

Natten

Det regnar ute och stora tunga droppar slår mot fönstret. Allt som syns är det lilla som blir upplyst av telefonens sken. 
Bredvid ligger Lillis. Jag minns inte ens senast han sov i sin egen säng. Tänker att vi måste få honom att göra det igen. Men det var först förkylning sen tandvärk sen förkylning sen nån form av nattskräck eller mardrömmar och ja, sådär är det. Nu sover han där. Mittemellan oss. 

Han sparkar av täcket i sömnen, som alltid. Upp med benen rakt upp i luften och sparka tills täcket är borta. Han pratar lite för sig själv också. Lägger en varm fot på min mage. 

I dag pratade jag med en kollega med större barn. Hon berättade att hon ångrade att hon jobbade natt. Skift. Var borta så mycket under barnets första fem år. 
Jag tänker samma sak. När jag jobbar och han är på förskolan ses vi bara när han kommer upp i sängen och ger mig en dreglig blöt hejdåpuss och vinkar till mig innan A går med honom till förskolan. Jag har tvingat dem till det, att alltid säga hejdå innan de går. Annars skulle jag inte se honom på hela dagen. 

Förutom nu. Jag ser honom nu. På natten. Andas in hans doft och hör de tunga andetagen. Kryper närmare och gosar in mig i hans värme. Den naturliga kaminen. 
Kanske han inte behöver sova i sin egen säng. Kanske han kan få sova här. Mellan oss. För alltid alltid alltid. 

tisdag, september 25, 2018

Tillfredsställelsen i att spara

I och med att jag från den 1 september bytt arbetsgivare (fast anställd i huvudbolaget i stället för i bemanningsföretaget) och de har olika lönesystemen fick jag dubbel lön den här månaden. ”Dubbel” kanske jag borde skriva, med tanke på att jag fick cirka trippel skatt. 
Hur som helst var det en underbart välkommen sak. Inte för att jag är fattigare än vanligt, men för att jag nu direkt kunde sätta över massa pengar på mitt sparkonto. 

Jag har den senaste tiden blivit besatt i att spara pengar för att i framtiden kunna köpa en lägenhet. Det är massa massa tusen kvar för att ha en insats till en tremiljonerslägenhet, som vi lär behöva punga ut med för att få en trea i ett någorlunda härligt område. 
Jag har blivit så besatt att jag flera gånger i månaden går och kollar på sparkontot och flera gånger i månaden går in i min lilla fondportfölj och kollar hur det lilla sparandet mår. Och det är så tillfredsställande att ha möjlighet att spara lite. Ha en buffert. Trots att vi bara har en inkomst i det här hemmet. 
Längtar så tills vi har två inkomster igen. Då ska jag mysa ännu mer med mitt sparande. 

fredag, september 21, 2018

Beslutet jag inte vill fatta

Året var 2002. Jag hade bott på Åland i knappt ett år då grannens kelsjuka katt fick kattungar. Tre stycken gosiga gulliga vilda ursöta små saker. En av dem var helsvart och jag har av någon anledning alltid fastnat för de där svarta ulliga små sakerna. Så även den här gången. 

Hon var liten och söt och hade orangea stänk i pälsen och en tass fram med fläckar i beiget och en tass bak med fläckar i beige. Trampdynorna under var också spräckliga på samma vis. Rosa där det var beige och svart där det var svart. Hon älskade värme och låg ofta tryckt mot ett element. När hon inte sprang som en galning längs grannarnas korridor. 
Jag föll pladask. 

Mitt ex var emot det. Han hade aldrig haft katt, aldrig velat ha katt, men jag övertalade honom. Och så blev hon min. Min Gudrun. Hösten 2002.
Det var 16 år sedan. Sedan dess har hon varit med mig. Flyttat runt och bort och rymt hemifrån och bråkat med grannkatter och gått med på promenad och hängt vid biografen för att få kel. Och alltid landat på min mage med ett envist kurrande. Skördetröska. 

Nu är hon gammal. Hon fick diabetes och vi ger henne specialkost. Så fick hon njursvikt och den specialkosten funkar tvärsemot diabetesmaten och veterinären sa att det liksom inte fanns så mycket val snart. Att vi får ge henne flera dyra sprutor om dagen för att hon ska hålla sig pigg eller annars fatta ett annat beslut. Det där beslutet jag inte ens vill tänka på. Inte ens vill skriva. Det går liksom inte. Att hon inte ska vara i mitt liv längre. Det går inte att tänka på. 

Så många tårar jag fällt ner i hennes päls. Så många nätter jag skedat med henne för att få tröst. Så många gånger hon kommit dit, in i min famn, för att hon märkt att jag behövt henne. Så mycket kärlek hon har gett mig. Hon är min baby. Min katt. Min lilla älskling. Min Gudrun. 

Hon har mått okej rätt länge. Vi trodde att hon skulle försvinna redan för två år sedan, men diabetesmaten funkade och njurproblemen verkade vara okej. Gick upp lite i vikt igen. Varit leksugen till och med. Gosat och myst och känts som vanligt nästan. Kissat mycket förstås, men har ändå varit pigg.
Men nu börjar det vända igen. Nu känns det som att vi kommit till vägs ände. Nu har hon igen börjat kissa inne. På hallmattan. Precis som sist, när alla sjukdomar uppdagades. Och det är nog som veterinären sa, att kissandet inne är hennes enda sätt att kommunicera. Säga ”hej matte, nu gör jag nåt jag aldrig gjort förut för att du ska fatta att det inte känns okej”.

Det känns inte okej för min älskade Gudrun. Hon mår inte bra igen. Och efter 16 år som min trogna vapendragare kanske jag snart måste fatta beslutet jag inte vill fatta. 

måndag, september 17, 2018

Vill skydda honom från allt ont

I området där vi bor finns ett kriminellt gäng. De är rätt aktiva och aggressiva och är i krig med ett annat rivaliserande gäng. Bland annat har det lett till att en person sköts i vårt garage. En tisdag klockan tre på eftermiddagen. Jag, A och liten Felix i barnvagn gick precis utanför garageporten klockan 14.45. 
Den händelsen var en av flera som skett de senaste åren. 

Eftersom området fått ganska dåligt rykte efter allt detta har Stockholms stad tillsammans med frivilligorganisationer försökt få ett trevligare gemytligare område. Fryshuset är här, de pumpar barnen i skolan med information om hur man ska hålla sig utanför gäng, det görs undersökningar bland boende, man ordnar utställningar med bilder från området genom tiderna och enkäter skickas till nyblivna föräldrar där man frågar hur de anser att det är bäst att skapa en uppväxt helt utan våld. 

De gör även insatser rent fysiskt. Så att unga inte kan klaga på att det finns för lite att göra, ni vet. Det har skapats stadsodlingar, man har börjat visa film i det gamla folkets hus, man har byggt ett utegym osv. Men den allra största insatsen är ett kulturhus. 
Där ryms ungdomsverksamhet av olika slag; dans, karate, fritidsgård, Fryshuset, den öppna förskolan har flyttat dit och ett bibliotek har äntligen öppnat. 
I går var det öppet hus och invigning av verksamheterna. 

Vi gick dit en sväng. Mest för att kolla in stället men också för att hälsa på de som driver öppna förskolan, nu när Felix inte längre går där. Det var fint och ljust och öppet och en extremt härlig stämning. Det är bara att hoppas att det fortsätter vara så, att det blir en ny mötesplats för alla boende. 
Men det är en helt annan händelse som färgar hela upplevelsen av detta härliga. Den lilla pojken med pistolen. 

Han var kanske sex år. Hade tuff frisyr och likadan attityd. Kom in till öppna förskolans del och ägde stället. Trodde han. Gick runt med sin pistol och sköt ut i luften. 
Felix var sjukt intresserad av deras rutschkana och var där och åkte. Klättrade upp och åkte ner. Pojken ville också åka, trots att han egentligen var för stor. Han ställde sig bredvid Felix som precis skulle klättra upp, riktade pistolen rakt mot honom, låtsades ladda den och höll den sedan tjugo centimeter framför hans ansikte. Pang. 

Och jag fattar att det är ett barn. Och jag fattar att det inte finns konsekvenstänkande. Och jag fattar allt det. Men jag blir ändå så jävla jävla jävla arg. Och rädd och ledsen. 
Gängkriminalitet och riktiga pistoler som riktas mot andra. Små pojkar och leksakspistoler som riktas mot andra. Mot mitt barn. Mot den som får mina beskyddarinstinkter att vråla. Den som skulle få mig att gå genom eld för hans skull. 
Det blev så verkligt. Han kan få en riktig pistol riktad mot sig. I synnerhet så som området är nu. 

Förlåt, men jag förstår inte hur föräldrarna tänker. Hur kan barnet få leka med pistoler i offentliga miljöer? Ett knappt stenkast från platsen där en ung man sköts ihjäl för drygt ett år sedan. I det hus som byggts för oss invånare, som byggts för att skapa trygghet och trivsel. 
Jag förstår faktiskt inte. 

söndag, september 16, 2018

För sju år sedan

Varje gång den höstiga luften kommer på riktigt kommer allt tillbaka. En känsla av dåligt mående. 
Jag ser det på timehop också. Undermeningen i inlägg på Facebook. Mycket vin, mycket jobb, mycket allt annat än den jag levde med.
Jag minns hur jävla jobbigt det var att veta att tio år skulle vara över. Att veta att mitt liv alldeles snart skulle förändras. Jag var livrädd. Trodde att jag skulle bli ensam. Ensam utan vänner, ensam utan kärlek. Grät hos terapeut och ältade.

Trots att den där jobbiga känslan påminner mig varje höst vet jag ju att det blev bra. Att det bara var något att genomlida för att komma ut stärkt och faktiskt till ett bättre liv.

onsdag, september 12, 2018

Det är ju självklart nu i dagsljus. Med en natts sömn bakom sig. Klart jag ska prata med honom om saker känns jobbiga även framöver. 
Men å andra sidan känns det inte som en lika stor deal längre. Han har inte rätt att uttala sig. Jag har hoppat in som chef tre dagar medan han har jobbat. Visst, det kanske inte var mina mest briljanta dagar, vad vet jag, men det är ju knappt någon tid alls. 

Och som jag skrev i natt. Jag orkar inte tänka på det. Det ska fan inte få gräva sig in i mig. Jag tänker inte gå runt och må dåligt över nån skitgrej. Så. Nu var det bestämt. 

Jag orkar fan inte.

Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar fan inte.

Det kanske var ett skämt

”Den sämsta chefen jag nånsin haft”. Han sa det efter ex antal öl efter ett jobbskift. Han syftade på mig. 
Det högg till. Jag vet inte om det var allvar. Han skrattade och kollade på mig. 
Men varför säger man så om man inte menar det? Varför skämtar man om det om det inte ligger nån sanning i det? Jag fattar inte. 

Vi har inte riktigt den skämtsamma relationen heller. Inte på det sättet. Vi kan gå och handla lunch tillsammans men klickar liksom inte. Något skaver. Har alltid känslan att han inte gillar mig. 

Jag kommer ha ångest över orden länge. Länge länge. 

Det är känsligt det där. Jag har varit chef förut. Jag har fått kritik förut. Då var jag ung. Naiv. Oerfaren. Ville gärna pleasa. Hade magsår och inflammation i käklederna, så allvarligt att jag fick bettskena. Jag mådde piss. 

Nu är det inte samma sak. Jag är äldre. Mer trygg. Men fortfarande känslig. Känslig över kritik av mig som chef. Jag pallar inte detta. Jag orkar inte att en av mina kollegor tycker så där. Jag orkar inte. 

Det kanske var ett skämt. Det kanske inte var det. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer ha ångest över det  framöver. Och om bara några veckor ska jag hoppa in igen. Fy fan. Hur i helvete ska jag palla det. Hur i helvete ska det gå? Just nu vill jag bara gråta. 

tisdag, september 04, 2018

Vad händer då?

Felix skolas in på förskola. Älskar det. En vecka sedan första dagen i dag och han hade så bråttom att han knappt sa hej då till A. Underbart!

Jag jobbar igen. Det är kul. Hoppar in som chef. Är självkritisk så det känns bara okej. Inte superbra. Men okej är ju godkänt. Godkänt duger när man hoppar in. 

Vi har flackat och flängt så mycket att vi är trötta på att åka bil. Hit och dit och snortidiga morgnar för att hinna med tåg, buss, båt. Men det har varit kalas och familjemys och torpet och bröllop och och och. Roliga grejer. Värt det ändå. 

Så är det val snart och jag jobbar kväll och natt. Älskar att jobba val. Hoppas att jag inte blir lika besviken som under USA-valet. Skönt på nåt vis också att den här valrörelsen snart är över. Det har varit rätt mycket om man jobbar med nyheter. 

På torpet fixade vi nästan helt klart det lilla rummet. Det blev cirka 135 miljoner gånger bättre än innan. Trots att det krävde att vi rev en hel jävla skorsten, släpade ut en 250 kilo tung gammal spis och fick anlita både elektriker och sotare. 

Jag har börjat kolla lägenheter lite mer på allvar igen. Bara A får ett jobb nu så ska vi ansöka om lån. Håll gärna tummar åt oss. På alla plan. Det känns som att det är dags att få den här boendefrågan löst en gång för alla nu. 










Lite bilder från torpet som bonus. 


Så här såg rummet ut när vi började. Mycket skillnad.