Ett steg fram och två tillbaks

Hissdörren är lagad och vi tätade en spricka i handfatets stanklås, men nu är det i stället stopp i köksavloppet och dörren till husets tvättstuga bråkar igen. Jag är så less på att allt faller samman. 

På onsdag åker jag och Felix till mamma och pappa och jag längtar. Förstås väldogt mycket efter dem, men också efter ett hem som fungerar. 

Jag nämnde inte ens krigen

Men ni förstår att de också ingår i det mörka som pågår just nu. 

Perspektiv igen

Jag gnäller över att jag är trött. Att diskmaskinen inte alltid diskar rent, att det luktar ur avloppet trots att allt ska vara rätt med stanklåset, att kylens lampa slutat funka och att det inte hjälpte att byta den. Att hissdörren inte går att öppna på vår våning. 

Gnäller över småsaker. 

Och det får man ju förstås. Ens vardag påverkar en. 

Men det känns ju så himla futtigt när jag tänker på mina föräldrar som kämpar mot cancern. 

När jag tänker på de familjer vars nattsömn blivit störd för att någon 16-åring fått 1000000 och en hjärntvätt för att bryta sig in och skjuta dem. Framför barnen. Träffat barn. För att deras namn är samma som nån gängmedlem i ett rivaliserande gäng. 

När jag tänker på de tre svenskar som var på väg på fotbollsmatch i Bryssel och en 45-åring med skev bild av Sverige öppnade eld mot dem och sköt ihjäl två av dem och skadade den tredje. 

Det känns så fjuttigt. 

Jag vet inte hur och när världen blev så mörk så mörk. När vänder det? Vänder det någonsin?