måndag, september 29, 2008

lördag, september 27, 2008

Min blogg i ett nötskal

Tittade på statistiken från veckan som gått och hittade något roligt: Kärnan i den här bloggen. Det jag oftast skriver om och det jag oftast funderar på.

Hör här, veckans sökord:

var är min katt
äter pizza ofta
allt kretsar kring mat
det måste finnas en mening med livet
magkatarr doktorn
mopeddäck
det känns som att jag borde vara kille
jag är trött så jag mår illa
man+kvinna+jämställd


Jag i ett nötskal.

I går var min turdag

Shopping hela dagen i går. Tyvärr blev det nästan ingenting till mig, men massor till hemmet.
I alla fall verkade jag se ut som världens mest oskyldiga och snälla människa. Lurade nämligen till mig massor med rabatt, på i stort sett allt jag handlade.

Det började med väskan, det enda jag köpte till mig själv.
Prislappen saknades och ingen i butiken hade någon aning om vad den kostade. Fick betala 275 kronor för den, så att de inte skulle ta för mycket för den. Skulle tippat på att den kostat runt det dubbla. Fynd!

Snygga fyndväskan. I bakgrunden mina nya gardiner till vardagsrummet. Läskigt snygga.

På Ikea fanns inte allt golv som jag behövde. Och de sista paketen var trasiga vilket hade lett till att en golvskiva i varje paket hade blivit lite förstörda. Den ena var kantstött, den andra hade en liten reva.
Och eftersom jag vill ha med mig så mycket golv som möjligt hem frågade jag om jag fick köpa dem till lite rabatterat pris. Minus 30 procent på hela paketet gav killen mig. För två små pyttefel. Tack tack, sa jag.

Sen var vi och drev omkring i väntan på att åka hem. Hittade ett paket slingor som skulle kunna få mitt urtrista hår lite roligare nu när jag sparar. Passande nog var det 50 procent på paketet.
Väl i kassan drog kvinnan av 50 procent på det redan rabatterade priset. Slingpaketet kostade alltså 25 kronor. Oj, vad dyrt.

Så allt som allt kan man säga att jag tjänade pengar i går. Trots att jag brände flera tusen.

onsdag, september 24, 2008

Hundramiljoner tankar som snurrar

Det är omvälvande på jobbet. Skolskjutning i Finland ena dagen, tidningens styrelseordförande sparkad andra dagen.
Har en miljon tankar i huvudet och en hel drös med saker jag skulle vilja tillägga i debatten. Kan bara inte sortera tankarna ordentligt för att få något vettigt i skrift.

Det enda jag kan konstatera är att folk, gemene man, har en extremt dålig koll. På allt.
Bland annat dålig insyn i hur en tidning sköts. En tidning har etiska regler och en publicistisk linje som man följer. Allt på redaktionell plats (allt annat än ledare, debattsidor och eventuella krönikor) är politiskt, etiskt, kommersiellt och på alla andra sätt oberoende. Ingen kan styra över det.

På tidningens hemsida pågår nu en het debatt där folk tycker att chefredaktören gjorde fel som sa att han inte tänkte jobba under en styrelseordförande som säger vad redaktionen får eller inte får skriva. Jag förstår inte hur de tänker.
Ska ägarna bestämma vad tidningen – som faktiskt har som uppgift att granska makten, näringslivet och allt annat – ska skriva är vi snart i en diktatur.
Det fria ordet är heligt. Så är det bara. Annars kan vi journalister lika gärna sluta arbeta.

tisdag, september 23, 2008

Nästan värt tidiga morgnar och sena kvällar


När det ser ut så här på morgonen när man åker till jobbet känns det nästan okej att gå upp snortidigt. Dimman låg längs vattnet, solen gick upp. Hur vackert som helst.
Tyvärr gör inte bilden det rättvist. Att fotografera med en dålig kamera i farten är inte att föredra.


Och när det ser ut så här när man åker hem efter en lång och tung arbetsdag känns det också ganska okej. Det är nästan värt allt slit.
Och jo, här kör jag 90. Därav oskärpan.

måndag, september 22, 2008

Die badenzimmer eller vad det kan heta

Tänk att jag har läst tyska i typ sju år och haft bra betyg. Det är svårt att tro i dag. Det jag minns är ”kartoffel” och ”alles klar”. Och ”Entschuldigung das ich spät komme”, hur det nu stavas. Det var för övrigt den första frasen tyska jag lärde mig. Det säger ganska mycket om mig och min skolgång.

Jaja. Det jag skulle visa var just die badenzimmer. Så långt vi har kommit nu. Håller fortfarande på att smeta på en massa lager gummimembran på golvet så att det inte blir fukt- eller vattenskador i framtiden. Ett skitjobb som är nödvändigt ont.

Kvar är ett varv med kakel nertill på väggarna och de svarta klinkerserna på golvet.
(Jag vet, klinkerserna ser helt galet ut, men vad heter klinkers annars i plural bestämd form? Klinkrarna? Klinkern?)
I hörnet ni ser blir det dusch. I motsvarande hörn BADKAR. Så fort det kommer vatten och värme att värma vattnet med är det jag som ligger där och njuter. Minst en gång i veckan längtar jag efter ett bad. Helt sjukt.

På fredag blir det förresten dags för shoppingtur. Till Ikea med Tesa. Golv för mig och skoskåp och annat för henne. Har fått låna en risig pickup som jag ska försöka ratta dit.

Sedan är det bara tapeter som måste väljas och limmas upp på väggarna innan bottenvåningen är klar. Och lister och skit förstås. Ska se om jag hittar några snygga sådana på fredag också. Här finns det bara fula varianter som varken jag eller pojkvännen vill ha. Varför ska listerna antingen vara ultramycket krusidulliga eller tunna och helt släta? Vad hände med det underbara ordet lagom? Det kanske inte finns inbyggt i den finska sisun?

Ni skulle bara veta

Här hade jag tänkt lägga upp tre bilder på vårt helt kaotiska kök.
Det är helt belamrat med disk, gamla dagstidningar, skräp, brev, viktiga papper, spritflaskor, gamla ölburkar, chipspåsar, inredningstidningar, kvitton, brödsmulor och annan skit. Det är så äckligt att jag nästan fick magont när jag skulle gå och lägga mig i går.

Men eftersom pojkvännen kom på mig när jag fotade bedrövelsen så kan jag inte lägga ut bilderna och skriva en nedvärderande text om mig själv. Han bad mig att inte skämma ut mig.
Så jag gör inte det.

lördag, september 20, 2008

Det handlar om att bestämma sig

Oron i magen, stressen som gnager på mina tänder och käkleder, värken som får huvudet att banka och ångesten som får själen att gråta. Allt beror på en enda grej. Mitt velande. Min oförmåga att bestämma mig.

Letar man fel – hittar man fel. Så är det bara. Accepterar man faktum, till exempel det ens känslor säger till en, är det bara att hänga med.
Funderar man på om livet skulle se annorlunda ut om man var någon annanstans, gjorde något annat, hade ett annat liv – så gör det inget annat än skapar ångest.

Jag har valt att flytta hit. Jag har valt att leva med pojkvännen. Jag har valt att jobba där jag jobbar. Allt har jag valt.
Om jag inte skulle ha velat det skulle jag väl inte ha valt det? Varför funderar jag så mycket på det då?

Varför tvivlar jag på mina beslut så gott som dagligen? Det hämmar mig. Det gör att jag inte känner mig trygg. Det får mig att må dåligt och aldrig rota mig någonstans. Jag tar avstånd från tänkbara vänner eftersom jag på ett plan hela tiden varit osäker på om jag ska stanna i deras närhet. Jag har tagit avstånd från pojkvännen, beredd på att det kan ta slut. Tänkt OM det tar slut. Delat på våra grejer i tanken. Den är min, den är pojkvännens. Bra att veta OM det tar slut.

Dessa tankar förstör mig. Dessa tankar får alla att bli oroliga för mig. Dessa tankar är skit. De tillför bara ångest.
Jag bör vara nöjd med det jag har. Jag har ett bra liv. Jag älskar pojkvännen. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker till och med om det här jävla skitstället jag bor på. Varför kan jag inte bara vara nöjd då?

Men nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte längre fundera. Jag kastar mig ut nu. Bestämmer mig: Jag ska stanna här, jag ska vara med pojkvännen. Det här är mitt liv nu. Inget annat.
Om jag ändrar mitt beslut längre fram är en annan sak. Men nu bestämmer jag mig för att vara här. Och vara här till 100 procent. Inte till 80.

Tänker skaffa medborgarskap här. Tänker skriva mig på huset. Tänker drömma om en framtid här. Tänker satsa nu. Kanske skaffa barn någon gång i framtiden. Kanske gifta mig någon gång. This is it. Det här är mitt liv.

Och jag tänker inte tillbringa resten av det med att gå och fundera på om det är grönare på andra sidan staketet. Jag tänker inte leva mitt liv med ångest och olycka. Jag ska baske mig bli lycklig. Och det är bara jag som kan göra mig lycklig.
Så nu bestämmer jag mig för att bli det.

torsdag, september 18, 2008

Självupptagen till tusen

Läste häromdagen att man får de vänner man förtjänar. Och det stämmer inte.
Jag får bra mycket bättre vänner än jag förtjänar. (Och detta skriver jag inte för att få höra att jag är en bra vän...)
Jag har nämligen kommit till självinsikt, så där som man gör ibland. Insikten var dock inte trevlig. Och på ett sätt hoppas jag att den inte stämmer, eller i alla fall bara är nu i en övergående period.

Insikten var i alla fall att jag är självupptagen. Jag är så uppe i allt kring mig och mitt liv att jag ibland helt ignorerar andra. Jag skäms som fan, men så är det. Just nu bryr jag mig bara om mina helt kaotiska känslor, ingen annans.
Titta på bloggen till exempel. Hur många gånger skriver jag om något annat eller några andra än mig själv? Inte ofta. Nog för att bloggen är min och handlar om mig, men någon måtta borde det väl ändå finnas.

Och så har jag kommit på att jag ganska ofta svarar på frågan hur det är med mig, men sällan ställer samma fråga tillbaks. Bryr jag mig inte eller? Jag vet ju att jag gör det.
Och samma sak när jag för en konversation med någon annan. Då vill jag gärna säga: ”Det där hände mig en gång...” eller ”Jaha, men jag...”. Jag jag jag jag.

Jag vet att jag måste vara en pain in the ass när jag är så centrerad runt mig själv. Varför i hela fridens namn är jag så? Varför kan jag inte tänka på andra lite oftare? Fast det gör jag i och för sig, jag visar det bara inte.

I alla fall ska jag baske mig lägga av. Jag ska fråga hur andra mår mest hela tiden. Jag vill ju veta faktiskt. Jag bryr mig ju egentligen.
Och i ärlighetens namn är jag och mitt liv inte särskilt spännande att vara centrerad kring vilket borde vara en anledning för mig att sluta. Ha!

En helt ny erfarenhet

När jag går rakt fram utan byxor slår låren i varandra. De är liksom inte helt separata längre.
Det här är en helt ny erfarenhet för mig. Behöver därför svar på en fråga från någon som kanske vet: Får man skavsår när de skrapar mot varandra eller är det bara som det känns?

För övrigt vägde jag mig i morse. Man skulle nästan kunna tro att jag är gravid. What's going on, kroppen?!

onsdag, september 17, 2008

Det funkar, det funkar!

Tänker jag inte känns det bättre.
Det funkar ta mig fan att koppla bort buren.

Ska bara se till att hålla mig sysselsatt precis hela tiden i fortsättningen. Typ lyssna på musik på jobbet eller så. Då kan jag ju bara jobba och lyssna. Att tänka då blir ju liksom en grej för mycket för simultanförmågan. Har dessutom förstått att simultanförmåga är skit. Det är så unga tjejer (jo, jag anser fortfarande att jag tillhör den kategorin. Kom inte och säg något annat!) blir utbrända. De gör allt – hela tiden. Jag med.

Nåja. Tänkte lägga upp en urtjusig bild också. På mina målade naglar. Och mitt fina armband. Bilden är tagen i lördags. Eller i fredags kanske.
Värsta snyggot! Eller hur var det nu...

Så kopplar vi bort buren

Jag åt just ett kladdigt och sött jordgubbswienerbröd i smyg framför datorn på jobbet.
Är det ett bevis på att jag är på god väg att förfalla?
Ja, det är i alla fall ett bevis på att det har gått så långt att jag inte bara känner mig patetisk, jag är patetisk.
Tänker ibland på att jag en gång på blodigt allvar vaknade av att jag högt och ljudligt i sömnen deklarerade att jag är patetisk. Det känns inte särskilt normalt. Men å andra sidan, vad vet jag?

Så finns det stunder då jag bara önskar att jag kunde skita i att mitt liv är patetiskt. Eller att jag är patetisk. Kanske man skulle rycka på axlarna lite mera? Inte bry sig. Inte fundera. Bara vara.

Tänk om man bara kunde sluta känna. Kan man koppla bort hjärnan på samma sätt som man kopplar bort buren i diverse frågesportsprogram? Fan vad gött det skulle vara.

tisdag, september 16, 2008

Så här bli man glad igen

Äsch! Åt helvete med grubblerierna! Jag hatar att vara less. Jag hatar att vara depp.
Men jag vet hur man blir glad igen.

Så här:

Jack McManus – Bang on the piano.
Blir man inte glad av denna blir man nog fan aldrig det.

Och så börjar det igen

Och så kommer jag till jobbet och blir less på allt. Tappar suget, tappar energin, tappar lusten.
Känner bara trötthet, huvudvärk och ont i axlarna. Och snoret i näsan är mer påtagligt än någonsin. Ingenting känns roligt längre.

Jag är less på allt. Less less less less. Vill bara kräkas.
Är helt övertygad om att det inte ska kännas så här. Något är jävligt fel. Frågan är bara vad det är.

måndag, september 15, 2008

Bönhörd – men inte glad för det

I flera veckors tid har jag gått och varit snorig, halvhängig, haft småont i halsen och känt mig allmänt nere. Förra veckan var värst. Då önskade jag att förkylningen skulle bryta ut ordentligt någon gång så jag kunde bli av med den.

Nu har jag blivit bönhörd.
Men vet ni, jag är inte särskilt glad för det. Huvudet är tjockt med snor, ögonlocken hänger. Smaken existerar inte längre och långt nere i bröstet väser det när jag andas.
Det spelar ingen roll att jag vet att det går över snart, det är ändå skit att vara sjuk.

Också är jag hungrig också. Och vi har inget bröd hemma. Bajs.

Ni hör hur glad jag är i dag va?

fredag, september 12, 2008

Kunde inte låta bli...

Min kusin blev inspirerad av mitt förra försök till en omgörning. Och jag kunde inte låta bli att prova hennes sajt också.

Jag blev så jävla snygg. Helt otroligt snygg.
Damn, om jag ändå kunde föna håret så där.


Och den här bilden var nästan läskig. Det är på pricken likt min syster Liselottes klassfoto från sexan. Det är hon! Visste inte att vi var så lika.

En lukt, inget annat

Det värsta med att vara täppt i näsan brukar vara att luktsinnet försvinner. Den här gången är det inte så.
Det värsta den här gången är att en lukt fastnar i näsan och stannar där hela dagen.

Det skulle kunna vara okej om det var en angenäm, mysig lukt som fastnade. Men eftersom världen aldrig gör som man själv vill så är det ju de där vidriga lukterna som fastnar. Och hur många gånger man än snyter sig så försvinner inte lukten. Som om den fastnat i snoret eller något.

I går var det kattskit. När jag hade gått och lagt mig var jag tvungen att gå upp och leta om katten mot förmodan hade bajsat någonstans i sovrummet. Men så var det inte. Lukten satt kvar från då jag rensade kattlådan.

I dag är lukten en aning unken lukt. Påminner om våt hund. Framkallade kräkreflexer när jag åt frukost. Tror att den kommer från de dammiga el-elementen jag satte på när jag steg upp. Äckligt.

torsdag, september 11, 2008

Jag har inga åsikter längre

Det går utför för mig. Inte bara med rynkor, kula på magen och gråa hårstrån. Det går utför på andra sätt också.

När jag började på tidningen var min iver stor över att få skriva kåserier. Använda mina egna ord, skriva om saker JAG bryr mig om och få uttrycka mig helt fritt i skrift.
Det var då. I dag hatar jag att skriva de där förbenade kåserierna. Har ingen inspiration till dem. Inget som upprör mig, inget som får det att kittla till. Inget helt enkelt.

Läser andras bloggar. Andras kåserier. Andras krönikor. Andras åsikter. Och är helt förundrad. Undrar hur de kan få sina vardagliga tankar att bli till poesi. Nåja, nästan i alla fall.
De skriver om provhytter, grannen som släpar möbler varje kväll, kvinnlig ägglossning (manlig vore onekligen ännu mer spännande) eller vad fan som helst. Och det blir bra.

Är man uppmärksam och alert och snappar upp det som händer och sker i ens omgivning kan man skriva roliga bloggar. Eller roliga kåserier.
Men tydligen har jag inte samma närvaro längre. Ser inte det runt omkring mig. Tycker inte bra eller dåligt om någonting. Jag har helt enkelt inga åsikter längre.
Kan det bli mycket värre?

Och i och med det här inlägget utförde jag dessutom en journalistisk dödssynd: Att skriva att man inte har något att skriva om. Och det värsta är att jag märkte det inte förrän hela skiten var skriven. I'm so great.

onsdag, september 10, 2008

Ibland gillar jag att vara tragisk

Är förkyld och trött. Arbetar för mycket. Sover för lite.
I går jobbade jag från åtta till halv nio. Alltså inte en halvtimme utan tolv och en halv timme.
Middagen bestod av en korv från macken. Glassigt värre.

Jag har samma kläder som i går, orkade inte komma på en ny konstellation i morse. Också gnisslar jag tänder igen.
Känner mig som en looser. White trash.

Men när jag gick med stripigt äckligt hår med en korv i handen i går slog det mig att det känns ganska gött. Ibland är det faktiskt ganska skönt att släppa på alla krav och bara vara tragisk.

måndag, september 08, 2008

Lite roligt är också roligt

Jag har hört det bästa talesättet om en person som inte har alla hästar i stallet, eller med andra ord inte är så klipsk:

Hjulet snurrar men hamstern är död.


Kan inte bli mycket tydligare. Hur skoj som helst.

söndag, september 07, 2008

En kväll av insikt

Ibland tror jag att mina arbetskamrater känner mig mer än jag själv gör. Vissa saker de sa i kväll gick rakt in i hjärtat. Tänk att de bryr sig. De bryr sig om lilla mig!
Minst sju personer, ingen överdrift, sa i kväll att de varit oroliga för mig. Har undrat hur jag mår, varit rädda att jag gått in i väggen, undrat om jag stressat ner.

Det har onekligen varit en sjuk sommar. Och vår med för den delen. Har jobbat som en sinnessjuk. Och det är inte bara jag som har märkt det tydligen.
Men det känns så mycket bättre nu efter semestern. Och särskilt efter i kväll. Mina kollegor ger mig energi. Det är som ett lyckopiller att umgås med dem utanför jobbet. Och nej, jag är inte full. Inte ens alkoholpåverkad. Jag menar det på riktigt.

Och vet ni vad jag kommit fram till. Att det är mycket mycket bättre att vara öppen med hur man känner. Man behöver inte hålla andra utanför. Man vinner sååå mycket på att berätta hur man egentligen känner. Om jag ändå vore bättre på det...

Kan konstatera att läget, mitt läge, var värre än jag trodde i och med att så många har märkt. Jag balanserar fortfarande på gränsen. Gnistan saknas. Behöver få den tillbaka. Leendet måste liksom sprida sig till ögonen igen. Undrar bara hur jag ska lyckas med det och hamna på rätt köl. Men i och med att jag är medveten om problemen är jag i alla fall en bit på väg. Nu gäller det bara att tänka sig för.

Det här inlägget säger säkert inte särskilt mycket till någon annan. Behövde bara skriva av mig. Få kvällens insikter på pränt. Och återigen hylla mina kollegor till skyarna. De är fan de allra bästa! Kommer sakna A och L som lämnar oss – även om det bara är för ett tag – om två veckor. Kommer att sakna dem helt sinnessjukt mycket. Hoppas jag sa det tillräckligt mycket till dem.

lördag, september 06, 2008

En del drömmar och en del verklighet

I dag börjar pojkvännen kakla badrummet på bottenvåningen. Vita kakel 20x30. Blir skitbra tror jag. Stora kakel är helt klart att föredra, enligt mig.
Ska dit sen och inspektera. Kanske tar en bild också.

Så har vi hittat ett relativt billigt trägolv, tvåstavig ek – inte laminat, på Ikea som vi nog ska slå till på. Kostade inte särskilt mycket alls och i och med att den är just tvåstavig och i ek så är den så lik det dyra köksgolvet som möjligt.

”Läkt” från Ikea. Bild från Ikeas hemsida.

Jag har också hittat en tapet som jag skulle vilja ha i sovrummet. Tror dock inte att det kommer att bli verklighet. Priset för godbiten är alldeles för högt. Typ runt 3.000 kronor för en rulle. Det är inte värt det.

Ecowall 2428. Bild från deras hemsida.

Men den är läskigt snygg.

fredag, september 05, 2008

I dag ...

... sket sig hela mitt sunda liv som jag levt i typ två veckors tid. Åt pizza till middag. Så mycket för mitt chipsförbud och regelbundna mattider. Behövde tydligen bara börja jobba.

... såg jag en dubbel regnbåge. Otroligt nog både när jag åkte till jobbet tidigt i morse och när jag åkte därifrån sent i kväll. Försökte dessutom fota den genom en regnig bilruta, med vindrutetorkare i vägen. Medan jag körde. Det gick sådär.

... var det allmänt kaos på jobbet. Eller i alla fall i mitt huvud. En vecka som ”vanlig” reporter hade varit att föredra framför att kastas in som nyhetschef. Hoppas kollegorna förlåter mig.

... såg jag Rolfen för första gången på över ett år. Rolfen, min kära söta gulliga och ganska värdelösa före detta bil. Still going strong, i dag 22 år gammal. Imponerande!

torsdag, september 04, 2008

Ja, jag har för mycket fritid


Så vad tycks? Platinablond, afro?? Klicka för större bild.
Den här sidan är helt underbart rolig. Testa nya frisyrer, ny makeup, ny ögonfärg. Ja, i stort sett vad som helst.


Man blir jättefin!

Världens snyggaste jacka


Jacka från Modström. Förlåt, världens snyggaste jacka från Modström.

I går, när jag var på stan för att köpa ett par höstskor, hittade jag världens snyggaste jacka. Som var alldeles för dyr för min månatliga klädshoppingsbudget. (Det låter seriöst, men det är faktiskt första gången jag har begränsat mina klädinköp på detta vis.)

När jag såg den visste jag att jag var tvungen att köpa den. När jag provade den visste jag ännu tydligare att jag var tvungen att köpa den. Så jag köpte den. Så klart. Åt skogen med budgeten!

Nu hänger den hemma och är huuur snygg som helst och lockar till användning.
Kan nästa dra mig till att säga att jag längtar till vintern. Då förstår ni hur stor min kärlek för jackan är.

En konstig känsla bara

Så sitter jag här. På jobbet. Vid ungefär samma tid som jag normalt sett brukar gå upp. Skandal.
Känns mest konstigt. Tangentbordet känns trögt, skärmen liten (har 24 tums hemma) och kaffet smakar konstigt. Hade glömt att det var så äckligt.

Så har jag fått schemat från hösten. Ser ut som om vi är ont om folk. Och det ser ut att bli en hektisk höst. Känner inte för att jubla inför det faktumet.

Nej nu. Försöka skriva något vettigt.

onsdag, september 03, 2008

Det känns okej att börja jobba igen


När man vaknar och tror att det fortfarande är natt.
När man inte kan se utan att tända lamporna.
När det blåser iskalla vindar.
När det ösregnar.
När himlen är becksvart.
När den råa luften får håren på hela kroppen att resa sig.
När det ligger en djup depression över hela världen.

Då är det ganska okej att åka på jobb i morgon igen. Vad ska man göra hemma liksom?

tisdag, september 02, 2008

Och så var det katten. Igen.

Hon är hemma igen!!
Hämtade hem henne i dag. Det räckte tydligen att skriva att hon var borta innan telefonen skulle ringa.
Hon var hos grannens föräldrar en kilometer härifrån. Precis där vi hämtade henne i vintras. Halvägs på väg dit vi bodde förut.

Nu ligger hon och kurrar i soffan. Ni kan inte ana hur mycket jag har saknat det ljudet.

Men vädret har hjälpt till med det här


Men det trista vädret har ju faktiskt gjort lite nytta. Det har ju gjort att jag och pojkvännen har varit på bygget extremt mycket.

Den första bilden är pre semester. Den andra pro, fotograferad i dag.
Visst är det skillnad?

måndag, september 01, 2008

Nu måste jag få gnälla...

Jag hatar det här vädret! Det gör mig deppig, orkeslös och apatisk. Det ger mig inte den minsta gnutta energi eller ens vilja att göra något. Och jag känner mig bajs.
Jag behöver sol. Mycket sol.

I dag är det den 1 september. I stort sett hela augusti har jag haft semester. Av månadens 31 dagar har det regnat 20 av dem. Mängden regn som fallit är den största som uppmätts under en månad sedan mätningen startade 1972. Jippi.
Och medeltemperaturen har varit 15 grader. Fy fan.

Kanske därför jag heller inte har den minsta gnutta inspiration att börja jobba på torsdag. Jag har ju för fan inte haft någon semester.

Grymt stor längtan efter ett bad

I ett och ett halvt års tid har jag nästan inte klagat något alls. Knappt nämnt det.
Men nu står jag inte ut längre. En hel lång, mörk och dyster höst framför mig utan badkar går nog inte.

JAG VILL BADA BADKAR!

Ingen jävla bastu, ingen jävla dusch, inget jävla badhus. Bara ett litet badkar. Med varmt varmt vatten och en bra bok.
Och kanske stereon på i bakgrunden.

Det är fanimig äkta lycka.

Snart tillbaka till verkligheten

Tre dagar kvar tills jag börjar jobba igen.
Suck.