Ibland tror jag att mina arbetskamrater känner mig mer än jag själv gör. Vissa saker de sa i kväll gick rakt in i hjärtat. Tänk att de bryr sig. De bryr sig om lilla mig!
Minst sju personer, ingen överdrift, sa i kväll att de varit oroliga för mig. Har undrat hur jag mår, varit rädda att jag gått in i väggen, undrat om jag stressat ner.
Det har onekligen varit en sjuk sommar. Och vår med för den delen. Har jobbat som en sinnessjuk. Och det är inte bara jag som har märkt det tydligen.
Men det känns så mycket bättre nu efter semestern. Och särskilt efter i kväll. Mina kollegor ger mig energi. Det är som ett lyckopiller att umgås med dem utanför jobbet. Och nej, jag är inte full. Inte ens alkoholpåverkad. Jag menar det på riktigt.
Och vet ni vad jag kommit fram till. Att det är mycket mycket bättre att vara öppen med hur man känner. Man behöver inte hålla andra utanför. Man vinner sååå mycket på att berätta hur man egentligen känner. Om jag ändå vore bättre på det...
Kan konstatera att läget, mitt läge, var värre än jag trodde i och med att så många har märkt. Jag balanserar fortfarande på gränsen. Gnistan saknas. Behöver få den tillbaka. Leendet måste liksom sprida sig till ögonen igen. Undrar bara hur jag ska lyckas med det och hamna på rätt köl. Men i och med att jag är medveten om problemen är jag i alla fall en bit på väg. Nu gäller det bara att tänka sig för.
Det här inlägget säger säkert inte särskilt mycket till någon annan. Behövde bara skriva av mig. Få kvällens insikter på pränt. Och återigen hylla mina kollegor till skyarna. De är fan de allra bästa! Kommer sakna A och L som lämnar oss – även om det bara är för ett tag – om två veckor. Kommer att sakna dem helt sinnessjukt mycket. Hoppas jag sa det tillräckligt mycket till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar