måndag, februari 28, 2011

Kan klokskapen hjälpa mig?

När man opererar bort sina halsmandlar har jag förstått att man har vansinnigt ont i flera veckor och knappt kan äta något alls. Men frågan är om det är värt det?

Om man opererar bort dem, slutar man få varbölder i halsen hela tiden? Slutar man få infektioner med jämna mellanrum? Slutar man få all världens virus och baskilusker att fastna där? Slutar det riva? Slutar det vara så svullet att man nästan inte kan svälja?

Om det är ja på ovanstående frågor skulle jag säga att det är värt att ha ont i några veckor. Hellre några veckor än ett helt liv.
Så känns det i alla fall, men jag vet inte. Därför frågar jag. Någon som vet?

Får jag äta upp det?

Ungefär hundra gånger har jag stolt sagt till alla: ”Nej, nej, jag har ingen åldersångest alls den här gången. Jag tycker att det känns helt okej att fylla år faktiskt. Ingen ångest alls. Det var mycket värre förra året, och då var det inte ens jämt.”

Det är lite drygt en vecka kvar nu och jag ... Ja, jag börjar känna mig lite mindre säker på mitt uttalande.

The walking dead, season 7 typ

I dag är jag fanimig död. Död död död. Lam och trött efter helgens sinnessjuka arbetande. Jag tror aldrig jag har skrivit så mycket på en helg som den här helgen. Vågar inte ens tänka på hur många ord det kan röra sig om. Många många är det i alla fall. Sex större artiklar bara i går.

Till på köpet är jag genomförkyld. Snoret är tjockt och halsen är så vass att man skulle skära sig om man lyckades komma in i den. Och så har jag en aning huvudvärk.
Död som sagt. Ja, jag är bitter.

söndag, februari 27, 2011

Dagens mest otippade

Så började en gammal idrottare/knarkare (eller hans stab kanske?) följa mig på twitter också. Det trodde jag inte.

Nästan la dolce vita i alla fall


Det blir liksom lite lyxigare att jobba och äta framför datorn när det är oxfilé på tallriken. Gött? Görgött!


Ps. Jag vet att jag ser ut som en maniac, men jag orkade inte ta fler bilder.

Rolling a Reliant Robin

Söndagsunderhållning. Vansinnigt bra tv. På riktigt.

Se den vetja! Själv får jag arbeta rumpan av mig. Busy busy.

lördag, februari 26, 2011

Låt snacket gå! Eller?

När jag är ute på krogen pratar jag högt och lågt med allt och alla. Häromhelgen fastnade jag till exempel med en man i baren. Han var 45+ och vi började snacka drinkar som ledde till jobb som ledde till samhällsproblem och yada yada ni vet. Pratade säkert i en timme.

Och så där är det alltid. Jag fastnar på toan med tjejer, snackar strunt med den som är närmast till hands i baren, pratar med folk på dansgolvet och ja, helt enkelt är social. Utan att för den skull vilja ligga med dem eller ens hångla med dem.

Jag är likadan jämt. På Facebook, på jobbet, på stan, på nätet ... överallt pratar jag strunt med folk. Och jag tänker mig kanske inte för alla gånger hur det kan uppfattas. En del tycker säkert att jag säger för mycket, en del tycker jag är för vulgär, en del kanske tror att jag stöter på dem. Men jag bryr mig inte så mycket om det egentligen. Jag vet ju vad mina intentioner är. Och de är att få snacka lite och skratta lite.

Men i dag så slog det mig (eller egentligen först efter jag fick det påpekat för mig) att till exempel på Facebook, där det finns tredje parter som kan läsa det man skriver, kan saker lätt misstolkas. Om jag skämtar med någon kanske den tredje parten som läser inte förstår att det är ett skämt. Om jag har en viss jargong med någon kanske den tredje parten inte förstår det. Om jag är trevlig mot någon kanske den tredje parten tror att jag flirtar.

Och ibland kan det bara bli så fel.

Men jag vet inte. Ska jag behöva bekymra mig över vad folk tror och tycker? Ska jag behöva bekymra mig över att folk börjar sprida osanna rykten baserat på deras tolkningar av saker jag har sagt eller gjort? Ska jag verkligen behöva det?
Nej, är mitt spontana svar. Trots att Åland är grymt litet så tänker jag inte lägga band på mig och fundera en extra gång på vad folk kanske kan få för uppfattningar av det jag säger eller skriver. Jag vägrar. Då får folk hellre snacka en massa skit.

Det var vår

Jag såg trottoaren. Det var visserligen väldigt blött och slaskigt och det var snö i drivor längs husväggarna. Men jag hade på mig mina röda converse och kunde obehindrat hjälpa Staffan att bära in hans två senaste konstköp i hans bil utan att bli blöt om fötterna.
Det var vår och det droppade från hustaken.

För jävla synd bara att allt var en dröm. Men fattar ni hur mycket jag längtar till våren om jag till och med drömmer om den på nätterna?

fredag, februari 25, 2011

Resan del ?(sista delen) – Singapore

Som sagt är Singapore grymt rent. Det märktes extra mycket eftersom det regnade ganska mycket och vi höll oss under jord. Tunnelbanegolven bara blänkte och jag skulle nästan kunna ha slickat på det.
Photobucket
Med tanke på att typ allt var förbjudet också är det kanske inte så konstigt att det är så rent. Dryga böter var det också. hade man med sig Durians hade man säkert fått dödsstraff och det vågade man väl inte skriva ut. Durians är nämligen en frukt som luktar apa. Jämförs med surströmmingslukt ungefär. Frukten ska dock vara god.
Photobucket
På kvällarna var det en väldigt vacker stad. Vi bodde längs med Singapore River och broarna var upplysta i olika färger. Det blev fina speglingar.
Photobucket
Och det blev också fin utsikt från vårt hotellfönster.
Photobucket
En kväll gick vi ut och drack drinkar. Vi började med Singapore Sling. Förstås. Men nej, för sliskig för min smak. Gick över till mojitos i stället.
Photobucket
Sista dagen (eller om det var näst sista, men vem bryr sig?) fick vi för oss att vi skulle gå på zoo. Med andra ord hade vi ledsnat på att gömma oss för regnet i underjorden. Men tji fick vi, för det regnade som aldrig förr.
Photobucket
Men vi gick en runda ändå, plaskade oss genom vattenpölarna med varsitt paraply. Vi såg bland annat en liten drake, ja på riktigt!
Photobucket
Sedan fastnade jag för mönster. Zebrarandigt.
Photobucket
Giraffmönstrat.
Photobucket
Och leopardfläckigt.
Photobucket
Så checkade vi ut, hämtade våra väskor och tog en taxi till flygplatsen. 17 dagar efter att vi hade kommit ner var det dags att lämna alla fina höghus, all god mat, alla stenhårda sängar, alla värkande vandringsfötter och all sol och värme.
Photobucket
Hej då Singapore!

Den stora risken med hängslen


I dag har jag svarta vida byxor, svart glansig skjorta och svarta hängslen på mig. Min kollega frågade var jag hade varit i dag. Modevisning? frågade han. Nej cirkus! svarade jag.

Men egentligen gillar jag hängslen. Gillar mycket till och med. Den enda nackdelen är att de drar upp byxorna (som väl egentligen är syftet?) vilket dels gör dem aningen korta vid fötterna och dels lite väl tajta i grenen.
Och trots att jag vet att byxorna inte är så tajta att de smiter åt i grenen kan jag inte låta bli att gå och dra i dem, allt för att undvika det värsta. Ja, jag kan till och med kalla det döden.

Döden stavas nämligen cameltoe.

En sådan besvikelse

Och ja ba, skitglad liksom. Någon hade klickat follow och jag klickade snabbt dit för att se vem vem vem?
Och möttes av det här:

Mäh! Jävla spam.

Ta-ta-da

Presenterar härmed stolt: Jag twittrar!

Woho. Tror jag. Har fortfarande knappt fattat det där med taggar och retweets och vad det nu heter. Men ändå. Twittrar liksom. Följ mig vetja! http://twitter.com/tilda_a

Slav under tekniken

Jag erkänner att jag kanske sitter lite för mycket framför datorn. Och är lite för beroende av tv:n. Och kanske använder min telefon lite för mycket. För att det ska vara helt sunt i alla fall.
Insikten har kommit den senaste tiden då jag på ett eller annat vis inte kunnat använda de tre ovanstående apparaterna så som jag brukar.

Det började med tv:n. När jag var bortrest i början av januari kom det brev om att jag behövde göra en programuppdatering innan ett visst datum, annars skulle jag inte se någonting. Brevet hamnade i högen med oöppnade brev och glömdes bort.

En dag när jag låg på soffan och tog fjärrkontrollen i handen möttes jag därför bara av myrornas krig. Jag slet ut alla apparater som skulle kunna tänkas ha en inverkan på problemet, bytte scartkablar, gjorde en programuppdatering och svor ett otal gånger men fick det fortfarande inte att funka.
Jag kände mig handikappad, halv som människa och ville lägga mig på golvet och gråta. För en tv:s skull.

Häromdagen kom strulet till datorn. Jag jobbade kväll och kunde mitt i allt inte komma in på google. I stället fick jag vända mig till andra sökmotorer, men det enda jag kom fram till var att jag vet varför verbet för att söka på internet inte heter ”yahooa”.
Jag kände mig arg, uppgiven och ungefär lika frustrerad som matadoren i filmen om tjuren Ferdinand. För en sökmotors skull.

En annan dag åkte jag hem från jobbet och lämnade ovetandes mobilen liggandes på skrivbordet. Inte förrän jag hade hunnit hela vägen hem till Geta kom jag på det.
Och i vanlig ordning reagerade jag lite väl starkt. Jag kände mig naken, okontaktbar och funderade på allvar att vända och köra de drygt fyra milen tillbaka till stan. Allt för en fjuttig mobils skull.
Nu ska jag gå i terapi, tror jag.

Publicerad i Ålandstidningen.

torsdag, februari 24, 2011

Tillbakablick, fritidsgården 1996

Göran brukade knyta ihop sina händer, gnida dem mot varandra och säga ”Nu tjejer, är det dags att gå och knyta ihop benpåsen”. Då var klockan tio och gårn stängde. Vi hängde där varje vardag till prick klockan tio, utom tisdagar då det var stängt, och varje lördag till halv tolv.
Jag fick inte vara ute så länge egentligen men efter att jag övertalat mamma om att det var bättre att jag hade sällskap när jag cyklade hem, gick hon med på det. Men bara om jag var på gårn. Jag utnyttjade det förstås och var på ”gårn” även när jag var någon annanstans. Och drack folköl.

Maja, som också jobbade där, hade den mest sönderrökta rösten jag hört. Hon raspade och stank gul Blend bakom disken. Sålde bumlingar i olika färger, sura band, Ferraribilar och gårdskort som gjorde att man fick spela biljard, vara med på videokvällar och egentligen gjorde att man över huvud taget fick hänga där.

50 kronor för ett helt läsår kostade korten. Dyrt, tyckte jag som hellre lade min månadspeng på att åka in till stan och handla cigaretter på Hanssons tobak eller Gonorrégrillen, där de aldrig kollade leg. Men eftersom jag hängde på gårn hela tiden tog alla för givet att jag hade gårdskort. ”Jag vet att Tilda har gårdskort, så det är lugnt” brukade Maja säga när jag ville spela biljard. Jag nickade och log. Såg oskyldig ut i vanlig ordning. Så jag halkade med och kom undan. Som jag ofta gjorde på den tiden.

Vi hängde i soffan. Ihopkrupna och kollade på Skilda världar. Samin sa att jag var lik Anna i mitt korta blonda hår och sa att han ville vara min Micke. Jag blev generad, de knullade ju i serien.
Så fort det blev reklampaus tömdes lokalen och vi alla stod i stället utanför och rökte. Fyra personer delade på ett litet paket. Eller fyra personer delade på en cigg. Man slogs om spurtarna och hatade Sandra som i ren protest fimpade ciggen när det var typ en centimeter kvar till filtret och sedan smulade sönder den i minibitar. Hatade Tommy som spottade i askkoppen så man inte vågade leta fimpar där längre.

Det var bekymmerslöst. Vi läste Veckorevyn högt för varandra och gjorde alla test. ”Hur vet du att han är din drömkille”, ”Så stark är er vänskap”, ”Ta reda på om du ligger i farozonen för ätstörning” eller något annat. Vi skrev små berättelser på varandras armar, flirtade med killarna, spelade Jeopardyspelet, testade om vi kunde spotta med munnen öppen, skrev i gästboken, läste i gästboken, hade biljardturneringar och rökte. En gång gick vi ut till garaget, släckte alla lampor och lekte anden i glaset. Jag har aldrig cyklat så fort hem som den gången.

I knappt ett år hängde vi där. Hånglade där. Blev vänner där. Blev ovänner där. Blev kära där. Levde där. Sedan var det inte coolt längre.

There's poo everywhere

Apropå bajs och toaletter kom jag och tänka på det där avsnittet av Mythbusters där de kollar om det sprids bajs från toan till tandborstarna. Ganska äckligt faktiskt.

Myth: Fecal coliform bacteria can travel from a toilet to a toothbrush and grow in its bristles.
Status: Confirmed.



Observera att det saknas lock till toan de använder ...

Edit: Vet att jag hade en längre rubrik först, men jag knackade in den i all hast och den var helt galen grammatiskt sett. Därför tog jag bort den. Om ni undrade.

Dagens kniviga fråga

Varför har toaletten ett lock?

Alternativ 1:
För att det ska lämnas uppe.

Alternativ 2:
För att man ska kunna stänga så det inte luktar skit och avlopp på toaletten, så att man inte riskerar tappa viktiga grejer ner i toalettvattnet och måste stoppa ner fingrarna bland gammal avföring och annat äckel för att plocka upp det, så att små bajs- och kisspartiklar inte ska sprida sig när man spolar och för att man ska kunna sitta på det om man behöver sitta ner.


Irriterad.

Snor och skjorta

Vaknade upp med snor i alla bihålor och ett tungt huvud. Och det förklarar mitt mående de senaste dagarna, det är förkylning på g. Usch, och jag som ska jobba helg till och med.

Annars då? Jorå. I dag har jag på mig pojkvännens skjorta. Den är så snygg! Önskar att jag var man och hade rätt storlek så jag kunde gå omkring och vara snygg i den på riktigt. Nu hänger den lite som en påse på mig. Särskilt över bicepsen.
Det är inte så konstigt eftersom det typ ryms tre mina armar på en pojkvänsarm.

En gång, när jag var aningen mindre och han var aningen större mätte vi oss. Min midja var lika bred som hans hockeylår. Men jag är fortfarande nästan lika lång som honom. Ha!

onsdag, februari 23, 2011

Önskeblogg

Skriver smart, personligt, välformulerat, roligt, omtumlande, intressant, grammatiskt korrekt, tänkvärt, länkvärt, omvälvande, vackert, banbrytande, intellektuellt, skojfriskt, mysigt, inspirerande och illustrerar det med bilder.
Inte.

Verkligen inte just nu i alla fall. Nu går jag i stället och lägger mig så där vansinnigt tidigt igen och väntar på att den här förlamande orkeslösheten ska gå över.

Vardagsglädje

Nya ljusstakar från Ikea och tulpaner. Onsdagsglädje!



Löjlig men mänsklig

Åh vad glad man kan bli av yttepyttelite uppskattning. Ett litet lyft på ögonbrynet från någon kan ibland räcka. Eller en vänförfrågan på Facebook. Eller en blick som dröjer kvar lite lite för länge. Löjligt men sant.

Tidigare kändes det som att jag skulle åka hem och lägga mig och gråta efter jobbet. Men inte nu. Nu skulle jag kunna hjula de fyra milen hem.

Nej, jag tror inte ens påsarna, som idogt hänger kvar, kan få mig på dåligt humör just nu.

Status

Min mage är en pizza rikare. Påsarna under ögonen kan fortfarande gömma en kull känguru-ungar.

Linnros och Maggio making love?

Jag skrev ju för ett tag sedan om Oskar Linnros låt ”Debut” som handlar om att ha sex och att det går för honom. Och nu har Veronica Maggio skrivit en likadan låt.
Linnros skriver ”Ah, det går” och ”Stubinen brinner mot explosion, yeah” och Maggio skriver ”Jag kommer, jag kommer, jag kommer - jag är nästan där”.

Förutom att texten så tydligt handlar om att de får orgasm är det något i själva melodin som påminner om varandra. Glatt, bekymmerslöst och ”catchy” och samma schvung på något vis. Båda är grymt bra låtar som fastnar.

Och när man vet att de två en gång i tiden faktiskt var ett par kan man inte låta bli att spekulera i att låtarna handlar om varandra. De två making love liksom.
Var det så här de hade det i sänghalmen?

Jag kommer – Veronica Maggio
Natten är ung och jag ligger vaken
Jag är "Lucy in the sky", jag är högt över molnen
Ja, jag vet att hon är söt men håll tillbaka
För jag har trillat dit, jag har fallit, jag har vaknat
Ja, jag vet att hon är söt men håll tillbaka

För jag kommer, jag kommer, jag kommer - jag är nästan där
Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer nu
Du, håll ut
Du vet att jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer
Baby, jag tror jag är kär
I taxin, i trappen, i hissen, i hallen
Jag faller, faller

Du och jag nu
Du snälla vänta, vänta, håll ut
Tio tusen meter upp i luften ser jag allt så klart
Jag vet att hon är söt, men det måste bli du och jag
Du och jag

För jag kommer, jag kommer, jag kommer - jag är nästan där
Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer nu
Du, håll ut
Du vet att jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer
Baby, jag tror jag är kär
I taxin, i trappen, i hissen, i hallen
Jag faller, faller

Oooooooh
Jag tror att jag faller, jag faller
Jag faller, jag faller
I taxin, i trappen, i hissen, i hallen
Jag faller, faller

Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer
Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer
Jag kommer, jag kommer, jag kommer
Du, håll ut
Du vet att jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer
Baby, jag tror jag är kär
I taxin, i trappen, i hissen, i hallen
Jag faller, faller

Jag kommer, baby, jag tror jag är kär
I taxin, i trappen, i hissen, i hallen
Jag faller. Faller.


Här har du låtarna också. Lyssna och bedöm själva.

Jag ljög inte ens



Spana in påsarna! Jag sa ju det. Och nu har jag ändå sminkat över dem. Försökt sminka över dem i alla fall.

För övrigt ser det ut som att jag har sålt smöret och tappat pengarna. Är mycket nöjd över att ha fått till den looken. Det ser liksom ännu mera synd ut om mig då.

Kan jag få det i förskott?

Ni vet den där önskan om att jag aldrig mer skulle ha påsar under ögonen? Skulle det vara möjligt att få den uppfylld nu?

För övrigt har jag lust att slänga något hårt på vädret i dag. Det är fanimig 19 minus igen. Jävla skitväder.

tisdag, februari 22, 2011

Bara en dålig dag

Jag är grinig. Hungrig och samtidigt mätt. Det rycker i mitt ögonbryn. Har lite ont i magen. Ingenting att se på på tv:n. Ingen effektiv och bra jobbdag. Jag har inga bloggar att läsa. Vill inte sitta framför datorn. Vill inte göra något vettigt. Och vill inte umgås. Inget är roligt. Jag är bitter.

Klockan är halv nio och dagar som denna är det lika bra att gå och lägga sig. God natt.

En väldigt oväntad lust

Fick plötsligt en lust att springa på löpband i kväll.

Nu går fan skam på torra land.

Bit ihop och stå ut

Jag vill inte börja klaga på vintern och kylan. För börjar jag klaga kan jag inte sluta. Och ju mer jag klagar desto bittrare blir jag över att det är minst en månad kvar av den här evighetslånga vintern. Om snön håller i sig ända in i mitten av april har vi haft snö i sex månader. Det är för fasen halva året. Ett halvår snö. ETT HALVÅR! Och det faktumet är för övermäktigt att tänka på.

Så jag försöker att inte klaga. Låtsas som att det inte rör mig ryggen att jag får skrapa bilrutorna för sjuhundraåttiofemte gången. Visslar nonchalant när det kommer mer snö. Går med skygglappar förbi termometern som visar minus 27 grader. Ignorerar. Låtsas inte om.
Bit ihop, inte bry mig, stå ut.

Bit ihop.


Stå ut.


Inte bry mig.


Bit ihop.



Det går inte. JAG VILL HA VÅR!

måndag, februari 21, 2011

Orsaken till att jag undrar

Just ja. Jag sa ju aldrig varför jag ville veta det där om ljudfiler.
Om jag säger så här då: om det går bjuder jag er på något så vackert som ni aldrig någonsin hört - jag som sjunger egenpåhittade låtar i bilen hem från jobbet.

Jag ljuger förstås. Om det där med att det är vackert. Resten är hundra procent sant.

Någon klok där ute?

Kan man ladda upp ljudfiler här på bloggen? Alltså inspelade egna ljudfiler i typ mp4-format? Eller kan man ladda upp det någon annanstans och förvandla det typ till en video eller nåt som går att ladda upp här?
Någon som vet?

Mår illa och vill gråta

Det här är bland det värsta jag har läst om i hela mitt liv. Det är så sjukt, så sjukt, så sjukt. Det är ju för fan värre än alla kriminalromaner och deckare som har skrivits. Och då har de varit fiktiva. Det är inte detta!
Jag klarade knappt av att läsa artikeln till slutet och varnar andra känsliga.
Fy fan vad världen kan vara hemsk. Fy fan vad människor kan vara onda.

söndag, februari 20, 2011

Förtydligande

Alltså, jag är inte sådär ha-galen som jag verkar. Är nöjd med en kram. Och fred på jorden.

Glömde två saker

Och snittar! Snittar önskar jag mig. Och tallrikar fyllda med antipasti. Det skulle jag kunna leva på.
Och så önskar jag mig hela Barcelona. Jag har velat åka dit hur länge som helst.

Edit: Typ en sådan här tallrik:

Får gärna serveras i Barcelona. Om man får önska alltså. Och det får jag ju, eftersom det är min önskelista.

Eftersom så många frågar

Jag fyller år snart och eftersom alla frågar vad jag vill ha kommer här min önskelista:

• en övervåning som man kan använda till annat än sågspånsförvaring
• en symaskin
• en altan
• aldrig mer påsar under ögonen
• semester i solen
• en trädgård
• en laptop
• sovmorgon och frukost på sängen
• en liten kattunge
• ett äventyr
• bara bra hårdagar
• ett segeltak till altanen
• weekendresor
• disciplin och bättre tålamod
• en robotdammsugare
• fina saker som jag mår bra av att titta på/använda
• mer förvaringsutrymme
• att folk oftare kommer hit och hälsar på
• en systemkamera, typ Nikon D300
• att vintern tar slut
• en bokhylla och någonstans att ställa den
• tulpaner!

Det var väl typ det. Lätt fixat va?!

Det bästa som finns

Är att ligga och dra sig i sängen på morgonen med ett kurrande hårmonster på magen. (Menar inte pojkvännen.)



fredag, februari 18, 2011

Tur att jag gillar min egen humor

Jag är så rolig när jag är full. Skrattar åt saker jag skriver på facebook (haha, skrev först faceboom hahahaha!) i flera minuter. Högt till och med. Och jag skrattade även för mig själv när jag gick och kissade ut all öl jag druckit.

Är det förresten tragiskt att dricka öl framför datorn en fredagkväll? Säg nej!
Äsch, jag bryr mig inte om vad ni säger. Jag säger nej i alla fall.

Säg nåt!

Men fasen vad dåliga ni är på att kommentera och gilla. Är ju för bövelen typ 200 pers här och läser varje dag. Ett litet klick eller ett hej kan ni väl bjuda på.
Jag har ju liksom inget annat för mig än att sitta här, dricka öl och klicka uppdatera för att se om någon sagt något.

Facit efter en veckas hårt arbete

Två öl och jag är dragen. Hehe.
Lättpåverkad så det skriker om det och det är inte alls konstigt efter denna veckan. I morgon planerar jag att sova. Och sova lite kanske.


Ordbok: Dragen = alkoholpåverkad. På värmländska i alla fall.

Jag är så värd den här ölen


Bärs! Och den här låten. Skön fredagskväll. Mycket skön fredagskväll.


Edit: Och min näsa ser ut som en snopp på bilden!

Det löser sig tydligen alltid

I går kväll när jag lämnade jobbet, några minuter för sent i vanlig ordning, hade jag ont i magen. Texten jag skulle ha skrivit, borde ha skrivit, verkligen behövde ha skrivit, var inte klar. Jag hade inte hunnit. För mycket att göra.
Och jag var stressad till tusen över detta. Ont i magen och gnisslande tänder.
I morse när jag vaknade var känslan likadan. Måste skriva klart, måste skriva klart, måste skriva klart. Kände pressen. Deadlinen var passerad med råge. Ont i magen.

Så jag åkte till jobbet en timme tidigare och kopplade i hörlurarna och satte mig som i trans och skrev och skrev och skrev. En timme och tjugo minuter senare hade jag lyckats värka fram den, processat den från pappret, till hjärnan och vidare till datorn. Skickade den på korrektur och fick den efter en knapp timme okejad. Och några minuter senare hade min kollega brutit in den till morgondagens tidning. Strax därefter gick den till tryckeriet och blev plåt.

Och det är lustigt det där. Hur mycket man än har att göra, hur stressad man än känner sig, hur orimligt någonting än känns så löser det sig alltid på något vis.
Man har tydligen alltid en extra växel och lite mer kraft någonstans. Det är lustigt alltså.

torsdag, februari 17, 2011

Är jag den enda latmasken i världen?

Gör folk verkligen saker varje dag? Alltså vettiga saker. Typ tvättar och städar och sånt. Läser man bloggar eller ser på Facebook så håller ju alla på hela tiden. Dammar och grejar.

Är det bara jag som kan ha hela dagar då jag inte gör någonting vettigt alls? Jag behöver inte ens vara bakis för att typ ligga på soffan eller sitta vid datorn precis hela dagen. Det måste väl finnas någon mer än jag som är så här otroligt lat? Säg ja, säg ja, säg ja.

Varför är det så skönt ...

På begäran: Låten jag sjöng på.
Så nej ni som undrat. Jag har inte hittat på den, det har Mats Götherskjöld gjort.

Tillbakablick från år 1989

Uno bodde i det lilla röda huset nästan längst bort på gatan. Det huset som såg rangligt ut och var i behov av några burkar målarfärg. Ibland var hela framsidan som en äng tills något av Unos barn eller barnbarn kom dit med lie och gräsklippare.

Han hade ingen bil. Bara en riktigt gammal kärringcykel med cykelkorg fram på styret. Med den cyklade han till jouren och handlade vad han nu behövde. Främst öl. Och kattmat förstås.
Han hade alltid massor med katter som han inte riktigt tog hand om. Ibland var de halta och allt som oftast dräktiga.

Linda bodde granne med honom. Det var lite läskigt. Ibland när han hade druckit för många öl kunde han stå och gapa och gorma ute på gården. En annan gång låg han och sov vid postlådan efter att han hade vält med cykeln i diket.
Men när han inte hade druckit öl var han väldigt snäll. Han hade snälla ögon och händer som tydde på hårt arbete.

Ibland gick vi dit för att leka med katterna. I hans kök var världen uppochner och ölburkar, kattmat och tidningar samsades med torra brödkanter och kaffekoppar med en liten skvätt kokkaffe kvar i botten. Och överallt, på den gamla köksspisen, på fönsterbrädena, ihoprullade vid Unos fötter eller på matbordet, fanns det katter.
Kanske var det inte så många hela tiden, men det är så jag minns det.

En gång kom vi dit när några små kattungar precis hade fötts. De låg i en hög utomhus, mellan vedskjulet och några gamla bildäck. Skyddade från omvärlden. Uno sa ”kom flickor” och ledde oss till den undangömda platsen. De var jättesmå och pep när man tog upp dem, snuttade i våra långa hår. Mamma katt sprang oroligt runt oss för att säkerställa att vi inte skadade dem.

Jag kallade en liten svart kattunge för min och Linda kallade en grårandig för sin. Vi var där nästan jämt och de stunder vi var hemma tjatade vi på våra föräldrar om att få ta med våra kattungar hem. De var ju så söta.

Det var lite vanskligt att springa till Uno så där ofta, för vi visste aldrig riktigt vilket humör han var på. Ibland svarade han inte när vi knackade på, trots att vi såg genom fönstret att han sov på kökssoffan. Ibland skrek han åt oss att aldrig visa oss igen och då sprang vi med andan i halsen tills han inte kunde se oss. Och ibland var han glad som en lärka.

En gång var ingen hemma. Vi knackade på men fick inget svar. Det gjorde inte så mycket i och med att vi egentligen bara ville leka med kattungarna, så vi sprang i stället till deras gömställe vid skjulet.
Men kattungarna var inte där. Vi lockade och ropade men såg ingen. Inte någonstans. Vi gick upp på farstukvisten igen och kollade in genom kökfönstret men det fanns inga kattungar där heller. De var spårlöst borta.

Dagen efter fick vi höra att Uno hade dränkt dem allihopa i regnvattentunnan ute på gården. Vi gick aldrig mer till honom efter det.

onsdag, februari 16, 2011

Om jag bara kunde knipa käft

I helgen var jag hem-hemma och myste med familj och vänner. Mys mys, jag gillar dem!
Hur som helst så stod jag och mamma och lagade mat på lördagen medan lilla S stod bredvid och hjälpte till. Mormor var också där i krokarna, precis som det brukar vara i vår låtsasitaliensk-grekiska storfamilj.

Till saken hör att jag lätt får vansinniga, konstiga låtar på hjärnan som liksom fastnar och hamnar på repeat och som jag rätt vad det är står och nynnar på. Och så var det i lördags.
Så när jag stod där och hackade paprika med mamma på ena sidan om mig, lilla S på andra och mormor bakom ryggen hör jag mig själv börja sjunga. Och innan jag hade fattat vad jag sjöng hade orden trillat ur munnen på mig:

"Varför är det så skönt att knulla bakifrån, varför är det så skönt ..."

Fail, som man säger.

Det ska pengarna gå till

De där extra OB-pengarna kommer inte att gå till något roligt alls.
Hela dagen i dag har det kliat inne i min högra hand och enligt min kollega betyder det enligt gammal skrock att jag snart kommer att få betala någonting.
Med tanke på hur mycket det kliar lär mer än de futtiga OB-pengarna behövas.
Bittert.

På den positiva sidan

Just ja, jag glömde ju en fördel. Jobba kväll hela tiden = massa OB-tillägg.
Måste göra något roligt för de pengarna! Typ ... eh, typ ... eeeeh. Ja, något. Något kul.

Bara lite trötthetsgnäll

Börjar ledsna på att jobba kväll nu. Tredje veckan i rad, om inte mer, som jag jobbar merparten eller hela veckan kväll. Jag har hoppat in för andra sjuka och den här veckan var det bara min vanliga kvällsvecka. Önskar just nu att jag hade sagt nej.

Visst, det är ju trevligt med lediga förmiddagar. Suga åt sig det lilla ljuset som finns och ha lite energi till att göra något nyttigt hemma. Och gött att inte behöva stiga upp halv sju.

Men det suger att aldrig se sin pojkvän och att samtala med honom per sms och lappar på bordet. Det suger också att sitta på jobbet nästan helt utan arbetskamrater en hel dag. Det suger att aldrig kunna träffa vänner, att alltid känna sig utanför. Det suger att äta torr matlåda framför datorn.

Det optimala skulle vara att ha lediga förmiddagar så man får mycket gjort men ändå ha lediga kvällar så man hinner umgås med folk. Och jobba några timmar däremellan. Halv två till fem typ. Det skulle vara något det.

De små glädjeämnena

• I dag har vi varmvatten! Woho!
• I dag är pappa och pojkvännens pappa här (som de visserligen har varit hela veckan) och snickrar på övervåningen. Snart har vi mer än ett rum där uppe! Och gips på väggarna!
• I dag sov jag längre än jag borde ha gjort. Det var gött.
• I dag ska jag laga köttfärspaj. Det är gott.

tisdag, februari 15, 2011

Jag yahooade fram det

Hela kvällen har gått åt till att svära över att jag inte kommit ut på sidor som Google driver. Med andra ord: Google, Google översätt och blogger osv. Med ytterligare andra ord: typ de sidor jag jämt är inne på.

Jag har inte kunnat blogga eller läsa bloggar på hela eftermiddagen och kan det fortfarande inte på något annat sätt än via telefonen.
Jag har också varit handikappad i jobbet. Jag har inte kunnat översätta finska vädersajter, som jag faktiskt skulle ha behövt, eller ens kunnat googla!
Gjorde ett tappert försök med Yahoo, men kom ganska snabbt fram till att jag förstår varför verbet inte heter yahooa.

Fasen vad handfallen man är utan ett fullkomligt fungerande nät. Hur gjorde man förr?

Jag hjärta vintern - not

Nej men det här med att bo i hus är ju trevligt. Luft i värmesystemet och fruset varmvatten.
Woho, eller vad man säger.

måndag, februari 14, 2011

Som att dö en smula

Jag glömde min mobil på jobbet. Jag börjar klockan 14 i morgon.
Huuuuur ska jag klara mig tills dess? Buhu buhu buhuu.

Nytt år men inte nytt liv

Alla andra börjar sina nya liv. Någon går på proteindrinkar och svälter sig, en annan byter lunchen mot kalorisnåla soppor, någon gymar fyra gånger i veckan, någon LCHF:ar, en annan ändrar livsstil helt och någon annan börjar träna. Hurt-hurt.
Vad är det med folk den här vintern egentligen? Man (läs: jag) får ju dåligt samvete över sin (läs: min) extrema lathet.

I ren protest tänker jag avlägga ett nyårslöfte. I år tänker jag inte börja träna. Kanske ska jag börja springa lite när det blivit vår, men inget annat. Punkt slut stjärnstopp.

Det glamourösa livet


Oooo, mitt liv är nästan för spännande, för mysigt, för glamouröst, för romantiskt.
Se på mig liksom, jag sitter på jobbet och äter matlåda framför datorn.

Nej men, trevlig alla hjärtans dag då. Och snuttegull och sånt också.

söndag, februari 13, 2011

Måste det ena utesluta det andra?

Om jag vill ha familj, äta frukost i sängen på helgerna, åka och storhandla tillsammans i Volvo, städa och laga långkok och bjuda andra familjer på middag, utesluter det rejäla fyllor med efterfester med jämna mellanrum, hela söndagar i soffan framför Top Gear-maraton, bara smörgåsar till middag och att kasta jackan på golvet eftersom jag just då inte känner för att hänga upp den?

Jag har en känsla av att dessa två liv inte går att kombinera. Och det är så synd, när båda liv är det liv jag vill leva.

fredag, februari 11, 2011

Gör det inte ont när planet kommer ut?

Alltså, ni vet de där som äter flygplan och kundvagnar. Hur gör de egentligen?
Hackar de sönder planen i små bitar och sköljer ner dem med vatten? Känns det när man sväljer dem? Och hur mycket flygplan ryms det egentligen i deras magar och tarmsystem? Måste de äta något annat emellan också som liksom kan linda in de vassa bitarna? Typ ister?

Sticks det i magen om en bit hamnar fel? Känner de bitarna när de vandrar i tarmarna? Hur lång tid tar det för dem att komma hela vägen runt? Förstoras magsäcken så man blir jättehungrig efteråt? Och hur mycket mer väger man egentligen när man fått i sig maximal mängd flygplansbitar som ännu inte kommit ut?

Hur lång tid tar det att få i sig ett flygplan? Kan kroppen ta upp några näringsämnen, typ järn eller så, från bitarna? Tycker de att det smakar gott? Varför gör de det annars?
Och hur ont gör det när de kommer ut? Klingar det i porslinet? Kan man spola ner bitarna? Har de ändrat form, om bara en liten aning?

Och kan man fästa en magnet på utsidan av magen när insidan är full med metallskrot?

Så många frågor, så få svar.

Vad har jag för odds?

Det blåser runt 15 sekundmeter. Första färjan är inställd, jag ska med den andra.
Det är drivor på vägarna och jag ska åka buss från Grisslehamn till Stockholm och har bara en halvtimme till godo.
Det har snöat en massa på järnvägsspåren och jag ska åka tåg Stockholm – Karlstad i dag.

Hur stor är sannolikheten att jag kommer att komma till Karlstad den här helgen?

torsdag, februari 10, 2011

Och jag vinner inte ens!

Jag är lat och har inget liv

Jag borde packa. Jag borde ta bort ”bajset” ur handfatet. Jag borde ringa mamma. Jag borde så mycket.
I stället sitter jag här, utpumpad på energi och spelar Uno på datorn.
För faan. Nu måste jag skärpa mig. Get a life eller nåt.

Världens bästa humor


Skitsamma om ni aldrig tittar på klipp jag lägger upp. Nu MÅSTE ni göra det. Det här är bland det roligaste som någonsin gjorts inom svensk humor.
Så enkelt men ändå så roligt. Skrattar så jag gråter.

onsdag, februari 09, 2011

Känslorna på utsidan

Satt och ropade "ge mig ett T" för mig själv i bilen hem från jobbet och skrattade hysteriskt. Tänkte på den där Hipp hipp-sketchen ni vet, när de beställer något att dricka.

Lite senare började jag nästan gråta över att det var så vackert när helljusen och frosten gjorde att buskarna glittrade och glimmade. Som om det var små stjärnor i dem.

När jag kom hem blev jag oprovocerat jättearg över att pojkvännen hade på surroundljudet. Det bullrade och skallrade och var allmänt högljutt.

Alltså. Hysteriskt skrattanfall för mig själv, gråtattack över löjlig frost och oprovocerat arg över en skitsak inom loppet av några minuter. Det kan bara betyda att jag verkligen verkligen behöver gå och lägga mig nu.

Förlåt, jag ljög

Jag ljög visst en aning. Jag behöver visst något till garderoben.
Jag behöver ett par mellanblå Acnejeans i modellen Hex, storlek 27/34. Två par går också bra. Mina gamla är nämligen inte särskilt hela.

Har jag sagt att jag fyller år snart?

Resultatet av tre månaders garderobsrensning

– Nej, du skojar?! Du är den första jag har hört som säger det. Menar du att du inte behöver mer kläder?
Och ja, svarar jag. Just nu behöver jag inte mer kläder. För första gången i mitt liv.
Jag vet inte hur många av er som minns det, men i början av oktober började jag en annorlunda garderobsrensning. Jag bestämde mig för att inte köpa ett enda plagg till förrän jag hade haft på mig precis alla kläder jag hade i garderoben.

Jag gick igenom allt. Hade på mig byxor som jag köpte 2001, blusar med krås, stickade koftor som borde sett sina sista dagar för sisådär fem år sedan och en sådan där ärmlös pullover som var poppis en gång i tiden. Allt. Med resultatet att det aldrig varit roligare att klä sig på morgonen.
Att gå runt i en illasittande ful tröja är faktiskt lite av en upplevelse när man alltid strävat efter att vara snygg. Det är både skrattretande och utmanande.
Och dessutom gjorde det att jag hittade gamla plagg som plötsligt blev nya favoriter.

Jag höll på i ganska exakt tre månader. Nya plagg varje dag och kom ändå inte till slutet av garderoben innan jag gav upp. Jag började inse vidden av min konsumtion och blev lite skrämd. Varför köper jag nya stickade tröjor när jag har sju liknande som redan finns i garderoben? Varför köper jag nya festklänningar när jag redan har tre stycken jag knappt använt?
När de tre månaderna hade gått gjorde jag en stor genomrensning av de kläder som var kvar. Tre stora proppfulla kassar valdes bort och kvar är fortfarande en full garderob. Skillnaden är att den nu bara är full med kläder jag gillar och kan ha.
Så nej, jag behöver inga mer kläder just nu.

Publicerad häromdagen i Ålandstidningen.

Resan del 13 – Singapore

Så kom vi sist och slutligen till den sista anhalten på resan: Singapore.
Den högteknologiska extremt rena staden.
Photobucket
Överallt fanns det gigantiska höghus med kända logor på toppen.
Photobucket
Kontrasten, som fanns i Malaysia, fanns även här. Bredvid de maffiga husen fanns små gulliga hus med färggranna fönsterluckor.
Photobucket
Längst ner i Marina Bay låg det enda vi absolut ville se i Singapore, det gigantiska casinot som vi såg hur de byggde på Discovery en bakissöndag. Det var maffigt.
Photobucket
En dag gjorde vi en utflykt till Chinese Garden där det fanns sådana där kinesiska tempel och figurklippta buskar.
Photobucket
Allt gick i svart, vitt och rött. Jag gillade det.
Photobucket
Så såg vi en sköldpadda komma simmandes.
Photobucket
Och det var inte alls konstigt eftersom det fanns ett sköldpaddszoo där. När vi kom dit ville alla komma och hälsa. Det såg ut som att hela vattnet kokade.
Det fanns mängder av olika sorter, en del sötare än andra ...
Photobucket
Photobucket
Photobucket

Vad har jag för sjuk hjärna?

Pojkvännen var fast på en öde ö och fick hjälp av en efterlyst orm att komma därifrån. Eftersom de trodde att han också kunde vara involverad i ormens strul höll de kvar honom.
För att säkerställa att han inte skulle smita satte de runt 50 akupunkturnålar som var lika stora som stickor i honom. Han skrek och blodet rann. Fy fan vad vidrigt det var!

Var får hjärnan alla fucked up drömmar från? Slutar aldrig att förvånas. Om jag, som är någorlunda frisk i skallen, hittar på sådant här vill jag inte ens föreställa mig vad för fantasier en psykopat kan ha. Hu.

Edit: vilka "de" var fattade jag aldrig ens i drömmen.

tisdag, februari 08, 2011

Inte boka, inte boka, inte boka

Jag är med på hotels.com:s mejllista för nyhetsbrev. Det är mycket dumt. Mycket mycket dumt och farligt för plånboken. Varför?

DET ÄR REA PÅ HOTELL I NEW YORK!

Nej! Jag har inte råd! Inte boka, inte boka, inte boka, inte boka, inte boka, inte boka, inte boka. Hur många gånger måste man upprepa det innan fingrarna förstår?

Long lost penpal

Bara så himla bra. Hello Saferide och Firefox AK – Long lost penpal

måndag, februari 07, 2011

Lycka är ...

... att messa fina vännerna hemhemma och höra om de har något för sig i helgen eftersom jag har planer på att åka dit och få till svar: Vi ska ses allihopa, välkommen du med!
Glädjen! Lyckan! Euforin!

Leva livet, när ska jag leva livet?

Vakna, kissa, duscha, klä på sig, kissa med hunden, äta frukost. Jobba. Tanka bilen, handla, kissa med hunden, laga mat, plocka ur diskmaskinen, äta, sätta på en tvätt, kissa, kolla mejlen, svara på mejl, blogga, facebooka, lägga sig på soffan, dumglo på tv, kissa och gå och lägga sig.

Eller ännu värre: Vakna, kissa, kissa med hunden, äta frukost, kolla mejlen, svara på mejl, blogga, facebooka, sätta på en tvätt, duscha, klä på sig, plocka ur diskmaskinen, laga mat, äta, kissa med hunden. Jobba. Åka hem, kissa och gå och lägga sig.

När är det tänkt att allt det där livsbejakande, roliga och utvecklande ska hinnas med? När man antingen jobbar dag och är ett kolli när man kommer hem eller när man jobbar kväll och inte har möjlighet att träffa en annan levande människa?

Är det det här som är livet? Kissa, tvätta och jobba. Inget mer än så?

Saker som oroar mig


När jag skär mig på något vasst när jag rensar avloppet.
Uuuuh vilka bakterier som kan hamna i det såret. Dör jag nu?

Därför vill jag bli vuxen

Jag ligger i skitiga lakan. Själva täcket har kanat ut till hälften vilket gör att det är en enorm tyghög mot ansiktet och från knäna och nedåt är det bara kalla täcket som värmer. Det har varit så i tre dagar nu, men jag har inte orkat göra något åt det.

I julas satte vi i iläggsskivan i bordet. Den är fortfarande kvar, trots att den gör att köket/vardagsrummet blir jättelitet och trångt.

I tisdags skulle jag dölja mina svarta ringar under ögonen och tog fram en liten tub med concealer. Har inte använt den sen den helt i onödan följde med på Malaysiaresan. När jag öppnade den hade det, kanske på grund av flygresan, bildats ett tryck i den vilket gjorde att det splashade ut en massa kräm i hela handfatet. Det ser ut som att någon har bajsat i handfatet. Jag har fortfarande inte tagit bort det.

Katten har sprättat ut kattsand över hela golvet. Det har legat i en vecka och jag har fortfarande inte sopat upp det.

Vi har fortfarande inte tvättat kläderna vi hade på resan. Och de kläder vi faktiskt har tvättat ligger i en enda stor hög och samlar damm. Ingen har orkat vika dem. Till på köpet är hela sovrumsgolvet täckt av kläder som jag rev ut i lördags i jakt efter något att ha på mig. Jag orkade inte ta hand om dem i går utan har klivit över dem flera gånger i stället.

Så nu vet ni. Det är därför jag skulle behöva bli lite vuxen. Ta ansvar över mitt liv och sluta skjuta upp allt till framtiden. Jag är så jävla less på det.

söndag, februari 06, 2011

Söndagsinsikt

Nej, om man skulle ta och bli vuxen kanske?

lördag, februari 05, 2011

Det magiska vinet




Dricker det magiska vinet den här helgen också! Hoppas på samma effekt som sist. Med andra ord: mycket fylla, ingen bakfylla. Nu är det fest!

Sötstark kycklinggryta

I går slängde jag och pojkvännen ihop en rätt inspirerad av vår Asienresa. Något liknade åt jag faktiskt på Langkawi. Rätten i går blev nästan ännu godare. Så här gjorde vi:

600 gram kycklingfiléer
2 mogna mango
2 chilifrukter
4 vitlöksklyftor
1 lime
ca 1-2 msk färsk riven ingefära
vatten
salt och peppar
ris

Strimla kycklingen i lagom tuggbitar. Fräs med salt och peppar i olja och smör tills de precis börjar få färg. Inte för mycket för då blir de torra.
Hacka vitlök och chili. Släng det i en gryta tillsammans med den frästa kycklingen.
Riv skalet av typ en halv lime och pressa i juicen från hela limen i grytan.
Riv i ingefära.
Skala mangon och stimla den i ungefär lika stora bitar som kycklingen och lägg i dem i grytan.
Häll på vatten, så att det nästan täcker kycklingen. Låt koka en stund tills kycklingen är helt klar och smaka av. Eventuellt kan man behöva spetsa med lite sambal om det är för klen chili.
Servera med ris. Ät och njut!

fredag, februari 04, 2011

Var är helgen? Kom nu!

Nu är jag så jävla less på att jobba. Jag vill inte skriva ett ord till som ska hamna i tryck. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Det känns som att jag är tömd. Jag har skrivit så många bokstäver den här veckan att det inte finns några kvar.

Nu vill jag gå hem. Men det är bara önskedrömmar. Jag har en hel jävla artikel kvar att skriva. Baaaajs.

torsdag, februari 03, 2011

Har man alltid ett val?

De sprang båda två allt vad benen bar. Andan i halsen och nästan blod i svalget. Shit shit shit. Tänk om hon fick tag i dem, tanten i affären.
Det sista de hade hört var hennes röst som ljöd över parkeringen: Om jag kommer på er med att snatta en gång till anmäler jag er till polisen! Så våga inte visa er! Som tur var hade hon inte sprungit längre än dit.

Aldrig förr hade de varit så nära att åka fast. Hennes hjärta höll på att trilla ur kroppen. Av rädsla. Av adrenalin. De stannade till, pustade och flåsade. Han hängde på knäna och spottade några gånger i marken. Hon slog sig utmattad ner på en betonggris. Fy fan vad nära det var!

Hon stack ner handen i fickan. Fyra små bokstäver låg där, bokstäver som bildade namnet på killen hon just då var kär i. Vad skulle hon göra med dem? Stöldgodset, det som nästan fick dem att åka dit.
Hon stoppade ner dem i fickan igen och fingrade upp cigarettpaketet i stället. Sträckte fram det till honom och tände sedan bägges cigg. Fy fan vad nära det var!

Hon kom från en medelklassfamilj. Trygg uppväxt, föräldrar som hängde ihop. Han kom från ett skilsmässohem och hans pappa hade suttit inne. Båda två var i samma sits, tänjde på gränserna och sökte spänning och äventyr. Snattade, rökte och söp sig fulla. Båda låtsades vara välvårdade och ordningsamma hemma men var ett kaos inuti. Likadana fast med olika bakgrund.


Tre år senare.
Hon har på sig ett par Savannbyxor. Svarta, raka som sitter tajt över hennes smala ben. Har blond page och handväska. Och skor med en liten klack. Hon röker och festar fortfarande ganska hårt. Men snattar inte längre. Börjar ordna upp sig själv. Har betyg som är helt okej och blir kallad divig när hon inte hör.

Han har ett par svarta jeans. En kedja med nycklar hänger från en av henkorna ner i fickan. Har kortklippt lättskött frisyr och alldeles för utnötta breda gympaskor. Han röker fortfarande, ibland också gräs, och festar för jämnan. Snattar fortfarande men åker inte fast, tekniken är förfinad. Har gjort ett inbrott för att få tag i sprit en gång och är aldrig i skolan. Han börjar inte ordna upp sig. Han börjar ställa till det.

De var samma då, men är olika tre år senare. Han med trasig barndom, hon med mysig.
Valde hon rätt vid ett vägskäl och han valde fel? Eller hade de inget val? Var bakgrunden avgörande? Var den trygga barndomen det som fick henne att inse att vägen hon vandrade på var fel? Var hans trasiga det som fick honom att bara sjunka längre och längre ned?
Har alla människor verkligen ett val och vad är det i så fall som får vissa att välja rätt och andra att välja fel?


Nutid.
I dag är hon vuxen med ordnad tillvaro. Han finns inte längre.

Let's talk about sex

Hur kommer det sig att hur oskyldigt ett samtal eller en statusuppdatering på Facebook än kan vara hamnar man av någon anledning alltid i slutändan i sexträsket?
Eller är det bara jag?

Photobucket

onsdag, februari 02, 2011

Bäst av 76

Hörde nyligen att i Sverige, på de nio eller tio av de vanligaste kanalerna, kan man just i detta nu se 76 olika matprogram. Det är ”Halvåtta hos mig”, ”Vad blir det för mat?”, ”Leila bakar”, ”Kniven mot strupen”, ”Nigella”, Jamie Oliwer gör allt möjligt” och ”Master chef”. För att nämna några. Hur mycket som helst att se för den som gillar mat och matlagning alltså.

Med andra ord, en orgie för mig.

Men i dag har jag ännu en gång fått bekräftat att det finns ett program som slår alla andra. Och det är faktiskt inte Per Morbergs. Det är ”Plura och Mauros kök”. Lagom avancerad mat, lagom dos mat och lagom dos underhållning.
Det är så skönt att man blandar ytligt ”lära känna”-snack med frågor som meningen med livet. Allt kryddat med ansenliga mängder alkohol, sköna människor, röka och bra musik. Helt perfekt, helt enkelt.

Jag vet vem puffaren är

Jag har helt glömt att berätta att det gick upp ett ljus för mig häromdagen. Med viss hjälp av tidningens fotoarkiv, vill säga. Ehhrm, är man vansinnigt nyfiken så är man ...
Ett ansikte till ett namn gör mycket: Jag vet nu vem puffaren är.

Det är bara en random person som jag, samma dag som jag fick puffen, stötte på (stöta som i råka på, inte stöta som i vilja ligga med) på hamburgerhaket. Personen stod framför mig i kön och tittade på mig lite så där halvigenkännande alternativt halvflirtande. Och tydligen måste den personen vetat vem jag är och puffat mig.

Huvudfrågan kvarstår dock. Vad vill man när man puffar?

Ja, ta mig ut till Rissne!

Bästa låten som beskriver sex:

Händerna rinner
Huvudet går bobobobombom
Stubinen brinner mot explosion, yeah
Du undrar vad som kommer hända baby
Det är första gången vi är själva baby
Det är såhär det kommer kännas baby

Ah, det går

Kan vara försiktig
Fin kavaljer
Men snaren är en kyss och basen gör mig het
Vi kan ta en paus i breaket men nu går jag ner
Mm, det är första gången för oss båda baby
Du undrar hur det kommer låta, baby
Här kommer svaret på din fråga baby

Ahah, jag går

Aaaa, låt det gå
Aaaaa, mitt huvud går
Aaaaaa, som allt
Aaaa, låt det gå
Aaaaa, mitt huvud går
Aaaaaa, som allt går

De andra nollorna har kysst dig baby
Men du vill göra det på riktigt baby
Låt mig ta dig ut till Rissne baby


Ur Debut av Oskar Linnros. Grymt bra låt!

Bad sushi?

Det känns som att jag har en laxbit som ligger i svalget och kämpar med sig själv om den ska komma upp eller halka ner i magen. Hur jag än sväljer och hur mycket kaffe jag än dricker försvinner inte känslan.
Slajmig rå lax som guppar. Uh, fy fan vad äckligt.

Fortsätter jag att tänka på det här länge till tror jag att jag spyr.

Men er kan man alltid lita på!


Ja! Det är ju Ronja Rövardotter.
Kolla kolla! Här är ju en bild från precis det tillfället i filmen jag menar.


Tydligen börjar den med att de först stjäl både flöjt och hatt och sedan åker tillbaka till rövarkulan och sjunger samma låt, utklädda till kvinnor. Fast just det klippet hittade jag inte på Youtube.
Tack söta ni! Ni är mycket bättre än internet.

Uppdatering: Fast visst lurar ju Borkas män Mattis genom att klä ut sig till kvinnor också, som Lisa var inne på? Men de kanske inte sjunger just den här låten då.
Slutsats: Jag måste se Ronja snarast.

Jag är mycket besviken på internet

Min kollega nynnade på en låt i morse som jag kände igen mycket väl. Mycket mycket väl. Det är en sådan där ”gycklarvisa” utan text där man bara nynnar lalalala med nästan rullande tunga.

Och nu får jag spunk. Jag kommer inte ihåg var jag har hört den. Jag vet att den är med i en film som utspelar sig den tiden det fanns rövare och banditer i skogarna. Alltså typ Ivanhoe, Robin Hood, Ronja Rövardotter eller så. Eller så är det typ en Monty Python-sketch som narras med den typen av filmer.

Jag ser dessutom hur scenen ser ut. Det är en man som har klätt sig i kvinnokläder och sitter och spelar ljuv och sjunger den här visan. Han har en vit hatt på sig med ett vitt band som går under hakan. Och att jag minns scenen men inte vilken film gör mig ännu mer frustrerad och irriterad.

Inte kan ta reda på det heller. Internet som ska vara så himla bra har inte ens en nynningstjänst. Än mindre en nynningstjänst som dessutom känner igen vilken film låten är med i. Mycket besviken. Jävla internet.

tisdag, februari 01, 2011

Rise and shine, rise and shine my sister


Ny dag, nya tag. Vet att folk bryr sig, men när man är sådär trött och hängig tänker man långt ifrån logiskt. Tack i alla fall, för att ni finns!