Tillbakablick från år 1989

Uno bodde i det lilla röda huset nästan längst bort på gatan. Det huset som såg rangligt ut och var i behov av några burkar målarfärg. Ibland var hela framsidan som en äng tills något av Unos barn eller barnbarn kom dit med lie och gräsklippare.

Han hade ingen bil. Bara en riktigt gammal kärringcykel med cykelkorg fram på styret. Med den cyklade han till jouren och handlade vad han nu behövde. Främst öl. Och kattmat förstås.
Han hade alltid massor med katter som han inte riktigt tog hand om. Ibland var de halta och allt som oftast dräktiga.

Linda bodde granne med honom. Det var lite läskigt. Ibland när han hade druckit för många öl kunde han stå och gapa och gorma ute på gården. En annan gång låg han och sov vid postlådan efter att han hade vält med cykeln i diket.
Men när han inte hade druckit öl var han väldigt snäll. Han hade snälla ögon och händer som tydde på hårt arbete.

Ibland gick vi dit för att leka med katterna. I hans kök var världen uppochner och ölburkar, kattmat och tidningar samsades med torra brödkanter och kaffekoppar med en liten skvätt kokkaffe kvar i botten. Och överallt, på den gamla köksspisen, på fönsterbrädena, ihoprullade vid Unos fötter eller på matbordet, fanns det katter.
Kanske var det inte så många hela tiden, men det är så jag minns det.

En gång kom vi dit när några små kattungar precis hade fötts. De låg i en hög utomhus, mellan vedskjulet och några gamla bildäck. Skyddade från omvärlden. Uno sa ”kom flickor” och ledde oss till den undangömda platsen. De var jättesmå och pep när man tog upp dem, snuttade i våra långa hår. Mamma katt sprang oroligt runt oss för att säkerställa att vi inte skadade dem.

Jag kallade en liten svart kattunge för min och Linda kallade en grårandig för sin. Vi var där nästan jämt och de stunder vi var hemma tjatade vi på våra föräldrar om att få ta med våra kattungar hem. De var ju så söta.

Det var lite vanskligt att springa till Uno så där ofta, för vi visste aldrig riktigt vilket humör han var på. Ibland svarade han inte när vi knackade på, trots att vi såg genom fönstret att han sov på kökssoffan. Ibland skrek han åt oss att aldrig visa oss igen och då sprang vi med andan i halsen tills han inte kunde se oss. Och ibland var han glad som en lärka.

En gång var ingen hemma. Vi knackade på men fick inget svar. Det gjorde inte så mycket i och med att vi egentligen bara ville leka med kattungarna, så vi sprang i stället till deras gömställe vid skjulet.
Men kattungarna var inte där. Vi lockade och ropade men såg ingen. Inte någonstans. Vi gick upp på farstukvisten igen och kollade in genom kökfönstret men det fanns inga kattungar där heller. De var spårlöst borta.

Dagen efter fick vi höra att Uno hade dränkt dem allihopa i regnvattentunnan ute på gården. Vi gick aldrig mer till honom efter det.