fredag, december 28, 2018

En enda stor klagomur

När allt är härligt skriver jag tydligen inte. När allt är förjävligt däremot. 
Som under julen. Stress och megaförkylning innan, Lillis med 40 graders feber och jag åt tabletter varje dag för att orka jobba. 
Sen kräks han två dagar före julafton. A får ont i magen på julafton och spyr inte men kan inte äta eller göra något. Svärmor får vansinnesont i knät och kan knappt röra sig. Småsyskonen bråkar med mamman. 
Felix är en klängapa på mig och jag kan inte ens gå och kissa utan skrik och panik. Så på annandagen får jag kräksjukan och ligger och hulkar på toan tills inget finns kvar. I dag åt jag första varma målet mat sedan dess. 

Jag har knappt varit utanför dörren sedan jag kom hem från jobbet natten till julafton. Fy fan alltså. 
Julen 2018 kan gå och dra nåt gammalt över sig. 
Nu har A precis slängt varenda liten rest av julmaten. Bara tanken på den får oss att må illa. 
Och jag ska duscha. Och sanera badrum. Och tvätta. 
I morgon ska jag jobba igen. Det blir nog bra. Till slut. 

onsdag, december 12, 2018

Ett töcken

Jag har öppnat bloggappen så många gånger men kommer mig liksom inte för att skriva. Det händer liksom inget. Allt är som ett töcken. Grått och snorigt. Jag är sjuk för trehundrafjärde gången typ. Eller ja, förkyld. Inte så sjuk att jag är hemma från jobbet. De värsta dagarna lyckades jag ju förstås tajma in på ledigheten. 
Men börjar tro att nåt är fel på riktigt. Är så himla himla trött hela tiden. Så trött att jag sover två timmar på soffan varje ledig dag. Minst. Skulle nästan behöva kolla upp det. Har letat upp folsyra-tabletter och d-vitamin som jag försöker pilla i mig i alla fall. Det första har jag ju haft brist på och det andra kan ju inte skada när solen fucking aldrig lyser. 

På nätterna, när jag kommit hem från jobbet, ligger jag och googlar sjukdomar och tror att jag har dem. Kol, lungcancer, ME och så vidare. Det är ju peppigt. Men det är på den nivån livet är just nu. 
Längtar till julen men är sur över att jag inte tog någon extra dag ledig. Med tanke på hur jag mår nu skulle det behövas. I stället ska jag hoppa in som chef två skift. Så dumt. 
Hoppas den här orkeslösheten och apatin gått över tills dess.


onsdag, november 14, 2018

Min hjärna är splittrad och rörig och jag behöver skriva för att få bort det. Strukturera allt. 

Skitdag på jobbet i dag. I utvärderingsmejlet gav jag ett plus. Det är inte ens godkänt. Men annars gillar jag det, att jobba. Gillar mitt gäng, mitt jobb. 
Det jag inte gillar är att inte träffa mitt barn. Hur gör folk? Alla pappor (tror att det bara finns två andra mammor och de har äldre barn)  som jobbar kväll med mig? Skulle jobbet inte vara så intensivt och utmanande hela tiden skulle jag inte göra annat ön längta ihjäl mig efter Lillis. 

Han slog ut en tand häromdagen. *skrikemoji* Det var så jäkla läskigt. Blod och tårar och snyft. Sitt ansikte inborrat i mig som om han ville säga ”ta bort det onda”. Herregud! A ringde 1177 och vi blev kopplade till akuttandläkare som lugnade oss. När jag hade nattat honom sen och han var lugn och nöjd och nästan helt oberörd bröt jag ihop. Hulkade på soffan. Chocken släppte.
Men Lillis bryr sig noll. Han åt morgongröten dagen därpå som om inget hade hänt. Pillade lite i munnen, säkert för att det kändes lite konstigt, men verkade inte ha ont alls. Och så är det fortfarande. Han är helt oberörd. 
Tandläkaren som vi träffade dagen efter var också cool. Sa att det typ redan hade läkt, att det inte fanns kvar några tandrester, att inga andra tänder var skadade och konstaterade att han skulle få ha en glugg där tills den riktiga tanden kommit. Om sisådär fem år. 
Han är för övrigt skitgullig i gluggen. 

På fredag ska vi på begravning. A:s farfar har gått bort och det känns inte alls roligt. Men bra ändå att få säga hejdå. Jag gillade honom. Han gillade mig. 
Har tänkt väldigt mycket på min kusin som gick bort för snart ett år sedan också. Döden är väldigt närvarande. Tänker på mitt ohälsosamma leverne och tänker tankar om att jag dör så Lillis inte har en mamma. Fy fan, jag vill aldrig dö. För hans skull. Så att jag kan vara där för honom. Alltid alltid alltid. 

Döden och hösten är ju liksom på något vis sammankopplat också. Hatar hösten. I mer än en veckas tid har det varit regndimma. Minns inte ens hur ljuset ser ut, känns det som. Kan det inte bara bli december och jul och snö och sånt så det blir lite trevligare. 
Julen ska vi för övrigt fira här. Med merparten A:s familj. I vår lilla tvåa. Det blir säkert härligt. Har dock ångest över all stress jag kommer känna, även om de fixar massa mat. Blir ju alltid mycket ändå. Städa, diska, planera, handla julklappar och och och. Ska försöka vara chill. Får se hur det går. 

Häromdagen var det sju år sedan jag och mitt ex separerade, påminde Timehop mig om. Sju år! Det är ju så jävla jävla länge sen. Vi var liksom tillsammans i tio år, och snart har jag och A kommit upp i samma. Sju år i vår. Är det då krisåret inträffar eller? Tror folk brukar säga det. Jag hoppas dock på en smooth tillvaro. Tänker att A har jobb och vi plötsligt har massa pengar att röra oss med. Och att vi fått beviljat lån och kan köpa oss en lägenhet. Fan vad jag längtar. Ska inte bli nån himla kris här inte. Så det så. 

Nu ska jag gosa in mig hos mitt sovande barn. 


torsdag, oktober 18, 2018

En egen person

I går dansade mitt barn framför barnsånger på tv. Som alltid. Han älskar att dansa. Det är typ det bästa i hela världen. 
Han var så jävla gullig när han stod där i bar överkropp, eftersom han snart skulle gå och bada, och gjorde rörelser till små grodorna. Mitt hjärta smälte. Förstås. 
Jag tog upp mobilen för att filma lite, för att föreviga den där urgulliga dansen. 
Han såg inte att jag filmade honom, eftersom han stod med ryggen emot och klippet blev superdupergulligt. Förutom de sista två sekunderna, när han vände sig om mot mig och såg att jag filmade och liksom fick ett uttryck över ansiktet att han skämdes. Att han skämdes för att jag hade filmat hans ivriga dans. 


Vi stängde av tv:n precis efter det och han gick och badade så jag tänkte inte på det då. Jag såg inte hans blick. Men när jag skulle visa A klippet senare på kvällen och jag fick syn på det där mikrolilla ögonblicket på slutet gick mitt hjärta sönder. 
Herregud. Jag fick mitt barn att skämmas för sin dans. För att det filmades. Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det. 
Det var som ett uppvaknande. Jag kan inte göra hur jag vill längre med att filma och fota. Han är en egen individ nu. Med känslor och egen vilja. 
Och jag kan inte med mitt agerande vara orsaken till att han inte vågar dansa som han vill i framtiden. Att vara orsaken till att han skäms för sig själv. Att han hämmas. Jag vill att han är precis den härliga underbara goa unge som han är. 

torsdag, oktober 04, 2018

Varsågoda, Felixskryt

Mitt barn mitt barn. Herregud vad han är i en härlig tid just nu. Han är så rolig och full av bus. Pratar oavbrutet och fler och fler ord förstår vi också. Bygger små meningar, ”titta mera” eller nåt annat ord som följs av mera. Allt ska vara mer och han vill aldrig sluta med det han håller på med. Äta, bada, leka, ni fattar. 

Det går så himla bra på förskolan också. Han målar typ varje dag om vi får tro teckningarna som ligger i hans låda var och varannan dag. Han gråter inte längre när vi lämnar utan tar glatt någon av pedagogernas hand och vinkar hejdå till oss. Hur chill som helst. 
En av pedagogerna berättade att han är så himla duktig och stor att hon skulle gissat att han var mer än två år gammal. Äter så bra och ordentligt och sitter still vid matbordet (inte hemma!) och är kavat i största allmänhet. Blir så himla glad att höra sånt. Mammastolt liksom. Herregud vad jag blir mallig. Mitt barn mitt barn. 

Det allra härligaste berättade dock en annan pedagog. Hon berättade att Felix verkar ha fått en riktig vän. Den av de tolv små pyrena som han helst leker med. Han brukar nämligen ta kompisens hand och dra med hit och dit när han vill leka. Tar handen och går till sandlådan eller för att titta på arbetsfordonen utanför staketet. 
Mitt hjärta svämmar över av gull. Tänk två små småttingar hand i hand på förskolegården!!! 
När vi gick från förskolan i dag vinkade han också specifikt hejdå till kompisen. Hejdå till de två pedagogerna som var i samma rum och hejdå till kompisen. De två satt också och lekte med tågbanan när jag kom och hämtade. Herregud, mitt barn har fått sin första vän! Hjärtegull!

onsdag, oktober 03, 2018

Så ömtålig att jag inte ens kunde prata om det

Jag var inhoppande chef förra jobbskiftet. De där jobbiga tankarna halv tre på natten berodde på det. På att jag sa nej till en sak en reporter ville, att jag hade en dålig magkänsla och hela stämningen på jobbet var skit. Mitt fel mitt fel mitt fel ropade det i mitt huvud. 
Ibland önskar jag att jag också var en sådan där stark kvinna som många andra vars bloggar jag läser och instagramflöden jag följer. Stark. Bra. Duktig på riktigt. 
Själv känner jag mig som en liten lort. 

Tänkte rätt mycket på det min kollega sa på skämt eller inte på skämt. Kände press och stress och kände mig så jävla dålig. Jag vågade liksom inte ens prata om det, inte sätta ord på det för då skulle jag gått sönder. Liten lort. 
Cheferna var i alla fall nöjda. Redaktionschefen skickade himla fint mess när jag skulle gå av. Försöker tänka på det. 

Fast ja, det gick ju bra. Vi hade nyheter. Vi skapade nyheter. Min ena kollega skällde på mig när jag nämnde att jag hade en känsla att det inte gått så bra. ”Sluta var så hård mot dig själv!” 
Fingret på exakt rätt punkt. Det är precis sån jag är. 
Jag har tänkt på det rätt mycket den senaste tiden. Att jag liksom kan översläta förlåta acceptera typ alla andras fel och brister och tillkortakommanden men så fort det kommer till mina egna känner jag mig bara så jävla sämst. Hur slutar man med det? Hur förlåter man sina egna brister? Ibland är jag säker på att jag behöver gå i terapi igen för att reda upp den här röran i min skalle. 

lördag, september 29, 2018

Hatar min hjärna

Klockan två på natten ska man inte tänka på dåliga saker. Man som i jag i alla fall. 
Herregud vad jag ältar skit. Fy fan. 

fredag, september 28, 2018

Natten

Det regnar ute och stora tunga droppar slår mot fönstret. Allt som syns är det lilla som blir upplyst av telefonens sken. 
Bredvid ligger Lillis. Jag minns inte ens senast han sov i sin egen säng. Tänker att vi måste få honom att göra det igen. Men det var först förkylning sen tandvärk sen förkylning sen nån form av nattskräck eller mardrömmar och ja, sådär är det. Nu sover han där. Mittemellan oss. 

Han sparkar av täcket i sömnen, som alltid. Upp med benen rakt upp i luften och sparka tills täcket är borta. Han pratar lite för sig själv också. Lägger en varm fot på min mage. 

I dag pratade jag med en kollega med större barn. Hon berättade att hon ångrade att hon jobbade natt. Skift. Var borta så mycket under barnets första fem år. 
Jag tänker samma sak. När jag jobbar och han är på förskolan ses vi bara när han kommer upp i sängen och ger mig en dreglig blöt hejdåpuss och vinkar till mig innan A går med honom till förskolan. Jag har tvingat dem till det, att alltid säga hejdå innan de går. Annars skulle jag inte se honom på hela dagen. 

Förutom nu. Jag ser honom nu. På natten. Andas in hans doft och hör de tunga andetagen. Kryper närmare och gosar in mig i hans värme. Den naturliga kaminen. 
Kanske han inte behöver sova i sin egen säng. Kanske han kan få sova här. Mellan oss. För alltid alltid alltid. 

tisdag, september 25, 2018

Tillfredsställelsen i att spara

I och med att jag från den 1 september bytt arbetsgivare (fast anställd i huvudbolaget i stället för i bemanningsföretaget) och de har olika lönesystemen fick jag dubbel lön den här månaden. ”Dubbel” kanske jag borde skriva, med tanke på att jag fick cirka trippel skatt. 
Hur som helst var det en underbart välkommen sak. Inte för att jag är fattigare än vanligt, men för att jag nu direkt kunde sätta över massa pengar på mitt sparkonto. 

Jag har den senaste tiden blivit besatt i att spara pengar för att i framtiden kunna köpa en lägenhet. Det är massa massa tusen kvar för att ha en insats till en tremiljonerslägenhet, som vi lär behöva punga ut med för att få en trea i ett någorlunda härligt område. 
Jag har blivit så besatt att jag flera gånger i månaden går och kollar på sparkontot och flera gånger i månaden går in i min lilla fondportfölj och kollar hur det lilla sparandet mår. Och det är så tillfredsställande att ha möjlighet att spara lite. Ha en buffert. Trots att vi bara har en inkomst i det här hemmet. 
Längtar så tills vi har två inkomster igen. Då ska jag mysa ännu mer med mitt sparande. 

fredag, september 21, 2018

Beslutet jag inte vill fatta

Året var 2002. Jag hade bott på Åland i knappt ett år då grannens kelsjuka katt fick kattungar. Tre stycken gosiga gulliga vilda ursöta små saker. En av dem var helsvart och jag har av någon anledning alltid fastnat för de där svarta ulliga små sakerna. Så även den här gången. 

Hon var liten och söt och hade orangea stänk i pälsen och en tass fram med fläckar i beiget och en tass bak med fläckar i beige. Trampdynorna under var också spräckliga på samma vis. Rosa där det var beige och svart där det var svart. Hon älskade värme och låg ofta tryckt mot ett element. När hon inte sprang som en galning längs grannarnas korridor. 
Jag föll pladask. 

Mitt ex var emot det. Han hade aldrig haft katt, aldrig velat ha katt, men jag övertalade honom. Och så blev hon min. Min Gudrun. Hösten 2002.
Det var 16 år sedan. Sedan dess har hon varit med mig. Flyttat runt och bort och rymt hemifrån och bråkat med grannkatter och gått med på promenad och hängt vid biografen för att få kel. Och alltid landat på min mage med ett envist kurrande. Skördetröska. 

Nu är hon gammal. Hon fick diabetes och vi ger henne specialkost. Så fick hon njursvikt och den specialkosten funkar tvärsemot diabetesmaten och veterinären sa att det liksom inte fanns så mycket val snart. Att vi får ge henne flera dyra sprutor om dagen för att hon ska hålla sig pigg eller annars fatta ett annat beslut. Det där beslutet jag inte ens vill tänka på. Inte ens vill skriva. Det går liksom inte. Att hon inte ska vara i mitt liv längre. Det går inte att tänka på. 

Så många tårar jag fällt ner i hennes päls. Så många nätter jag skedat med henne för att få tröst. Så många gånger hon kommit dit, in i min famn, för att hon märkt att jag behövt henne. Så mycket kärlek hon har gett mig. Hon är min baby. Min katt. Min lilla älskling. Min Gudrun. 

Hon har mått okej rätt länge. Vi trodde att hon skulle försvinna redan för två år sedan, men diabetesmaten funkade och njurproblemen verkade vara okej. Gick upp lite i vikt igen. Varit leksugen till och med. Gosat och myst och känts som vanligt nästan. Kissat mycket förstås, men har ändå varit pigg.
Men nu börjar det vända igen. Nu känns det som att vi kommit till vägs ände. Nu har hon igen börjat kissa inne. På hallmattan. Precis som sist, när alla sjukdomar uppdagades. Och det är nog som veterinären sa, att kissandet inne är hennes enda sätt att kommunicera. Säga ”hej matte, nu gör jag nåt jag aldrig gjort förut för att du ska fatta att det inte känns okej”.

Det känns inte okej för min älskade Gudrun. Hon mår inte bra igen. Och efter 16 år som min trogna vapendragare kanske jag snart måste fatta beslutet jag inte vill fatta. 

måndag, september 17, 2018

Vill skydda honom från allt ont

I området där vi bor finns ett kriminellt gäng. De är rätt aktiva och aggressiva och är i krig med ett annat rivaliserande gäng. Bland annat har det lett till att en person sköts i vårt garage. En tisdag klockan tre på eftermiddagen. Jag, A och liten Felix i barnvagn gick precis utanför garageporten klockan 14.45. 
Den händelsen var en av flera som skett de senaste åren. 

Eftersom området fått ganska dåligt rykte efter allt detta har Stockholms stad tillsammans med frivilligorganisationer försökt få ett trevligare gemytligare område. Fryshuset är här, de pumpar barnen i skolan med information om hur man ska hålla sig utanför gäng, det görs undersökningar bland boende, man ordnar utställningar med bilder från området genom tiderna och enkäter skickas till nyblivna föräldrar där man frågar hur de anser att det är bäst att skapa en uppväxt helt utan våld. 

De gör även insatser rent fysiskt. Så att unga inte kan klaga på att det finns för lite att göra, ni vet. Det har skapats stadsodlingar, man har börjat visa film i det gamla folkets hus, man har byggt ett utegym osv. Men den allra största insatsen är ett kulturhus. 
Där ryms ungdomsverksamhet av olika slag; dans, karate, fritidsgård, Fryshuset, den öppna förskolan har flyttat dit och ett bibliotek har äntligen öppnat. 
I går var det öppet hus och invigning av verksamheterna. 

Vi gick dit en sväng. Mest för att kolla in stället men också för att hälsa på de som driver öppna förskolan, nu när Felix inte längre går där. Det var fint och ljust och öppet och en extremt härlig stämning. Det är bara att hoppas att det fortsätter vara så, att det blir en ny mötesplats för alla boende. 
Men det är en helt annan händelse som färgar hela upplevelsen av detta härliga. Den lilla pojken med pistolen. 

Han var kanske sex år. Hade tuff frisyr och likadan attityd. Kom in till öppna förskolans del och ägde stället. Trodde han. Gick runt med sin pistol och sköt ut i luften. 
Felix var sjukt intresserad av deras rutschkana och var där och åkte. Klättrade upp och åkte ner. Pojken ville också åka, trots att han egentligen var för stor. Han ställde sig bredvid Felix som precis skulle klättra upp, riktade pistolen rakt mot honom, låtsades ladda den och höll den sedan tjugo centimeter framför hans ansikte. Pang. 

Och jag fattar att det är ett barn. Och jag fattar att det inte finns konsekvenstänkande. Och jag fattar allt det. Men jag blir ändå så jävla jävla jävla arg. Och rädd och ledsen. 
Gängkriminalitet och riktiga pistoler som riktas mot andra. Små pojkar och leksakspistoler som riktas mot andra. Mot mitt barn. Mot den som får mina beskyddarinstinkter att vråla. Den som skulle få mig att gå genom eld för hans skull. 
Det blev så verkligt. Han kan få en riktig pistol riktad mot sig. I synnerhet så som området är nu. 

Förlåt, men jag förstår inte hur föräldrarna tänker. Hur kan barnet få leka med pistoler i offentliga miljöer? Ett knappt stenkast från platsen där en ung man sköts ihjäl för drygt ett år sedan. I det hus som byggts för oss invånare, som byggts för att skapa trygghet och trivsel. 
Jag förstår faktiskt inte. 

söndag, september 16, 2018

För sju år sedan

Varje gång den höstiga luften kommer på riktigt kommer allt tillbaka. En känsla av dåligt mående. 
Jag ser det på timehop också. Undermeningen i inlägg på Facebook. Mycket vin, mycket jobb, mycket allt annat än den jag levde med.
Jag minns hur jävla jobbigt det var att veta att tio år skulle vara över. Att veta att mitt liv alldeles snart skulle förändras. Jag var livrädd. Trodde att jag skulle bli ensam. Ensam utan vänner, ensam utan kärlek. Grät hos terapeut och ältade.

Trots att den där jobbiga känslan påminner mig varje höst vet jag ju att det blev bra. Att det bara var något att genomlida för att komma ut stärkt och faktiskt till ett bättre liv.

onsdag, september 12, 2018

Det är ju självklart nu i dagsljus. Med en natts sömn bakom sig. Klart jag ska prata med honom om saker känns jobbiga även framöver. 
Men å andra sidan känns det inte som en lika stor deal längre. Han har inte rätt att uttala sig. Jag har hoppat in som chef tre dagar medan han har jobbat. Visst, det kanske inte var mina mest briljanta dagar, vad vet jag, men det är ju knappt någon tid alls. 

Och som jag skrev i natt. Jag orkar inte tänka på det. Det ska fan inte få gräva sig in i mig. Jag tänker inte gå runt och må dåligt över nån skitgrej. Så. Nu var det bestämt. 

Jag orkar fan inte.

Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar fan inte.

Det kanske var ett skämt

”Den sämsta chefen jag nånsin haft”. Han sa det efter ex antal öl efter ett jobbskift. Han syftade på mig. 
Det högg till. Jag vet inte om det var allvar. Han skrattade och kollade på mig. 
Men varför säger man så om man inte menar det? Varför skämtar man om det om det inte ligger nån sanning i det? Jag fattar inte. 

Vi har inte riktigt den skämtsamma relationen heller. Inte på det sättet. Vi kan gå och handla lunch tillsammans men klickar liksom inte. Något skaver. Har alltid känslan att han inte gillar mig. 

Jag kommer ha ångest över orden länge. Länge länge. 

Det är känsligt det där. Jag har varit chef förut. Jag har fått kritik förut. Då var jag ung. Naiv. Oerfaren. Ville gärna pleasa. Hade magsår och inflammation i käklederna, så allvarligt att jag fick bettskena. Jag mådde piss. 

Nu är det inte samma sak. Jag är äldre. Mer trygg. Men fortfarande känslig. Känslig över kritik av mig som chef. Jag pallar inte detta. Jag orkar inte att en av mina kollegor tycker så där. Jag orkar inte. 

Det kanske var ett skämt. Det kanske inte var det. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer ha ångest över det  framöver. Och om bara några veckor ska jag hoppa in igen. Fy fan. Hur i helvete ska jag palla det. Hur i helvete ska det gå? Just nu vill jag bara gråta. 

tisdag, september 04, 2018

Vad händer då?

Felix skolas in på förskola. Älskar det. En vecka sedan första dagen i dag och han hade så bråttom att han knappt sa hej då till A. Underbart!

Jag jobbar igen. Det är kul. Hoppar in som chef. Är självkritisk så det känns bara okej. Inte superbra. Men okej är ju godkänt. Godkänt duger när man hoppar in. 

Vi har flackat och flängt så mycket att vi är trötta på att åka bil. Hit och dit och snortidiga morgnar för att hinna med tåg, buss, båt. Men det har varit kalas och familjemys och torpet och bröllop och och och. Roliga grejer. Värt det ändå. 

Så är det val snart och jag jobbar kväll och natt. Älskar att jobba val. Hoppas att jag inte blir lika besviken som under USA-valet. Skönt på nåt vis också att den här valrörelsen snart är över. Det har varit rätt mycket om man jobbar med nyheter. 

På torpet fixade vi nästan helt klart det lilla rummet. Det blev cirka 135 miljoner gånger bättre än innan. Trots att det krävde att vi rev en hel jävla skorsten, släpade ut en 250 kilo tung gammal spis och fick anlita både elektriker och sotare. 

Jag har börjat kolla lägenheter lite mer på allvar igen. Bara A får ett jobb nu så ska vi ansöka om lån. Håll gärna tummar åt oss. På alla plan. Det känns som att det är dags att få den här boendefrågan löst en gång för alla nu. 










Lite bilder från torpet som bonus. 


Så här såg rummet ut när vi började. Mycket skillnad. 

lördag, juli 14, 2018

Felix, snart ett och ett halvt

Okej. Mest för att komma ihåg. 
Vi var på ett och ett halvårskontroll häromdagen och Felix verkar utvecklas precis som han ska. Väger inte riktigt elva kilo och är 82,5 cm lång. 
Han är så himla rolig just nu. Fattar typ allt vi säger åt honom och pratar massa. En del fattar vi, annat inte. Han kan massa ord: mamma, pappa, mjau, gröt, na-a som betyder napp, ka som är nån form av allmänt ord för mat, nane eller baba som är banan, titta, där, oj och nanna som han säger när han vill ha det vi äter eller någon annan mat som han ser och ssst som är ordet för ost. Han härmar oss också. Häromdagen sa han ”liten hund” när han såg en liten hund. Vi blev helt chockade för vi visste inte att han kunde skillnad på stor och liten. Han har trott att alla djur säger mjau men nu har vi lärt honom voff voff. Så nu brukar han peka på allt och säga ”voff voff där”. Vi får se om han löser gåtan snart. 

BVC-sköterskan var också imponerad av hans finmotorik och det är vi med. Han är superduktig på att äta till exempel och får in allt i munnen med både sked och gaffel. Just nu verkar han vara i en period där han vill vara stor och vill inte ha haklapp och inte sitta i sin stol utan på de vanliga stolarna. Han vill också helst dricka ur vanligt glas och fixar det galant. 
Han leker helst med bilar eller egentligen allt med hjul. Hans docksulky som vi köpt till honom är en succé. Och dragdjuren. Annars bråkar han gärna med katterna, inte ens när de tröttnar och markerar genom att bita slutar han. Såå mycket vill han vara med dem.

Överlag är han snäll även om han försöker trotsa oss rätt ofta. Det funkar inte att säga till honom alls, trots att vi provat med både arg, snäll, bestämd och förklarande röst. Längtar tills han får lite konsekvenstänk. 
Han är generös och delar med sig hela tiden. Han älskar andra människor och sitter och pekar och pratar och vinkar till alla. På bussen brukar han göra succé bland äldre kvinnor. Han gillar just dem lite mer än alla andra, men charmar även andra. 

Han sover bra också. Somnar ganska lätt nuförtiden. I vår säng när vi ligger bredvid. Det är omöjligt att få honom att somna ensam i sin säng. Än så länge i alla fall. Oftast somnar han vid halv åtta - åtta och sover till sju. Sedan sover han två timmar efter lunchen ungefär. Om vi inte är på flygande fläng och han blir trött av alla intryck, då sover han även en stund på eftermiddagen. 

Till hösten ska han börja förskolan och jag tror att det kommer att gå galant. Han tar för sig så mycket och är bara lite blyg. Gissar dock att han kommer bonda med personalen mycket mer än med de andra barnen. Ska bli spännande och skrämmande på samma gång. 
Vår lilla baby blir stor! Så konstigt och så naturligt.

torsdag, juli 05, 2018

Tänkte på bisatsen ”A på bra humör” och hur den egentligen skulle kunna tolkas. Fick vibbar från någon som styrs av sin partner och mår efter den personens mående. 
Herregud alltså, så är det inte. Jag menade bara att alla var vid gott mod i familjen. Barnet, A och jag.

Och så var det evigheter kvar

Ibland tycker man att allt är härligt. Relativt utsövd, har haft försmak på semestern med två veckor ledigt och barnet är glatt, A på bra humör och livet liksom flyter på. 
Så jobbar jag första dagen efter semestern. Taxibolaget har strul med bokningar så får vänta en halvtimme extra vid jobbet. Kommer hem och möts av en tvättmaskin som glömts hängas. I säng vid halv tre. 
Precis när jag ska somna väcker barnet sig själv med hostningar. Kan inte somna om. Han slänger sig som en ål. Gnyr gnäller skriker. Sparkar mig i midjan, på axeln, i ansiktet. Lägger sig på mitt huvud, över min bröstkorg. Dunkar sitt huvud stenhårt i mitt så att tårarna kommer på mig. 
Efter två timmars ryckig osammanhängande och mörbultad sömn går A upp med barnet. Halv sex somnar jag. För natten. 
Klockan tio vaknade jag och kan omöjligt somna om. 

Fy fan vad jag längtar till semestern. Och så är det en heeel månad kvar. Blä. 

tisdag, juni 19, 2018

Uppdatering

Klart det gick bra. Det gick asbra till och med. Så är det när man jobbar med briljanta människor. 

måndag, juni 18, 2018

Inhopp

”Det är kris. Ingen kan hoppa in och han ska på konferens. Redaktionschefen tyckte att jag skulle fråga dig. Kan du hoppa in som nyhetsredaktör?”
Jag läste sms:et. Stängde ner det igen. Utan att svara. 

För tio år sedan var jag chef. Jag var ung och oerfaren och duktig. Jag slet och slet och slet. Gjorde sådant som ingen av de andra två gjorde. Styrde upp. Jobbade sent när stora nyheter kom. Ryckte in, hoppade in, fattade beslut. Ibland var jag bra. Oftast inte. Känslan av otillräcklighet och överarbetning satte sig på humöret. Bitch, kallade en kollega mig när jag hade fräst en gång för mycket. Ständigt hungrig för jag tog mig inte tid att äta utan stressade i stället. Och jag stressad utan mat i magen är inte att leka med. 

Jag höll på att bli utmattad. Slutkörd. Deprimerad. Varningsklockorna ringde och ringde allt högre och på en trettioårsfest bröt jag ihop bredvid en kollega som frågade hur jag mådde. Egentligen. Bestämde där och då att nej. Det är inte värt det. Om jag inte får rejält mycket mer i lön och blir ordentligt uppskattad. 
Chefredaktören sa nej och jag sa nej till mer jobb som chef. Jag grät ganska mycket då. Kände mig misslyckad och dålig och hade ångest. En kollega hade sagt elaka ord om mig som jag fått höra. Jag var inte omtyckt av alla. Hur skulle jag tackla det, när det varit hela mitt allt hela mitt liv. Kameleont och socialt skillad. Medlare. Tyckte ingenting för att inte stöta mig. Såg bara mitt värde i andras värdering av mig. Och nu kände jag mig värdelös och illa omtyckt. 

Jag vet inte hur jag kom ur det. Jag minns att jag åkte till Egypten på charter och sov i en vecka men resten är blurrigt. Lika blurrigt som hela den perioden som chef. Det året. 
Men jag kom tillbaka. Hittade någon form av mig själv igen. Och sa till mig själv: Aldrig mer chef. Eller i alla fall inte på tio år. Det höll nästan. Jag hoppade in flera gånger och en hel sommar, men det var bara lattjo då. Då hade jag träffat A och var nykär och hade åtta nio tio år på jobbet. Rutinerad och en tryggare person.

Jag öppnade sms:et igen. Tänkte att okej, så kan det väl vara igen. Lattjo och skoj. Jag är rutinerad och tryggare. Fast att arbetsplatsen bara är tre och ett halvt år gammal. ”Bara”. Jag kan nog ta en dag som nyhetsredaktör. Ett inhopp. 
Och det har ju dessutom gått tio år sedan jag sa det där med att inte vara chef på tio år. 37 i stället för 27. 
Det ska nog gå bra i morgon också. Som alla andra dagar gör. 

fredag, juni 08, 2018

Beskedet

Jag hann knappt komma in till jobbet i dag innan ”du ska på samtal med redaktionschefen nu” och sätta sig ner och han ba ”vi river av plåstret på en gång”. 

Cliffhanger. 

Jag fick jobbet. Jag fick det!
Det var snälla ord och ”jag har tyckt att du varit bra sedan du började här” och och och. Jag minns inte längre. Jag blev glad. Glad glad glad. Själaglad. 
Men så kan jag ändå inte känna superglädje. Så många av mina briljanta kollegor, och då menar jag verkligen briljanta, fick inte jobb. De förlorar inte sina jobb men blir inte fast anställda av tidningen. De är fortfarande i bemanningsföretaget där jag och många andra har varit i många år, men har ingen fast position. Mer vikarie än i dag. Mer osäkert. Och det suger. De är så värda det. 

Så glädjen blandas med ledsamhet. Och smolk i bägaren och allt. Så himla jobbiga känslor. Jag vill samtidigt skrika ut glädje och eufori men kan inte. För något skaver. 
Men tillåter mig det här och nu i alla fall. Jag fick jobb som det jag jobbar som! Jag fick min plats. Min stol. Den är min. Fast anställd av Sveriges största tidning. Det är ändå värt eufori. Det är det. 


måndag, juni 04, 2018

Det här med lycka

Häromdagen kom bästisen med familj och hängde på torpet. Vi blev lite nostalgiska, som vi lätt blir, och började prata om tidigare förhållanden och hur vi mått genom åren och så. 
Jag kom då på att jag under cirka hela mitt liv, alltså under hela tiden med mitt ex, ständigt önskade att jag var lycklig. Varje gång jag råkade kolla på klockan 22.22 eller varje gång en stjärna föll önskade jag det. Lycka. 

Det känns så hemskt i dag. Att jag under hela mitt vuxna liv, fram tills att jag blev 30 och singel önskat att jag skulle få vara lycklig. Tänk vad många år av ledsamhet. 
Nu var jag förstås lycklig stundtals även förr, men liksom inte riktigt på djupet. Innerst inne. 
Så blir jag sur på mig själv som inte gjorde något åt det tidigare. Men så förlåter jag mig själv och tänker att jag inte var mogen, inte redo. Och då är det svårt att förändra sitt liv. 

Just nu känner jag i alla fall fullständig lycka. Jag sitter i en solstol på torpet, dricker kaffe med A i stolen bredvid. Lillis sover i vagnen i skuggan och katterna ligger och njuter i gräset. Inte en tanke på jobbiga saker. Inte en tanke på att jag precis har fått söka om mitt jobb och inte har en susning om jag får det. Allt blir nog bra till slut ändå. Allt är bra. 


torsdag, maj 24, 2018

Jag trodde det var kemiskt

Det var länge sedan nu, men nu är den här igen. Ångesten. Sitter med en oförklarlig ångest tryckande över bröstet och tänker destruktiva tankar som gör det värre och värre och värre. 
Tänker att jag är dålig på jobbet. Tänker på saker jag sagt, andra har sagt. Tänker att jag är fem kilo tyngre nu än innan jag fick barn och att kläderna stramar och är för korta för små. Tänker att jag har dåligt tålamod med mitt barn och att jag säkert är en dålig mamma som spelar spel på mobilen när han leker ensam på golvet. Tänker på misstag jag har gjort. Tänker att jag är dålig. Dålig på jobbet. Dålig som vän. Dålig som mamma. Och ful. Och ensam. 

Jag trodde först att det var kemiskt, att två öl på AW klockan halv två på natten ställde till det för mig, men känslan finns kvar i dag. Ingen alkohol kan göra att den är så ihärdig. Det är nåt annat.
Jag är mest sugen på att gråta och ligga på soffan och älta skit. Gnussa in de där destruktiva tankarna riktigt ordentligt. De där om att jag är mindre värd och så. 
Så jävla osunt. 
Quick fix önskas. Hur i helvete blir jag av med skiten? Hatar ångest. 

Bild från briljanta Nyanser av nonsens. Hänger i vårt sovrum. 

fredag, maj 18, 2018

Barn torp sol och sånt








Herregud vad härligt vi har haft det. Har så mycket känts som semester. Åååh vad jag längtar efter riktiga sommaren nu. Älskade älskade torp, vad du gör gott med mig. 

lördag, maj 12, 2018

Jag blev ju frisk. Till slut.

Det är sommar och jag går i t-shirt till jobbet. Till och med vinden är ljummen. Har bara anklar och Barcelonaskorna. Messar med samma gäng om resa dit igen. Träffar en vän och picknickar bland vitsippor och någon som kastar sig i vattnet en bit bort. Barnet har keps och ny knallgul tunn kofta som är köpt på vad H&M kallar tjejavdelningen och jag blir upprörd och arg och köper ändå. Så där som jag är mest. Arg men agerar tvärtemot. Ibland vill jag slå nåt hårt i huvudet på mg själv. 

Jag röker massa och plötsligt slutar jag. Kämpar med nikotindjävulen men det funkar. Hostan från förkylningen hängde kvar i evigheter och först nu när ciggen är borta försvann den. Jag borde lyssna på min kropp, men även där gör jag tvärtemot.
Tjafsar massa med A. Så där gnälligt och offentligt att jag tänker att andra tänker att vi borde göra slut om de hör oss. Men det borde vi inte. 

På jobbet är jag briljant en dag och katastrof en dag. Slarvar och hastar och gör snyggaste bilderna och fulaste. Skrattar högt och högljutt och flamsar och tramsar. Kommer nya kollegorna närmare. 
Bäst är ändå att komma hem mitt i natten och barnet ligger halvtomhalvt på min sida av sängen och det där trygga lugna värnlösa ansiktet får mig att rasa ihop till en hög av kärlek. Hans snarkningar och små fniss i sömnen och hårda sparkar i sidan. Allt. Allt med honom älskar jag. 
På måndag åker vi till torpet. Så han får springa benen av sig i det höga gräset. Mamma pappa mormor åker i morgon. Jag ser fram emot det. Det är nog kallt och allt, men ändå lite som semester. Fint på något vis. 

torsdag, april 19, 2018

Jag är bara krämpor

Tredje dagen däckad i dag och jag har på riktigt inte varit så här sjuk på evigheter. Positivt är att Niagarafallen börjat i min näsa, för det är iaf bättre med slem än med bara vrålont i halsen. Har på riktigt inte kunnat prata pga ont i två dagar. I dag har jag iaf kraxat lite. 
Tror dessutom jag har fått nåt knas i öronen. Känns som att det rinner blod i dem (det gör det inte, har tvingat A att kolla) och det värker konstant. Så nu har min självdiagnos gått från halsfluss till öroninflammation. Dessutom har jag sjukt ont i mellangärdet av allt hostande. Det är ju ingen diagnos, men ja. Jag är bara krämpor nu.
När ska jag bli frisk, kroppen? Kan du skynda på för i morgon ska det vara 18 grader varmt och jag skulle gärna gärna vilja sticka ut min svettiga kropp utanför den här lägenheten. 

måndag, april 16, 2018

Inte så muntert

Jag är sjuk och så trött och känner allt allt är fel. Hostar ihjäl mig och sov hela dagen i dag men känner att mer är fel. Får mens när jag typ egentligen borde ha ägglossning och googlar mig till en miljon fel. Sköldkörteln. Som min syster, moster, kusin har fel med? Tidigt klimakterie och så får jag akut känsla av att vara gammal och känner press om Felix kanske inte ska få något syskon och om vi ens vill det och att jag måste bestämma mig nu för att jag plötsligt är i klimakteriet?
Ni fattar. Är i alla fall orolig. Jag har alltid en sjukt regelbunden cykel och tror nu att jag har cellförändringar eftersom en miljon människor runt mig har det eller har haft det. 

Och nya tjänsten då. Stabilt som fan ibland, skakigt som fan ibland. Mycket jobb just nu. Har haft nya människor att jobba med typ hela tiden och till på det lär jag upp en sommarvikarie. Så är så uppe i varv när jag kommer hem mitt i natten att jag inte kan somna. 
Har typ börjat röka igen också. Känner mig sämst. Mår apdåligt av det och är övertygad om att det är därför jag blivit sjuk nu. Vet att jag förgiftar kroppen och att jag inte klarar det. Ändå sitter nikotindjävulen på axeln och viskar rök rök rök i örat. Och dåligt samvete av det och ond spiral neråt. 

Och som grädde på moset sker en stor omorganisation på jobbet och jag och flera av mina närmsta kollegor måste söka om våra jobb. Och vi vet inte ens om de tjänster vi sitter på kommer att finnas med i nya organisationen. Allt känns så osäkert och det värsta är att vi inte kan påverka nånting just nu. Bara vänta. Och hoppas att den kompetensen vi har är tillräcklig och behövs sen. 
Vi kommer inte förlora våra jobb totalt, så det är ju inte så att jag blir utan lön (vad de säger nu), men om jag inte får min tjänst hamnar jag som vikarie och därmed alltså kommer att sitta på föräldravik eller vik för sådana som är tjänstlediga eller utlånade till olika projekt osv. Tre månader här, ett halvår där ... Nya arbetsuppgifter, nya kollegor, nya tider så fort man flyttas. Inte så drömmigt direkt. 

Ja fan, det är inte så muntert nu alltså. Hoppas att det går över. Hoppas att jag blir mig själv snart igen. Kanske febern bara behöver släppa så känns allt bättre igen. Håll tummarna. 


tisdag, april 10, 2018

Nönnö, graat och tack

Det är en sån spännande tid nu. I Felix liv alltså. Det går så fort nu, han utvecklas från vecka till vecka. Framförallt så går han ju nu, helt obehindrat och alltid, han kryper bara om han behöver komma under nåt. Men även mentalt händer det grejer. Det är så tydligt nu att han förstår oss och han svarar och agerar på det. Säger vi att han ska ta ut nappen och ge den till oss så gör han det. Sen vill han visserligen ha den tillbaka, eftersom det är det bästa han vet här i världen, och står och ropar nönnö nönnö nönnö och gnäller och surar tills vi lyckas få honom på andra tankar. Typ genom att distrahera honom. Vet inte om det är nån bra metod egentligen, men det är helt klart det som funkar bäst när han skriker och protesterar mot att vi säger nej. 

När vi börjar laga mat eller sätter på vattenkokaren brukar han hämta en tallrik ur skåpet och kommer med den till oss. Om han når ställer han den på diskbänken också och huh:ar som han gör när han vill ha nåt. Roligast är när han vill ha gröt och han ropar graaat graat. Så himla himla gulligt. 
Ordförrådet ökar hela tiden också. Han försöker säga katt men det är svårt. Tack tack säger han dock varje gång han ger oss något, vilket är typ jämt. Han är hemskt generös och kommer med leksaker och skedar och diverse grejer han hittar hela tiden. 

Det märks så tydligt att han är äldre också. Han klarar leka med sådana här vanliga leksaker som stapeltorn och plocklådor och lyckas liksom med dem. Han har liksom mer styrsel i sina lemmar på något vis. Kan stapla klossar, klappa händer, äta själv. Ni fattar. 
Det här med att äta själv är också ganska nytt. Vi har knappt låtit honom få testa att äta själv innan, har liksom bara blivit så, men rätt vad det var för nån vecka sedan ville han ha skeden och nu är han proffs. Skopar upp mat och för skeden in i munnen. Det var som att han plötsligt blev redo och bara kunde det. Så som en del barn är med att gå. 
Visserligen hamnar en hel del på golvet och i haklappen, men han äter ju i alla fall sig mätt på en hand, utan problem. Eller ja, mätt och mätt, han verkar ju ha en omättlig aptit och vill smaka på allt vi äter och säger aldrig aldrig att han är nöjd. Han vill alltid ha mer. Vi får liksom chansa nuförtiden. Äter han för mycket får han ont i magen på nätterna märkte vi den dagen han åt typ hela dagen, så vi måste begränsa honom. Lite i alla fall. 
Det bästa är annars att han nu äter precis som vi. Samma mat. Vi brukar dock laga mat till honom skilt ibland eftersom han är så osynkad med våra mattider. När klockan är elva och han behöver lunch är liksom inte vi sugna. Men oftast gör vi matlådor av våra rester som han kan äta. Hittills äter han allt. Yey! Peppar peppar och allt man säger. 

Annars då? Han växer, tror vi. 10,7 kilo vägde han när vi vägde honom hemma på vågen. Han verkar dock inte vara 80 centimeter riktigt, i alla fall såg det inte ut så när han stod bredvid måttstocken på öppna förskolan i dag. En del kläder i storlek 80 börjar dock bli i minsta laget nu, framförallt överdelar. Han verkar ha långa armar tycker jag. Där och kring magen växer han ur allt först. Byxor däremot, där kan han ibland ha storlek 74 ännu. 
Oavsett storlek är han helt perfekt. Förstås. Och nästan alltid glad och go och sprallig och busig och påhittig. Skrattar så han kiknar när vi busar med honom, trotsar oss när vi säger nej och kommer och spontant kastar sig i våra famnar för att kramas. Ibland får vi också pussar utan att vi ber om det! Åh, kan han inte för alltid alltid vara sån här? 


onsdag, mars 28, 2018

Barcelona förresten

Det var helt ljuvligt i Barcelona. Underbar lägenhet som vi hyrde via jobbet och underbara människor. Vi (jag iaf) störde oss inte på varandra en enda gång och det funkade så bra att resa ihop. Kanonresa!
Och jag saknade förstår Felix, och A, men det var överkomligt. Jag grät till exempel bara en gång och det var när A sa till Felix att han pratade med mamma och berättade för mig att Felix då förväntansfullt hade vänt sig förväntansfullt mot dörren och ”huh?”-at. 
Herregud vad det gjorde ont att veta att han letade efter mig. <3
Jag hade visserligen lite alkohol i blodet då också, så blev väldigt emotionell. 

I alla fall: resan får fem plus av fem möjliga. Enda minuset var de feta skavsåren jag drog på mig första dagen. Åtgärdades dock med ett inköp av svindyra svinsköna nya skor. Lite win-win på det ändå. 

Vill nån ha tips på härliga ställen är det bara att hojta. Åt sån himla himla god mat. Tapas och pinxos ftw! 

tisdag, mars 27, 2018

Vem är han? Vem blir han?

Det ska bli så spännande att se vad Felix blir för person. Mot oss, framförallt mot mig, testar han gränser. Slänger sig bakåt och tjuter när jag har honom i famnen om han inte får som han vill. Skriker mot oss när vi inte her mat tillräckligt fort. Eller framförallt när han inte får precis exakt hur han vill. 
Men så kommer vi med andra barn. Avvaktande. Vill sitta i famnen och titta först innan han vågar gå fram. Kämpar inte emot så mycket när andra barn vill ha den leksak han leker med. Tar nästan aldrig andras leksaker. Försiktig. Kommer tillbaka till våra famnar och vill sitta mitt i leken. 

Det ska bli så spännande att se vem han blir. Vårt älskade barn. 

tisdag, mars 13, 2018

Barcelona

Jag ska vara borta från mitt barn (och sambo) i fyra nätter från och med i morgon. Herregud vad konstigt! Har hittills bara varit borta en enda natt, när vi firade A som fyllde år med en helkväll ute och hotellövernattning. 
Nu bli det så mycket mer. 

Det känns förstås så himla omtumlande och konstigt. Samtidigt är jag så himla värd att vara lite ledig. Det är A också värd, men vi får ta en resa tillsammans längre fram. För nu ska jag åka med underbara härliga människor från jobbet. Fyra tjejer. Bara vi. Och cava och tapas och Barcelona. Så underbart. 
Får väl facetime:a när längtan efter Felix blir för stor. Och fyra nätter går snabbt. Rätt vad det är, är jag hemma igen. 

lördag, mars 03, 2018

Lite om jobbet

Jag vill egentligen inte gnälla, för jag älskar mitt jobb. Jag älskar hur jag aldrig vet hur en dag ska bli, vad jag ska göra. Hur snabba beslut alltid måste tas och hur kompetenta och skillade alla jag arbetar med är, som liksom tar saker på uppstuds och gör det jävligt bra. Vi är som ett väloljat maskineri där allt fungerar. 
Men. Det har varit lite mycket den senaste tiden. Många olika beslut och rörigt med personal och ena dagen fokus på ett och nästa fokus på nåt annat. Rörigt. Oklart. Gnäll. Och då tappar man lusten orken viljan. 
Jag sitter på en sån plats också att jag hamnar i skottlinjen, om ni fattar hur jag menar. Kritik över sånt som är dåligt och fel hamnar hos mig, trots att jag kan styra väldigt lite över vad som faktiskt görs. Sedan är jag förstås inte felfri på något vis, men det är så tröttsamt att alltid behöva reda ut och strida och lösa problem och uppfinna hjul för att andra tycker olika saker och gör olika saker. Som min kollega sa om mitt jobb: ”på den mest otacksamma stolen på hela redaktionen”. 

Och det är så tråkigt att det ska kännas så här när jag har haft ett underbart halvår sedan jag kom tillbaka från föräldraledigheten. Visst har det varit tufft i perioder men det har funkat så himla bra med S som jag jobbar tillsammans med. Vi funkar likadant, brinner för samma saker, har samma ordningssinne och ja, är allmänt bra ihop. Världens bästa team. Typ. Så det känns så himla trist att det här är det sista som sker innan jag byter tjänst. Att vi måste sluta våra hår och strida och böka om allt så att vi båda tappar lust och ork. 
Och så känns det så himla taskigt att lämna henne. Byta tjänst och hon blir kvar. Det är en av sakerna som gör att det inte känns bra att byta tjänst. Annars är känslan just nu att det ska bli väldigt väldigt skönt att slippa den där stolen ett tag. 

onsdag, februari 28, 2018

Dagar som dessa ...

... är jag så glad över att byta tjänst. 
Puuuuh vilken vidrig dag. Det var bara det. 

lördag, februari 10, 2018

Sånt jag inte tagit mig tid att blogga om

• Vad korkad jag kände mig när taxipersonen en kväll plötsligt sa ”men du kanske vill förbeställa taxi för fler morgnar när du väl håller på” vilket plötsligt gör att jag aldrig mer behöver gå upp ur sängen på kvällen minuten innan jag hållit på att däcka av trötthet för att jag glömt boka taxi till jobbet morgonen efter. Herregud. Detta har underlättat mitt liv!

• Att gå på dejt är awesome. Firade A med hotellnatt och finmiddag ute och guuud vad gott det gjorde oss. Vi skulle gått på en spelning också men var för mätta och fulla och trötta så vi köpte folköl och chips och lade oss i hotellsängen resten av kvällen i stället. Sedan sovmorgon och LIGGA OCH DRA SIG. Det jag älskar mest av allt typ. Och hotellfrukost på det. Så himla bra!
Och också: rekommenderar Restaurang Växthuset för vegetarianer eller vem som helst. Sjukt jävla gott. 

• Jag blir kanske ledig stora delar av mars tack vare mitt jobbyte. ”Det är ju vi som vill flytta på dig så då ska ju inte du behöva lida” sa schemaläggaren. Cirka två veckor borde jag vara ledig. Betalt. Utan att ta ut semesterdagar. Jublar. 

• Barnet går snart. Han stapplar små steg varje dag nu. Står hela tiden utan stöd och håller på. En helt ny värld har öppnat sig för honom nu när han plötsligt når längre. Hans största intresse just nu är att riva ut allt vi har i köket. Tröttsamt men ganska gulligt. 

• Better call Saul är så jävla bra serie. Så snygg. Älskar filmningen, vinklar, ljuset. Och storyn! Älskar huvudpersonen. 

• Läste delar av FUP:en om terrordådet i Stockholm där i samma veva som den kom. Drömde om det flera nätter efteråt. Grät lite. Jag pallar inte det här längre sedan jag fick barn. Jag har verkligen alla känslor utanpå nuförtiden. 

Nu ska jag sluta förhala mitt sovande. Klockan ringer 04.55. Tjiho. 

måndag, februari 05, 2018

Sista dagen på skiftet och huvudet i spinn

Klockan är över två och jag är sömnlös. Som vanligt när jag jobbat kväll (natt-ish) och går av skiftet. Katten, min gamla skruttiga diabetes- och njursviktskatt, ligger på magen och barnet bredvid. Snusandes tungt med nappen i handen. Han har nog vaknat tidigare och blivit överlyft till sängen. Jag gillar det! Åh vad det är mysigt att krypa ner bredvid ett litet sovande barn! 

Barnet har ju för övrigt blivit ett år. Ska skriva om det nån dag. Om honom. Och i dag innan jobbet, förlåt I GÅR blir det ju, så gick han sina första två steg. Herregud. Mitt barn kan snart gå. 
Jag och A ska sova borta i veckan. Ska inte avslöja för mycket eftersom det är A:s 30-årspresent, men det ska bli spännande! Och konstigt. Min första hela natt borta från barnet faktiskt. Tror inte det blir några större problem dock. När jag jobbar så här som jag gör tar jag ändå inte något nattansvar för honom utan går och lägger mig långt efter att han somnat och vaknar långt efter att han vaknar. Typ som att sova borta ju. 

Och jobbet då förresten. Jag tackade ja. Jag ska byta i mitten av mars någon gång. Det blir säkert bra. Men tråkigt med härliga dreamteam som jag jobbar med nu. 

A och jag har förresten varit tillsammans (typ tillsammans, dejtat iaf) i sex år nu. 4 februari 2012 hånglade vi första gången. Herregud vad jag höll på och skrev mystiskt på bloggen då minns jag. Det var en rolig tid! Han var så ung och jag hade sån ångest över det. Men se, det gick ju kanonbra ändå!
Vi har ju tillsammans till exempel avlat fram ett alldeles ypperligt exempel av homo sapiens sapien. Och så har vi rätt skoj tillsammans också. Fortfarande har vi aldrig tysta middagar och det tycker jag är ett bra tecken. Jag och mitt ex hade fasen inte mycket att prata om. Och så är vi lika. Men olika. Han är bra, han där A. Och snygg också. 

Så. Nu har jag skrutit lite om min familj. Nu ska jag klappa katten tills jag somnar. Stirrandes på de där två sovande korvarna bredvid mig. 

fredag, januari 19, 2018

Också en fredag

Planen var en produktiv dag med dammsugning, storhandling, shopping på Ikea, omstrukturering bland prylar för att göra rum för ny bokhylla och så vidare. 
I stället vaknade jag halv sju av Felix och trots att det var A:s tur att gå upp kunde jag inte somna om. Var därmed trött och hängig och gråtig och allt var fel fram tills jag hade ätit lunch. Då somnade jag och sov till två. 
Och sen har resten av dagen gått åt till att försöka vakna till igen och få min kropp i nån slags balans och härligt mode igen. Nu, klockan halv sju känner jag mig halvt tillfreds. Oerhörda framsteg ändå. 

Alla tankar på produktivitet är dock bortblåsta. Nu vill jag i stället bara kolla på film eller spela tv-spel och dricka rödvin. På nåt sätt ändå ett bättre sätt att avsluta en fredag på. Hellre det än gråtbörjan av dagen alla gånger. 

torsdag, januari 18, 2018

Jag har inte bestämt mig ännu. Chefen var turligt nog på nån konferens och nu är jag ledig. Har därmed till måndag på mig. Status just nu: Jag tar det nog. Och hoppas att en tjänst på ”mitt skift” blir ledig så småningom. Omväxling förnöjer. Och så. 

I övrigt har yngsta katten blivit kastrerad och satt på diet. Vi har därmed två katter med två olika dieter. Det är inte klokt vad tid det tar. Elsa ska dessutom ha smärtstillande innan frukosten så hela morgonen var ett extremt projekt. Stiga upp med barn, underhålla barn på toaletten medan jag kissar och tvättar ansikte. Sicksacka mellan två hungriga katter och försöka göra gröt till barnet som sitter och skriker i sin stol. Ge barnet mat, ge mig mat och samtidigt hålla barnet nöjt. Försöka ge ena katten mat utan att den andra går dit eller att barnet kryper till kattskålen. Hålla den andra katten medan sen första äter och medan barnet hänger på mig. Ge katten medicin utan att hon klöser mig eller barnet som förstås ska vara med. Och sedan ge mat och se till att den första katten inte äter den. 

Alltså, jag var helt svettig. Nu däremot känns det skönt. Katterna mätta och loja, barnet sover frukost. Egentid på soffan = lycka. 
Borde ta tillvara på tiden, I guess, men är så himla nöjd med att slökolla på morgon-tv och surfa på mobilen. Mmmm, internet. 
Det är min hobby. Jag har verkligen inga extrema intressen, inget jag skulle kunna svara som intresse om jag skulle bli intervjuad i samband med en födelsedag i random lokaltidning. Men internet tycker jag om. 
Kanske inte gills som intresse när jag även jobbar som webbredaktör?

Nu ska jag sätta på kaffe. Varsågoda för ett mycket intressant inlägg. 

Gårdagens egentid. Höll cirka fem sidor i boken. Alltid nåt!



måndag, januari 15, 2018

Karriären och sånt

Jag har blivit erbjuden att byta jobb på jobbet. Alltså att börja en ny tjänst, ganska lik den jag har nu fast upp i hierarkin. Eller ja, jag tycker att det inte är sån stor skillnad egentligen men chefen, som kallade mig på möte i dag, tyckte att det skulle vara ett steg uppåt för mig. 
Och jag älskar just nu tjänsten jag är på. Med de jag jobbar med och jag har så roligt och får så bra vänner och de bjuder med mig på grejer och jag känner mig inkluderad och omtyckt. 

Den nya tjänsten skulle innebära att jag byter skift och därmed alla arbetskamrater och fortsättningsvis bara jobbar kväll. Så som jag gjorde tidigare, innan jag kom tillbaka från föräldraledigheten. 
Och det som känns värst är just det, att byta bort alla kollegor till andra. Jag har visserligen jobbat med dem också, men det var ett tag sedan och jag känner dem inte lika väl. Och de känner inte mig. 

Samtidigt så längtar jag som alltid efter nya utmaningar. Jag kan mitt jobb nu. Jag är bra på det och vet hur man gör, jag tar ansvar och når mål och vet vad som funkar. Jag utmanas inte så mycket längre. Det blir liksom lite hemtamt och vant. Visserligen skönt ibland men ändå lite tråkigt. 

Så ja. Jag ska bestämma mig typ i kväll och meddela i morgon hur jag ska göra. Herregud. Fick reda på det i går så det är snabba puckar. 
Så snabba att jag knappt hinner tänka. Ny tjänst med nya utmaningar och ännu mer ansvar, eller samma invanda halvtråkiga men med mitt skift och ”mina” kollegor. 
Kan inte någon bara bestämma åt mig?

tisdag, januari 09, 2018

Felix elva månader



Så blev han hela elva månader, lille korven. Herregud vad stor han känns nu. Egen vilja och mimik för att få det han vill. Fejkgråter med hela ansiktet när vi säger ”nej du får inte dra i sladden till brödrosten”. Och både kikskrattar och fejkskrattar. Pratar gallimatias för sig själv när han plockar med sina leksaker. Går med lära-gå-vagnen fram och tillbaka. Dansar när A spelar gitarr eller klättrar på honom och gitarren för att vara med. Skrattar när vi sätter på Babblarna. Är med och plockar i och ur tvättmaskinen och kan stå och titta på när den snurrar medan nån av oss behöver gå på toa halvt om halvt i fred.
Mest intressant är allt han inte får göra. Hänga i trasiga ugnsluckan när ugnen är på, pilla fingrar i eluttag, dra runt på vardagsrumsbordet så att det hakar i mattan och välter och han klämmer fingrarna. Leka med toalocket, äta papper och kartong från vår återvinningskasse i hallen, dra katterna i svansen. Och ja, allt sånt. Häromdagen åt han kattmat också.

Helst av allt vill han kunna gå. Det märks så tydligt. Han kryper ibland med fötterna i marken i stället för med knäna. Vill hålla oss i handen och gå gå gå. Men än så länge är han inte ens helt stabil att stå. Han kan stå i flera sekunder utan att hålla i sig men det är oftast vingligt. En gång tog han ett steg innan han förlorade balansen. Det räknas väl knappt, men ändå!

Däremot är han strulig med sömnen. Vaknar på nätterna och skriker. Somnar aldrig. Somnar och vaknar direkt. I största allmänhet en plåga att söva. Vi är stundtals så frustrerade att vi sliter vårt hår. Ibland somnar han inte förrän halv elva och det är en plåga när jag jobbar morgonpasset och min klocka ringer klockan fem. Även om A försöker ta det största ansvaret när jag jobbar går det inte alltid. Och jag kan ju liksom ändå inte somna om en skrikunge härjar. Ibland är jag därför heeeelt slut.
Men som tur är så är han också väldens goaste. Jublar när jag kommer hem från jobbet eller om nån av oss kommer tillbaka hem från nåt ärende. Slänger sig i våra famnar, pussar oss och kramas jämt hela tiden.
Så det är väl så det är. Pest och eufori. I en härlig blandning.

Men oavsett är han den jag älskar mest av alla i hela vida världen. Mitt lilla troll. Hela elva månader!

tisdag, januari 02, 2018

Året i bilder - november till december

November
Barnet fick en lära gå-vagn som var minst lika rolig att åka i som att gå med. 
Vi lagade egna dumplings för första gången. 
Barnet lärde sig peka var lampan är. 
På jobbet hade vi VM-kvalsmys. 
Vi hängde i vår nya röda soffa. 
Jag köpte en röd mössa. 
Lillen körde på isbjörnsoutfit. 
Jag och Ellinor åt lyxlunch och gick på långmassage. 
Så inträffade de värsta man kunde tänka sig när min kusin plötsligt gick bort.

December 
Barnet fick oss att orka trots sorgen och vi gick och gungade. 
Och sedan snabbfixade jag en adventsljusstake. 
Vi fotade julkort. 
Ansiktsgosade. 
Sedan kom svärmor/farmor och vi gick till Rosendahls trädgård. 
Och sedan köpte vi alla julklappar. 
Sedan åkte vi hemhem för att fira julen. 
Felix sov sött. 
Och vi tog en julselfie. 
Och så firade vi nyår med god mat och trevligt sällskap. 
Snipp snapp snut, så var ett händelserikt och samtidigt händelselöst år slut. Få resor, förutom inom Sverige och till Åland, en hel del sorg på slutet och mycket glädje i början. För då kom ju Felix till oss.