torsdag, juli 05, 2018

Och så var det evigheter kvar

Ibland tycker man att allt är härligt. Relativt utsövd, har haft försmak på semestern med två veckor ledigt och barnet är glatt, A på bra humör och livet liksom flyter på. 
Så jobbar jag första dagen efter semestern. Taxibolaget har strul med bokningar så får vänta en halvtimme extra vid jobbet. Kommer hem och möts av en tvättmaskin som glömts hängas. I säng vid halv tre. 
Precis när jag ska somna väcker barnet sig själv med hostningar. Kan inte somna om. Han slänger sig som en ål. Gnyr gnäller skriker. Sparkar mig i midjan, på axeln, i ansiktet. Lägger sig på mitt huvud, över min bröstkorg. Dunkar sitt huvud stenhårt i mitt så att tårarna kommer på mig. 
Efter två timmars ryckig osammanhängande och mörbultad sömn går A upp med barnet. Halv sex somnar jag. För natten. 
Klockan tio vaknade jag och kan omöjligt somna om. 

Fy fan vad jag längtar till semestern. Och så är det en heeel månad kvar. Blä. 

Inga kommentarer: