måndag, september 26, 2016

Vet ju ingenting

Herregud vilken djungel det är det här med att vänta barn. Eller ja, själva väntandet går ju av bara farten, men allt runtomkring. Välja mödravård, välja förlossning, skicka papper till försäkringskassan. Jag kan ju ingenting om föräldradagar hit och dit och graviditetsintyg och försäkringar. I synnerhet inte här i Sverige där jag inte har bott medan merparten av mina vänner fått barn. 
Har googlat mig till precis allt. Men jag fattar ändå inte riktigt allt det här med föräldrarledighet. Hur länge är folk lediga? Hur länge räcker dagarna? Det blir ju bara ett år typ, är man hemma så länge eller hur fungerar det om man vill vara hemma ännu längre? Och det här med förskoleplats? Det förstår jag mig inte alls på. Måste vi ställa oss i kö typ nu? Och hur ska jag veta var vi vill ha barnet, vi kommer ju troligtvis inte bo här för evigt (om banken också vill det förstås.)

Nej, nu känner jag mig stressad bara jag tänker på det. Lika bra att blunda och ignorera ett tag till.
(Se det som ett rop på hjälp.)

torsdag, september 22, 2016

Känns som bubblor som spricker

Jag tror att det var i söndags som jag för första gången kände det. Duns-duns lite dovt. På ett sätt som ingen tarmaktivitet kan göra. Tvivlade ändå tills dagen efter då det kändes igen. Som en bubbla som spricker. Blubb-duns på något vis. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag ska vara säker.  Säker på att det är den där krabaten i magen som rumsterar om där inne.
I går blev jag om möjligt ännu mer säker. Satt med väskan i famnen på tunnelbanan då mobilen vibrerade. Det reagerade babyn massa på. Dunk dunk dunk dunk dunk. Inte komma här och väckas med vibrationer, var det som att den sa.
Och nu har den levt rövare ända sedan frukost. 

måndag, september 19, 2016

Fulgråt på Willys

Jag står på Willys och plockar navelapelsiner i påse när telefonen ringer. Hon låter inte så glad. Jag som var så glad i dag. Jag som sa att nu är hon frisk, katten Gudrun. Jag som sa att hon är pigg och leker och kissar där hon ska. Äter normalt dricker normalt.
Men det säger inte hon. Hon säger att diabetesen är borta. Blodsockervärdet är helt normalt och dieten har effekt. Det funkar. Men diabetesen har maskerat en annan sjukdom som nu syns. Njursjukdom. Hennes njurfunktion är max 75 procent och det är inte bra. Njurarna är inte bra. 

Normalt sett skulle det vara ganska lätt ordnat. Hon skulle sättas på speciellt njurfoder. Men det går inte nu när hon också har diabetes. Njurfodret är dåligt för diabetesen och diabetesfodret är dåligt för njursjukdomen. 
Jag försöker lyssna vidare där, men det går inte. Blockering i hjärnan och tårarna börjar rinna. Jag kan inte lyssna mer, det enda jag tänker är att hon fortfarande är sjuk. Och kanske inte blir frisk. 
Och att det kanske inte finns något alternativ. Att världens goaste katt kanske måste somna in.

Det står jag och tänker på medan jag fulgråter mitt bland grönsakerna på Willys. 

söndag, september 18, 2016

Allt alla vill veta och sånt

Det känns otroligt skönt att inte längre hålla tyst om magen. I synnerhet på jobbet. Flera sa att de misstänkt något men inte vågat fråga. Man gör väl inte det, frågar om någon är gravid. Men det syns nu. Ganska mycket till och med och jag orkar inte gå runt i slappa kläder för att "verka normal".
Egentligen hade vi kunnat gå ut med det för jättelänge sen, men kände att det var skönt att bara vara vi och de närmaste som visste.

Okej. Lite info:
Jag är från i dag i vecka 21 och har alltså avklarat mer än hälften. Känns absurt!
Babyn, som bara kallas precis det, beräknas komma på exakt samma dag som jag och A firar jubileum = första gången vi hånglade med varandra och det datumet vi minns. Den 4 februari.

Har mått oförskämt bra och första känsliga tiden av graviditeten jobbade jag de där vråltidiga morgnarna, men det påverkade inte ett dugg. Har spytt två gånger om jag minns rätt. En gång efter en varm åksjukefärd med buss hem från jobbet med tom mage och en gång när jag åt en korv på en fotbollsmatch. Den gången tror jag faktiskt att korven var dålig för efter att ha spytt tre gånger och korven därmed var borta mådde jag super och gick och åt middag på restaurang utan problem.
Däremot kan den där vidriga nässelfebern jag hade ha utlösts av graviditeten. Tydligen kan man få det av extrema hormonförändringar.
Har ibland lite växtvärk i magen, men hittills ingen foglossning, eller bäckenbottenuppluckring eller vad det heter egentligen.
Är lite känsligare än normalt, men det kan också bero på att min kropp behöver mer mat. Och jag var känslig som hungrig redan förut.
Komatröttheten i början har också gått över, troligtvis tack vare stort intag av järntabletter. Hade brist på det redan i vecka 12 när jag skrevs in på mödravården.

Jag fick reda på att jag var gravid någon gång i vecka 6, i början av juni, och enligt beräkningar kom babyn till efter en Bob Hund-konsert. Det ska den minsann få höra!
Det var inte superplanerat, men vi hade slutat med preventivmedel med tanken att vi här någon gång i framtiden vill ha barn.
Vi vet inte vilket biologiskt kön babyn har, det får bli en överraskning. A ville veta men skulle inte kunna hålla sig utan att säga det till mig, så nu blev vi båda ovetande.

Och ja, det var väl det där som folk brukar vilja veta. Det känns fortfarande lite overkligt, även efter ultraljudet. Men antar att det börjar kännas mer verkligt när jag känner babyn. I går tyckte jag att det dunsade till på ett ovanligt sätt, men annars känner jag inget än. Har moderkakan fram mot magen så det dämpar känseln rätt rejält. Det ska de för övrigt kolla upp på ett extra ultraljud i december. Den sitter så lågt och långt fram nu att om den inte flyttar sig uppåt när livmodern växer kommer jag inte att kunna föda ut babyn. Men jag är inte orolig eller rädd, får väl snittas då i stället.

Nu hoppas jag att resten av graviditeten flyter på lika smidigt och att jag får må bra. Och att babyn mår bra.

lördag, september 17, 2016

Inte bara mat

En liten perfekt fot och hjärtat hoppade till vid synen. Försökte kväva hulkgråten men det var omöjligt. Känslorna var översvallande. I synnerhet efter nattjobb och vråltidig morgon och fjärilar i magen. 
Jag greppade A:s lite svettiga hand och vi var tysta. Andäktiga. Bara tittade och tittade. En liten perfekt fot. Fem tår. 
Ett hjärta med fyra kammare och en hjärna med två hjärnhalvor. Så en gäsp. En vinkning. Och återigen en ihopkurning till en boll. Fosterställning. I ordets rätta bemärkelse. 
Allt det här i min mage. I mig. I min mage finns ett liv. Inte bara mat.

torsdag, september 15, 2016

Katten, jag och en lägenhet

Katten Gudrun är ungefär 720 gånger piggare och har plötsligt börjat bete sig som en tonåring igen. Hoppar upp på köksbordet och slickar i sig smör från smörkniven som lämnats där, attackerar katten Elsa som hon gjorde förr och har en pigg vaken blick. Magi. 

Jag däremot är ungefär 720 gånger tröttare än normalt. Min kropp vill inte sova på morgonen trots att jag jobbar till klockan ett på natten. Att vakna åtta när jag somnat halv tre är ingen superhit. Känns som att jag skulle ha småbarn, om jag får tro alla med barn. 
Däremot njöt jag riktigt ordentligt av de här nya arbetstiderna när jag var långledig fredag till tisdag. Vilken lyx!
I tisdags gjorde jag till exempel inget vettigt på hela dagen utan satt och spela tv-spel tills jag hade ömma tummar. Sånt kan man unna sig under en femdagarsledighet. 

Annars då? Drömmer fortfarande om ett eget hem och har sett en liten ljusning på den fronten. En ljusning i form av mamma och pappa. Om det funkar vill säga. 
Har redan drömt mig bort till minitreor i Årsta som faktiskt inte kostar en förmögenhet. Fördelen med ett område som ligger mittemellan tunnelbanelinjerna. Nu ska jag bara ta reda på vad banken säger. Och spara mer mer mer. Reminder: Måste sluta köpa mat ute när jag jobbar. 

måndag, september 05, 2016

Rekreationshelg typ

I helgen var jag till mamma och pappa och hann med häng med båda systrar med familjer. Det var hysteriskt skrattande med snapchat och köttfärssås och spaghetti. Det var svampplockning och grillande utomhus. Och häng hemma hos mormor och en hel kväll med diktläsning med mamma och pappa. Sovmorgon och långdusch. Kaffe i solen. Äppelpaj och kräftor och annan god mat. Kramar med syskonbarnen och känslan att vara centrum av all uppmärksamhet när två slogs om att sitta bredvid mig.
Det var loppisfynd och strövande i saluhall. Vrålhunger och kebablunch med mormor. 

Och hemma funkade dieten med katten bra och hon dricker mindre och kissar mindre och om vi har tur visar nya blodproven om två veckor att det faktiskt ger effekt.
Saker och ting ordnar sig ibland. De gör faktiskt det.