fredag, juni 30, 2017

En hel hand full med månader

En hel hand full. Fem månader gammal. Den sista tiden har bara swishat iväg och jag tror att han är tre månader fortfarande. Fem. Herregud.
Jag brukar titta på honom när han sover. Den där lilla lilla kroppen i den stora sängen. Det är något med det som får mitt hjärta att klappa extra hårt och knipa så där som det gör när kärleken liksom blir för stor.

Felix, mitt hjärta.
Han är så mycket mer med och mer aktiv nu än tidigare. Härmapar och interagerar och skrattar så han kiknar. Protesterar när saker går för långsamt eller när vi inte fattar att han vill komma upp/gå ner från stolen/lägga sig och sova. Humör och humor och det märks. Skriker illskrik när han inte får som han vill eftersom han märkt att vi reagerar på det. Spelar redan ut oss. Men det är nästan omöjligt att bli arg ändå för så fort han slutat illskrika kommer leendet från öra till öra. Kort stubin men inte alls långsint.

Han har en grej med att lägga gosekaninen eller snutten över ansiktet och så ligger han och låter som att han inte får luft innan han drar bort den. Lite läskiga tendenser om du frågar mig.
Han älskar mat. Utom förstås jordnötssmör och ägg som han ska äta varje dag i och med studien han är med i. Gröt är det bästa som finns och om det inte serveras tillräckligt snabbt sitter han och låter som Butthead. Just nu går det att stoppa i honom hur mycket som helst nästan, känns som att det inte finns något stopp. En dag testade vi det, att trycka i honom massa mat eftersom han inte visade tecken på att vara nöjd. Resulterade i lite ont i magen på kvällskvisten, så nu har vi återgått till att vi bestämmer.
Han testar rösten extremt mycket och ibland låter det som att han håller på och övar på att säga ett ord. Hej och heje låter det som han säger hela tiden och det är kanske inte så konstigt när vi hela tiden säger hej till honom.

Den fysiska utvecklingen går också framåt. Förstås.
Han kan greppa saker bra och flytta mellan händerna och i går vände han sig flera gånger medvetet från mage till rygg. Tidigare har han bara gjort det någon enstaka gång med vilje. Att vända sig från rygg till mage är inte heller långt borta, han lägger sig på sidan i alla fall men har inte knäckt koden hur man vänder sig helt.
Han sitter inte själv, annat än i barnstolen vid matbordet. Skönt att ha honom där när vi ger smakportioner i stället för att vi ska stå som märlor och få i honom jordnötssmör i babysittern. Han älskar fortfarande att stå i våra knän och varje gång man ställer honom upp skiner han upp som en sol och tittar runt som om världen plötsligt blev sååå annorlunda.

Fortfarande är han väldigt lugn och trygg och tillfreds. Oftast glad och nöjd och gillar att sitta med och titta eller ligga på golvet och jollra. Skriker och gråter visserligen mer än tidigare, men det är mer ett sätt för honom att kommunicera till oss än att han är verkligt ledsen.
Jag är så himla glad över att det var just han, just Felix som kom till oss. För han är den underbaraste bebisen i världen. (Ja jag är hemskt partisk.)

tisdag, juni 27, 2017

Raindrops keeps falling on my head

Åland Åland Åland. Vad är det för nåt du bjuder oss på? Regn och åter regn. Torpet, med sina begränsade värmekällor och begränsade former av underhållning är kallt och tråkigt. I alla fall ibland. När vi inte eldar i spisen eller roar oss med spel och filmer på datorn. 
Vi går runt i myskläder, somnar på soffan mitt på dagen och har som dagsprojekt att typ diska. Det är ett långsamt liv. 
Men det är skönt samtidigt. Inga krav finns. Inga måsten. Bara vara. 
Men det hade varit härligare att bara vara om solen sken. Det är mest det. 

torsdag, juni 22, 2017

Ett torp och ett barn

Här händer inte mycket. Vi lämnade torpet för ett och ett halvt dygn i Stockholm för BVC-besök med vaccinering och som bonus långdusch i varmvatten och tv. Så enkla grejer som blir en lyx efter några dagar på torpet. 
Felix fick godkänt, växer som han ska och sköterskan tycker att vi ska fortsätta ge honom mat när han gillar det så mycket och säger att om barnet äter bra på dagen sover det oftast bra på natten. Så i går gav vi förutom de små grötportionerna till frukost och kvällsmat även potatis till middag. Han åt med rätt god aptit och sov sen som en sten från nio-tio till klockan sex. Funkade alltså. 

Nu är vi tillbaka på torpet igen och sitter i soffan och streamar fotboll på datorn och eldar i spisen. Felix sover gött i sin säng på övervåningen och jag funderar på att tvätta håret i balja. Eller så skiter jag i det. Vem bryr sig på torpet liksom? 
Ett barn och ett torp. Två kärlekar i mitt liv. 

onsdag, juni 14, 2017

Torpet, åh torpet!

Kärleken är lika stor som alltid. Älskar torpet. Det ger mig ro och lugn och en känsla av långsamhet som jag känner att jag behöver ibland. Opretentiöst. Kravlöst. Älskar som sagt. 
Och snart kommer mamma och pappa hit med en mulltoa och glatt sällskap. Jag har laddat grillen och kylt cavan och är så himla himla urväntad. Lyssnar efter minsta lilla ljud som kan tyda på en bil som kör in på gården. Herregud, har nog aldrig längtat så mycket efter mina föräldrar. Jag ser så fram emot att de ska få hänga med Felix och se hur stor han har blivit och allt sånt. Och att Felix ska träffa mormor och morfar förstås. Funkar bägge vägar. 
Första natten för lillen. Sov som en baby.

söndag, juni 11, 2017

Semestern börjar nu!

Nu låtsas vi att det är sommar och drar två veckor till torpet på Åland. 
Peppen inför det är som den brukar: skyhög alltså. 

Logistiken dock. Herregud vad grejer det är att tänka på med två katter och en baby. Plus två vuxna och packning som inte är av denna värld. Fattar inte hur vi ska få rum i lilla bilen. Som tur är är jag en mästare på att stuva saker. Önska mig lycka till!
Och en orelaterad bild på människan i mitt liv. 

tisdag, juni 06, 2017

Ett år ett liv (eller ett barn i alla fall)

För prick ett år sedan fick vi veta att jag hade en baby i min mage. Det var någon gång i vecka sex sju kanske. 
I dag fick jag min mens. (Trots helamning?!)
Livets cykel på något vis. 

Nytt hår men samma gamla jag

Häromdagen ansträngde jag mig på morgonen och sminkade mig lite extra. Med underlagskräm som tillägg till min numera standardsminkning i form av mascara och rouge. Jäklar vad pigg jag plötsligt såg ut. A reagerade när jag kom ut ur badrummet och sa att jag sminkat mig snyggt och att ögonen plötsligt satt så högt upp. Så hängiga och trötta är mina svarta påsar under ögonen alltså. 
Jag börjar känna av den här eviga sömnbristen nu ...
I går försökte jag få mig att känna mig piggare och fräschare genom att gå till frisören. Jag behövde göra något åt mitt otroligt trista hängande halvdöda hår och satte mig i stolen och sa typ "gör vad du vill, jag vill ha förändring" och kom därifrån med extremt mycket mer välmående hår, en kort page och ett stort hål i plånboken. Frisören gjorde en intensivinpackning som håller i fyra veckor och en extremt skyddande PH booster-behandling, som är ungefär som olaplexbehandling om ni vet vad det är, och mitt hår jublade. 
Det ser så himla friskt och välmående ut plötsligt!

Synd bara att det inte går att göra samma behandling med en själv. Jag skulle så behöva en rejäl boost av välmående. Eller sömn då. Sömn skulle också funka.  Tio timmar i ett sträck helst.