Mest intressant är allt han inte får göra. Hänga i trasiga ugnsluckan när ugnen är på, pilla fingrar i eluttag, dra runt på vardagsrumsbordet så att det hakar i mattan och välter och han klämmer fingrarna. Leka med toalocket, äta papper och kartong från vår återvinningskasse i hallen, dra katterna i svansen. Och ja, allt sånt. Häromdagen åt han kattmat också.
Helst av allt vill han kunna gå. Det märks så tydligt. Han kryper ibland med fötterna i marken i stället för med knäna. Vill hålla oss i handen och gå gå gå. Men än så länge är han inte ens helt stabil att stå. Han kan stå i flera sekunder utan att hålla i sig men det är oftast vingligt. En gång tog han ett steg innan han förlorade balansen. Det räknas väl knappt, men ändå!
Däremot är han strulig med sömnen. Vaknar på nätterna och skriker. Somnar aldrig. Somnar och vaknar direkt. I största allmänhet en plåga att söva. Vi är stundtals så frustrerade att vi sliter vårt hår. Ibland somnar han inte förrän halv elva och det är en plåga när jag jobbar morgonpasset och min klocka ringer klockan fem. Även om A försöker ta det största ansvaret när jag jobbar går det inte alltid. Och jag kan ju liksom ändå inte somna om en skrikunge härjar. Ibland är jag därför heeeelt slut.
Men som tur är så är han också väldens goaste. Jublar när jag kommer hem från jobbet eller om nån av oss kommer tillbaka hem från nåt ärende. Slänger sig i våra famnar, pussar oss och kramas jämt hela tiden.
Så det är väl så det är. Pest och eufori. I en härlig blandning.
Men oavsett är han den jag älskar mest av alla i hela vida världen. Mitt lilla troll. Hela elva månader!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar