Inhopp

”Det är kris. Ingen kan hoppa in och han ska på konferens. Redaktionschefen tyckte att jag skulle fråga dig. Kan du hoppa in som nyhetsredaktör?”

Jag läste sms:et. Stängde ner det igen. Utan att svara. 

För tio år sedan var jag chef. Jag var ung och oerfaren och duktig. Jag slet och slet och slet. Gjorde sådant som ingen av de andra två gjorde. Styrde upp. Jobbade sent när stora nyheter kom. Ryckte in, hoppade in, fattade beslut. Ibland var jag bra. Oftast inte. Känslan av otillräcklighet och överarbetning satte sig på humöret. Bitch, kallade en kollega mig när jag hade fräst en gång för mycket. Ständigt hungrig för jag tog mig inte tid att äta utan stressade i stället. Och jag stressad utan mat i magen är inte att leka med. 

Jag höll på att bli utmattad. Slutkörd. Deprimerad. Varningsklockorna ringde och ringde allt högre och på en trettioårsfest bröt jag ihop bredvid en kollega som frågade hur jag mådde. Egentligen. Bestämde där och då att nej. Det är inte värt det. Om jag inte får rejält mycket mer i lön och blir ordentligt uppskattad. 

Chefredaktören sa nej och jag sa nej till mer jobb som chef. Jag grät ganska mycket då. Kände mig misslyckad och dålig och hade ångest. En kollega hade sagt elaka ord om mig som jag fått höra. Jag var inte omtyckt av alla. Hur skulle jag tackla det, när det varit hela mitt allt hela mitt liv. Kameleont och socialt skillad. Medlare. Tyckte ingenting för att inte stöta mig. Såg bara mitt värde i andras värdering av mig. Och nu kände jag mig värdelös och illa omtyckt. 

Jag vet inte hur jag kom ur det. Jag minns att jag åkte till Egypten på charter och sov i en vecka men resten är blurrigt. Lika blurrigt som hela den perioden som chef. Det året. 

Men jag kom tillbaka. Hittade någon form av mig själv igen. Och sa till mig själv: Aldrig mer chef. Eller i alla fall inte på tio år. Det höll nästan. Jag hoppade in flera gånger och en hel sommar, men det var bara lattjo då. Då hade jag träffat A och var nykär och hade åtta nio tio år på jobbet. Rutinerad och en tryggare person.

Jag öppnade sms:et igen. Tänkte att okej, så kan det väl vara igen. Lattjo och skoj. Jag är rutinerad och tryggare. Fast att arbetsplatsen bara är tre och ett halvt år gammal. ”Bara”. Jag kan nog ta en dag som nyhetsredaktör. Ett inhopp. 

Och det har ju dessutom gått tio år sedan jag sa det där med att inte vara chef på tio år. 37 i stället för 27. 

Det ska nog gå bra i morgon också. Som alla andra dagar gör.