Jag blev ju frisk. Till slut.

Det är sommar och jag går i t-shirt till jobbet. Till och med vinden är ljummen. Har bara anklar och Barcelonaskorna. Messar med samma gäng om resa dit igen. Träffar en vän och picknickar bland vitsippor och någon som kastar sig i vattnet en bit bort. Barnet har keps och ny knallgul tunn kofta som är köpt på vad H&M kallar tjejavdelningen och jag blir upprörd och arg och köper ändå. Så där som jag är mest. Arg men agerar tvärtemot. Ibland vill jag slå nåt hårt i huvudet på mg själv. 

Jag röker massa och plötsligt slutar jag. Kämpar med nikotindjävulen men det funkar. Hostan från förkylningen hängde kvar i evigheter och först nu när ciggen är borta försvann den. Jag borde lyssna på min kropp, men även där gör jag tvärtemot.

Tjafsar massa med A. Så där gnälligt och offentligt att jag tänker att andra tänker att vi borde göra slut om de hör oss. Men det borde vi inte. 

På jobbet är jag briljant en dag och katastrof en dag. Slarvar och hastar och gör snyggaste bilderna och fulaste. Skrattar högt och högljutt och flamsar och tramsar. Kommer nya kollegorna närmare. 

Bäst är ändå att komma hem mitt i natten och barnet ligger halvtomhalvt på min sida av sängen och det där trygga lugna värnlösa ansiktet får mig att rasa ihop till en hög av kärlek. Hans snarkningar och små fniss i sömnen och hårda sparkar i sidan. Allt. Allt med honom älskar jag. 

På måndag åker vi till torpet. Så han får springa benen av sig i det höga gräset. Mamma pappa mormor åker i morgon. Jag ser fram emot det. Det är nog kallt och allt, men ändå lite som semester. Fint på något vis.