Nönnö, graat och tack

Det är en sån spännande tid nu. I Felix liv alltså. Det går så fort nu, han utvecklas från vecka till vecka. Framförallt så går han ju nu, helt obehindrat och alltid, han kryper bara om han behöver komma under nåt. Men även mentalt händer det grejer. Det är så tydligt nu att han förstår oss och han svarar och agerar på det. Säger vi att han ska ta ut nappen och ge den till oss så gör han det. Sen vill han visserligen ha den tillbaka, eftersom det är det bästa han vet här i världen, och står och ropar nönnö nönnö nönnö och gnäller och surar tills vi lyckas få honom på andra tankar. Typ genom att distrahera honom. Vet inte om det är nån bra metod egentligen, men det är helt klart det som funkar bäst när han skriker och protesterar mot att vi säger nej. 

När vi börjar laga mat eller sätter på vattenkokaren brukar han hämta en tallrik ur skåpet och kommer med den till oss. Om han når ställer han den på diskbänken också och huh:ar som han gör när han vill ha nåt. Roligast är när han vill ha gröt och han ropar graaat graat. Så himla himla gulligt. 

Ordförrådet ökar hela tiden också. Han försöker säga katt men det är svårt. Tack tack säger han dock varje gång han ger oss något, vilket är typ jämt. Han är hemskt generös och kommer med leksaker och skedar och diverse grejer han hittar hela tiden. 

Det märks så tydligt att han är äldre också. Han klarar leka med sådana här vanliga leksaker som stapeltorn och plocklådor och lyckas liksom med dem. Han har liksom mer styrsel i sina lemmar på något vis. Kan stapla klossar, klappa händer, äta själv. Ni fattar. 

Det här med att äta själv är också ganska nytt. Vi har knappt låtit honom få testa att äta själv innan, har liksom bara blivit så, men rätt vad det var för nån vecka sedan ville han ha skeden och nu är han proffs. Skopar upp mat och för skeden in i munnen. Det var som att han plötsligt blev redo och bara kunde det. Så som en del barn är med att gå. 

Visserligen hamnar en hel del på golvet och i haklappen, men han äter ju i alla fall sig mätt på en hand, utan problem. Eller ja, mätt och mätt, han verkar ju ha en omättlig aptit och vill smaka på allt vi äter och säger aldrig aldrig att han är nöjd. Han vill alltid ha mer. Vi får liksom chansa nuförtiden. Äter han för mycket får han ont i magen på nätterna märkte vi den dagen han åt typ hela dagen, så vi måste begränsa honom. Lite i alla fall. 

Det bästa är annars att han nu äter precis som vi. Samma mat. Vi brukar dock laga mat till honom skilt ibland eftersom han är så osynkad med våra mattider. När klockan är elva och han behöver lunch är liksom inte vi sugna. Men oftast gör vi matlådor av våra rester som han kan äta. Hittills äter han allt. Yey! Peppar peppar och allt man säger. 

Annars då? Han växer, tror vi. 10,7 kilo vägde han när vi vägde honom hemma på vågen. Han verkar dock inte vara 80 centimeter riktigt, i alla fall såg det inte ut så när han stod bredvid måttstocken på öppna förskolan i dag. En del kläder i storlek 80 börjar dock bli i minsta laget nu, framförallt överdelar. Han verkar ha långa armar tycker jag. Där och kring magen växer han ur allt först. Byxor däremot, där kan han ibland ha storlek 74 ännu. 

Oavsett storlek är han helt perfekt. Förstås. Och nästan alltid glad och go och sprallig och busig och påhittig. Skrattar så han kiknar när vi busar med honom, trotsar oss när vi säger nej och kommer och spontant kastar sig i våra famnar för att kramas. Ibland får vi också pussar utan att vi ber om det! Åh, kan han inte för alltid alltid vara sån här?