Han var så jävla gullig när han stod där i bar överkropp, eftersom han snart skulle gå och bada, och gjorde rörelser till små grodorna. Mitt hjärta smälte. Förstås.
Jag tog upp mobilen för att filma lite, för att föreviga den där urgulliga dansen.
Han såg inte att jag filmade honom, eftersom han stod med ryggen emot och klippet blev superdupergulligt. Förutom de sista två sekunderna, när han vände sig om mot mig och såg att jag filmade och liksom fick ett uttryck över ansiktet att han skämdes. Att han skämdes för att jag hade filmat hans ivriga dans.
Vi stängde av tv:n precis efter det och han gick och badade så jag tänkte inte på det då. Jag såg inte hans blick. Men när jag skulle visa A klippet senare på kvällen och jag fick syn på det där mikrolilla ögonblicket på slutet gick mitt hjärta sönder.
Herregud. Jag fick mitt barn att skämmas för sin dans. För att det filmades. Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det.
Det var som ett uppvaknande. Jag kan inte göra hur jag vill längre med att filma och fota. Han är en egen individ nu. Med känslor och egen vilja.
Och jag kan inte med mitt agerande vara orsaken till att han inte vågar dansa som han vill i framtiden. Att vara orsaken till att han skäms för sig själv. Att han hämmas. Jag vill att han är precis den härliga underbara goa unge som han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar