Bredvid ligger Lillis. Jag minns inte ens senast han sov i sin egen säng. Tänker att vi måste få honom att göra det igen. Men det var först förkylning sen tandvärk sen förkylning sen nån form av nattskräck eller mardrömmar och ja, sådär är det. Nu sover han där. Mittemellan oss.
Han sparkar av täcket i sömnen, som alltid. Upp med benen rakt upp i luften och sparka tills täcket är borta. Han pratar lite för sig själv också. Lägger en varm fot på min mage.
I dag pratade jag med en kollega med större barn. Hon berättade att hon ångrade att hon jobbade natt. Skift. Var borta så mycket under barnets första fem år.
Jag tänker samma sak. När jag jobbar och han är på förskolan ses vi bara när han kommer upp i sängen och ger mig en dreglig blöt hejdåpuss och vinkar till mig innan A går med honom till förskolan. Jag har tvingat dem till det, att alltid säga hejdå innan de går. Annars skulle jag inte se honom på hela dagen.
Förutom nu. Jag ser honom nu. På natten. Andas in hans doft och hör de tunga andetagen. Kryper närmare och gosar in mig i hans värme. Den naturliga kaminen.
Kanske han inte behöver sova i sin egen säng. Kanske han kan få sova här. Mellan oss. För alltid alltid alltid.
3 kommentarer:
Min lilla kamin är 14 å de veckor han är hos mej sover han fortfarande 40% av tiden med mej... Ge det tid, ni hittar nog rätt!
Ja, jag tänker också mycket på hur det kommer bli nu med förskolan och att ses...
Petra: skönt att höra!
Tove: det är fasen inte lätt det här med att jobba och ha barn.
Skicka en kommentar