Jag erkänner att jag kanske sitter lite för mycket framför datorn. Och är lite för beroende av tv:n. Och kanske använder min telefon lite för mycket. För att det ska vara helt sunt i alla fall.
Insikten har kommit den senaste tiden då jag på ett eller annat vis inte kunnat använda de tre ovanstående apparaterna så som jag brukar.
Det började med tv:n. När jag var bortrest i början av januari kom det brev om att jag behövde göra en programuppdatering innan ett visst datum, annars skulle jag inte se någonting. Brevet hamnade i högen med oöppnade brev och glömdes bort.
En dag när jag låg på soffan och tog fjärrkontrollen i handen möttes jag därför bara av myrornas krig. Jag slet ut alla apparater som skulle kunna tänkas ha en inverkan på problemet, bytte scartkablar, gjorde en programuppdatering och svor ett otal gånger men fick det fortfarande inte att funka.
Jag kände mig handikappad, halv som människa och ville lägga mig på golvet och gråta. För en tv:s skull.
Häromdagen kom strulet till datorn. Jag jobbade kväll och kunde mitt i allt inte komma in på google. I stället fick jag vända mig till andra sökmotorer, men det enda jag kom fram till var att jag vet varför verbet för att söka på internet inte heter ”yahooa”.
Jag kände mig arg, uppgiven och ungefär lika frustrerad som matadoren i filmen om tjuren Ferdinand. För en sökmotors skull.
En annan dag åkte jag hem från jobbet och lämnade ovetandes mobilen liggandes på skrivbordet. Inte förrän jag hade hunnit hela vägen hem till Geta kom jag på det.
Och i vanlig ordning reagerade jag lite väl starkt. Jag kände mig naken, okontaktbar och funderade på allvar att vända och köra de drygt fyra milen tillbaka till stan. Allt för en fjuttig mobils skull.
Nu ska jag gå i terapi, tror jag.
Publicerad i Ålandstidningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar