I går kväll när jag lämnade jobbet, några minuter för sent i vanlig ordning, hade jag ont i magen. Texten jag skulle ha skrivit, borde ha skrivit, verkligen behövde ha skrivit, var inte klar. Jag hade inte hunnit. För mycket att göra.
Och jag var stressad till tusen över detta. Ont i magen och gnisslande tänder.
I morse när jag vaknade var känslan likadan. Måste skriva klart, måste skriva klart, måste skriva klart. Kände pressen. Deadlinen var passerad med råge. Ont i magen.
Så jag åkte till jobbet en timme tidigare och kopplade i hörlurarna och satte mig som i trans och skrev och skrev och skrev. En timme och tjugo minuter senare hade jag lyckats värka fram den, processat den från pappret, till hjärnan och vidare till datorn. Skickade den på korrektur och fick den efter en knapp timme okejad. Och några minuter senare hade min kollega brutit in den till morgondagens tidning. Strax därefter gick den till tryckeriet och blev plåt.
Och det är lustigt det där. Hur mycket man än har att göra, hur stressad man än känner sig, hur orimligt någonting än känns så löser det sig alltid på något vis.
Man har tydligen alltid en extra växel och lite mer kraft någonstans. Det är lustigt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar