Åh vad glad man kan bli av yttepyttelite uppskattning. Ett litet lyft på ögonbrynet från någon kan ibland räcka. Eller en vänförfrågan på Facebook. Eller en blick som dröjer kvar lite lite för länge. Löjligt men sant.
Tidigare kändes det som att jag skulle åka hem och lägga mig och gråta efter jobbet. Men inte nu. Nu skulle jag kunna hjula de fyra milen hem.
Nej, jag tror inte ens påsarna, som idogt hänger kvar, kan få mig på dåligt humör just nu.
2 kommentarer:
Läste artikel om BRIS, på tal om uppskattning. Någon som jobbar på BRIS sa att han alltid ser barn han möter på stan i ögonen och ler eller nickar. För att ibland är det så att han är den enda vuxna som bekräftat det barnet den dagen.
Samma med vuxna också.
Ja! Och ännu mer om den som visar uppskattning ger en mer än ett hej eller en nick tycker jag. Men så är jag ju som en typisk journalist också. Med andra ord en bekräftelsehora som söker komplimanger. Haha!
Skicka en kommentar