Självupptagen till tusen

Läste häromdagen att man får de vänner man förtjänar. Och det stämmer inte.
Jag får bra mycket bättre vänner än jag förtjänar. (Och detta skriver jag inte för att få höra att jag är en bra vän...)
Jag har nämligen kommit till självinsikt, så där som man gör ibland. Insikten var dock inte trevlig. Och på ett sätt hoppas jag att den inte stämmer, eller i alla fall bara är nu i en övergående period.

Insikten var i alla fall att jag är självupptagen. Jag är så uppe i allt kring mig och mitt liv att jag ibland helt ignorerar andra. Jag skäms som fan, men så är det. Just nu bryr jag mig bara om mina helt kaotiska känslor, ingen annans.
Titta på bloggen till exempel. Hur många gånger skriver jag om något annat eller några andra än mig själv? Inte ofta. Nog för att bloggen är min och handlar om mig, men någon måtta borde det väl ändå finnas.

Och så har jag kommit på att jag ganska ofta svarar på frågan hur det är med mig, men sällan ställer samma fråga tillbaks. Bryr jag mig inte eller? Jag vet ju att jag gör det.
Och samma sak när jag för en konversation med någon annan. Då vill jag gärna säga: ”Det där hände mig en gång...” eller ”Jaha, men jag...”. Jag jag jag jag.

Jag vet att jag måste vara en pain in the ass när jag är så centrerad runt mig själv. Varför i hela fridens namn är jag så? Varför kan jag inte tänka på andra lite oftare? Fast det gör jag i och för sig, jag visar det bara inte.

I alla fall ska jag baske mig lägga av. Jag ska fråga hur andra mår mest hela tiden. Jag vill ju veta faktiskt. Jag bryr mig ju egentligen.
Och i ärlighetens namn är jag och mitt liv inte särskilt spännande att vara centrerad kring vilket borde vara en anledning för mig att sluta. Ha!