Jag åt just ett kladdigt och sött jordgubbswienerbröd i smyg framför datorn på jobbet.
Är det ett bevis på att jag är på god väg att förfalla?
Ja, det är i alla fall ett bevis på att det har gått så långt att jag inte bara känner mig patetisk, jag är patetisk.
Tänker ibland på att jag en gång på blodigt allvar vaknade av att jag högt och ljudligt i sömnen deklarerade att jag är patetisk. Det känns inte särskilt normalt. Men å andra sidan, vad vet jag?
Så finns det stunder då jag bara önskar att jag kunde skita i att mitt liv är patetiskt. Eller att jag är patetisk. Kanske man skulle rycka på axlarna lite mera? Inte bry sig. Inte fundera. Bara vara.
Tänk om man bara kunde sluta känna. Kan man koppla bort hjärnan på samma sätt som man kopplar bort buren i diverse frågesportsprogram? Fan vad gött det skulle vara.
2 kommentarer:
Vi är nog alla rätt så patetiska, och med lite självironi så blir patetiskt rätt så kul, alltså är du rolig! =)
Pernilla: Ja, eller bara patetisk.
Men det kanske är gött det också? =)
Skicka en kommentar