Oron i magen, stressen som gnager på mina tänder och käkleder, värken som får huvudet att banka och ångesten som får själen att gråta. Allt beror på en enda grej. Mitt velande. Min oförmåga att bestämma mig.
Letar man fel – hittar man fel. Så är det bara. Accepterar man faktum, till exempel det ens känslor säger till en, är det bara att hänga med.
Funderar man på om livet skulle se annorlunda ut om man var någon annanstans, gjorde något annat, hade ett annat liv – så gör det inget annat än skapar ångest.
Jag har valt att flytta hit. Jag har valt att leva med pojkvännen. Jag har valt att jobba där jag jobbar. Allt har jag valt.
Om jag inte skulle ha velat det skulle jag väl inte ha valt det? Varför funderar jag så mycket på det då?
Varför tvivlar jag på mina beslut så gott som dagligen? Det hämmar mig. Det gör att jag inte känner mig trygg. Det får mig att må dåligt och aldrig rota mig någonstans. Jag tar avstånd från tänkbara vänner eftersom jag på ett plan hela tiden varit osäker på om jag ska stanna i deras närhet. Jag har tagit avstånd från pojkvännen, beredd på att det kan ta slut. Tänkt OM det tar slut. Delat på våra grejer i tanken. Den är min, den är pojkvännens. Bra att veta OM det tar slut.
Dessa tankar förstör mig. Dessa tankar får alla att bli oroliga för mig. Dessa tankar är skit. De tillför bara ångest.
Jag bör vara nöjd med det jag har. Jag har ett bra liv. Jag älskar pojkvännen. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker till och med om det här jävla skitstället jag bor på. Varför kan jag inte bara vara nöjd då?
Men nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte längre fundera. Jag kastar mig ut nu. Bestämmer mig: Jag ska stanna här, jag ska vara med pojkvännen. Det här är mitt liv nu. Inget annat.
Om jag ändrar mitt beslut längre fram är en annan sak. Men nu bestämmer jag mig för att vara här. Och vara här till 100 procent. Inte till 80.
Tänker skaffa medborgarskap här. Tänker skriva mig på huset. Tänker drömma om en framtid här. Tänker satsa nu. Kanske skaffa barn någon gång i framtiden. Kanske gifta mig någon gång. This is it. Det här är mitt liv.
Och jag tänker inte tillbringa resten av det med att gå och fundera på om det är grönare på andra sidan staketet. Jag tänker inte leva mitt liv med ångest och olycka. Jag ska baske mig bli lycklig. Och det är bara jag som kan göra mig lycklig.
Så nu bestämmer jag mig för att bli det.
5 kommentarer:
Jättebra Tilda att du tagit beslutet! Precis som du säger så har du en gång gjort de där valen, valen som inte kan ha varit så hemska för då skulle du inte tagit dom. Och visst kanske ett lika bra liv kunde vänta någon annanstans på dej, men varför chansa när det är så himla bra där du är precis just nu? Lev i nuet! Skiter det sig så finns resten av världen kvar i morgon. Det finns ingen deadline på att leva livet!
Hela vägen in i kaklet nu, heja! Precis det där bestämde jag mej för, och det blev faktiskt mycket bättre. Ingen mår bra av att man fysiskt är på en plats och lite överallt psykiskt.
Tjoho & jippie!! Låter mycke bra tycker jag, Matilda!!
...men vet du att jag kommit fram till bara mer & mer att vi är mer lika än åtminstonde jag insett tidigare...gällande mångt & mycket. Känner så jävla väl igen det du beskriver. Tanken. Känslan. Oron. Ångesten...gnagandet...
Bra iaf att vi bestämt oss. Bägge båda =)
Kram från oss
Det där låter vettigt tycker jag! En sund inställning... jag har själv velat fram och tillbaka mycket... tidigare. Men nu har jag bestämt mig och jag är jävligt nöjd med mitt liv. kramar
Mille: Precis vad jag just insett! Jag måste leva här. Nu. Inte i det blå och vara halvt frånvarande.
Malin: Haha! Hela vägen, lovar! Och det är precis som du skriver, man kan inte vara lite överallt samtidigt. Inte jag i alla fall.
Erica: Jo, jag vet... Vi är nog rätt lika. Men vi hinner ju typ aldrig prata ”allvarliga” saker när vi ses. Och det känns jävligt gött att ha bestämt sig. Nu blir jag här! Vill du leka någon dag? =)
Alexandra: Jag tror alla har en period då man velar, min har bara varit ovanligt lång. Och vad skönt att höra att du fortfarande är nöjd med ditt beslut. Det tror jag faktiskt att jag också kommer att vara.
Skicka en kommentar