Nu ligger en katt och kurrar på min mage och en baby sparkar där innanför. Hårt på katten i vanlig ordning. Pojkvännen sover bredvid och den andra katten vandrar runt i lägenheten och skriker som en marskatt trots att det är november.
Jag borde inte klaga på min kropp egentligen. Den är rätt så magisk och fantastisk. Den gör ett barn. Eller ja, barnets celler delar ju sig på egen hand så att det växer, men det är ju min kropp som ger dem bränsle. Från ingenting i mitten av maj till en 40 centimeter lång och ett och ett halvt kilo tung parvel. En parvel med hjärna och hjärta och allt. Som rör sig på egen hand, som hickar och kissar och sväljer. Vänder på sig, har rutiner, egen vilja. Medvetande.
Det har min kropp varit med och skapat.
Hur sjukt är inte det egentligen?
Läste i en bok om förlossningen häromdagen också och blev rätt fascinerad över hur kroppen anpassar sig, hur den vet vad den ska göra. Att jag egentligen bara behöver lyssna på min kropp och inte vara rädd så klarar jag en födsel. Och jag vet förstås att det säkert inte är så enkelt och kanske inte alltid funkar så, men det är i alla fall den inställningen jag vill gå in med.
Är dock inte redo för det ännu. Är lite stressad över att det snart bara är två månader kvar. I dag gick jag in i vecka 30 liksom. Om ett sommarlov är jag mamma. Tio veckor. Nej, jag förstår det inte ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar