Motsatsen till kroppsångest

För ett tag sedan var jag på en offentlig badinrättning för att babysimma med Felix. Det var oerhört roligt för övrigt, men det jag tänkt mest på nu i efterhand var avsaknaden av fokus på kroppen. Avsaknaden av fokus på min kropp. 

Jag har väl aldrig haft extrem kroppsångest men alltid varit medveten om hur jag ser ut och jämfört mig med andra (som alltid sett så mycket bättre ut.) Alltid fokuserat på kroppens utseende. 

Men nu: ingenting. 

Först i vattnet så var fokus så himla mycket på barnet förstås. Hans lycka och sprattlande. Och så var alla andra mammor där liksom som jag. Relativt nya mammor med kroppar som precis burit barn och fött barn. Starka härliga kroppar som burit ett liv. Papporna brydde jag mig inte ett skit om heller. 

Och i duschen efteråt orkade jag inte ens tänka på kroppen. Jag ville bara tvätta av klor och bli ren. Ingen ångest alls över att ingenting doldes. Jag bara var. I min kropp. Precis som alla andra där. 

Och det var så himla skönt. Jag älskar det. Jag älskar att jag har kommit till någon slags ro i min kropp. Att den är stark och fantastisk och fin. Precis exakt så som den är.