Det känns som att hela världen är uppochner och jag försöker desperat hålla huvudet ovanför ytan. Panikhandlar julklappar för att hinna med. Har svärmor på besök och försöker laga god mat och vara värd. Jobbar. Och allt inne är fortfarande ett kaos. Kan inte gå in på Facebook när jag inte är beredd för där möts jag av sorg och minnen och bilder. Och jag hulkar vid skrivbordet, går på toaletten och torkar bort mascara som letat sig ner längs kinden.
Det är så mycket nu.
Och häromdagen stod Felix för första gången utan att hålla i sig. Hans liv och hans utveckling stannar inte av. Det är tröstrikt på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar