När man vaknar av att klockradion irriterat surrar och termometern knappt visar några plusgrader.
När löven på träden prasslar ängsligt på väg att trilla av pinn. När regnet i flera dagars tid har varit det enda vädret man har bjudits på.
När solbrännan knappt hann komma på plats innan den försvann och när nya bikinin efter sommarens slut fortfarande ligger så gott som oanvänd i garderoben.
När nya ylletröjor måste inhandlas och de härliga linnena måste stuvas undan längst bak på hyllorna.
När jobbet inte ter sig riktigt lika spännande längre och när livet på nytt hamnar i trista hjulspår och börjar gå på rutin.
Då är det inte så lätt att se det ljusa i tillvaron längre.
Men det finns glädjeämnen. Bob Hansson ger ut en roman.
Mannen som har alla de formuleringar som man själv var överlycklig om man hade ett uns av. Mannen vars dikter får mig att skratta. Mannen som förärats med att vara den enda poeten i min bokhylla. Mannen som döper sin första roman till ”Gunnar”.
Kan han vara annat än genial?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar