Klockan tickar så misstänkt högt. Nästan så där störande som när man var liten och sov över hos kompisen och inte kunde tänka på något annat än tick tick tick tick. Tills man till slut somnade ändå. Trots allt.
En halväten hamburgare ligger framför mig. Dressingen har kletats ut på pappret hamburgaren ligger på och salladen spretar åt alla håll. Den ser äcklig ut. Och var äcklig.
Hjärnan har tagit ledigt och lämnat den gråbruna massan innanför skallbenet att bli precis vad den ser ut att vara – värdelös. Som ett gäng gristarmar som virrat ihop sig till ett brungrått litet sjöodjur. Utan mål, utan mening.
Jag sitter ensam på jobbet och det är märkligt stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar