Jag var 18-19-20 år. Alla åren var liknande, flyter ihop. Jag var den roliga tjejen med kaxig attityd, svår att förstå sig på och svår att komma nära. Kom man mig nära vann man vänskap för evigt.Jag var den eviga singeln. Inte på grund av att jag inte fick ragg, på grund av att jag var livrädd att binda mig till någon resten av livet.
Jag bodde hemma hos mamma och pappa eftersom mina ströjobb inte gav tillräckligt med pengar för att jag skulle flytta hemifrån. Fast först gick jag ju i gymnasiet.
Jag målade väggarna i rummet klarröda. Alltså jättejätteröda. Tomatröda. Så röda att folk reagerade när de klev in.
Dagarna ägnades åt att prata i hemtelefonen. Med mina kompisar som jag träffat några minuter tidigare eller med någon tillfällig flirt, ibland okända som jag träffat på nätet.
Men framförallt lyssnade jag på musik. Den lilla bergsprängaren jag hade i rummet skrek och skrålade dagarna i ända. Från att jag vaknade tills jag gick och lade mig.
Jag hade tapetserat hela dörren med en gigantisk stor Red hot chilipeppers-affisch som jag tror jag tiggde till mig av någon i det äldre killgänget jag och mina kompisar hängde med. Bredvid spegeln satt albumomslag, utklippta bilder på Thåström och andra sångare i coola band och små saker som betydde något för mig. Som ett festivalarmband och små presenter jag fått.
Jag minns särskilt ett urklipp av en recension efter en konsert med the Hives. Det var från ”Sommarrocken” på Blixen bar. 20-årsgräns. Jag var där, 19 år. Allt tack vare med min sex år äldre syrra som faktiskt verkade tycka att det var kul att släpa med minsta syrran på krogen.
Hon hade något år tidigare varit med och gjort en musikvideo till the Hives. Hon var Gud i mina ögon. The Hives var ett av mina absoluta favoritband just då.
Konserten var magisk. Jag drack öl och slängde med mitt pojkkorta nästintill svarta hår. Jag älskade det. Had the time of my life.
I dag:
Är fortfarande svår att förstå sig på men kommer man mig nära får man en vän för evigt. Är livrädd att binda mig till en person resten av livet.
Men i dag har jag vita väggar. Långt blont hår. Och är på konsert alldeles för sällan. Hela musikintresset har undanskuffats, trängts ihop lite varje år till att bli nästan bara en bagatell i mitt liv.
Så kan det inte vara! Jag måste hitta Matilda, 19 år, igen.
5 kommentarer:
Men Matilda då... man kan inte vara 19 år när man är 29, vet du ;-)?!
Och igen - jag förstår inte vad det är för svårt att förstå sig på dig?! Jag fattar bara inte det...
Nej jag vet det. Och det var egentligen inte det jag ville. Jag vill bara ha lite mer av mig själv som 19 i mig i dag. Framförallt lite mer musik i tillvaron. =)
Och nej, jag vet att du inte tycker det, men många gör det. Jag har några exempel du kan fråga!
Fast det är sant, på vissa plan är jag superenkel att lära känna. =)
Så där brukar jag också tänka. Vart tog jag vägen? Och vart tog åren vägen? Fast å andra sidan är det väldigt mycket av mitt 19-åriga jag som gärna får falla i glömska, haha!
Och The Hives är ju så bra. Lätt ett av Sveriges bästa band.
Jo, jag förstod nog att det var ungefär så du menade. Men tänkte att jag måste va snäll o uppmärksamma dej på saken iaf :-D
Fox: Ja, just tanken ”vart tog jag vägen” frågar jag mig ofta. Känns som att jag har svårt att acceptera att jag ändras. :P
Självklart finns det saker som jag gärna också skulle lämna kvar där. Ganska många faktiskt.
Och ja, The Hives är typ Sveriges bästa band. =)
Erica: Haha, ja jag tror att jag behöver höra det flera gånger, så det är bra att du påminner mig! =)
Skicka en kommentar