måndag, mars 22, 2010

Flera års kämpande åt helvete

Jag har fel på min ämnesomsättning. Jag har aldrig fått det dokumenterat, men efter 29 år har jag insett att det måste vara så. Eller, att det ÄR så snarare.
Hur som helst. De senaste två tre åren har omsättningen börjat stabilisera sig. Jag har gått upp i vikt sakta men säkert.

Det har inte varit så mycket. Lite så att höftbenen inte sticker ut, lite hull på magen så det blir en liten liten valk vid byxlinningen och överlag mer underhudsfett. Och jag har känt mig nöjd. Konstigt nog, för en del kanske.

Nöjd över att min kropp mer ser ut som andras, nöjd över att jag inte känner mig så ranglig. Nöjd helt enkelt.

Men nu. Efter att inte ha haft någon matlust på tre veckor typ och sedan en rejäl bakfylla med ett otal toabesök i går är allt borta. Jag har på de här veckorna gått ner nästan sju kilo. SJU KILO! Det krävs stora bokstäver för det.
Nu är allt borta. Allt jag byggt upp under så lång tid, allt jag äntligen har lyckats samla på mig. Borta.

Och folk får tycka jag är dum i huvudet om de vill, men jag sörjer dem. Sörjer mina tappade sju kilo. Kom tillbaka!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Usch vad livet är orättvist. Om det hade funkat så hade du kunnat få hur många kg du vill utav mig :)

Matilda sa...

Jag kan ta några, tack!
Ja, livet är kanske orättvist, men hur man än är skapt är man aldrig nöjd. Det hör till människans natur tror jag. =)

Anonym sa...

Kanske borde du kolla upp dina värden på sköldkörteln? Den styr ämnesomsättningen och krånglar för många..

Matilda sa...

Jag har kollat upp den. Flera gånger. Särskilt med tanke på att jag har problem med sköldkörteln i släkten.
Den funkar dock finfint. Det gör även allt annat som normalt sett kan styra sånt där.
Men tack för omtanken.

Nilla nill@hotmail.se sa...

åh men fy vad tungt! SJU KILO? herregud, det är ju hur mycket som helst! och du är väl som jag, alltså lär det ta år att få tillbaka de där kilona. vet hur det känns vännen, vi sitter ju som bekant i samma båt du och jag ;-) men skam den som ger sig!

Johanna sa...

Usch, jag förstår precis. Jag får panik om jag går ner ett endaste litet kilo, jag vet ju att det inte finns något att ta av (och om jag inte visste det så är folk hemskt snabba med att påpeka också). Jag är frisk som en nötkärna men har också omöjligt svårt för att gå upp i vikt men väldigt lätt för att tappa om jag inte mår bra. Jag tror inte det är något fel på oss, vi är nog bara sådana.

Erica sa...

Jag tror inte det spelar nån roll om man vill tappa kilon, eller gå upp kilon. När det går åt "fel" håll blir man lika förtvivlad oberoende.
Och för att de kanske är fler (?!) som vill tappa vikt är det ingen anledning att minimera problemet för er som vill tvärtom.

Men Matilda. På riktigt så är det dags att du börjar må bättre nu. NU!! Du är värd det, förstår du. Så nu bestämmer jag det ;-)

Matilda sa...

Nilla: Sju kilo är verkligen hur mycket som helst. Hoppas att jag bara var ovanligt smal när jag vägde mig i morse. Så jag hoppas att siffran ökar lite till nästa gång. Alla sju kilo lär nog oavsett ta lång tid att gå upp.

Johanna: Ja, precis så känner jag, lite lätt panik. Jag vill ju inte se anorektisk ut liksom. Det räcker med hur det är nu.
Och jag är också full frisk. Jag har bara fel på min ämnesomsättning och förbränner maten så förbannat snabbt helt enkelt.

Erica: Så är det ju, alla kämpar med olika saker och även om det här kan låta trivialt, idiotiskt eller nåt i andras öron är det verkliga problem för mig.
Och tack, jag tycker också att det börjar räcka nu. Men trots att jag bestämt mig för att må bra tar det bara en liten stund innan jag är tillbaka i skiten. Tyvärr.

Än så länge bara E. sa...

Det är inte alltid bara ens egen vilja som styr över hur man mår, har jag märkt förut. Så sätt ingen press på dig, hördu, men fortsätt sträva ditåt, framåt o kom ihåg att du har folk runt dig som bryr sig o finns där för dig <3