Jag är väldigt envis och ganska dum

I går skulle jag göra cola i vår kolsyreapparat. Den senaste tiden har vår kolsyreapparat haft lite gas vilket har lett till att man fått trycka tre fyra gånger för att få vattnet att bli ordentligt kolsyrat.

Så i går gjorde jag som jag brukar. Jag tryckte in kolsyreknappen en gång riktigt ordentligt, lite längre än jag vanligtvis trycker för säkerhets skull. Sedan tryckte jag en gång till och ytterligare en gång till.
Pojkvännen, som stod bredvid och lagade mat, hojtade till: ”Det räcker nog nu ... Det blir för mycket kolsyra.”

”Äsch, det brukar inte bli ordentligt”, sa jag och tryckte en fjärde gång. Vad skulle han veta liksom?
”Nu kommer det att bubbla över när du heller i smaken”, fortsatte han.
”Aldrig”, fnös jag och fortsatte: ”Jag lovar att det inte bubblar över, det är knappt någon kolsyra alls!”

Jag vägrade att lyssna. Som vanligt.
Jag tog flaskan, ställde mig vid köksön och slängde bokstavligen i colasmaken.

Innan jag ens hunnit få i hälften av den bubblade det över med en våldsam kraft.
Ooops, hann jag tänka innan jag instinktivt stoppade handen över flaskhalsen i ett försök att hindra att läsken skulle rinna ut på hela bänken.

Inte så smart tänkt. I stället skapade jag en katapult som sprutade cola över hela köket. Över hela köksön, över hela golvet, över hela mig, över hela köksbordet, över de vita tygklädda stolarna, över kylskåpet, över köksluckorna, ja så gott som överallt. Hela köket prickigt av sötsliskig cola.

Och det enda jag kunde göra var att skratta. Jag är så dum.
Otroligt att pojkvännen står ut med mig.