För tio år sen

Så var en härlig nyårsafton avklarad och ett nytt år har börjat. Jag brukar alltid lova mig själv vid tolvslaget att nästa år ska bli bättre än det förra för att på något vis så småningom hamna på topp. 2009 är inte särskilt svårt att slå, men det berättar jag mer om senare.

I stället började jag fundera på att det är 2010 nu. Tio år sedan år nyåret år 2000. Och det tycker jag är sjukt skrämmande. Det betyder att jag har varit ”vuxen” i tio år.
Jag minns den nyårsaftonen i detalj. Eller ja, jag minns delar från den ska jag säga.

Jag var 18 år, kunde för första nyåret köpa mina egna folköl. Jag och vännen Marie skulle fira med grabbgänget vi hängde i. Marie var tillsammans med en av killarna, jag var mera som ett bihang som så småningom växte in i gänget. Kallades ”Morsan Tilda” av den enkla anledningen att jag var den enda tjejen. Särskilt moderlig var jag dock inte, killarna var mera mammor till mig än tvärtom.

Vi lagade Chicken ála King och dansade sinnessjukt i Karls vardagsrum. Någon filmade hela spektaklet. Vid tolvslaget gick vi ut för att skjuta raketer. Dumma som vi var ställde vi oss på isen på älven, som precis just hade lagt sig. Marie sprang långt långt ut och jag minns att jag hysteriskt ropade att hon skulle komma tillbaka. Dagen efter var det öppet vatten på precis samma plats.

Senare på kvällen kom vännerna Sara och Ida från sin nyårsfest. Ida gick tillbaka men Sara stannade hos oss. Hon och jag delade sedan taxi hem till kompisen Linda där Sara hade glömt sin hemnyckel. Klockan var fyra fem på morgonen och för att inte väcka hela huset fick vi smyga oss runt huset och banka på fönstret till Lindas rum. Hon var yrvaken och lagom road.

Sedan gick vi de tre kilometrarna hem i snön iklädda långkjol och lågskor. Vi genade över ett gärde och hade en ivrig diskussion om något viktigt. Typ vem som hade hånglat med vem.
Jag var mitt uppe i att berätta något viktigt då jag halkade ner för ett en och en halv meter högt dike i gärdeskanten. Men eftersom jag var så upptagen av att prata så gjorde jag ingen notis om saken utan gick bara vidare. Först precis innan vi var hemma slog det oss att jag hade ramlat. Då fick vi ett hysteriskt skrattanfall i tio minuter.

Tio år sedan. Så naiv, så lycklig. Ibland önskar jag att ingenting hade ändrats sedan dess. Att jag aldrig hade flyttat. Att jag och mina tjejkompisar hade samma härliga kontakt i dag.
Men livet förändras och om tio år kanske jag sitter i precis samma sist som i dag - drömmer tillbaka till nyåret 2010 när jag och pojkvännen firade det med härliga vänner i vårt hus för allra första gången.