Jag tänker inte snabbspola mitt liv

De senaste dagarna har varit helt underbara i mitt liv. Egentligen har det varit super sedan vi blev friska från magsjukan vid julen.
Orsakerna till det är enkla: Jag har varit utsövd och pigg och pojkvännen har varit hemma ganska mycket.

Vi har därför gått ut och gått tillsammans, fixat här hemma tillsammans, sett på film tillsammans, lagat mat tillsammans och umgåtts liksom. Tillsammans förstås.
Det känns som om jag har blivit en helt ny människa på grund av detta. Jag skräder inte orden märker jag, men det känns så.

Det är inte det att vi aldrig har gjort saker tillsammans förut. Vi har försökt ta tillvara på varje minut. Men då har båda varit ganska trötta och griniga och har inte bjudit till. Särskilt jag, som sett minsta grej som ett hinder nästintill omöjligt att ta sig över. Hellre har jag satt mig framför datorn och förträngt verkligheten ett tag.

Men nu vill jag inte det längre. Jag vill ha ett riktigt liv. Jag vill inte existera bara via datorn som det har känts som ibland. Jag vill inte vara en schablon av mig själv. Jag vill vara Matilda. Med hull och hår. Och sedan är det upp till andra om de vill svälja mig eller inte.

Och som om det var ett tecken låg jag på soffan i går och såg filmen Click med Adam Sandler. Jag tror nog inte att det är meningen att folk ska ta till sig filmen som jag gjorde, men det var som en väckarklocka.
Jag trycker också på fast forward och drömmer mig bort, framåt. Och glömmer liksom att leva här och nu. I stället förspiller jag min tid med ingenting. Jag dumglor på tv:n, dumglor på datorn, tvättar ansiktet och går och lägger mig.

Nu är det slut med det. Jag tänker göra saker. Skaffa mig ett par skridskor och gå ut på isen nedanför kanske? Eller ett par skidor och packa en väska med oboy. Eller måla den där tavlan jag pratat om i flera år. Eller kanske bara umgås med vänner lite mer, kanske besöka vännen i Stockholm? Kanske träna? Och fortsätta att göra saker med pojkvännen, hur tråkiga jag än kan tycka att de är på förhand.

Så nu tänker jag försöka leva. För första gången.