I går kom det fruktade snökaoset hit. När jag klev utanför tidningshusets dörr trodde jag på riktigt att jag skulle lätta. Hade glömt mössan i bilen och virade halsduken runt mig som en rysk babushka och stretade mot vinden och piskande snö.
Och mitt i allt det där kom jag på mig att le. Jag log till och med när jag var tvungen att gå ut igen och tanka bilen, eller när jag för tredje gången samma eftermiddag fick sopa av den från snö så jag skulle kunna se att köra från mataffären.
När jag kom hem började jag plocka undan de få saker som lämnats kvar på uteplatsen, bar in de små stolarna, ställde in vattenkannan och borstade av ljuslyktan. Så började jag skotta lite och gick bort med kompostpåsen som blivit lämnad utanför dörren i flera dagar.
Gick bort till vedlidret där vi förvarar ved till vedspisen inomhus och plockade en låda full som jag släpade till huset medan snön fortsatte att piska mig i ansiktet.
Och mitt i allt kom jag på mig själv med att le igen.
När pojkvännen kom hem skakade han på huvudet åt mig: ”Hur kommer det sig att du ger dig ut I DAG när det blåser storm och snöar, när du knappt har gått utanför dörren på tre veckor?”
Och jag hade inget bra svar. Jag måste gilla snö helt enkelt.
Man kan tydligen hitta nya sidor hos sig själv trots att man snart är 30.
2 kommentarer:
Nu vet jag vem Z brås på... Igår fick jag släpa honom in för han vägrade och ville bara vara ute och skotta.
Haha! Härligt! Får komma och leka med honom i snön innan den försvinner. Saknar er!
Skicka en kommentar