Jag var femton år och var som man var när man är femton år. Osäker och blyg men samtidigt framfusig och störig. Jag hade en attityd som lärarna inte tyckte om men som gick hem hos killarna. På ett kompisplan alltså. Jag var en kul tjej att hänga med.
Min kompis var tillsammans med en kille som bara var fjorton. Jag hängde ganska mycket med dem. Känslan av att vara tredje hjulet fanns inte. När jag tänker efter fanns den aldrig när det kom till mina kompisar och deras killar.
Den här kvällen var även E med. E som jag var vansinnigt kär i. Vi hängde på gårn alla fyra och drog sedan hem till kompisens kille. Det var lördag och ganska sent. På tv visades repriser av Rederiet som vi alla hade sett, men det spelade egentligen ingen roll. Jag vara nöjd bara jag fick sitta bredvid honom i den lilla soffan.
Ett tag var vi ensamma. Det var helt knäpptyst och jag vågade nästan inte andas. Stirrade rakt fram med blicken på tv:n och kände att det gick stötar mellan oss. Kemisk vibration utan att vi ens vidrörde varandra. Jag blev modigare än jag någonsin hade varit, lyfte min hand och lade den på hans hand. Han tittade på mig. Jag fortsatte att stirra rakt fram på tv:n, livrädd för att se hans reaktion.
Med ett ryck öppnades dörren och min kompis och hennes kille kom tillbaka. Med samma ryck drog jag bort handen och förtrollningen var bruten.
Vi fick aldrig varandra då. Det var som det var när man var femton, allt gjordes komplicerat och ingen vågade ta steget.
Fyra år senare tog vi revansch.
Blev så inspirerad av allas ”första kärlek”-berättelser i samband med bloggutmaningen att jag skrev en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar