Jag har säkert skrivit det här sjuhundrasjuttio gånger förut men kan inte hålla mig från att göra det igen. Jag snackar kroppsideal.
Jag är 172 centimeter lång och väger mellan 54 och 57 kilo, lite beroende på. Det klassas som underviktigt enligt BMI-mätningar. I typ tio års tid vägde jag nästan tio kilo mindre också, vilket är mycket underviktig enligt BMI.
Jag har alltid sett ut så. Jag har alltid varit smal, mina systrar har alltid varit smala, mina föräldrar har alltid varit smala. Pappa är 189 lång och smal som en speta. Mamma är 151 och smal som en speta. När hon var 20 år hade hon kjolar med en midjeomkrets på typ 45 centimeter. Jag fick inte ens på mig dem när jag var 17 år.
Och jag har alltid haft komplex för min smalhet. Det har inte funnits något jag hellre önskade mig som tonåring än att bli lite tjockare, förutom att kanske få en kyss av killen man just då var kär i. Jag gick till och med till ungdomsmottagningen och skaffade mig p-piller som 16-åring eftersom jag hade hört att man brukade gå upp i vikt av dem.
Det fanns alltså ingenting värre än att någon påpekade för mig hur smal jag var. Någon som sa: ”Hörru benget”, ”nu kommer benranglet”, ”ät nu stickan”, ”här ta lite chips så du lägger på dig” eller vad fan som helt som antydde att jag var smal. Minns till och med ordagrant än i dag vad vissa människor sa till mig då. Så illa vid mig tog jag.
Men det var ingen som fattade det. För det anses som helt okej att påpeka att en människa är smal. Det ses som helt okej att klanka på hur någon ser ut så länge personen är smal. Men samma människa skulle aldrig säga till en överviktig att den är fet. Det anses inte alls okej att påpeka att en människa är stor.
Vad är det då som gör att det är okej om människan är smal?
När jag jobbade i lanthandel fick jag höra varje dag, jag överdriver inte ens – det var varje dag, att jag var smal. ”Det är lugnt, jag kommer förbi dig, du är så smal” var lite snällare påpekanden medan andra gång på gång på gång upprepade ”Herregud flicka, äter du inte?” Det var inte kul första gången och det var fan inte kul den 400:e gången heller. Och om de nu på riktigt trodde att jag inte åt – varför gjorde de inget vettigt åt det i så fall?
Att folk tror att det är acceptabelt att klanka på smala tjejer gör i förlängningen att ingen kvinna någonsin kommer att känna sig nöjd med sin kropp. Idealen för en kvinnas kropp är absurda, jag säger inget annat, men om man nu har lyckan att naturligt ha en kropp som är nära det idealet får man ändå inte vara nöjd – för det gör folk klart för dig dagligen som sagt.
Så när får man vara nöjd då? Inte när man är överviktig. Inte när man är underviktig. Inte när man är för kort. Inte när man är för lång. Inte när man har stora bröst. Inte när man har små. Inte när man har breda höfter och inte när man har för små höfter. Aldrig? Måste alla vara stöpta i storlek 38-mallen, exakt lagom långa med lagom stora höfter och bröst för att få känna sig okej? Och vem avgör då vad som är lagom?
Nej, sluta påpeka hur andra ser ut. Låt dem hellre få vara lyckligt ovetande om att du tycker att hon eller han är för lång/tjock/kort/smal. Då kanske man har en chans att känna sig bekväm i sin egen kropp och kanske till och med kan lära sig älska den, precis exakt så där som den är. Fullkomligt operfekt men perfekt.
8 kommentarer:
Jag fick höra av en kompis kompis som träffade mig för första gången i sitt liv att jag har anorexia. Och då anser jag mig själv varken vara smal eller tjock utan mittemellan.. 168cm lång och väger runt 63. Jag tog jätte illa vid mig. Jag äter vad jag vill när jag vill, ibland går jag upp nåt kilo och ibland ner, inget jag tänker på. så kommer hon där och kallar mig anorektiker. Sjukt jävla irriterande!
Ja, det är inte så roligt att höra. Särskilt inte när man verkligen inte har några matproblem. Jag kan inte ens räkna upp hur många gånger jag har fått höra det och man blir lika less och ledsen varje gång.
har skrivit det förut jag med, sjukt less blir man till slut på alla kommentarer.
men jag har valt att se det som ren och skär avundsjuka ;) lyckliga vi som är så speciella att folk måste prata om vårat utseende, hihi.
Klockrent. Jag har också många gånger fått höra kommentarer om hur spinkig jag är. Trots att jag är liten och kort på alla sätt. Hur det kan komma sig att det är okej att kommentera smala människor men inte tjocka förstår inte jag heller. Överlag är det ju trevligast om folk håller sina negativa åsikter för sig själv, det räcker ju med att man själv kritiserar sitt utseende ibland.
Nilla: Jag vet inte om det är avundsjuka, men något måste ju ligga bakom eftersom vissa jämt måste påpeka det. Och jag ska också börja se det som att vi är lyckliga. Försöka kan man ju alltid.
Fox: Precis vad jag tycker – alla kan hålla sina negativa åsikter för sig själva! Så länge det inte är av omtanke folk frågar alltså. Men det är det ju typ aldrig.
Ja, hur ska man lära sina barn att det "är insidan som räknas" när det är som det är med allt det här idag?
Frågan är kanske: är det insidan som ens räknas?
Hej där. Jag har alltid funderat över detsamma. Jag är 174 och väger mellan 55 och 57kg. Jag har aldrig sagt till någon "men gud vad du har gått upp i vikt, nu får du faktiskt ta och äta lite mindre!!" Ändå verkar det helt ok att slänga ut sådana kommentarer till mig (fast omvänt då ;)) Helt sjukt. Man ser ju ut så här. Jag trivs så. Om man känner för att kommentera någons utseende så tycker jag bara man ska säga uppmuntrande och positiva saker. Tack för att du delade med dig. Ha det fint.
Erica: Bra fråga. Det är nog bara att upprepa det som ett mantra för barnen och hoppas på att de tar det till sig. Och att boosta dem med självförtroende förstås.
Krickelin-Krickelin: Ja visst är det helt sjukt att folk tar sig sådana friheter. Jag kan dessutom inte göra någonting åt det, även om jag skulle vilja.
Och jag håller med dig helt. Ska man påpeka saker kan man säga det på snälla och uppmuntrande sätt. Tycker vi slår fast det. Och tack för att du delade med dig!
Skicka en kommentar