Jag har talang alltså

Hahahaha. Hahahahha. Hahahahahaha. Jag kan inte sluta skratta.
Tidigare i höstas var jag och min kompis på en helgkurs i keramik. Vi fick dreja lite men mest göra saker på fri hand genom att tumma, kavla eller skapa långa korvar som man fäster ihop för att skapa någonting.

Jag tummade en ful skål och kavlade ihop några fat. Men så kom jag på att jag ville prova på den där korvtekniken och tänkte göra en kanna. Helt självinsiktslöst. Att göra en kanna innebär nämligen att det tar sjuuuhukt lång tid och kräver ett visst mått av talang.

Så jag rullade korvar och satte ihop och den där kannan bara växte och växte och växte. I samma takt blev den fulare och fulare och fulare. När jag hade gjort tre fjärdedelar hade jag lust att kasta hela lerklumpen i soptunnan, men tänkte att när jag slitit med den i flera timmar ska jag baske mig göra den klar. Och det gjorde jag.
Den blev stor och gigantiskt och hade en så ful mörkbrun lerfärg att den såg ut som något en arkeolog hade grävt upp. Kallade den därför för fornminnet.

Tänkte i mitt stilla sinne att fornminnet kanske kunde bli lite fin när man glaserar den. Valde en fin grön färg eftersom jag gillar grönt och glaserade den omsorgsfullt.
Men eftersom ugnen och färgen hade bestämt sig för att göra min kanna om möjligt ännu fulare blev resultatet så här:

Hahahaha! Hahahahaha. Hahahaha. Hahahahhaha.
Fasen, jag borde bli keramiker.