Det slutliga beviset på förfall

Bara doften får mig att bli alldeles prillig. Det vattnas bokstavligt i munnen och jag måste anstränga mig för att svälja ner den stora ansamlingen saliv som bildats.
Så börjar magen föra liv. Gapa och skrika och säga ”ge mig, ge mig, ge mig!”, fast på sitt språk: ”Aaaaooooo”, ungefär som en åda faktiskt.

Det börjar klia i fingrarna och jag finner snabbt en sysselsättning för dem. Vem vet hur det skulle kunna sluta annars? I bedrövelse, är det troligaste svaret.
Jag tar upp plånboken, fingrar upp kortet och räcker fram det för att betala. Klottrar ner min namnteckning så snabbt att den blir mer oläslig än vanligt och får så äntligen min belöning i handen.

Det är pizza jag pratar om så klart. En ful pappkartong fylld med något himmelskt. En bit vitt bröd, tomatsås och slajmig ost. Ibland med skinka, ibland med kronärtskocka, ibland med salami. Oavsett med en gudomlig smak, toppad av oregano.

I fjol skämdes jag över mig själv och över mitt absurda pizzaätande. Droppen blev när jag tog upp telefonen och per automatik slog numret till pizzerian. Jag trodde jag hade nått botten, att förfallet var nära.
Gud så naiv jag var. Jag var inte i närheten av botten då.

Häromdagen var jag dit för att hämta min veckoliga smarrighet. När jag precis hade kommit innanför dörren sa killen i kassan: ”Den är inte riktigt klar ännu”. Oj, vet han att det var jag som beställde, hann jag tänka innan jag försökte bli rationell. Det hade förstås bara varit en som ringt och beställt, sa jag till mig själv.

Så fick jag betala och han plockade pizzan ur ugnen, lade den i kartongen och sa: ”Bara lite vitlökssås som vanligt va?”.
Och därmed var botten nådd.